#metoo i journalistik och politik.

Under SVT Agendas partiledardebatt den 6 maj fick vi under avsnittet Lag och Ordning lyssna till en påannons där #metoo påatods vara det yttersta beviset på kvinnors utsatthet för kränkningar och våld. Här fick statsminister Stefan Löfven inleda och självklart kom han raskt in på betydelsen av Lagen om anställningsskydd med dess turordningsregler, som garant för att kvinnorna skulle kunna freda sig i arbetslivet. Lika väntat utbröt en batalj mellan honom och Jimmie Åkesson, vilket bland annat Expressen berättade om dagen efter. Under debatten hävdade Åkesson att kvinnornas utsatthet främst kunde förklaras med flyktingars och invandrares syn på kvinnnor, varför Löfven fick sig en åthutning: - Vad i hela friden har turordningsregler med våldtäkter att göra? Håll dig till ämnet. Kvinnors arbetsvillkor är en del, men nu talar vi om sexuella övergrepp och våldtäkter! Delar av studiepubliken jublade. Det hjälpte föga att Isabella Löwin förklarade att de kvinnor, som vittnat under hashtaggen #metoo, fanns i grupper av anställda, som har haft det svagaste skyddet i arbetslivet, till exempel kulturarbetare. 

Självklart passar det S D, som hand i handske, att kunna använda sig av den polarisering, som floden av #metoos "vittnesmål" och effekterna av mediernas skampålar, skapat både i det analoga och digitala sociala umgänget, när S D istället vill peka ut flyktingar och invandrare, som skyldiga till det våld och de övergrepp som kvinnor i vårt land råkat ut för. Undrar om #metoo-kampanjens upphovsmakare för ett ögonblick har tänkt sig just en sådan utveckling? Men det ligger måhända något i det gamla ordspråket "Den, som gräver en grop åt andra, faller oftast själv däri"?!

För den, som ännu inte känner till det, kan jag berätta att #metoo-kampanjen mot könsbaserat våld eller Gender Based Violence (GBV) är en manifestation av ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män. Där berättas om det könsbaserade våldets olika former och i LO:s rapport Kvinnlig fägring och machokultur ingår det som en del i den Fackliga feminismen. Journalisternas internationella fackliga federation står jämsides med International Trade Union Confederation (ITUC), som är den världsomspännande rösten för det arbetande folket - allt för att få slut på könsbaserat våld i arbetslivet och de kampanjar tillsammans globalt för en ny ILO-konvention i Förenta Nationerna att tackla våldets olika former även online.

Alla berättelser under hashtaggen metoo, som publicerats med start inför, under och efter Orange Day den 25 november 2017 utgör underlag för kampanjens olika nivåer. Publiceringar, som med bistånd av de etablerade mediernas ansvariga utgivare svept över vårt land likt en tsunami, vars svallvågor ännu inte lagt sig. Tvärtom har de ökat i styrka varje gång olika medier följt eller följer upp kampanjens olika inslag eller när medierna kunnat nagla påstådda våldtäktsmän vid sin egen effektiva skampåle, utan tanke på att det i det journalistiska uppdraget även finns en skyldighet att även bidra till att ge tittarna och läsarna en möjlighet att höja sin kunskapsnivå i komplexa spörsmål. 

Här handlar det om lagar och avtal samt det system som byggts upp sedan i början av 1990-talet för att chefer och medarbetare ska kunna ges förutsättningar att komma till insikt om sitt eget ansvar att tillsammans successivt och systematiskt arbeta för en bra arbetsmiljö även psykosocialt, då vi människor tillsammans eller var för sig bidrar till varandras arbetsmiljö. Ett system som Arbetsmiljöverket har uppdraget att hålla koll på.

I avsaknad av information och brist på kunskapsutveckling fungerar de etablerade mediernas upplägg kring #metoo på ett sätt som skapar en stämning i landet, där gatans parlament får ett allt större svängrum. Något som mediernas journalister och ansvariga utgivare lägger ansvaret för på sociala medier och den tekniska utvecklingen. Men, utan de etablerade mediernas uppbackning av #metoo samt dessa mediers brist på upplysningar om gällande lagar, avtal och rättssystem samt avsaknad av frågor till ansvariga på högsta nivå om varför deras avtal och system inte fungerar, är det rent ut sagt löjligt att anklaga sociala medier för urspårningen, vilken lett till att riksdagens politiker blivit helt yra i mössan och att det blivit alltför lätt att skylla sakernas tillstånd på andra samtidigt som detta angreppssätt spritt sig till ansvariga på alla nivåer - även inom politiken och journalistiken. 

Land ska med lag byggas, men det är synnerligen tveksamt om det är den här sortens kampanjer, som ska utgöra grundfundamentet. Undrar vad pionjären tillika Yrkesinspektören Kerstin Hesselgren skulle ha sagt om dagens situation. Intressant?