Kritiken når nu stormstyrka

Diskussionens vågor går nu höga om kommunalrådet Kjell Jansson och hans agerande, vilket föregick Socialchefens beslut nyligen att säga upp sig. NT fylls av såväl artiklar som ännu en ledare om Kommunalrådets roll i saken och funderingar kring vilka konsekvenser detta kan få för framtiden.

Jag förstår att Kommunalrådet tyckte sig vara fullt kapabel att tillsammans med kommundirektören ta itu med underskottet i Socialnämndens årsredovisning utan att först föra någon dialog med sina partikamrater eller några andra politiker i Socialnämnden. Naturligtvis mot bakgrund av den policy för budgetering och uppföljning i Norrtälje kommun, som fullmäktiges majoritet antog vid sitt sammanträde den 10 december 2007.

Av protokollets § 223 framgår bland annat att oppositionen ville ändra tidigare formulering, om vilket som skulle gälla för prioriteringar mellan mål och medel, enligt följande: ”då mål och budget inte stämmer överens skall budget eller mål omprövas i kommunfullmäktige”. Detta förslag avvisades av Kommunfullmäktige och de, som väckt förslaget (s, v och mp), reserverade sig mot beslutet.

Det betyder att Kommunledningen lutar sig mot bestämmelsen att då mål och budget inte stämmer överens är det budgeten som gäller. Kommunstyrelsen hade för sin del redan vid beredningen av ärendet beslutat ge kommundirektören i uppdrag att utfärda instruktioner med anledning av denna policy. Kommunalrådet har således juridiskt torrt på fötterna när han står upp för att ingen nämnd och förvaltning äger rätt att överskrida sin budget.

Däremot kan opinionen ha rätt i kritiken mot sättet på vilket han och kommundirektören ser ut att ha hanterat frågan i mötet med socialnämndens ordförande och socialchefen. Om jag tolkar ledare och artiklar rätt är hans bufflighet stor i umgänget med de politiker och tjänstemän, som inte tillhör kommunalrådets vänkrets, och är mera regel än undantag. Det betyder att glappet i kommunikationen, som kommunalrådet hänvisade till häromdagen, är något, som han och kommundirektören måste göra något åt. Det är en sak att göra vad den politiska ledningen vill, men det fråntar inte kommundirektören ansvaret som ledare att medverka så att en dialog kommer till stånd mellan den glade amatören, politikern, och den professionelle förvaltningschefen.

Politikers okunnighet inom en förvaltnings specialområde kan ge vilken förvaltningschef som helst spader. Om politikern inte bryr sig om att fördjupa sin kunskap, utan väljer att peka med hela handen, då får vi en fördummning av ledarskiktet. Det är lugnast att bara traska patrull – men vilken utveckling ligger i ett sådant förhållningssätt?

Intressant?

All makt utgår från kommunalrådet!

Efter att ha googlat på begreppet demokratiskt sinnelag fick jag snart upp en länk till Ekerö kommun, där ett lokalt parti, Ö-partiet, hamnat i onåd hos kommunledningen, sedan de släppt in ljus och luft i Kommunstyrelsen och varit kritiska mot att beslutsunderlaget inte varit fullständigt i ett ärende. Vid ett extra sammanträde i Kommunstyrelsen, som hade endast ett ärende på dagordningen Kommunstyrelsens arbetsformer och demokratiska beslutsfattande, har Ö-partiet lämnat ett skriftligt uttalande till protokollet, som avslutas med följande kommentar: ”Allt makt till arbetsutskottet” är parollen. Fullmäktige har redan avlövats på makt. Kommunstyrelsen reduceras till ett transportkompani. Nu har åtminstone skiljelinjerna i demokratisyn blivit tydliga.”

Det är inte utan att jag känner igen tongångarna. Dagens Norrtelje Tidning talar sitt tydliga språk både i ledaren med rubriken Kjell Jansson har trampat i klaveret och på nyhetssidorna. Svallvågorna efter socialchefens ställningstagande går höga. Men, som den skärgårdsbo kommunalrådet är, tror han sig nog om att kunna rida ut stormen. Detta även om han denna gång rör sig i farvatten, vars grynnor han inte har en susning om. Det ska bli intressant att se om det blir tjurskalligheten eller någon form av självkritik, som drar det längsta strået, när han tänker efter på sin kammare. Duktiga medarbetare nöjer sig inte med en dålig personalpolitik.

