Feminismen och Evolutionen, del 3.

Inleder med en kortversion av syndafallet i Edens lustgård, omnämnt i del 2: Eva, lockad av Ormen, frestade Adam att tillsammans med henne äta av den förbjudna frukten, vilket gjorde att de såg att de var nakna och i skam skylde de sig med fikonlöv. Gud dömde Eva att föda sina barn i smärta, medan Adam, som lagt skulden på Eva för sitt syndafall, sågs av Gud, som en större syndare och bägge två förvisas ut ur paradiset. Detta tar Jordan B Peterson (JBP) till intäkt för sina teorier om mannens tillkortakommanden när det gäller att göra vad som är gott mot honom själv. Men, jag ser nog detta mera som en berättelse skapad av prästerskapet för att förmå människor att hålla sig på den smala vägen. Men, inget ont i det – berättelser är ofta mera fängslande och fastnar lättare i minnet än stentavlor, även om de flesta budorden har stått sig, som människors rättesnöre genom årtusenden och fortfarande går som en röd tråd genom vår lagstiftning.

Här slår det mig att JBP påminner sig själv om den styrka, som ligger i begränsningen, eftersom han han gjort försök att koka ner sitt eget mycket digra material till 12 livsregler. Men trots alla sina ansträngningar har han förirrat sig i alltför många snår av egna slutsatser, som kan ifrågasättas – även om han helgarderat sig genom att påstå att Naturen är konservativ (sic!). Värt att ta fasta på i allt detta är självklart resonemanget om individer, som grundbultar i samhället, försedd med ett begränsat antal levnads- regler, vilka enligt min mening måste baseras på kunskap om bland annat betydelsen av måttfullhet för balans mellan ordning och kaos. Något alla kan ha nytta av att lära sig från tidig ålder. Själv är jag mycket tacksam för att min pappa lärde mig – då fem år – självbehärskning. Något egentligen ganska enkelt, som medel att undgå retstickor eller plågoandar, vilka endast berättar något om sig själva med sitt beteende. En insikt, som gör att man inte behöver ta åt sig! Senare lärde jag mig, när jag tolkade Kahlil Gibrans visdomsord, att man bjuds på ett tillfälle att fostra sig själv, varje gång gemena typer kommer i ens väg!

När feminister uppfattar JBP som ett otäckt kryp, hemmahörande under en sten, är det inte en dag för tidigt att de själva skaffar sig kunskap om måttfullhet och dess betydelse för ett hållbart resultat. Utgivningen år 2018 av hans bok, som översatts till svenska och ett besök i Sverige samma år, sker inte av en slump. Tvärtom – det är en tydlig signal att feminismens härförare är blind för vikten av måttfullhet i sina anspråk, när de med statsunderstödda direktiv påbjuder feminism inom samhällets alla områden. Men, de inbillar sig nog att ett bakslag bara kan bero på att jag och andra, som tvivlar på den statliga feminismens välsignelse, är okunniga och inte vet vårt eget och landets bästa.

Men, just därför har jag läst boken med kritisk blick och funnit att även om JBP:s referenser är omfattande, kan jag inte veta – utan att själv ha brottats med dem alla – ifall JBP har täckning för det, som han påstår. Men, med hans uppfattning ”Naturen är konservativ” och hans tilltro mera till effekterna av Bibelns skapelseberättelser än Darwins evolutionslära, tror jag att JBP gör sina egna tolkningar av referensmaterialet. Något, som dock inte bevisar att de, som ivrar för feminism, använder sig av försvarbara arbetsmetoder. Känner att jag är klar med Jordan B Peterson, eftersom hans regler vilar på ett tankegods, som på goda grunder kan anses stå för en konservativ politik, vilken jag inte delar. Vid Regel 5 ger jag upp projektet med JBP – Föräldrars kärlek till barn är för hans del villkorad LÅT INTE DINA BARN GÖRA NÅGOT SOM FÅR DIG ATT TYCKA ILLA OM DEM. Tycka illa om dem?! Det är något helt annat än att tycka illa om deras handlingar.

Söker därför en tredje väg mellan Jordan B Peterson och Margot Wallström med flera feminister. På den tredje vägen kommer kvinnorna till insikt om nödvändigheten av att med eller utan fackets hjälp lära sig hantera lagar och avtal som redan gäller – både för det systematiska arbetsmiljöarbetet och individuella löner. Det senare med adress framförallt till aktivisterna i metoo-kampanjen.

Avslutningsvis: Vi är alla var och en delaktiga i det som sker runt omkring oss. Jordan B Peterson är en människa, som med argument för sin sak, ger oss alla en möjlighet att pröva grunderna för våra egna ståndpunkter. Hade inte tagit mig tid att sätta mig in i hans tankevärld om han inte hade stämplats, som en charlatan inom ett forskningsfält, som enligt min mening är minerat av feministiska aktivister. Men, han har i vart fall presenterat en rad referenser som han baserar sina ståndpunkter på. Så har även Susan Faludi i sin bok Ställd – Förräderiet mot mannen. Jag saknar en forskningsrapport där kunskap inom samtliga berörda forskningsområden finner en balans mellan ordning och kaos för en hållbar samhällsutveckling.

PS. Gläder mig åt att vinnaren av Diamantbollen Nilla Fischer använde ordet Jämställdhet i sitt kraftfulla tacktal. Jämställdhet, som vilar på Alla människors lika värde, kan knappast uppröra. Det är metoderna för att nå målet, som behöver bearbetas, eftersom aktivister ostört har tagit sig an saken på entreprenad och alltför länge tillåtits använda kampanjer för genomförandet i ett land, som säger sig stå för en liberal demokrati. DS. 

Feminismen och Evolutionen, del 2.

Idag har jag verkligen brottats med Jordan B Peterson (JBP) Inlägget i torsdags var bara en förövning inför det, som väntade mig, sedan jag bestämt mig för att läsa hans 12 Livsregler och att skriva ner tankar, som kommit och gått, under utflykten in i hans tankevärld steg för steg. Där nämnde jag helt kort att författaren i inledningen till Regel 1 Stå rak i ryggen Skjut bak axlarna bland annat refererade till forskning baserad på humrars reaktion på grund av kemiska reaktioner i hjärnan. Reaktioner, som är varandras motsatser vid seger respektive nederlag. 

Läser detta än en gång och noterar att Hög serotoninnivå/Låg oktopaminnivå utmärker segraren och omvänt gäller för förloraren. ”The winner takes it all” gäller både bland humrar och människor påstår JBP. Som klinisk psykolog torde han vara väl förtrogen med vad människans upplevelse av personliga nederlag i livets olika skeden , kan ställa till med. Självklart av värde för den, som vill förmå drabbade människor att hjälpa sig själva. Den, som vet något om varför vi reagerar, så som vi gör vid seger och nederlag, den har antagligen större möjligheter att använda sin kunskap för att vara en god människa både i förhållande till sig själv och andra. Men också till dess motsats.

Kemins betydelse för hjärnans funktion i pressade lägen, har jag inga problem att ta in, men … så kommer jag till texten rubricerat Principen om ojämn fördelning på sidan 8. Läser och häpnar! Får en stark känsla av att detta handlar om en välbeställd elits försvarstal för att döva samvetets röst inför sin girighet. Så bekvämt om Price´s Law skulle kunna försvaras med den konservativa Naturen med sin dominanshierarki; Evolutionen med dess naturliga urval; samt den gudomliga handen i det hela.

Vilken skillnad i förhållande till den levnadsvisdom, som filosofen Kahlil Gibran erbjuder oss i ett av sina många litterära verk - The Prophet - på svenska Profeten, första gången utgiven 1923 i USA och i Sverige ett flertal gånger av Proprius förlag sedan 1977. Har utgåvan från 2004 i översättning av Carl-Gustaf Rosén och Johan Wretman, som jag kan rekommendera. Gibran kommer här till sin rätt i sin omsorg att med ordens hjälp intressera oss för att försöka förstå människan i allmänhet och hennes uppgift att fostra sig själv - i synnerhet. 

Hans syn på människan, framträder tydligast, enligt min mening, i kapitlet om Brott och straff - ”Om människan inom er skall jag nu tala. Ty det är hon och inte ert gudajag och inte dvärgen i dimman , som känner brottet och straffet”. Det är en kärleksfull bild, som säger mycket om människan; hennes möjligheter och begränsningar. Med detta sagt utgår jag från att JBP vill göra gott med sina ansträngningar att förmå oss att begripa vad han menar med det, som han tycker sig ha funnit genom sina rön.

