Drivkraft – motor eller motivation.

Skrev nyligen om drivkraften och har gått vidare längs det spåret. En sökning på nätet och jag får uppgift om att 486 000 svenska sidor innehåller ordet drivkraft och som vanligt blir Wikipedia den jag först besöker. Där finner jag följande:

”Drivkraft eller motivation, är det som skapar rörelse eller förändring. Drivkraft brukar syfta på det som förändrar och medför händelseutveckling i samhället. För individer är det synonymt med drivfjäder. Den som ger sig i kast med att försöka förstå bakomliggande drivkrafter på samhällsnivå noterar snart att dessa sällan är isolerade. Istället är de delar av ett komplex, där många aktörer och händelser samverkar. Att förstå och tränga in i dessa komplex är betydligt viktigare än att bestämma exakt vilken drivkraft som är den viktigaste.” Intressant.

Därefter tar jag en titt på Utbildningsradions webbplats där sökordet lett mig till programmet 20 steg till Drömjobbet där Drivkraft ingår i steg 6. Ett program jag måste titta närmare på vid ett senare tillfälle, då det kan vara något för de kvinnor, som söker stöd för att ta tag i sin livssituation och komma vidare till något där deras energi kan användas till något konstruktivt istället för att bara läcka ut till ingen större nytta.

I det ena fallet tänker jag främst på politiskt intresserade, som vill åstadkomma en bättre hushållning med våra gemensamma resurser genom att förändra samhället, medan det andra gäller individer, som insett behovet av en bättre hushållning med de egna resurserna genom att förändra sin livssituation. Men alla människor ser inte sambandet mellan ekonomi d v s hushållning med ändliga resurser och de förändringar, som detta kräver. Men hur ska de klara av det, så länge ekonomer och politiker inte kan komma överens om i vilken utsträckning man bör räkna med mänskliga begränsningar i sina kalkyler?

Demokrati i praktik och teori

Efter en hektisk vecka, har jag ägnat en del av min söndag till att fundera över hur illa ställt det är med det demokratiska inflytandet för de människor, som saknar status och ställning i samhället. När jag ser hur det etablerade Myndighets- och Förenings-Sverige bygger nätverk och skapar plattformar för att komma åt de samhällsresurser, som finns för samhällets utveckling på olika nivåer, ser jag parallellt hur de människor, som står utanför arbetsmarknaden – fattiga, sjuka, förtidspensionerade, flyktingar och invandrare – alltmer blir objekt för etablerade svenskars försörjning.

Gränsen mellan egennytta och omtanken om andra förskjuts i takt med att de politiska partiernas företrädare ser sig själva allt mer som köpare av de tjänster, som behövs, för att skattemedlen ska göra nytta i dessa grupper. ”Arbetslösheten sysselsätter allt flera”, lät Henrik Tikkanen en av sina tecknade figurer utbrista redan i mitten av 1970-talet och i USA är social verksamhet Big Business sedan länge.

Det är med sådana tankar i baknacken, som jag ”läst ikapp” det jag missat i NT och SvD de senaste dagarna. Då har jag särskilt fastnat för ledaren i NT i torsdags, där chefredaktör Reidar Carlsson efterlyser ”en centerpartist som tar strid”, och PJ Anders Linders Krönika i SvD idag rubricerad ”Partierna har för mycket makt”. Det lokala perspektivet gäller den dominans, som moderaterna står för inom Alliansen i kommunalpolitiken, och det nationella perspektivet handlar om vilka möjligheter väljare, som inte är partianslutna, har att påverka valet av kandidater till valsedlarna. Båda speglar från olika håll den situation som gör det möjligt för en relativt liten elit att bygga om Sverige till ett USA i miniatyr.

Varför blogga?

Den frågan har jag fått på senare tid, sedan människor utanför min närmaste krets lagt märke till någon av de texter, som jag skrivit, när de sökt något på nätet. För mig var det till att börja med en kul grej, sedan min son bjudit in mig att pröva Googles mejl-funktion, som finansieras med hjälp av reklamlänkar. Eftersom jag gärna ville ha en mejladress för mina föreningsuppdrag och andra mera publika aktiviteter passade det bra, speciellt som denna funktion har ett obegränsat utrymme och jag slipper tänka på lagring i särskilda mappar. Med mejl-funktionen följde bloggverktyget Blogger, som var så enkelt att använda att även jag, rätt renons på kunnande vad gäller tekniken, efter en kort stund hajade hur jag skulle göra.