Gårdagens blogg uteblev, eftersom jag då hälsade på hos Paki Holvander, kommunens mångfaldskonsult. Hon har nyligen blivit headhuntad till ett nytt jobb som chef för avdelningen Demokrati och mångfald i Södertälje. Grattis Paki och Grattis Södertälje kommun! Jag förstår att du ser fram emot miljöombytet ;-).

NT var naturligtvis först

Nyheten om socialchefen, som sagt upp sig i protest mot kommunledningen, stod naturligtvis i NT:s webbtidning redan under eftermiddagen igår, men på grund av föreningsarbete upptäckte jag det inte. Nu när jag avslutat ett arbete med en verksamhetsberättelse och sänt ut denna till styrelsen, tänkte jag kolla NT, innan jag får papperstidningen i min brevlåda. Och då ser jag att NT var först ute på nätet med nyheten.

Socialchefen i Norrtälje går i protest

Klockan 21.27 publicerade DN.se denna nyhet. Av artikeln framgår att skälet är att budgeten ska hållas oavsett människors behov av bistånd. Tidigare har det funnits en tyst överenskommelse om ett visst överskridande i besvärliga situationer. Nu är det dock stopp, något hon fått klart för sig efter signaler från kommunledningen med kommunalrådet Kjell Jansson i spetsen, skriver DN:s reporter. - Jag ser hur socialtjänsten allt mer kommer i kläm mellan det uppdrag vi har och de resurser som står till buds, säger hon till DN.se.

Då förstår jag att det är därför, som jag hittills varit förskonad från berättelser att människor här i vår kommun blivit nobbade av socialsekreterare och hänvisade till kyrkans diakoner, vilket sker på andra håll. Något jag bloggade om nyligen.

- Vilken modig kvinna, som vågar stå upp för sitt uppdrag! Med sådant driv i steget, står det nog inte på förrän hon gått vidare och gör tjänst hos en klokare kommunledning någon annanstans. Hon betonar att arbetet med Socialnämndens politiker är obrutet gott, så hon har inte tappat tron på politiker i allmänhet.

Efter alla år vet jag att kommunanställda, som vågar stå på sig i kraft av sitt yrkeskunnande, de har det inte lätt i den här kommunens tjänst. De, som inte vågar säga upp sig, de tiger och lider. Det senaste personalpolitiska greppet är att kalla de, som hävdar yrkesetik, för (hör och häpna) buggar, d v s felkodad programvara. Intressant.

Och jag som nyligen lekte med tanken att jag kunde ha haft fel när det gäller kommunalrådets demokratiska sinnelag.

Om att må bra och göra goda prestationer.

Nyligen var jag ute och surfade på nätet och då råkade jag av en slump stöta på ett material som fångade mitt intresse. Det var ett OH-material som barnläkaren Lars H Gustafsson använt vid en föreläsning om Elevhälsa – en rättighet för alla barn. Eftersom jag ägnat merparten av mitt vuxna arbetsliv åt verksamhet med fokus på barns och ungdomars liv, har tankar kommit och gått kring detta material. Det är så klokt tänkt – barn som mår bra har större möjligheter att göra bra resultat. För barn är gott ledarskap och arbetsmiljö lika viktigt som det är för vuxna!

Ikväll har jag sökt vidare för att se om Lars H Gustafssons kloka iakttagelser satt några spår i skolvärlden. Då landade jag på webbplatsen för skolutveckling och kan till min häpnad se något, som en lärare uttalat redan år 2003, ”Under ett antal år har man satt fokus på betyg och basfärdigheter för att öka måluppfyllelse. Jag tror nu att man behöver tillåta fokus på sambanden mellan hälsa, lärande och värdegrund och lyfta upp denna kunskap till samma nivå som basfärdigheter.”. Intressant!

Man tror inte sina ögon – diskussionen vågor går idag höga kring betyg och disciplinära åtgärder, trots att man redan år 2003 talade om ett samband mellan elevhälsa, lärande och värdegrund. Jag kan bara hoppas att våra lokala politiker för elevernas skull gräver ner stridsyxan och ser vad man kan göra för att låta den kunskap, som Lars H Gustafsson gör sig till talesman för, får genomslag i våra skolor.