Går vidare till JBP:s Regel 2 Behandla Dig själv som en person Du är skyldig att hjälpa. Inleds med konstaterandet att mannen alltför ofta underlåter att göra vad som är gott mot honom själv. Varför? Svaret söker han i de äldsta berättelserna om skapelsen och hur världen är inrättad, efter en dröm. Dessa berättelser, menar han, är sammanvävda i Första Moseboken. Men, varför väljer den, som säger sig vara en vetenskapsman, att referera till Bibelns berättelser? Här kan jag bara gissa att det hänger samman med att människor genom historien och fram till i mitten av 1800-talet trodde på religionernas skapelseberättelser. Tror att det var först med Charles Darwin (född 1809), som människor kom i kontakt med evolutionsläran. Darwins bok ”Arternas uppkomst” utgavs 1859 och endast sjutton år dessförinnan hade Folkskolan införts i vårt land. Före 1842 var det oftast kyrkan, som svarade för barnens undervisning.

Mot den bakgrunden finner jag det naturligt att JBP använder sig av dessa berättelser, då de kan ses som betydelsefulla i den evolutionära utvecklingen – människan är medskapande i sin miljö och den påverkar henne. Men, det betyder inte att jag köper hans betoning av syndafallet med dess förvisning ur Edens lustgård, som grund för skillnaden mellan könen och människans tillkortakommanden. Ska återkomma till det i Feminismen och Evolutionen, del 3.

Feminismen och Evolutionen, del 1

Feminister ser ut att ha stora problem med biologin i människans evolutionära utveckling, vilket bland annat synliggjordes när Peterson var Skavlans gäst. Men jag är inte helt på det klara med om det även gäller dem, som själva är "riktiga biologer" i motsats till Jordan B Peterson, klinisk psykolog och professor i psykologi vid Torontos Universitet i Kanada och författare till boken ”12 Livsregler Ett motgift mot kaos.” Har för några dagar sedan påbörjat läsningen av den omtalade boken med pennan i hand för att markera de stycken, som jag tycker mig behöva läsa om igen senare för att kolla om jag rätt tolkat dess innebörd.

Förordet var intressant och sa mig att Jordan B Peterson är en person som inte lämnar ifrån sig ett hafsverk, även om jag redan i inledningen, som han rubricerat Ouvertyr, har svårt att hänga med i hans resonemang även om jag i min tankevärld också kommit fram till att det kan vara möjligt ”att sträcka sig bortom ett slaviskt fasthållande vid gruppen och dess doktriner och samtidigt undvika fallgroparna hos dess motsatta ytterlighet nihilism.”. Men, det sker inte utan att individerna kommer till insikt om sitt eget ansvar, när till exempel olika grupper ägnar sig åt kampanjer (som alltför många människor är omedvetna om) för att få ett övertag för sin ordning i omdaningen av samhället. En omdaning, som bäddar för motreaktioner, vilka inte alltid gynnar en fredlig samvaro och utveckling. Säger bara #metoo.

Idag inbillar sig alltför många att de själva inte har något som helst eget ansvar för den utveckling, som mänskligheten genomgår just nu, trots att vi behöver en ordning, som inte går till överdrift på sätt som skett i fråga om till exempel företagens immateriella rättigheter och de krav, som nu ställs i EU på övervakningsåtgärder. Ett resultat av fega och/eller okunniga politiker, som under ett helt decennium valde att gå ärenden åt underhållningsindustrin, trots att innovativa unga människor försökte bevisa att deras plattform (som möjliggjorde för användarna att genom samarbete kolla ifall industrins utbud var värt pengarna) skulle höja publikens intresse för såväl inköp av CD´s och DVD`s samt bio- och teaterbesök liksom olika aktörers liveframträdanden. Sådant agerande från politikernas sida inger inte förtroende för dem som ordningsskapare.

Men då även ordning kräver balans för att inte omvandlas till kaos tycker jag att Jordan B Petersons bok är intressant. Därför vill jag testa om jag orkar att gå igenom alla de 12 reglerna. I inledningen till Regel 1 nämner Peterson att serotoninet reduceras påtagligt i situationer då människan i likhet med humrar möts av personliga nederlag. Noterade spontant i marginalen ”Jmfr Ställd - förräderiet mot mannen av Susan Faludi”. Faludi är feminist, författare och journalist, som jag läste om vid utgivningen av hennes bok på svenska hos Ordfronts förlag år 2000. Då uppfattade jag att männens problem främst kunde förklaras med hjälp av psykologi, även om jag redan i mitten av 1970-talet genom flitiga självstudier, bland annat verk av René Dubos, fick mig till livs att människan är en komplex biologisk, social och skapande varelse. Då uppfattade jag och tror fortfarande att Dubos kan räknas till gruppen tillförlitliga forskare. Undrar också nu som då om inte Dubos har helt rätt i sina iakttagelser att människans behov av ”en tro på en högre makt” också ligger nedärvt i generna? 

Tycker mig se att för många gudsförnekare har politiken blivit ett substitut, men det är väl att svära i den partipolitiska kyrkan ;-)  Även om vi svenska infödingar ser oss själva som sekulära eller helt avkristnade, är det uppenbart att vi får uppenbara problem, när vi inser att det finns både svenskar, flyktingar och invandrare, som drar in religionen i politiken. I en ordväxling på nätet lekte jag med tanken att det kunde ha varit intressant ifall Jordan B Peterson och Susan Faludi hade slagit sina kloka huvuden ihop och komnit till oss med något gemensamt. Men i väntan på en sådan dialog tänker jag gå igenom Petersons Regler steg för steg, eftersom jag delar hans uppfattning att vi behöver väl balanserade regler för att kunna skapa en fredlig värld i balans mellan ordning och kaos. Ber således att få återkomma i takt med att jag betar av de tolv stegen.

Öppet brev till chefer inom Public Service.

Hur balanseras feminismen i teori och praktik i Public service?

Innan jag upphör att vara en mångårig licensbetalare, ber jag att få veta på vilka grunder, som vi medborgare i allt större utsträckning matas med programinnehåll, där tankegodset feminism och dess förkunnare – feministerna - ges allt vidare räckvidd för sina enögd syn på hur Jämställdheten mellan människor med olika kön och könsidentiteter ska kunna komma till konkreta uttryck i det svenska samhället.

Hittills har feminismen och feministerna kunnat dra nytta av den draghjälp, som de fått genom att hänga på dels kampanjen för en ILO-konvention mot Könsbaserat våld mot kvinnor i arbetslivet hos internationella fackliga organisationer och dels den kampanj för Orange Day, som FN:s internationella kvinnoorganisation arrangerat med fokus på våld mot kvinnor och flickor i humanitära konflikter. En dag som manifesterats, sedan många år tillbaka, just den 25 november.

Sedan jag i november 2017 läst Aftonbladets intervju med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg om uppropet bland Advokatsamfundets medlemmar och en del andra andra aktioner, som briserat i sociala medier under hashtaggen metoo och börjat publiceras i etablerade medier, startade jag mitt eget ”gräv” efter vem eller vilka som låg bakom allt detta. Med början den 27 november 2017 har jag berört saken i flera blogginlägg, då jag anser det vara en allvarlig brist att kampanjens tillskyndare varit så i dimma dold, samtidigt som de etablerade medierna sumpat ett lysande tillfälle att göra kvinnor medvetna om anställningsavtalets och arbetsmiljölagens betydelse för att det system som byggts upp sedan 1990-talet ska kunna fungera.

Målet då var att skapa en bra arbetsmiljö genom successiva förbättringar byggd på samverkan mellan chefer och medarbetare vid regelbundna Arbetsplatsträffar. Men om ett system inte används, faller det naturligtvis i träda. I så fall tar jag detta som intäkt för att jag har rätt, när jag tycker mig se att resultatet av feminismens och feministernas intåg i politiken och medievärlden inneburit att Jämställdhet skall fixas med hjälp av statliga åtgärder, som någon annan än de arbetande kvinnorna själva ska engagera sig i. Och det är här, som det blir intressant att närmare studera feminismens intåg i Public Service.

Som exempel vill jag lyfta fram programmet Kulturveckans sändning den 25 september 2018 där vi fick veta att en av programledarna varit i USA för att studera kopplingen mellan HipHop-musiken och Strippor m m. Inslaget var något av en ”påa” för nypremiären av SVT Kultur ´s Edit i december. Med en återkoppling till metoo förutspåddes vidare i programmet en god fortsättning för feminismens del, bland annat med hjälp av Martina Montelius bok om att hämnas på en metoo-man.