I likhet med mejl har bloggar den fördelen att man skriver, när man själv har tid och lust, för en krets, som väljer om och i så fall när de vill ta sig tid att läsa och ev. kommentera. Till att börja med var det således att prova på något nytt, som jag då liknade vid dagliga brev till ett okänt antal brevlådor eller en jämn ström av flaskpost, som släpps ut i en ocean, eller en slags rörpost, som sprider sig i ett system, där vem som helst kan fiska upp ett meddelande om innehållet verkar vara intressant. Med tiden har jag, inte minst med hjälp av andra bloggare, fått hjälp att både ansluta mig till en bloggportal samt lärt mig hur man kan länka till intressanta artiklar i andra media eller till andra bloggar, som berör den tråd, som jag för dagen vill nysta i.

Den längsta tråd jag nystat i var den då jag i december 2006 hade sett filmen Borat och behövde göra ett antal inlägg för att bearbeta mina upplevelser och komma fram till varför jag så starkt ogillade den film, som alla talade om som något av de roligaste man sett. Jag tyckte att skrattet fastnade alltför ofta i halsen. Här blev bloggen något av en terapi för en drabbad själ.

Sammanfattningsvis: Jag bloggar för att jag tycker att det är roligt att skriva; för att jag håller mig ajour med vad som händer här hemma och ute i världen; för att utbyta tankar med nära och kära, men också för att det är ett sätt att delta i den dagsaktuella debatten i olika media - samhället blir vad vi alla gör det till!

Toleransen sätts på prov?

Kommentarerna m a a Kristina Axén Olins sjukledighet, på grund av den av henne själv önskade behandlingen vid Nämdemansgården, säger väldigt mycket om dagens debattklimat och synen på mänsklig svaghet. Jag ser att debattörer på vänsterkanten, passar på om man säger så. Synen på moderaterna, som en samling hjärtlösa typer med förakt för arbetslösa, sjuka och socialbidragstagare, odlas på den kanten. Därför blir en del blogginlägg och kommentarer om Axén Olin inte nådiga. Men, varför många på vänsterkanten ser ut att ha ett sådant starkt behov av att odla vrångbilder om sina meningsmotståndare, det undrar jag faktiskt över. Men det är förmodligen så att motsvarande verksamhet pågår på högerkanten. Alla ser sig nog gärna som toleranta i andra sammanhang, men tycks ha glömt att tolerans innebär att ha fördrag med det som man ogillar. Axén Olins behov av sjukledighet borde självklart respekteras.

Sanningen är ju den att Nämdemansgården under 20 år bedrivit en framgångsrik verksamhet med sitt 12-stegsprogram, med vars hjälp man gett mer än 7000 människor i olika åldrar och ur olika samhällsklasser möjlighet att bestämma över sitt eget liv istället för att låta alkohol eller andra droger styra. Med stöd av Arbetsmiljölagen har arbetsgivare och fackliga ledare under decennier slussat människor i behov av vård in i detta och liknande program. Det är således inte bara höjdarna i samhället, som har haft möjlighet att få denna hjälp. Men som alltid blir det bara intressant att skriva om alkohol- eller drogberoende, ifall det gäller en av dem. Ett ganska vanligt beteende av den som vill vinna poäng på en del människors känsla av underlägsenhet eller ...?

Men det finns ljus i mörkret. Det tycker jag att Carin Jämtin (s) står för när hon enligt en artikel i dagens SvD genom sin pressekreterare låter hälsa att hon har stor respekt för att Axén Olin känner att hon måste ägna kraft åt sig själv och önskar henne all lycka och hoppas att hon snart kan komma tillbaka till politiken. Att Carin Jämtin tillfälligt tar över som ordförande i stans styrelse är i sin ordning, hon är vice ordförande och har gått in vid andra tillfällen då Axén Olin varit bortrest.