Räddaren i nöden

Som fattigt norrlandsbarn och objekt för välbeställda tanters välgörenhet, har jag en känslighet utöver det normala mot de tecken i tiden, som visar på att politiker oavsett partifärg arbetar för en återgång till ett system där fattiga människor ska stå i tacksamhetsskuld till välgörare som förbarmar sig och hjälper dem tillrätta.

Övervältringen av ansvaret för de mest utsatta människorna från Socialtjänsten till Svenska Kyrkan, religiösa samfund och än värre - en del aktörer, som sett en möjlighet att slå mynt av dessa människors situation, fortgår med politikernas goda minne. Filantropi, istället för en skattefinansierad välfärd med offentlig insyn och meddelarfrihet för de anställda, lobbas det nu för med stor frenesi. Tänk om näringslivets aktörer insåg det kloka i att fokusera på det som de är bäst skickade att göra och låta samhällets olika funktioner skötas av dem vars yrke är att göra bästa nytta för skattebetalarnas pengar. Lyckligtvis är jag inte ensam om att se vad som är på gång. Medan Rädda Barnen måste slå vakt om sin profil för att inte bli en organisation för omsorgsverksamhet för målgruppen utsatta barn, måste kyrkans diakoner nu ta ställning till om det är deras uppgift att ta hand om det som Socialtjänsten enligt lag ska svara för. Som SKTF-pensionär, läser jag förbundets tidning och i det senaste numret puffas på första sidan för artikeln Räddaren i nöden, som handlar om att kyrkan sakta men säkert håller på att ersätta socialtjänsten i arbetet med de mest socialt utsatta.

- Kyrkan ska inte vara socialtjänst. Det var den i början av 1900-talet och dit vill jag inte tillbaka, säger Marie Larsson, diakon i Flemingsbergs församling, enligt tidningen. Jag håller med Marie Larsson. Kyrkan ska sörja för våra själar och kan vara ett stöd för att hjälpa oss klara svåra livssituationer och som sådan ett viktigt komplement till den av alla medborgare (inklusive företagare) solidariskt finansierade socialtjänsten. Men Gud bevare oss för filantropiska välgörare! Det finns många ulvar i de fårakläderna, även om SvD:s PJ Anders Linder tror dem om allt gott. Intressant.

FUB har en plats i mitt hjärta

Föreningen för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning, FUB i Norrtälje, har haft årsmöte ikväll och jag var där som föreningens revisor. Första gången jag kom i kontakt med den lokala föreningen var i början på 1971, då åtta kommuner och 1 församling genom beslut av makthavare på högre ort slagits ihop till storkommunen Norrtälje. Vi anställda, som tidigare arbetat i staden eller i någon av de mindre kommunerna, fick finna oss i att byta arbetsplats. Försynen var god mot mig och jag fick arbete vid Fritidskontoret, som handläggare för Föreningsbidrag och Fritidsgårdar.

Omsorgsverksamheten för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning var då något som Landstinget hade ansvar för medan fritids- och föreningsverksamhet för andra barn, ungdomar och vuxna var kommunens ansvar. Fritidskonsulenten inom Landstinget hade en idé om att omsorgens barn och ungdomar skulle kunna integreras i ordinarie verksamhet i föreningar och fritidsgårdar. Här började ett utvecklingsarbete med en samverkan, som idag ses som något helt naturligt. Detta samtidigt som föreningens eldsjälar satsade sin kraft på att utveckla verksamheten i den egna föreningen på hemmaplan men också genom kortare och längre resor, lägervistelser och besök hos andra lokala avdelningar. Det var en fantastiskt lärorik tid.

Runt om i landet finns idag många exempel på hur man tar tillvara de resurser som dessa människor besitter. Glada Hudikteatern, som gett en rad bejublade föreställningar och TV-programmet ”I en annan del av Köping” är bägge bra exempel på allt gott, som engagerade föräldrar och ledare gör för dessa funktionshindrade och för oss, som får möjlighet att berika våra liv i umgänget med dem. Intressant?

Svårt att se sig själv

Läste för en tid sedan en ”understreckare” i Svd med rubriken ”Den svåra konsten att få syn på sig själv” författad av Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet. Som vanligt, när jag tar itu med den typen av artiklar, måste jag läsa dem om och om igen och däremellan pröva om jag verkligen begriper detta, som författaren vill förmedla. Efter att ha vänt och vridit på innehållet blir det här fullkomligt självklart att det finns två sidor av mig själv – en som jag visar utåt och en som jag visar genom tal och handling.