Det nyciviliserade konceptet ”att hämnas” har vi väl ändå sett tillräckligt av.!? Däremot alltför litet av konstruktiva förslag om hur kvinnor kan väckas till insikten om att ingenting av genomgripande betydelse kommer till oss människor utan egna ansträngningar. De flesta av oss kan rätt lätt inse vad skillnaden mellan mediokra och framgångsrika idrottsutövare främst består i – träning av de kunskaper och färdigheter där det krävs förbättringar! 

Tänk om Public Service skulle utmana Svenskt Näringsliv, de centrala fackliga organisationerna och Arbetsmiljöverket att slå sina kloka huvuden ihop och skapa en gemensam nätbaserad utbildning om vad som krävs för att skapa det goda arbetslivet – det vill säga sätta fokus på det som skulle gynna såväl individer som företag och samhället i stort. Det vore Folkbildning i en högre skola än den, som vi medborgare idag får hålla till godo med i Public service, där bland annat myter odlas att män inte behöver anstränga sig för att vinna framgång. 

Negativ Sverigebild - en effekt av ...

... den partipolitiska trätan?

Idag har Centerpartiets ledare Annie Lööf visat prov på stort politiskt mod genom att tillmötesgå regeringen i fråga om en ny möjlighet för vissa ensamkommande ungdomar, som får en ny chans att kvalificera sig genom gymnasiestudier som grund för att senare kunna försörja sig för att klara sitt uppehälle, vilket bland andra Sydsvenskan skrivit om. Inte för att hon och partiet gillar regeringens förslag, utan av anständiga skäl, med hänsyn till alla de ungdomar, som har ambitioner att etablera sig i Sverige genom att skaffa sig en gymnasieutbildning och därmed öka sina möjligheter att skaffa sig ett jobb och kunna försörja sig själva. Lööf är tydlig med att detta av förståeliga skäl gäller har och nu. Vad som ska gälla efter valet det måste de partier, som får förtroendet att bilda regering, ta ansvar för. Gillar skarpt hennes ställningstagande!

Däremot finns det mycket i det politiska spelet och mediernas agerande som jag är skarpt kritisk mot. En kritik, som jag - av förklarliga skäl - är rätt ensam om eftersom ingen är beredd att rikta kritik mot medierna för att metoo-kampanjen tillåtits svälla över alla bräddar. Svälla så till den grad att Sverige-bilden tagit skada.

Det senare uppmärksammas av Paulina Neuding hos tidskriften Kvartal.se, dock utan att hon berör hur det kan komma sig att kvinnorna i Sverige - ett av världens mest jämställda länder - verkar ha haft synnerligen svårt att freda sig mot ovälkomna beteenden från männen i deras närhet. Paulina Neuding är vanligtvis en skarpögd iakttagare, men här förvånar hon mig, när hon refererar till effekterna av den massmediala uppmärksamheten runt Svenska Akademien, där hon helt förbiser att den så kallade metoo-rörelsen de facto är ett resultat av en facklig kampanj, som inte minst tack vare nationella och internationella fackliga organisationers insatser varit totalt befriade från medial granskning.

Det var först när jag själv i november 2017 fann att såväl Journalistförbundet som International Federation of Journalists var med, som initiativtagarna, som puzzelbitarna föll på plats. Tänk efter: - Är det verkligen motiverat med hela denna flod av anklagelser mot män för att fixa en internationell konvention mot Gender Based Violence i jobbet inom ILO (International Labour Organization). ILO är ett FN-organ med uppgift att arbeta för att medlemsländerna ratificerar Deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljningsmekanism (1998).Som tidigare fackligt aktiv med erfarenheter av såväl lagar och avtal samt det system som finns för det systematiska arbetsmiljöarbetet, har jag verkligen inget emot fackliga organisationers kamp, men ... Ett mycket viktigt men ... vem kunde tro att den kampen skulle bedrivas med metoder där alla andra hänsyn förväntas ge vika. I en rättsstat kan inte Ändamålet helga alla medel!!!

Det är ett mycket högt pris som landet Sverige tvingas betala för att feminist-aktivisterna inte kan hålla till godo med att göra det, som är möjligt, inom ramen för de lagar och system, som redan står dem till buds. Sänder pionjären Kerstin Hesselgren en tanke, som visade att det kan ha varit framgångsrikt för Sverige att hon och andra kvinnor valde att göra vad som var möjligt inom ramarna, samtidigt som hon - genom att föregå med gott exempel - visade på en utveckling steg för steg. 

Men sedan feminismen blivit den över allt annat rådande ismen, tvingas Sverige idag genomgå något av ett mentalt stålbad, eftersom feminister gör anspråk att veta vilken väg till förändring, som är den enda framgångsrika. Undrar vad Hesselgren i sin roll som yrkesinspektör skulle ha sagt om hon hade kunnat vara med om det senaste halvåret i vårt land?!

Intressant?

Kollektivt eller enskilt straff i LSS?!

Läser i FUB:s tidning Unik nr 1/2018 sidan 8 en artikel om Stig Svenssons rapport "Personlig assistans - Analys av en kvasimarknad och dess brottslighet", som han redovisat mot bakgrund av regeringsuppdraget med koppling till den pågående statliga utredningen Översyn av LSS och assistansersättningen. En kvasimarknad förklaras med att staten bestämmer både vem, som är producent (Assistansanordnare) och vem som är Konsument (assistantanvändare) samt priset för tjänsten (schablonersättningen), som betalas av Skattebetalarna. Artikeln har skrivits av Eva Borgström, Intressepolitisk samordnare hos FUB. Rapporten är tillgänglig på Regeringens webb. För skattebetalarna är det självklart att en sådan marknad kräver ändamålsenliga statliga funktioner för kontroll av hänsyn till såväl användarna som skattebetalarna.

Men, istället för att i detalj ta itu med statens kontrollsystem ger sig utredaren Stig Svensson i kast med uppgiften att finna stöd för sitt antagande att det är hos den svagaste gruppen, det vill säga hos föräldrar i deras roll som assistansanordnare, som fusket är som allra störst. Därför bör alla i denna grupp straffas överlag med en schablonmässig nedsättning av beviljade timmar per vecka, vilket innebär att alla ska straffas för något, som utredaren gissar att hälften av föräldragruppen gör sig skyldig till. Redan där blir det helt galet, eftersom kollektiv bestraffning inte hör hemma i den svenska rättsordningen.

Istället för att ta ära och redlighet av de familjer, som gör obeskrivligt viktiga insatser för att familjen ska fungera, trots utmaningen att göra det bästa möjliga i en svår situation, strör utredaren Stig Svensson salt i såren med sitt förslag. Undrar var landet Sverige hade varit utan alla enskilda individers insatser, vilka samhället inte hade kunnat klara sig utan?! Assistansföretagen däremot avstår utredaren från att utmana, eftersom de har en hel bransch i ryggen för att låta rättsligt pröva hållbarheten i anklagelserna om fusk!

Om utredaren istället hade fokuserat på behovet av ett hållbart kontrollsystem, då hade även det fenomen, som kallas "Social shopping", kunnat åtgärdas utan att alla familjer ska drabbas av misstankar. Något som skapar ytterligare konfliktytor mellan svenskar och flyktingar & invandrare. När myndigheter använder risken för människohandet, som argument för åtgärder för att snäva in assistansersättningen, då blir det tydligt att regeringens utredare utgår från att vi medborgare - för att kunna tänka rätt - behöver ställa utsatta föräldrars rätt till samhällets stöd enligt intentionerna i nu gällande LSS mot utredarens idéer om att det bland dessa familjer kan finns aktörer som ägnar sig åt människohandel. Det ska således åvila den enskilde individen att hjälpa politikerna med det, som de - trots alla sina resurser - ser ut att vara oförmögna att klara av!

Vilket fattigdomsbevis är inte dessa föreställningar, som odlas i den politiska makten boningar?!

Den fyrkantiga finansministern och hennes feministiska vänner i alla partier måste öppna ögonen och se hur deras feministiska retorik leder vilse till stor nackdel för samhällets allra sköraste medborgare. Redan 2016 skrev FUB:s ordförande Thoman Jansson om vikten att stå upp för Karl Grünevalds ideal, vilket alla som värnar om LSS intentioner från 1993 ser som nödvändigt. Min slutsats är att Regering och Riksdag måste skapa ett hållbart statligt kontrollsystem istället för att misstänkliggöra de föräldrar som gör sitt bästa för att skapa ett drägligt liv för sina funktionshindrade barn!

