Idag har Centerpartiets ledare Annie
Lööf visat prov på stort politiskt mod genom att tillmötesgå
regeringen i fråga om en ny möjlighet för vissa ensamkommande
ungdomar, som får en ny chans att kvalificera sig genom
gymnasiestudier som grund för att senare kunna försörja sig för
att klara sitt uppehälle, vilket bland andra Sydsvenskan
skrivit om. Inte för att hon och partiet gillar regeringens förslag,
utan av anständiga skäl, med hänsyn till alla de ungdomar, som har
ambitioner att etablera sig i Sverige genom att skaffa sig en
gymnasieutbildning och därmed öka sina möjligheter att skaffa sig
ett jobb och kunna försörja sig själva. Lööf är tydlig med att
detta av förståeliga skäl gäller har och nu. Vad som ska gälla
efter valet det måste de partier, som får förtroendet att
bilda regering, ta ansvar för. Gillar skarpt hennes
ställningstagande!
Däremot finns det mycket i det
politiska spelet och mediernas agerande som jag är skarpt
kritisk mot. En kritik, som jag - av förklarliga skäl - är rätt
ensam om eftersom ingen är beredd att rikta kritik mot medierna för
att metoo-kampanjen tillåtits svälla över alla bräddar. Svälla
så till den grad att Sverige-bilden tagit skada.
Det senare uppmärksammas av Paulina Neuding hos tidskriften Kvartal.se, dock utan att hon berör hur det
kan komma sig att kvinnorna i Sverige - ett av världens mest
jämställda länder - verkar ha haft synnerligen svårt att freda
sig mot ovälkomna beteenden från männen i deras närhet. Paulina
Neuding är vanligtvis en skarpögd iakttagare, men här förvånar
hon mig, när hon refererar till effekterna av den massmediala
uppmärksamheten runt Svenska Akademien, där hon helt förbiser att
den så kallade metoo-rörelsen de facto är ett resultat av en
facklig kampanj, som inte minst tack vare nationella och
internationella fackliga organisationers insatser varit totalt
befriade från medial granskning.
Det var först när jag själv i
november 2017 fann att såväl Journalistförbundet som International Federation of Journalists var med, som initiativtagarna, som
puzzelbitarna föll på plats. Tänk efter: - Är det verkligen
motiverat med hela denna flod av anklagelser mot män för att fixa
en internationell konvention mot Gender Based Violence i jobbet inom
ILO
(International Labour Organization). ILO är ett FN-organ med uppgift att
arbeta för att medlemsländerna ratificerar Deklarationen om
grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess
uppföljningsmekanism (1998).Som tidigare fackligt aktiv med
erfarenheter av såväl lagar och avtal samt det system som finns för
det systematiska arbetsmiljöarbetet, har jag verkligen inget emot
fackliga organisationers kamp, men ... Ett mycket viktigt men ... vem kunde tro att
den kampen skulle bedrivas med metoder där alla andra hänsyn
förväntas ge vika. I en rättsstat kan inte Ändamålet helga alla
medel!!!
Det är ett mycket högt pris som
landet Sverige tvingas betala för att feminist-aktivisterna inte kan
hålla till godo med att göra det, som är möjligt, inom
ramen för de lagar och system, som redan står dem till buds. Sänder
pionjären Kerstin
Hesselgren en tanke, som visade att det kan ha varit
framgångsrikt för Sverige att hon och andra kvinnor valde att göra
vad som var möjligt inom ramarna, samtidigt som hon - genom att
föregå med gott exempel - visade på en utveckling steg för steg.
Men sedan feminismen blivit den över allt annat rådande ismen,
tvingas Sverige idag genomgå något av ett mentalt stålbad,
eftersom feminister gör anspråk att veta vilken väg till
förändring, som är den enda framgångsrika. Undrar vad Hesselgren i sin
roll som yrkesinspektör skulle ha sagt om hon hade kunnat vara med
om det senaste halvåret i vårt land?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar