Kan goda fostra de onda med hårdare tag?

Det är mycket länge sedan jag läste en artikel där den litterära elitens upphöjdhet är så tydlig som i söndagens SvD Kultur, där frilansjournalisten Vegard Tenold Aase skriver om den mäktige litteraturagenten Andrew Wylie, i branschen mest känd som Schakalen. Elitist är ett epitet som han inte har något emot. När det berättas om hans syn på läsplattor och den goda litteraturens kraft, som han finner i sina bokhyllor, då fylls jag av känslor som alltid infinner sig inför högfärdiga människor. Dom som tror sig om att vara förmer, utan en tanke på hur många andra som på olika sätt bidragit till att de kunnat inta sin position.

Nog är det ett tecken i tiden att eliten agerar, som de gör, när det gäller Internet och dess möjligheter för vanligt folk att redovisa sin intellektuella nivå genom sin efterfrågan och visa sin samhällsposition med hjälp av ett tangentbord. Borta är rättesnöret att nobless förpliktar.

Tankar om detta följde mig in i sömnen, som bjöd på drömmar med återspegling av barndomens upplevelser av att vara fattig i betydelsen att sakna pengar. Något som pappa var klok nog att reducera betydelsen av genom att upphöja uppfinningsrikedomen till något mer eftersträvansvärt. I hans föreställningsvärld låg möjligheten till förändring i ett bildat folk – märk väl inte folk med utbildning. Bildning skulle vinnas framförallt genom att läsa och skriva. Känslan för kvalitet var något som skulle komma med tiden allt eftersom mängden av det lästa och skrivna ökade, det var han helt övertygad om. Hans egen bildningshunger hade som ung renderat honom en rejäl dagsedel när den sparsamme husbonden kommit på honom med att läsa i det sken, som den öppna dragluckan i vedspisen gav. Öppen draglucka kostade fler vedträn. 

De tankarna fick sedan ny näring när jag läste DN-artikeln ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röster” där Jonas Thente analyserar det tillvägagångssätt, som journalister inom kultureliten använt sig av, när de tagit sig an de människor, som de benämner Näthatare eller helt felaktigt Troll. Att trolla är något annat än att ösa sitt hat över någon, varför TV3:s Trolljägarna visar att inte heller Robert Aschberg ägnat sina villebråd någon särskilt skarp analys. Aschbergs populistiska metod att själv ta itu med det, som Polisen inte klarar av, är en skam både för Sverige som rättssamhälle och Robert Aschberg som journalist. Jag försöker finna tröst i DN:s Niklas Wahlöfs förhoppning om att vi ska lära oss hur småaktigt och fult det är att hata och att det ordet inte ska användas lika frekvent i framtiden. Jag befarar dock att Aschbergs grepp är mest populärt hos dem, som vi inte kan förvänta oss bättre av. Skillnaden är hårfin mellan TV3/Robert Aschberg och ett medborgargarde. 

Men det ligger väl helt i linje med hur de etablerade partierna tar sig an kriminalpolitiken. Läste artikeln Staden där alla är övervakade och tänkte med fasa på en framtid för mina barnbarn, där samhället fostrar ögontjänare och samtidigt blundar för risken att skapa grogrund för våldsverkare. Helt klart saknas idag en evidensbaserad kriminalpolitik förankrad inom rättsväsendet. Och en vilja att upplysa överheten om att nobless förpliktar. Intressant?

Alex Schulman på vift.

Sedan jag gjorde mitt inlägg på NT-bloggen tidigare idag, med koppling till debattinlägget i DN, har Alex Schulman helt enligt ritningarna dragit till sig uppmärksamhet från en rad andra, som tycker att han inte kan få stå oemotsagd, även om somt egentligen borde förbigås med tystnad. Men, nog är det intressant att vända och vrida på det disharmoniska förhållandet mellan oss bloggare och en del traditionella medias journalister samt vissa proffstyckare och söka svar på frågan: ”Voffo gör di på dette viset?”

Det börjar likna besvärjelser. Genom att klassa bloggare med intresse för politik och samhälle, som något ovärdigt den kulturskapande eliten, finns dom inte. Så eliminerade spelar de ingen roll i den opinion, som skapar värden och därmed världen. Bloggarna kan fortsätta kräla omkring i bloggträsket utan inflytande hos den elit, som styr landet. Därför blir jag inte alls förvånad när jag läser Rosemaris inlägg på Kulturbloggen. Ur en klassanalys ser hon – rätt eller fel – att det är ett elitistiskt förakt som uttalats. Bloggen Bent resonerar och försöker förstå för att sedan uppdatera med ett inlägg på Newsmill av Isobel Hadley-Kamptz, som utgår från att det hela är ett enda stort skämt - en drift med gammelmedia. För oss, som tagit Alex på orden, blir det i så fall en lektion i konsten att möta en gycklare. Men det återstår att se.