Den första ser jag i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån, skriver Peter Gärdenfors. Spegelbilden har jag inte varit särskilt intresserad av, inte ens i min ungdom. Varför? Ja, säg det. Tidigt fick jag höra att jag var så otrooooligt lik min farmor Evelina. Hon dog av cancer och bodde de sista månaderna i sitt liv hemma hos oss, nerbäddad i kökssoffan. En av hårt arbete och sjukdom tärd kvinna framstod inte som något ideal att efterlikna. Däremot har pappa ofta talat om farmors inre egenskaper, som helt klart var aktningsvärda. Något som präglat mig, på gott och ont.

Sedan jag börjat blogga, har jag upptäckt att skrivandet stärker en del sidor, som jag vid närmare eftertanke vill utveckla. Men också att bloggandet ställer krav på avgöranden – hur mycket av mitt inre är jag beredd att visa upp för omvärlden? Det blir en avvägning, där jag väljer att vara personlig, men inte alltför privat. Motsatsen är väl det, som Alex Schulman och en del andra ägnar sig åt – att göra en skenbild av sig själv, som snart lever ett liv, som man inte riktigt vill kännas vid.

Önskar dock att jag hade förmågan att formulera mig på det humoristiska sätt, som en del andra bloggare gjort till en konst. Bjuder här och här på ett par exempel. Det är en sak att inse att livet är en komedi för den, som tänker, och en tragedi för den, som känner, men något helt annat att i skrift visa prov på den insikten.

Norrtäljeån vid 17-tiden den 19 februari 2008

NT på webben

Idag öppnar Norrtelje Tidning upp för intresserade läsare att kommentera flera av tidningens artiklar och debattinlägg på webben. Det gillar jag och säkert många andra läsare, som känner lust att ha ett ord med i laget. Tidigare har det varit möjligt att länka till ledaren och någon enstaka artikel, men idag bjuds vi läsare in med en ”puff” på första sidan i papperstidningen: Tyck till på vår hemsida med en särskild uppmaning från Chefredaktör Katarina Ekspong under rubriken ”Tyck till om skolfrågorna”.

Reidar Carlsson, chefredaktör för LEDARE & DEBATT, är som vanligt påläst och kommenterar klimatberedningens arbete och det som i andra media slogs upp som milsvida skillnader, tonas här ned. Att oppositionspartierna gör så stort nummer av två fiktiva procent år 2020, tycker Reidar är löjligt; han ser mera till det som förenar än det som skiljer. Han visar mod, när han uttalar ”Mer kärnkraft är inte lösningen på klimatproblemen, utan skapar bara nya, mycket stora problem”. Han får räkna med att bli hudflängd av företrädare för Stureplanscentern och andra reaktorkramare!

På debattsidan skriver Socialdemokraternas Olle Jansson och Johan Westerholm under rubriken ”Inte liberalt låta poliser hämta elever” samtidigt som Reporter Katarina Hansson presenterar Skolverkets rapport under rubriken ”Utbrett skolk i Norrtälje”, där förvaltningschefen Ulf Gustavsson dock tröstar sig med att kommunen har väl inarbetade rutiner för att ta itu med skolket. Även om det alltid finns en risk att någon faller mellan stolarna, säger han och – antar jag – tänker på Hampus, som inte varit i skolan på länge, vilket vi läst om tidigare i NT. Artikeln ”Torsken kan få nobben ...” förtjänar ett alldeles eget blogginlägg, varför jag nu lämnar den därhän.

Avslutningsvis några ord om gårdagens fullmäktigesammanträde, där några av ärendena tidigare fångat mitt intresse. Artikeln toppas av nyheten om den stora satsning som görs på vatten- och avloppsanläggningar för totalt 1,6 miljarder, vilket löser problemet med vattentillgången ute vid Kapellskär och öppnar upp för om- och tillbyggnader av fritidshus för åretrunt-boende. Det senare välkomnas säkert av många, men är inte oproblematiskt, då det också kan kräva samhällsservice av annat slag. Frågan om Campus-området återremitterades på förslag av oppositionspartierna, men det är tveksamt om det kommer att påverka saken i en annan riktning. Förslaget om att frånhända NIHAB det centrala fastighetsbeståndet runt busstationen och göra om dessa till exploateringsfastigheter, rymmer en hel del dynamit. Genom att öppna upp för en annan fastighetsägare, blir det andra mera dolda krafter som kommer att ta makten över planeringen av den förtätning, som alla orter med ökad inflyttning, måste finna sig i. Kommunens planmonopol blir här bara en chimär. Intressant se vad som händer med medborgarinflytandet.

