Demokrati i praktik och teori

Efter en hektisk vecka, har jag ägnat en del av min söndag till att fundera över hur illa ställt det är med det demokratiska inflytandet för de människor, som saknar status och ställning i samhället. När jag ser hur det etablerade Myndighets- och Förenings-Sverige bygger nätverk och skapar plattformar för att komma åt de samhällsresurser, som finns för samhällets utveckling på olika nivåer, ser jag parallellt hur de människor, som står utanför arbetsmarknaden – fattiga, sjuka, förtidspensionerade, flyktingar och invandrare – alltmer blir objekt för etablerade svenskars försörjning.

Gränsen mellan egennytta och omtanken om andra förskjuts i takt med att de politiska partiernas företrädare ser sig själva allt mer som köpare av de tjänster, som behövs, för att skattemedlen ska göra nytta i dessa grupper. ”Arbetslösheten sysselsätter allt flera”, lät Henrik Tikkanen en av sina tecknade figurer utbrista redan i mitten av 1970-talet och i USA är social verksamhet Big Business sedan länge.

Det är med sådana tankar i baknacken, som jag ”läst ikapp” det jag missat i NT och SvD de senaste dagarna. Då har jag särskilt fastnat för ledaren i NT i torsdags, där chefredaktör Reidar Carlsson efterlyser ”en centerpartist som tar strid”, och PJ Anders Linders Krönika i SvD idag rubricerad ”Partierna har för mycket makt”. Det lokala perspektivet gäller den dominans, som moderaterna står för inom Alliansen i kommunalpolitiken, och det nationella perspektivet handlar om vilka möjligheter väljare, som inte är partianslutna, har att påverka valet av kandidater till valsedlarna. Båda speglar från olika håll den situation som gör det möjligt för en relativt liten elit att bygga om Sverige till ett USA i miniatyr.

Pragmatism råder i Södertälje

Med två partier, som båda dragit fördel av en del kommuninvånares negativa syn på flyktingar och invandrare och därmed fått vardera två mandat i 2006 års val, har övriga kommunpolitiker i Södertälje ställts inför utmaningen att samverka över blockgränserna i stället för att tvingas alternativt lockas spela ut varandra i enskilda frågor. Med sina 2 mandat är dessa nationalistiskt influerade partier lika stora som Pensionärspartiet (pp) och tillsammans är de lika stora som Kristdemokraterna (kd), Miljöpartiet (mp) och Vänsterpartiet (v), bara ett mandat mindre än Centerpartiet ( c) och Folkpartiet (fp). Redan efter valet ställdes ledande företrädare för de etablerade partierna inför uppgiften att acceptera en minoritetsregering d v s fortsatt styre för s-v-mp. Genom att ge och ta har s-v-mp med sina 31 mandat i förhållande till de fem partierna i Allians för Södertälje (m-c-fp-kd-pp) och deras 30 mandat nu lyckats ro budgeten i hamn för nästa år.

I en artikel i SvD idag berättas att kompromissen innebär att alliansen fått igenom 39 borgerliga krav genom att avstå från att lägga ett gemensamt motförslag. Länstidningen i Södertälje kommenterade uppgörelsen redan den 5 november med följande slutkläm: ”En partiledare måste ibland kompromissa för att de demokratiska krafterna i samhället tillsammans ska kunna uppnå det övergripande målet – att inte ge de odemokratiska främlingsfientliga intressena något reellt inflytande.”