Erik Hultin, som lagt ner åtskilliga timmar på CenterUppropet för att värna svenska folkets rätt att slippa FRA:s allmänna övervakning, reagerar på Schulmans drapa ur det perspektiv, som en medlem i ett tidigare folkrörelseorienterat parti, tagit för givet. Det är rart av Erik att utnämna mig som ett gott exempel på någon med möjlighet att påverka, själv vill jag nämna MinaModerataKarameller. Detta även om hennes partiledare slagit dövörat till. Det är hon i och för sig inte ensam om. Vi är många som blivit politisk vilsna på grund av all den integritetskränkande lagstiftning, som handlar om FRA, Ipred 1 och Ipred 2, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen (där den kontradiktoriska principen enligt förslaget helt frångås, vilket äventyrar rättssäkerheten) samt ACTA-avtalet och Telekompaketet. Vad vet Alex Schulman om detta?

All makt måste balanseras. Så även medias makt och där kan bloggosfären spela en viktig roll. Inte i en konfrontation utan i en dialog. Men om Alex Schulman är intresserad av att föra en dialog är tveksamt. Ingen kan dock ta ifrån honom att han prövat att blogga på sitt eget oefterhärmliga sätt. Om han inte fått ut något av det – fine – då är det klokt att lägga av. Men om han för den sakens skull, ska anses ha förvärvat en kunskap om bloggandet, som ger honom rätt att skåpa ut oss andra och utfärda en bannbulla, det är ytterst tveksamt. När jag tar del av det tankegods, som en del ur vår så kallade kulturelit för till torgs, undrar jag om inte eliten av ren självbevarelsedrift måste börja studera vad som händer om man vistas allför länge i den syrefattiga luft, som vanligtvis finns på de höga höjderna.

Av egna erfarenheter vet jag att jag har haft nytta av mitt enkla ursprung och att jag föddes i en tid då en del i kultureliten odlade idéer om vikten att ta till vara landets begåvningsreserv, vilket gjorde det möjligt för arbetarklassens barn att förkovra sig och bli delaktiga i samhällsutvecklingen. Men med tiden har jag lärt mig vad makt gör med politiska ledare och att det enda språk de förstår är valnederlag. Inför risken att råka ut för ett valnederlag är en del beredda att låna sig till precis vad som helst. Men ur detta kommer inget gott. Är det i det ljuset, vi kan förstå Alex Schulmans inhopp i debatten om bloggars betydelse?

Intressant.

En juste syn på nätanvändare?

Medan debattens vågor om Ipred-lagen går höga, undrar jag vilken bild av oss nätanvändare som är den mest förhärskande i det som just nu sprids med hjälp av riktiga journalister i riktiga media? Det har jag funderat på mer än en gång, när jag försökt förstå varför det har varit möjligt för politikerna att driva igenom den ena lagen efter den andra, som kränker våra medborgerliga fri- och rättigheter och som resulterat i en ny rättsordning, där privata företag får sköta lagars efterlevnad. Uppenbarligen är det möjligt i ett klimat där riktiga media sprider uppfattningen att internet hemsöks av brottslingar och fylls av företeelser mer avskyvärda än vad som gäller i samhället i stort. Det som sker speglas av journalister, som själva har ett intresse av att upphovsrätten hålls intakt eller rent av skärps och har således, i likhet med andra makteliter, förlorat förmågan att kritiskt granska sakernas tillstånd. Utan några andra jämförelser tänker jag på händelser, som föregått det som bl a MinaModerataKarameller kommenterar idag.

Två månader före EU-valet står just nu slaget nere i Bryssel om Telekompaketet, där förhandling och utskottsbehandling pågår inför parlamentets behandling i plena den 5 maj. Problemet är att paketet inte enbart handlar om riktlinjer för en infrastruktur, där operatörer på lika villkor ska befordra data till, från eller mellan olika internetanvändare, vilka ska respekteras som individer och företag i ett demokratiskt och rättssäkert EU. Tyvärr kan jag inte länka till någon aktuell uppdaterad information på svenska på Europaparlamentets hemsida. En alternativ källa är La Quadratur du Net, men den informationen är också på engelska. Det ger perspektiv på svenska folkets möjligheter att påverka, men är samtidigt lärorikt.

Genom Le domaine d´Anais har jag fått veta att Nationalförsamlingen i Frankrike nyligen tog beslut om att inrätta en högsta myndighet för spridandet av verk och beskydd av rättigheter på Internet – HADOPI – och att president Sarkozy nu försöker få igenom skrivningar i Telekompaketet, där användare ska bevakas och vid eventuellt intrång i upphovsrätten bestraffas av teleoperatörerna. Hax kan berätta att detta beslut togs under kuppartade former. En motsvarighet till HADOPI kan vi se i det nya EU-organet EOCP (European Observatory on Counterfeiting and Piracy), vilket DN skrev om för några dagar sedan. Dessförinnan hade DN en artikel om Telekompaketet, som ett led i sin EU-bevakning. För ett par veckor sedan hade Computer Sweden en artikel om den press som upphovsrättsindustrin utsätter telekomföretag och internetleverantörer för.