Drivkraft – motor eller motivation.

Skrev nyligen om drivkraften och har gått vidare längs det spåret. En sökning på nätet och jag får uppgift om att 486 000 svenska sidor innehåller ordet drivkraft och som vanligt blir Wikipedia den jag först besöker. Där finner jag följande:

”Drivkraft eller motivation, är det som skapar rörelse eller förändring. Drivkraft brukar syfta på det som förändrar och medför händelseutveckling i samhället. För individer är det synonymt med drivfjäder. Den som ger sig i kast med att försöka förstå bakomliggande drivkrafter på samhällsnivå noterar snart att dessa sällan är isolerade. Istället är de delar av ett komplex, där många aktörer och händelser samverkar. Att förstå och tränga in i dessa komplex är betydligt viktigare än att bestämma exakt vilken drivkraft som är den viktigaste.” Intressant.

Därefter tar jag en titt på Utbildningsradions webbplats där sökordet lett mig till programmet 20 steg till Drömjobbet där Drivkraft ingår i steg 6. Ett program jag måste titta närmare på vid ett senare tillfälle, då det kan vara något för de kvinnor, som söker stöd för att ta tag i sin livssituation och komma vidare till något där deras energi kan användas till något konstruktivt istället för att bara läcka ut till ingen större nytta.

I det ena fallet tänker jag främst på politiskt intresserade, som vill åstadkomma en bättre hushållning med våra gemensamma resurser genom att förändra samhället, medan det andra gäller individer, som insett behovet av en bättre hushållning med de egna resurserna genom att förändra sin livssituation. Men alla människor ser inte sambandet mellan ekonomi d v s hushållning med ändliga resurser och de förändringar, som detta kräver. Men hur ska de klara av det, så länge ekonomer och politiker inte kan komma överens om i vilken utsträckning man bör räkna med mänskliga begränsningar i sina kalkyler?

Drivkraften – varifrån kommer den?

Det reflekterar jag kring efter att ha avslutat en fem dagar lång tre-parts-dialog per mejl om demokrati med ledande politiker i vår kommun. Det har varit lärorikt och jag har märkt att jag succesivt har vunnit klarhet både i olika sakfrågor och i mitt förhållningssätt till en politiker, som jag tidigare uppfattat som ignorant i förhållande till frågor som rör bildning och kultur och därför måttligt intresserad av resonemang om demokrati och demokratiska processer.

Nu leker jag med tanken att jag kan ha dragit förhastade slutsatser, vilket gör att jag skärper min iakttagelseförmåga och inväntar vad som kan komma ut av detta.

Representativ demokrati?

Det råder delade meningar om vad som kan läggas i begreppet representativ demokrati. Inte ens hos den fria encyklopedin Wikipedia, kan man enas om den saken. Nyligen läste jag vad, som där står med hänvisning till den amerikanske statsvetaren Joseph Schumpeter ”Det enda realistiska alternativ som står till buds är att människor kan få välja mellan ett antal konkurrerande eliter. När en elit (i form av ett politiskt parti) väl är vald så har den makten och det går inte att göra anspråk på att de beslut som den fattar skall stämma överens med folkviljan. Däremot kan förstås en elit som missköter sitt ämbete bli avsatt i nästa politiska val. På detta sätt upprätthålls en folklig kontroll av eliterna, men inte av besluten.”.

Åhå, är det så?, tänker jag och konstaterar att jag tycks ha fått allt om bakfoten. Jag har hittills trott att styrkan i fullmäktigeförsamlingen är att den speglar ett genomsnitt av folket, men att de inte insett den makt, som de besitter, och som de har enligt lag för att skapa en balans mellan den lilla klick, som styr i Kommunstyrelsen, och vad människor i allmänhet klarar av att ta in och hänga med på. Om den lilla klick, som för närvarande styr, utgör kommunens elit, då måste vi snabbt som attan väcka liv i den slumrande begåvningsreserv, som fått sin lust att förkovra sig knäckt på vägen genom skolsystemet!