Intressant?

Valet 2014 – en hållplats på väg mot ett jämställt samhälle?

Vem kunde tro att det finns feminister som tydligt och klart ser att socialistfeminister har en blind fläck förvillande lik många sverigedemokraters – en blind fläck som leder till ett aggressivt bemötande eller rent av förföljelse av oliktänkande. Läser med stigande intresse inlägget av Helene Bergman ”Dra av det rosa täcket från Schyman och F!” i SVT Opinion. Heder åt Helene Bergman, som kämpar för demokratin med dess Åsikts- och Yttrandefrihet och som klart och tydligt ser att alla vita medelålders män inte utgör det största hotet mot jämställdheten mellan könen. Det kan rent av vara F!. De gör sitt bästa för att vilseleda kvinnor med fokus på maktlösheten, istället för att praktiskt visa hur man vinner makt och inflytande genom att vara kunnig, påläst och saklig i alla de olika sammanhang där kvinnor kan visa sig vara lika kompetenta som många män.

När Helen Bergman nämner att ”57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor” blir jag, som ser Rättssäkerheten som en viktig grundbult i vårt demokratiska samhälle, omskakad vid blotta tanken på att det kan finnas en uppenbar risk att dessa kvinnor kan ha inspirerats till sina landvinningar av den tolkning av feminismen, som F! företräder, och därför äntrat rättsväsendets bastioner på jakt efter den makt, som dessa högljudda feminister menar att de vita medelålders männen har berövat dem.

Tilltaget att förfölja en gymnasielärare, på sätt som Helene berättar om, visar att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kommer att vara det nya slagfältet om F! vinner framgång i höstens val. Måtte dock alla goda krafter verka för sans och balans i arbetet med jämställdheten mellan könen. Vi har alldeles tillräckligt med oresonliga konflikter runt omkring oss såväl lokalt som globalt.

Men å andra sidan är väl skolan redan ett experimentfält för det mesta – det senaste är statsbidrag till ideella läxhjälpsföreningar – se Skolverkets hemsida. Förordningen utfärdades den 20 mars 2014 och sista ansökningsdag är satt till den 5 september 2014. Onekligen ser detta ut att komma som på beställning av det globala nätverk, som etablerade sig i Sverige enligt en artikel i SvD Näringsliv i september 2012 I faktarutan sägs dock ”Organisationen tar inte emot statligt ekonomiskt stöd” och att man räknar med social vinst istället för ekonomisk. Sådana ideella läxhjälpsföreningar kan nu söka bidrag för kostnader för alla elever, som deltar i utbildning enligt skollagen (med undantag för förskolan) och uppmanas observera att skolornas huvudmän och dessa föreningar har olika ansökningshandlingar. 

Annars ska nog statsbidraget till Läxhjälpsföreningar främst ses som en komplettering till Läx-RUT, eftersom det senare stödet har visat sig vara mest utnyttjat i Danderyd, Lidingö och Täby med flera kommuner med välsituerade, medan Norrtälje, Södertälje och Botkyrka har det lägsta uttaget och tillhör de kommuner i länet med de lägsta beskattningsbara inkomsterna. Något som SvD berättade om häromdagen i artikeln Läxavdraget värt miljoner. Tidningen Skolvärlden hade redan förra hösten en mycket intressant artikel om läxhjälp.”Saknas forskning kring hur läxor ser ut” där det bland annat sägs ”För elever som behöver mycket stöd och elever som saknar stöd hemifrån kan läxorna snarare knäcka självkänslan eller ta död på motivation och lusten att lära, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete och utvecklingsledare på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg”. Lärarförbundets Pedagogiska Magasinet hade en artikel ”Läxor – för föräldrarnas, lärarnas och elevernas skull?” redan under våren 2013. 

Om skolan ska vara kompenserande det vill säga ge alla elever möjligheter till utveckling av lärintresset under de år när en människa är som mest vetgirig, då är skolans arbete med läxor av mycket stor betydelse. Alla som menar allvar med sitt engagemang för jämställdheten kan inte bara stirra sig blinda på flickors och kvinnors situation, de måste inse vikten av balans och öppna ögonen för de behov av insatser, som många pojkar behöver, för att kunna etablera en bra relation till skolan och lärandet. Intressant?

I vägen för rättvisan – vad, vem eller vilka?

Som väntat beslutade Stockholms Tingsrätt, efter längre överläggning än väntat, att Julian Assange fortsatt ska vara häktad ”för våldtäkt – mindre grovt brott, sexuellt ofredande och olaga tvång av två kvinnor i Stockholm 2010”.. Det är en knepig situation, som den särskilda åklagaren i sexualbrottsmål, Marianne Ny, försatt både Julian Assange och de berörda kvinnorna i genom att underlåta att hålla förhör med honom på Ecuadors Ambassad i London, där han beviljats politisk asyl. Lika väntad är reaktionen från hans försvarsadvokater – de vill att saken ska prövas i en högre instans, vilket SvD skriver om i papperstidningen under rubriken Häktningen av Assange överklagas.

Varför Marianne Ny inte kan hålla förhör där Assange befinner sig, framstår för allt flera som ett tecken på att hennes förutfattade mening om Julian Assange får råda. Hon anser att Assange håller sig undan rättvisan. Om hon därmed delar även den uppfattning, som råder i USA:s militära kretsar, att han är visselblåsaren Chelsea Mannings medbrottsling, eftersom han offentliggjort material via Wikileaks, det framgår inte. Manning har dömts till 35 års fängelse. En annan visselblåsare som USA och förmodligen även vissa kretsar i Sverige ser på med lika oblida ögon är Edvard Snowden - idag med tillfällig asyl i Ryssland. Julian Assange´s oro för utlämning från Sverige till USA, kan därför inte ses som helt obefogad. Glöm inte att han och många andra av hans vänner världen runt länge trott och kanske fortfarande tror att han blivit utsatt för en komplott – en honungsfälla – med hjälp av de kvinnor, som anmält honom. En honungsfälla, som skulle underlätta ett gripande och en utlämning till USA. En teori som till lika delar kan anses vara ett utslag av Assanges och andras paranoia som de svårigheter man kan ha att förstå sig på den svenska sexualbrottslagen. För min egen del tror jag mer på det senare.

DN skriver i dagens huvudledare bl a ”Assanges rädsla för att lämnas ut till USA kan till viss del förstås. Den antiterrorlagstiftning som antogs efter 11 Septemberattackerna och skandalerna kring Guantanamo Bay har undergrävt förtroendet för det amerikanska rättsväsendet. Sättet på vilken Chelsea Manning, Wikileaks huvudkälla, har behandlats och hennes långa fängelsestraff kan som bäst beskrivas som djupt problematiskt.” Och avslutar ”Men det är inte detta förundersökningen och arresteringsordern mot Julian Assange handlar om. Att han eftersöks har inget att göra med vare sig USA eller Wikileaks, utan om att Assange av två kvinnor är anklagad för våldtäkt och sexuellt ofredande och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång.”

Slutklämmen ”och i fyra års tid har förhindrat rättvisan att ha sin gång” visar att ledarskribenten inte kan se att omständigheterna talar för att åklagaren ska ordna med de förhör som krävs, i London, så att en rättegång kan genomföras och rättvisa kan skipas. Vad, vem eller vilka är det som idag förorsakar dödläget? It takes two to Tango. Kan bara hoppas att Svea Hovrätt ser mera pragmatiskt på saken.

Andra som skriver är bland andra Hax; Lasses blogg; Opinionsbloggen; Anders Romelsjö; och Motpol. Intressant?

Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 

.

Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.

Individens ansvar kontra Statens.

Inför våra ögon har medias bevakning av årets event i Almedalen varit till fördel för dem som förklarar allt ont med de samhälleliga strukturernas inflytande. Minsta lilla knyst om att individer därmed tillåts fly från det egna personliga ansvaret för det som sker, ses som ett utslag av nyliberalism. Nya svenskar, som inte vill sjunga den på vänsterkanten gängse melodin får finna sig i att ses som förrädare av sin grupps intressen. Det vittnar bland andra Halif Balif (M) om.

