Feminismen och Evolutionen, del 2.

Idag har jag verkligen brottats med Jordan B Peterson (JBP) Inlägget i torsdags var bara en förövning inför det, som väntade mig, sedan jag bestämt mig för att läsa hans 12 Livsregler och att skriva ner tankar, som kommit och gått, under utflykten in i hans tankevärld steg för steg. Där nämnde jag helt kort att författaren i inledningen till Regel 1 Stå rak i ryggen Skjut bak axlarna bland annat refererade till forskning baserad på humrars reaktion på grund av kemiska reaktioner i hjärnan. Reaktioner, som är varandras motsatser vid seger respektive nederlag. 

Läser detta än en gång och noterar att Hög serotoninnivå/Låg oktopaminnivå utmärker segraren och omvänt gäller för förloraren. ”The winner takes it all” gäller både bland humrar och människor påstår JBP. Som klinisk psykolog torde han vara väl förtrogen med vad människans upplevelse av personliga nederlag i livets olika skeden , kan ställa till med. Självklart av värde för den, som vill förmå drabbade människor att hjälpa sig själva. Den, som vet något om varför vi reagerar, så som vi gör vid seger och nederlag, den har antagligen större möjligheter att använda sin kunskap för att vara en god människa både i förhållande till sig själv och andra. Men också till dess motsats.

Kemins betydelse för hjärnans funktion i pressade lägen, har jag inga problem att ta in, men … så kommer jag till texten rubricerat Principen om ojämn fördelning på sidan 8. Läser och häpnar! Får en stark känsla av att detta handlar om en välbeställd elits försvarstal för att döva samvetets röst inför sin girighet. Så bekvämt om Price´s Law skulle kunna försvaras med den konservativa Naturen med sin dominanshierarki; Evolutionen med dess naturliga urval; samt den gudomliga handen i det hela.

Vilken skillnad i förhållande till den levnadsvisdom, som filosofen Kahlil Gibran erbjuder oss i ett av sina många litterära verk - The Prophet - på svenska Profeten, första gången utgiven 1923 i USA och i Sverige ett flertal gånger av Proprius förlag sedan 1977. Har utgåvan från 2004 i översättning av Carl-Gustaf Rosén och Johan Wretman, som jag kan rekommendera. Gibran kommer här till sin rätt i sin omsorg att med ordens hjälp intressera oss för att försöka förstå människan i allmänhet och hennes uppgift att fostra sig själv - i synnerhet. 

Hans syn på människan, framträder tydligast, enligt min mening, i kapitlet om Brott och straff - ”Om människan inom er skall jag nu tala. Ty det är hon och inte ert gudajag och inte dvärgen i dimman , som känner brottet och straffet”. Det är en kärleksfull bild, som säger mycket om människan; hennes möjligheter och begränsningar. Med detta sagt utgår jag från att JBP vill göra gott med sina ansträngningar att förmå oss att begripa vad han menar med det, som han tycker sig ha funnit genom sina rön.

Går vidare till JBP:s Regel 2 Behandla Dig själv som en person Du är skyldig att hjälpa. Inleds med konstaterandet att mannen alltför ofta underlåter att göra vad som är gott mot honom själv. Varför? Svaret söker han i de äldsta berättelserna om skapelsen och hur världen är inrättad, efter en dröm. Dessa berättelser, menar han, är sammanvävda i Första Moseboken. Men, varför väljer den, som säger sig vara en vetenskapsman, att referera till Bibelns berättelser? Här kan jag bara gissa att det hänger samman med att människor genom historien och fram till i mitten av 1800-talet trodde på religionernas skapelseberättelser. Tror att det var först med Charles Darwin (född 1809), som människor kom i kontakt med evolutionsläran. Darwins bok ”Arternas uppkomst” utgavs 1859 och endast sjutton år dessförinnan hade Folkskolan införts i vårt land. Före 1842 var det oftast kyrkan, som svarade för barnens undervisning.

Mot den bakgrunden finner jag det naturligt att JBP använder sig av dessa berättelser, då de kan ses som betydelsefulla i den evolutionära utvecklingen – människan är medskapande i sin miljö och den påverkar henne. Men, det betyder inte att jag köper hans betoning av syndafallet med dess förvisning ur Edens lustgård, som grund för skillnaden mellan könen och människans tillkortakommanden. Ska återkomma till det i Feminismen och Evolutionen, del 3.