Är det bara jag som undrar över vad som händer med ett samhälle där t o m regeringen tänjer på grundlagen för att snabba på besluten. I gårdagens SvD fanns en artikel om att många remissinstanser klagar på allt mindre betänketid för besluten. Ett annat exempel är artikeln i dagens SvD ”Stockholm kan bli storregion” och har viss bäring på det som jag bloggade om igår. Här är det en majoritet bland politikerna i landstinget, som är beredda att köra över moderaterna och utvidga länet till en storregion. Många känner sig tydligen kallade att vara den elit, som bestämmer över huvudet på oss vanliga dödliga. Intressant.

Behöver man planera inför samhällsförändring?

Efter en eftermiddag, då jag deltagit i ett seminarium anordnat av RTK (Regionplane- och Trafikkontoret, Stockholms läns landsting) är det många tankar om både stort och smått som kommit och gått. Det är ofta, som bussresan till eller från Stockholm ger den tid till eftertanke, vilket jag känner att jag mår väl av.

Vision, mål och strategier för regionen har arbetats fram, liksom ett program för det planarbete som pågår. Avsikten är att förslag till en ny regional utvecklingsplan för Stockholms region (RUFS 2010) ska sändas ut för samråd till kommuner och andra före sommaren 2008. Länsstyrelsen, som har ansvaret för det regionala utvecklingsprogrammet i länet (RUP), har beslutat att arbeta tillsammans med RTK så att RUP och RUFS blir ett kraftsamlande verktyg för den regionala utvecklingen.

Idag handlade det om Regionförstoring eller Regionförtätning med undertexten ”Nödvändighet eller hot mot hållbar utveckling”. Med professor Göran Cars, avdelningschef för Samhällsplanering vid KTH, som moderator, medverkade en rad mycket kunniga personer, som utifrån sin sakkunskap gav oss åhörare en hel del att tänka på. En bra mix av människor, som tror på möjligheten att planera för en önskvärd utveckling, och tvivlare, som pekade på att svenskar i gemen är inte är särskilt förändringsbenägna, samt pragmatiker, som talade om möjligheter och hot i praktiken. Det har utlovats att deras föredragningar ska läggas ut på RTK.s webbplats. De är värda ett studium.

För min egen personliga del har jag idag än en gång fått bekräftat att den som ser vartåt det lutar ser om sitt hus. Sedan beror det på våra politiker om den snöda ekonomiska vinningen ska dra det längsta strået eller om det går att finna en balans mellan behovet av förnyelse och värnet av vårt kulturarv och vår miljö. Men ska det fungera måste man nog visa större respekt för översiktliga planer än vad man hittills gjort i vår kommun. Grundbulten i planerandet är nog att ge alla en möjlighet till inflytande - det handlar om demokrati i praktiken. Men, den politiker som vill se snabba resultat, kan få fnatt för mindre. Men en grundkurs i demokrati kunde kanske hjälpa?

Efter oss – inga bevarade hus och miljöer!

Igår fanns i SvD Kultur ett helt uppslag om byggnadsminnen och svårigheter att bevara värdefulla kulturmiljöer, eftersom politikerna i stadsbyggnadsnämnden tar lätt på sin uppgift att värna om hus och miljöer med sådana kvaliteter.

Här i Norrtälje är förskingringen av kronjuvelen i E.G. Stenbergs donation till Norrtälje stad – utförsäljningen av Stadshotellet, som nu byggs om och till för bostadsändamål – något som vi norrtäljebor sent skall glömma.

Varför Byggnadsnämndens politiker var så ointresserade av att slå vakt om denna anrika byggnad och dess omgivning, kan jag bara spekulera om. Men det var väl en kombination av politiker i avsaknad av känsla för kulturmiljöer i staden och en fastighetsägare i samarbete med en fastighetsutvecklare, vars affärsidé bygger på exploatering av kulturhistoriskt värdefulla miljöer parad med en kunskap om hur risken för felspekulation kan minimeras vid en omvandling genom att övergångsvis sälja till sig själv i ett nystartat bolag. De som betalar för den operationen är köparna av dessa bostadsrätter, men de ser ut att kunna betala vad det än kostar. Intressant!