Inom det område, som är vårt mest intima och privata – vår sexualitet – kämpar nu Facebookgruppen #fattanu för att människor ska uttrycka sin mening genom att bland annat avsäga sig rätten att utsätta medmänniskor för allt från våldtäkt till förförelse. Den rätten finns inte inskriven i någon lagbok. Bakom detta initiativ döljer sig några aktivisters perversa lust att bestämma att allt sexuellt umgänge måste föregås av en juridisk hållbar överenskommelse, vilket kravet på den s k samtyckeslagen förutsätter. När jag ser mina Facebookvänner hänga på, blir jag djupt nedstämd. Detta naturligtvis mot bakgrund av att jag ser att jag själv och många andra skulle gå miste om den förförelsens magi, som ligger i det oväntade intima mötet, ifall vi skulle behöva förhandla och skriva ett kontrakt först.

Bland alla Fatta.nus avsägelser finns bland annat denna ”Jag avsäger mig rätten att ha sex med någon som sover för att jag vid ett tidigare tillfälle fått tillåtelse att smeka personen när hen sov ” och jag konstaterar att den som myntat detta måste ha en urusel föreställningsförmåga om var gränsen bör gå mellan individers och statens ansvar för det som sker i det sexuella spelet människor emellan. Men, när vi känner till att rättssaken mot Julian Assange bland annat rymmer en anklagelse om just detta, då blir den formuleringen begriplig. Just nu är häktningsfrågan i fallet Julian Assange aktuell för prövning. SvD skriver Fallet Assange kan inte dras ut i det oändliga.

Feministernas framfart med krav på statliga ingripanden inom en rad olika områden, har gett mig huvudbry – vad händer i ett samhälle där vuxna individer inte behöver ta ett eget ansvar, när de utsätter sig för situationer, som kan leda till oönskade konsekvenser? Vad händer med individer, när samhället förutsätter att kvinnor inte är kapabla att undvika situationer där de riskerar att råka illa ut? För det kan väl inte vara så att vänstersidan överlåter allt som gör oss till ansvarstagande individer åt partier på högerkanten? I så fall måste väljarna till vänster ta sig en rejäl funderare – är detta en utveckling som de vill vara en del av. Civilkurage kommer som bekant inte ur tomma intet.

Många talar om konfliktytan höger vs vänster medan jag tycker mig se att det handlar om en gränsdragning mellan individens och statens ansvar när konflikter uppstår människor emellan. Något som livet är fyllt av. De bekännande feministerna är inne på samma linje, som många andra ivrare för renlevnad älskar – de kräver att alla ska avstå från ett icke avtalsbundet sex främst av medkänsla med dem, som inte klarar av att undvika situationer där de utsätter sig för risker eller inte kan freda sig i problematiska lägen. I förlängningen ska väl den, som nyttjar alkohol, avstå detta bruk av solidaritet med den som inte kan avhålla sig från missbruk o s v. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket är ett gammalt ordstäv, som de bekännande feministerna borde fundera på innebörden av.

Jag tillhör inte de bekännande feministerna utan kämpar för Jämställdhet och Mänskliga rättigheter på mitt sätt. Detta sagt då jag tidigare blivit beskylld för att vara antifeminist eller Misogyn när jag inte delat de vänsterorienterade feministernas åsikter. Ska villigt erkänna att jag en längre tid har haft problem med politiska diskussioner där man måste vara antingen höger eller vänster. Därför blev jag upprymd när jag läste Christian Engströms och Emma Opassandes blogginlägg om ytterligare en dimension Frihetlig – Auktoritär eller Frihet – Kontroll. Testade politicalcompass.org och fick ett kvitto, som jag gillade – Rejält Frihetlig och något till Vänster.

Ett annat glädjeämne denna dag var nyheten att Hax efter åren som assistent i Bryssel kommer att verka från plattformen 5July.org, som tagit på sig uppgiften att skydda den virtuella miljön och Internets ekologi med utgångspunkt från artikel 19 i FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna. På deras webbplats har jag tagit del av deras manifest innehållande bland annat artikel 19:s lydelse "Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet; Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och oberoende av gränser." samt hänvisningen till den "resolution om främjande, skydd och åtnjutande av mänskliga rättigheter på Internet" som FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutade om den 5 juli 2012. Då undertecknade 71 medlemsländer en text som "bekräftar att samma rättigheter som människor har offline också måste skyddas på nätet, särskilt yttrandefriheten, som är tillämplig oberoende av territoriella gränser och genom alla medier av ens val, i enlighet med artiklarna 19 i allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter; ". När jag tar del av de senaste rapporterna om NSA:s övervakning känns det gott att veta att Hax och många, många andra kämpar vidare för att freda våra mänskliga rättigheter även på nätet. Intressant?

Fittor i stim – ogillar att bli ifrågasatta.

I går kväll sändes första delen av Belinda Olssons Fittstim – min kamp, men redan vid 12-tiden samma dag skrev Sofia Mirjamsdotter sin ledare i Sundsvalls Tidning och hon var inte nådig i sin kritik. I trailern inför säsongsstarten av programmet Debatt, som sändes direkt efter Belinda Olssons inledande odysse på temat ”Har feminismen spårat ur?” utlovar programledaren Kristina Hedberg att den här kvällen kan Debatt spåra ur. SvD:s Brännpunkt Direkt med Carina Stenson hänger på och erbjuder sina läsare möjligheten att redan nu komma med synpunkter under rubriken Vad behöver svenska kvinnor kämpa för? Detta inför fredagens chat med start kl 10. På SVT:s debattsida är debatten redan i full gång efter ett inledande inlägg av Malin Melin Utmärkt att SVT ifrågasätter feminismen. Gillar hennes slutkläm ”TV-programmet ikväll visar nyanserat att kampen för jämställdhet har många parallella vägar att välja bland, och flera stigar finns att trampa. Vi blir alla vinnare i ett jämställt samhälle. Alla behövs, häng på, på ert sätt.” 

Men jag gör mig inga föreställningar om en saklig diskussion, varken på SVT:s eller något annat medias debattsida. Den som är för jämställdhet, men värjer sig mot de bekännande feministernas trosvissa utsagor, måste idag finna sig i att betecknas som antifeminist eller ännu mer dräpande - misogynist. Av tidigare försök till diskussion på SVT Debatt vet jag att det räcker med att inte vilja bekänna sig till feminismen för att mötas av de militanta feministernas högtravande tillmälen, medan de själva ojjar sig över näthat. Vad de skulle benämna sitt eget beteende är skrivet i stjärnorna, då de ser ut att vara helt omedvetna om hur de själva triggar igång sina meningsmotståndares sämsta sidor. Jag har verkligen full förståelse för om förre jämställdhetsministern Nyamko Sabuni såg sin tid som alltför dyrbar för att stångas med alla missnöjda feminister. Nu sitter där i hennes ställe Maria Arnholm - en äkta feminist.

Genom att gå tillbaka ända till Aristoteles dagar backar feministerna upp sin kamp mot diskriminering på grund av kön och ser könet som överordnad alla andra grunder för diskriminering. Vad jag kan se tillåts könet stå i vägen för den nödvändiga personliga utvecklingen. Där krävs modet att plocka fram en sannare bild av sig själv för att kunna ge sig själv och de resurser man bär inom sig en ärlig chans till utveckling inom såväl arbets- som samhällsliv. Samtidigt måste både kvinnor och män klara av familjelivet och att skapa utrymme för egen tid. Men, den personliga utvecklingen försummas till förmån för beteendet att gå runt på samma fläck och gräva sig allt djupare ner i sina föreställningar om män och deras skuld till att kvinnor i olika sammanhang väljer att följa minsta motståndets lag. Det är bra att ha kunskap om hur det var förr i tiden, men frågan är om det är riktigt sjysst att luta sig mot historien för att kunna göra det enkelt för sig och peka ut männen som främsta – för att inte säga enda – orsak till löneorättvisor och alla andra förhållanden, där kvinnor upplever sig vara förfördelade.

I kvällens debatt var det direkt pinsamt att höra Ebba Witt-Brattströms reaktion på en meddebattörs åsikt om vikten av att kvinnor inser att de själva aktivt måste ta ett ansvar för nödvändiga förändringar i sin livssituation. 

Att det finns flera sidor av myntet, visar inte minst Linda Skugge i sin artikel i Expressen Kultur – en osminkad återblick till tiden då det begav sig. Mest griper det mig, när Linda Skugge skriver att hon har tappat humorn, glädjen, hoppet, självförtroendet. Jag kan bara hoppas att hon har någon i sin omgivning, som kan stödja henne medan hon letar efter det hon tappat, eftersom det är livsviktigt. För ingen annan kan göra det åt henne.

Gör sedan en liten runda och ser Catia Hultquist i DN Kultur undra om det inte är SVT som spårat ur; BT:s Ledarbloggen skriva Belinda Olsson vågade problematisera; Sanna Rayman i SvD:s Ledarblogg Bröst, splittring och promenader; och sist men inte minst Aftonbladets Daniel Swedin som tycker att Belinda i sin kamp missar viktiga bitar samtidigt som han gör det enkelt för sig genom att skylla löneorättvisorna på nuvarande regering. Han borde känna till förutsättningarna för löneförhandlingarna och varför det är hart när omöjligt att göra något åt löneorättvisor mellan kvinno- och mansdominerade fackförbund. Socialdemokraterna - ett politiskt parti skapat av LO - gjorde inte speciellt mycket för att komma tillrätta med detta. Varför skulle vi kunna kräva mer av Alliansen?

Intressant?

Vänner av ordning vs rättssäkerheten.

En liten gnutta hopp om en anständig svensk rättvisa tänds när jag läser debattinlägget hos SVT Debatt av Brita Sundberg-Weitman, pensionerad lagman och docent i folkrätt, rubricerat Svenska journalister ljuger om Assange. Det hedrar Brita S-W att hon går mot strömmen i en rättssak där en lång radda av landets feminister ser rött, då de är övertygade om att Assange är en fähund som vill smita undan sitt ansvar. Den dokumentär som Brita S-W nämner sändes i SVT i början av april 2011. och är inte längre tillgänglig på nätet

Samtidigt går det inte missa att många såväl män som kvinnor är rejält trötta på att snart sagt allt som händer i samhället ska tolkas men framförallt misstolkas med hänvisning till berörda individers kön. Irritationen däröver går också till rejäla överdrifter på sina håll, även om det också finns bloggare, bl a Jinge, som försöker se nyktert på saken. Men helt klart är rättssäkerheten både för Julian Assange och de berörda kvinnorna är i fara när saken blivit politik på högsta nivå, vilket bl a SvD skrev om häromdagen. Hos bl a SVT.se kan vi nu ta del av Assanges egna ord från balkongen hos Ecuadors ambassad i London.

För min egen del förhåller jag mig rätt kritisk till hur saken hanterats av rättsväsendet och kan mycket väl förstå varför idéerma om att Assange riskerar att bli utlämnad till USA kunnat slå rot både här i Sverige och runt om i världen. Gillar skarpt Anna Trobergs debattinlägg på SVT Debatt för några dagar sedan. Utan några andra jämförelser tänker jag på Hannes Råstams Fallet Thomas Quick. Där blir det också väldigt tydligt att företrädare för rättssamhället måste gå en repetitionskurs med fokus på rättssäkerhet om Sverige ska undvika fler rättsskandaler.

Sedan måste jag säga några ord om rättssaken i Moskva där några medlemmar ur gruppen Pussy Riot dömts för hädelse då de anses ha vanhelgat den ortodoxa kyrkan genom att använda den som plattform för sin kritik mot Putin. Andres Lokko gör i sin krönika i SvD en mycket intressant iakttagelse när det gäller journalisters och andras engagemang för upprorsmakarna i Moskva i jämförelse med två av deltagarna i London-kravallerna för ett år sedan. Bland kommentarerna finns även ett blogginlägg av Hans Wåhlberg värt att ta del av. Yttrande- och åsiktsfriheten kräver insikt utifrån många olika aspekter hos alla som säger sig veta vad som kännetecknar en demokrati.

Självklart är det enklare att försvara olika kulturella aktioner än bataljer mellan aktivister och poliser, som inte så sällan växer fram ur motsättningar dem emellan. Men, varken vänner av ordning eller slagskämpar är de mest begåvade när det gäller att värna våra demokratiska fri- och rättigheter.

Intressant?

Vi har ett ömsesidigt ansvar för digital delaktighet.

Fortfarande kan man botanisera bland paneldiskussioner och seminarier som sänts på webben från Almedalen. Här diskuteras Opinionsbildningens nya infrastruktur mellan personer som på olika sätt bidragit till utvecklingen av verktyg och arbetsmetoder för att stärka aktörer, som med hjälp av sociala medier vill vara delaktiga i samhällsdebatten och därmed kan bidra till opinionsbildningen inom olika samhällsområden. Diskussionen om listor är inte särskilt intressant, tycker jag, men det kan ha med min brist på tävlingsinstinkt att göra. Eller om lusten att vilja dominera diskussionen i bloggosfären är mer uttalad i de partier som vill ge intryck av att vara stora och ledande. Själv är jag mer intresserad av den arbetsprocess och det meningsutbyte, som kan leda till nya insikter. För mig är bloggen och internet verktyg för människors möjligheter att delta i landets demokratiska utveckling med en fördjupning av diskussionerna mellan valen.

Martina Linds svar på Markus Lake Berglunds fråga om risken för en tudelning mellan de i Centerpartiet, som är vana vid att använda nätet och de helt ovana, kan vara lättare sagt än gjort. Martina ansåg att det är de digitalt bevandrade medlemmarna som måste förstå att de måste plöja, harva och så på möten och stämmor om en utveckling ska vara möjlig. Jag tycker nog att de motspänstiga måste öppna sina sinnen och ta in att de går miste om en hel del information och väldigt mycket kunskap om de inte tar datorn till sin hjälp. Själv tycker jag att det fungerar bäst genom att succesivt lära genom att göra. Påhittet att man ska ta ett s k ”datorkörkort” har avskräckt alltför många. De flesta jag känner har lärt sig genom att göra och allt eftersom lärt sig mer när behov uppstått.

Överhuvudtaget är det en svårbegriplig diskussion som pågår om internets fel och förtjänster både bland dem som gillar internet och sociala medier och mellan dem och de som mest ser internet och sociala medier som ett fördärv. Anders Mildner går så långt att han talar om internetromantiker och internetevangelister som begrepp en del aktörer använder sig av för att slippa bry sig om internet som något annat än verktyg för marknadsföring och försäljning av varor och tjänster. Själv undrar jag om vi kan begära att marknadsromantiker och marknadsevangelister kan tro annat än att politiker bara är ute efter att kränga sina läror, som vilken konserverad gröt som helst. Att internet och sociala medier bygger på en interaktion som kan skapa något nytt av intresse för egen del krävs åtskilliga samtal för att ekonomiskt sinnade människor ska förstå.

Ta t ex skillnaden mellan det resonemang som Operans webmaster förde när han berättade om Operans arbete med sin webbplats, som redan 2008 men också 2010 vann Web Service Award, och de tidningschefer som leasar ut hanteringen av kommentarerna till tidningens artiklar. Hos Operan är en snabb och juste hantering av kundkontakterna A och O, medan de som inte förstår värdet av en dialog med läsekretsen låter kunskapen om tidningens påverkan gå till andra företag. Även mycket griniga kunder har något att tillföra i ett förbättringsarbete.

Mildners iakttagelsen är riktig så långt att allt som går till överdrift får en backlash och att det finns tecken som kan tolkas så. Vi kan bara se de kräkreflexer som rätt många feminister förorsakar när de tycker sig kunna förklara samhällets alla orättvisor med hänvisning till kön, när många andra gått vidare och lärt sig om ett mer komplext begrepp – intersektionalitet – som förklarar att kön, klass, etnicitet och en del andra grunder kan samverka när diskriminering sker. Det är skälet till att vi idag har en sammanhållen organisation för åtgärder mot diskriminering under en hatt Diskrimineringsombudsmannen. Men under tiden odlas stolligheterna om kön, som upphov till allt ont, hos en lång rad feminister aktiva i samhällsdebatten. Funderar fortfarande på om Unni Drougges reaktion mera är ett utslag av ett tryck på den feministiska nerven än en saklig reflektion kring den glädje som många av oss andra känner inför möjligheten att ta för sig och göra något eget av allt som vi möts av på nätet. Hur som, gillar jag att Joakim Jardenberg tagit sig tid att ge en respons. Men Unni vore inte Unni om hon inte fortsatte att bjuda Jocke och oss andra rejält tuggmotstånd. Något som jag väljer att inte ge mig in i, eftersom jag inte vill vara med i den dansen. Livet har lärt mig att mina reaktioner bör jag ge akt på och lära mig av, då de säger mera om mig själv än andra. Att jag gått från att vara feminist till att få upp ögonen för intersektionaliteten ser jag som en effekt av förnuftets seger över alla upprörda känslor. Mitt fokus idag ligger på internets möjligheter och därför slåss jag för att kunna vara medborgare även när jag är på nätet. Alltför många inom den s k kultureliten är negativt inställda, men det ser jag mera som deras egna bekymmer.