Kulturhusen i Stockholm åter i fara

Intressant läsa i dagens SvD att Stadsholmen, det bolag som förvaltar Stockholms stads kulturhus, är på god väg att sälja ut sju av dessa fastigheter. Detta var på tapeten redan i november förra året efter det att Moderaterna före valet gått ut och lovat hyresgästerna att vara positivt inställda till en privatisering av stadens hyreshusbestånd, något som dock folkpartiet ansåg inte kunde gälla för Stadsholmen. Jag var en av många som bloggade om detta sedan ledamoten Hans-Göran Olsson visat civilkurage och satt ner foten – alliansens överenskommelse gällde inte kulturhusen! Efter detta modiga ställningstagandet valde jag Folkpartiet i Nacka som en av mina favoritbloggar, eftersom det idag råder brist på rakryggade politiker.

Men nu verkar det som att Hans-Göran Olsson börjat sväva på målet. Nu handlar det om att Stadsholmen inte har tillräckligt med pengar för att sköta verksamheten på ett bra sätt.
–Det är det som gör att vi möjligen kommer att sälja något hus, säger han till SvD:s Dan Nilsson, samtidigt som han dock understryker att inga beslut är fattade.

Resonemanget om att hyresgäster är missnöjda med det bristande underhållet, känner jag igen från ett par ganska hätska kommentarer på min blogg. Därför undrar jag naturligtvis vilka bevekelsegrunder, som är avgörande när Hans-Göran Olsson väljer att byta fot för att sälja ut en del av allas vårt kulturarv. Är det de hyresgäster, som är mest otrevliga att ha med att göra med, som tillåts göra ett klipp? Eller är det de hus, där underhållet är mest eftersatt, som Stadsholmen kommer att avyttra? Enligt min uppfattning bör inte ha-galenskapen gynnas på bekostnad av kulturarvet. Demokrati är ett styrelseskick som ställer krav på kurage hos våra politiker. De hyresgäster, som har problem med att bo kvar i Stadsholmens bestånd, borde erbjudas andra alternativ hos Svenska bostäder.

Tankar en slappardag

Efter en ovanligt hektisk vecka unnar jag mig en riktig slappardag, då jag tänker tillbaka på det som jag engagerat mig i under veckan. Allt från att delta i möten inne i Stockholm, där kvinnor med ett ursprung i andra länder inget högre önskar än att vara till nytta här i Sverige, till samtal här hemmavid om den kommunala demokratin och hur den makt, som vi väljare satt i händerna på kommunledningen, utövas.

Mitt debattinägg igår i Norrtälje Tidning, leder - som så många gånger förr - till samtal i bussen och på gatan, men också i telefonen med människor, som spontant tar upp tråden utifrån vad de själva tycker och tänker efter vad de känner till om sakernas tillstånd. Själv har jag funderat på vart en medborgare kan vända sig, när man vill att den trista kulturen med kommunalrådets envälde och hans gynnande av aktörer vars intresse han delar, ska förändras. I mitt sökande efter innebörden i ordet Folkstyre har jag funnit följande intressanta redovisning på Riksdagens webbplats: ” Det är majoriteten som bestämmer i en demokrati. Men det är det viktigt att komma ihåg att minoriteten också har rättigheter. Majoriteten får aldrig förtrycka minoriteten. Riksdagen är den församling som ska företräda alla i Sverige. Riksdagen har en mycket viktig roll, och Sverige kallas därför för en parlamentarisk demokrati. Parlament är ett annat ord för riksdag. Riksdagen bestämmer hur länge som en regering ska sitta kvar vid makten. En regering som inte stöds eller i alla fall tolereras av riksdagen kan fällas genom ett misstroendevotum. Då måste oppositionen vara beredd att ta över makten. Den här principen kallas för parlamentarism.”

Omvandlat till vad som gäller på den lokala nivån, är det kommunfullmäktige som har det övergripande ansvaret för att demokrati råder i vår kommun. Men, vad händer när den ledande alliansens fullmäktigeledamöter inte vågar sätta sig upp mot det ledande partiets starke man, när denne tappat allt vett och sans? Ja, jag är rätt säker på att vi väljare förlorar vår respekt för dem, som vi har röstat på.

Därför har jag kommit fram till att den nämnd, som har ansvar för demokratifrågorna i vår kommun – Valnämnden – måste göras medvetna om hur vi medborgare ser på det som sker. Annars råkar hela systemet i vanrykte. Kommentarer till tidigare inlägg på bloggen ser jag också som ett slags temperaturmätare.

Företagskulturen i vår kommun

Det är alltid lika intressant att ta del av nyhetsbrev från www.storytellers.se där Matts Heijbel berättar om iakttagelser han gjort under sina uppdrag att skapa insikt om hur berättelser inom företag och organisationer kan stärka varumärket. Berättelser inifrån företaget säger något mycket viktigt om företagskulturen.