Därför gillar jag naturligtvis att Christian Engström kämpar på för att sprida sin kunskap inom EU:s olika länder och att Opassande delar med sig av sina tankar på ett sätt som gör att jag måste tänka till mer än en gång. Slutar med att flagga för att jag nu kommer att ta en bloggpaus under drygt en vecka då jag har annat för mig. Ha en fortsatt bra sommar.

Intressant.

Vart vill man komma med allt prat?

Det började med att en journalist twittrade om behovet att #prataomdet i december, vilket sedan gav näring åt en fortsatt diskussion, där polariseringen mellan de välartade och de mindre välpolerade meningsmotståndarna sedan speglats bland annat i form av ett tema i programmet Tendens i SR P1. Har lyssnat på programmet idag ”Slampor som hon finns överallt” av Sonja Schwarzenberger, flera gånger och undrar en hel del över hur kravet på objektivitet fungerar i situationer när journalister låter sig dras in i kampen för feminism som så småningom snävar in deras synfält.

Under programmets gång görs stort nummer av de kommentarer, som ämnet lett till och den reaktion, som en del män klär i ett mycket provocerande språk med ord som sårar känsliga öron och skickar laddade missiler rakt in i mottagliga sinnen. I programmet medverkar den f d polisen Mostafa Schurman, som talar om stalking. Ett ord han använder istället för att tala om psykiskt störda personer, vilka blir så provocerade av andras åsikter att de börjar förfölja den som tar sig friheten att ha åsikter. Han talar om stalking som den nya mobbingen på nätet, där en del börjat förfölja sina meningsmotståndare. På journalistens fråga om vad polisen gör, svarade Schurman, som numera arbetar inom ett säkerhetsföretag, att polisen gör vad de kan, men att de saknar redskap i form av skärpta lagar – det är alldeles för svårt att få ut IP-nummer (sic!).

Även om nästa medverkande Sofia Mirjamsdotter gör sitt bästa för att betona värdet av kommentarer och vad man kan göra för att hantera dem, blir det bestående intrycket av programmet i Tendens att kvinnor inte kan freda sig själva i särskilt hög utsträckning. Främst på grund av att de, som känner sig drabbade, mera fokuserar på vad andra ska göra istället för att inse att man faktiskt har ett eget ansvar, både i det som sker i det egna livet och när en debatt utvecklas till ett ordkrig. Motståndaren får den makt som medverkande parter ger honom eller henne. Det förvånade mig inte när jag hörde reportern berätta att den anonyme mannen bakom signaturen ”Gasa feministerna” till sist förklarade att valet av signatur och inlägg i debatten ska ses som ett svar på rabiatfeministerna och deras syn på män. Uppenbart inser han inte vilken makt han ger en liten grupp fanatiska kvinnor över sin egen tankeverksamhet.

Under de år som jag intresserat mig för medborgerliga fri-och rättigheter för oss som tillbringar delar av vår dag på internet, har jag kunnat notera hur diskussioner i olika samhällsfrågor alltför ofta landar i att internet ges skulden för vad människor gör mot varandra. Hur förklarar journalister t ex valet av ordet #nätdroger, när man i fråga om andra varor, som människor beställer på nätet, inte omges med prefixet #nät. Det går inte ta miste – snabbt som ögat följs dessa #nätnyheter av aktörer, som drar fördel av nyhetsinslaget och ställer krav på ännu mera möjligheter för övervakning och kontroll. Här infinner sig genast en fråga: - Hur långt är involverade journalister beredda att gå för att komma åt de debattörer som anonymt säger sånt som man inte vill se i kommentarer till inlägg som t ex #prataomdet ?

Med detta har jag nu bearbetat mina tankar och känslor kring den här företeelsen och känner för att gå vidare till det som just nu pågår i riksdagen med anledning av det nära förestående beslutet om datalagringen. Piratpartiets Anna Troberg bloggar om ett frukostseminarium som hon följde i morse och som handlade om riksdagens arbete med att implementera datalagringsdirektivet. Vad det innebär ska jag återkomma till. Opassande tycker att det är Hög tid bråka om datalagringsdirektivet och Markus ”Lake” Berglund skriver att Radioleaks och andra läckor är viktiga för demokratin.

Intressant.

Polisen har bevis – folkbildningen är gravt eftersatt.

När jag läser OlofB:s blogginlägg med anledning av artikeln i SvD, har jag svårt att tro mina ögon. Följer hans länk och kan med egna ögon se hur Rikspolisstyrelsens jurist tolkar och tillämpar Sveriges lagar. Skrämmande. Men det allra svåraste att ta in är att nästan 90 procent av de drygt 2 tusen som läst artikeln tycker att det är helt OK att polisen hänger ut misstänkta gärningsmän på sin hemsida. Nyheten finns i en rad andra medier – DN; DN; Norrbottens-Kuriren; Ekot och TV4 Play.

Vid närmare koll visar det sig att det hela började redan i augusti 2009, när Polisen i Skåne hade börjat lägga ut bilder på misstänkta på den egna webbplatsen. Då visade det sig att fler polisdistrikt ville följa deras exempel. Datainspektionen yttrade sig och menade att sådan publicering kunde godtas endast i undantagsfall och ansåg att saken kräver en lagreglering varför de sände sitt yttrande till Justitieutskottet. Att polisen och Beatrice Ask inte har några betänkligheter, utan syndar på nåden, förvånar mig inte. Men svenska folket?! Ser man sig verkligen som folkpoliser? Det som händer blir det yttersta beviset på att alla de pengar som staten och kommunerna satsat och fortfarande satsar på bildningsförbunden, uppenbarligen kastas i sjön.

Ett lands rättssystem visar graden av respekt för mänskliga rättigheter. Men om folkets rättsuppfattning degenereras har vi, som det ser ut, ytterst få politiska företrädare som visar respekt för det förhållningssätt som Oskuldspresumtionen kräver. Måste fundera på om jag ska ta på mig jobbet att kolla hos studieförbunden vad det gjort för att öka kunskapen om denna grundbult i vårt rättssystem. Men också om det inte är hög tid att erbjuda landets ”Kalle Blomkvistare” kompetensutveckling, om det nu är så att polisen inte klarar sitt jobb utan deras hjälp. Rätt intressant förresten att allt fler verksamheter inom de skattefinansierade verksamheterna, behöver allt flera mer eller mindre ideellt arbetande medborgare och andra engagerade i civilsamhällets organisationer.

Annars arbetas det för att öka trycket på politikerna. Jan Rejdnell håller ångan uppe när det gäller att hålla i minnet hur det gick till när vi begåvades med den övervakning som FRA fått politikernas tillåtelse att ägna sig åt. Lars-Erick bidrar med kompletteringar sedan han läst vad Rejdnell skrivit. Jan Rejdnell satsar på det nya partiet Liberaldemokraterna och min kvalificerade gissning är att allt fler som börjat fråga sig var Folkpartiet står när det gäller liberalismen, kommer att följa Jans exempel.

Läser hos Albin Ring Broman och Hax att den goda moralens väktare nu gör framstötar i EU-parlamentet där Folkpartiets Cecilia Wikström i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, nu vill pådyvla EU censur av internet med barnporr som bräckjärn. Torbjörn Jerlerup visar det absurda i dagens svenska lagstiftning. När jag själv, mot bakgrund av Rikspolisens förfärande bilder på en utnyttjad baby, uttryckt att det varit OK med den här typen av censur, har jag mötts av frågan: - Skulle det vara OK med censur av bilder på en skadad baby utsatt för annat våld än detta med sexuell anknytning? Måste medge att jag blivit svaret skyldig, eftersom jag kommit till en smärtsam insikt att det är ogörligt att inta en balanserad hållning i frågor som har med sexualitet att göra. Inte minst mot bakgrund av Assange-affären, feminismen och #prataomdet.

När det gällde de förfärliga Arboga-bilderna var det tidigt min uppfattning att Tingsrätten gjorde fel som inte använde sig av sekretesslagen och hemligstämplade dem med hänsyn till de anhöriga. Där och då blev det tydligt att journalister ansåg sig ha större legitim rätt att ta del av sådant material än skribenter i bloggosfären, varför många journalister tog tillfället i akt att ondgöra sig över publiceringen på nätet, samtidigt som de orerade om att en sekretessstämpel var ett hot mot deras yrkesutövning. Men, nog var det något av ett ödets ironi att materialet inte fick någon större spridning på nätet förrän TV4 i ett nyhetsinslag och på redaktionens Politikerbloggen offentliggjorde att det fanns ett anslag om dem på The Pirate Bay! Det var rätt intressant att notera att ytterst få journalister gjorde en research för att förklara torrent-trackern The Pirate Bays roll som teknisk plattform för material, som användare ville dela med sig av till varandra. Indignationen fick däremot rätt stort utrymme och spred sig som en löpeld i bloggosfären. Framförallt bland kvinnor, som upprördes när en talesperson för TPB irriterat försökte förklara att hans uppgift inte var att censurera dem, som använde sig av torrent-trackern. En tillfällighet som såg ut som en tanke var att TPB redan hamnat i hetluften sedan Antipiratbyrån startat den rättsliga processen mot dem för att de tillhandahöll teknik som användarna kunde använda för fildelning.

När jag tänker tillbaka på hur lätt det var att misstänkliggöra Piratpartiet i valrörelsen och det som hänt sedan dess tycker jag mig se att vi kvinnor, både i sociala och andra medier, har lättare att fara iväg bortom all sans och balans när det gäller 1. barn och 2. sexualitet samt 3. drabbas av mental kortslutning när gäller kombinationen barn och sexualitet. Därför är det nog ingen tillfällighet att Beatrice Ask, Cecilia Malmström och Cecilia Wikström så gärna går censurivrarnas ärenden. Trist dock att de är så förblindade av sin mission att de inte ser farorna på den väg, som de slagit in på. På datainspektionens webbplats kan vi läsa en rapport om 75 lagförslag och händelser påverkade den personliga integriteten 2010 samt deras yttrande över Yttrandefrihetskommitténs förslag. Både rapport och yttrande innehåller information som borde locka till studier – Hallå folkbildningsansvariga: - Det är dags att gå ut och missionera för ökad kunskap kring Sveriges behov av yttrandefrihet och rättssäkerhet!

Intressant.

Ordkrig rasar på många håll och kanter

Först ett stort tack till Sanna Rayman hos SvD som klarar att se på spinnet kring Wikileaks och dess grundare Julian Assange på ett klarögt sätt. Det vanligaste är annars att en majoritet av kvinnor inom såväl gammelmedia som sociala medier gått i taket sedan en del män i bloggosfären, som reagerat på Åklagarmyndighetens klantighet eller misstänker att Julian Assange lockats av en skickligt gillrad honungsfälla, gått ut med information om vad framförallt den ena kvinnan lämnat i form av elektroniska spår, vilka knappast talar för att hon skulle ha blivit våldtagen. Oerhört trist att dessa män så starkt misstror åklagaren i målet, vilken är den som ska se till att förundersökningen blir så fullödig som möjligt. Rättvisa ska inte skipas av någon annan än en domstol med den rättssäkra ordning som Sverige tidigare har haft som ledstjärna. Juridikbloggen bjuder på en lektion.

De män och kvinnor, som tror att Assange utsatts för en komplott, har uppenbarligen svårt att ta in att Wikileaks fiender, tack vare Julian Assanges svårigheter att hålla på sig, fick en chans, som de naturligtvis utnyttjar. Korkade vore de annars. Julian Assange klantade till det för sig själv och sin organisation helt enkelt. Att en del män inte kan se detta grundar sig på att de retar sig på feminister i allmänhet och genuspredikanter i synnerhet, varför Åklagarmyndighetens organisation med en särskild enhet i Göteborg för våldtäktsmål blivit sinnebilden för radikalfeministernas övertagande även av rättsväsendet. Att kvinnornas advokat tidigare varit landets JÄMO gör sikten ännu sämre hos dessa män. Å andra sidan ser jag hur Dagens Arena samlar de röda feministerna till gemensam aktion eftersom kvinnornas rätt att anmäla vad de upplever som en våldtäkt är en stor SAK i saken. Dessutom vill Dagens Arenas skribent ha igång en diskussion om otidigheterna i kommentarstrådarna hos de feminister som skriver om saken.

Om det i samband med denna batalj skrivs lagar om att anonymiteten på nätet ska åtgärdas, då tycker jag att alla de grabbar och grabbiga män, som inte klarar en saklig diskussion i brännbara frågor, ska se sig själva i spegeln och medge att de har stor skuld i det. Samtidigt anser jag att en del kvinnor borde ta av sig genusglasögonen och fundera över på vilket sätt de själva bidrar till de motsättningar som råder. När ikonen Naomi Klein twittrade ”Rape is being used in the #Assange prosecution in the same way that women's freedom was used to invade Afghanistan. Wake up! #wikilieaks” då kände jag att the bottom is nådd. Kvinnornas advokat reagerar naturligtvis med all rätt skarpt på att kvinnorna hängs ut på nätet så som nu sker. Rättvisa ska skipas i domstol!

Förutom ett informationskrig pågår alltså ett könskrig och som i alla andra krig är krigets första offer Sanningen. Wikileaks visar inte sanningen, skriver chefredaktör Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning. Helt klart inte Sanningen, men vare sig Reidar Carlsson vill det eller inte, så visar de läckta dokumenten delar av sanningen. Något som gör att jag och andra lättare kan tolka hur landet ligger. Konspirationsteorier växer ur vetskapen att makten gör allt för att dölja sina förehavanden. Förspelet till beslutet om FRA-lagklustret visar att både riksdagen och svenska folket blev lurade, vilket jag skrev om igår. Genom att lägga ihop information som läckts med information tillgängligt på annat håll, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att ledande politiker dragit svenska folket vid näsan genom att delvis ljuga och förtiga sanningen. Det har gjort mig rosenrasande. Och jag är inte ensam - Marcus ombord på Livbåten.

I informationskriget har nätaktivisterna inom Anonymous bytt strategi. Istället för dos-attacker d v s överbelastning som leder till ”denial of service” (dos) hos olika webbsidor går nu en uppmaning runt världen om att hämta dokument hos Wikileaks och dra egna slutsatser samt sprida detta med källan till andra på nätet. Dessutom man vi se att medan Wikileaks jagas förbereds en ny möjlighet för läckage – Open Leaks, som drar igång i nästa vecka. Copyriot berättar mer om detta. Den nyheten sprids även av gammelmedia som här Expressen, Dagens Nyheter och SvD.

Det är som Pär Ström skriver i sitt debattinlägg i SvD: ”Att krossa Wikileaks blir som när hjälten i sagan hugger huvudet av en hydra och tio nya genast växer fram”. Det kan behövas eftersom Julian Assange nu också misstänkliggörs genom sitt samarbete med den svenske journalisten Johannes Wahlström. Här går en ny konfliktdimension i dagen Judar vs Antisemiter och jag undrar: - Måste jag välja sida eller kan jag få tycka att sanningen kommit i kläm mellan människor som gör anspråk på tolkningsföreträdet vad gäller Sanningen både när det gäller Kvinnor vs Män och Judar vs Antisemiter? Rick Falkvinge drar historiska paralleller. Motviktigt ser också det kontraproduktiva även om han som jag förstår frustrationen som pyser litet varstans.

Den som vill ägna sin kraft mera åt att kolla Wikileaks material kan ha hjälp av att den en norsk tidning gör hela Wikileaks material tillgängligt vilket TT förmedlat till bl a Expressen. Sedan måste jag – apropå detta om konspirationsteorier – få bjuda på Wireds berättelse om en DNS-leverantör i Kanada (DNS står för Domain Name System), som tidigare på felaktiga grunder drabbades av en dos-attack från USA:s vänner, nu erbjuder Wikileaks två domännamn. Handlar det om att ge USA en möjlighet att lära känna fienden eller har den tidigare attacken gjort att företaget valt sida? Såna konspiratoriska tankar kan ligga bakom mitt sätt att söka mig fram till en sannare kunskap om det som vi kallar verklighet. Själv vill jag nog mera se det som kritiskt tänkande.

För övrigt tänker jag inte köpa någon julskinka i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.

PS. I dagens anledning: Lars-Erick som uppmärksammar oss på vad mottagaren av Fredspriset säger om internet. DS