Genast tänker jag på Norrtälje kommun, som politisk organisation och som bärare av vår demokrati i dess praktiska tillämpning lokalt i samhället. Så som den tillämpas inne i kommunhuset, blir bilden av kommunen som demokratisk organisation ute i samhället. Företagskulturen där inne i huset påverkar varumärket Norrtälje kommun utåt mot medborgarna och i det omgivande samhället.

Det betyder att de senaste nyheterna igår och idag i Norrtelje Tidning om hur det ledande kommunalrådet, driver igenom beslutet i Kommunstyrelsen om ändrade ägardirektiv för Norrtälje Industri- och Hantverkshus AB, är betydelsebärande. En nödvändig operation för att kommunalrådet därefter orättmätigt ska kunna gynna en viss fastighetsägare, som vill ha option på marken. Nog kan man undra hur det fungerar innanför skallbenet på kommunalrådet Kjell Jansson – har han inte hört talas om att även en politiker måste vårda sitt varumärke? Vad är viktigare för ett politiskt parti i en politiskt styrd organisation än demokrati?

Om kommunen skulle göra som IKEA, anställa en kulturambassadör, för att marknadsföra kommunen med hjälp av berättelser om den demokratiska process som föregått de politiska besluten – vilken story det skulle bli!!! Men jag tror knappast att det skulle stärka bilden av Norrtälje kommun som demokratins fackelbärare. Det vi ser i ortstidningen talar ofta om motsatsen. Men, å andra sidan: - Kan man begära att Kjell Jansson ska veta bättre och bry sig mer om detta än de som varit hans föregångare?

Lita inte på kärnkraftskramarna

Under den rubriken skrev Eva Moberg i Aftonbladet den 30 januari en läsvärd artikel om kärnkraften, som förtjänar både en omläsning och en vidare spridning. Själv läser jag den om och om igen och funderar på hur jag, men mina betänkligheter i förhållande till kärnkraften ska förhålla mig, när LO-grabbarna vid Holmen Paper i Hallstavik i Norrtelje Tidning propagerar för denna form av energiproduktion.

Inför hotet att förlora sina jobb blir omtanken om framtida generationers miljö av underordnad betydelse. De bortser helt från det som Eva Moberg lyfter fram i sin artikel.

”Kärnkraften avger inte koldioxid under själva driften. Däremot slukar hela processen – uranbrytning, anrikning, transporter, bränsletillverkning, byggande och rivning av reaktorer, avfallshantering – ofantliga mängder fossila bränslen.

Koldioxiden som sådan är inte det största hotet. Det är den uppvärmning av biosfären den åstadkommer. Och här bidrar kärnkraften även under drift. Dess verkningsgrad är nämligen bara 30–35 procent, alltså sämre än ett kolkraftverks. Det mesta blir med andra ord spillvärme. För Sveriges del handlar det om över 150 miljarder kilowattimmar från kärnkraften per år som bidrar till jordens uppvärmning. Kärnavfall och reaktorhärdar måste oavbrutet kylas och verken ligger därför oftast vid vatten. De tar in kallt vatten och släpper sedan ut hett vatten i hav och floder. Det pågår en oavbruten upphettning av kopiösa mängder kallt vatten.

Kärnkraften blir själv den mest långsiktiga faran i och med de klimatförändringar som vi vet kommer i vilket fall som helst. De naturkatastrofer som det ännu olösta slutförvaret måste kunna tåla i en halv miljon år – drastisk höjning av havsnivån, extrem torka, översvämningar, jordskalv och jordskred – kommer nu ganska snart. Hur säkerheten ska kunna upprätthållas i vår turbulenta framtid är mer gåtfullt än någonsin. ”.

Därefter berättar Eva Moberg intressant om vad som hänt i olika europeiska länder och i USA där man varma somrar tvingats stoppa eller dra ner på produktionen när uppvärmningen i de vattendrag, som man tar sitt kylvatten ifrån, nått nivåer som blivit ett hot mot hela den omgivande miljön. Men också för produktionen i sig själv eftersom kylvatten har en viktig funktion.

I Kristinestad, Svenska Österbotten, Finland pågår en namninsamling mot byggandet av ett kärnkraftverk vid Kilgrund här i Sverige är det många som bloggar för och emot kärnkraften, bland annat här.