Erik Josefsson skriver att Gunnar Hökmark, Lena Ek och Göran Färm, vilka ingår i ITRE (utskottet för industrifrågor, forskning och energi), den 16 april kan vara med och skydda fransmännen från att bli avstängda från internet. Isobel undrar varför inte redaktioner gräver mer i det som händer inom EU. Själv tänker jag att det inte bara är fransmännen, som behöver skydd mot olika intressen, vilka ser övervakning och filtrering av internet som allena saliggörande, när det gäller att beivra människors olagliga eller icke önskvärda beteenden. Vän av ordning, som ser internetanvändare som särskilt brottsbenägna, finns i stor utsträckning bland dem, som själva inte umgås med andra över nätet, även här hemmavid.

Avslutar med en pejling om vad som rör sig i bloggosfären: Intensifier om tillslaget med hjälp av Ipredlagen; Lars-Erick om hur Ipred hindrar mänsklig kommunikation och om dialogen med en sosse; Anders Widén om faran med vår tystnad; Scaber Nestor om krigshetsen från piratjägarnas sida; Jens O om hur allt hänger ihop; Erik Hultin om Alliansen och FRA, där kommentarerna är intressanta; Mark Klamberg om en artikel i Ny Teknik; Svensk Myndighetskontroll, om en FRA-debatt; samt Infallsvinkel med en egen opinionsundersökning. Intressant.

Vem tjänar på att detta görs till sanning?

Dagen börjar med att jag läser ett konstruktivt bidrag till en upplösning av FRA-knuten från Hax, som i DN:s artikel pekades ut som spindeln i spinnet mot FRA. Sedan ser jag att DN följer upp gårdagens artikel i sin ledare där man talar om Konstgjorda gräsrötter. Något som bl a JMW Kommunikation finner intressant att kommentera. Detta är ett företag i branschen, vars trovärdighet just på denna grund kan ifrågasättas, men nog förefaller det vara så att det i denna bransch, liksom i riksdagen och i livet i stort, finns människor mer pålästa än andra och som inte lånar sig till vad som helst. Och omvänt.

En del av dessa riksdagsledamöter är så prestigebundna, att de är beredda att svälja precis vad som helst, som kan rättfärdiga deras ställningstagande. I kommentarsfältet på min blogg får jag t ex veta att Gunnar Andrén (FP) tröstar sig med ”"Läs gärna intressant DN-artikel denna söndag, signerad Ingrid Carlberg, om FRA-debatten och vilka som låg bakom FRA-upproret. Intressant! Och vilka duktiga PR-byårer. Jag är glad att jag inte gick på det. Och att jag inte sov 2007 när alla andra tycks ha gjort det.". Han har ingen kommentarsfunktion, där han skrivit detta, varför det får bli här: Du store tid, så patetiskt!!!

Nätverket Svart Måndag publicerar ett genmäle på webbplatsen Second Opinion, Olof tar på sig uppgiften att förklara gräsrotslobby med ordet demokrati. Rätt så med tanke på att här finns ett tänk, som breder ut sig i samhällets högre sfär, där en politisk elit ska vara de som handhar dessa frågor. Packet i bloggträsket kan hålla sig till mera lättviktigt gods, ser man ut att tycka. Opassande efterlyser, i likhet med många andra, DN:s syfte med sin bredsida. Globetrotter är med rätta upprörd och även om vi inte ska spilla krut på detta trams, så är det skönt att lufta vad man känner – åtminstone en liten stund. Själv har jag gjort det även på NT-bloggen.

Frihet, Fildelning och Feminism gör en tillbakablick och kommer till en slutsats: ”Jag vet inte varför DN jagar konstgräs i stället för engagemang, men för mig som befann mig utanför stockholm, märkte jag inte av vare sig PR-byråer eller några pengar. Även om nämnda personer i artikeln var aktiva och engagerade, tvivlar jag på att det på något sätt var avgörande för att så många blogginlägg skrevs, och att så många människor blev arga och frustrerande. Det klarade lagstiftande politiker av att framkalla alldeles utmärkt själva. Om någon fick betalt är det väl trevligt för den personen, men det gör inte alla tusentals gräsrötter till fejk.”.

Avslutar med MinaModerataKarameller, som så mången gång förr har en förmåga att se klart då många andra tappat koncepterna. Dessutom bygger hon under sitt resonemang med en rad intressanta länkar. Intressant.

Riksdagsledamöter förklarar sin tystnad

-->

En dundrande applåd för Anders Widén, som tack vare idogt arbete fick chansen att i SVT:s Mittnytt lyfta fram svårigheten att få svar om FRA från riksdagens ledamöter. Efter en presentation av Anders hänvisas till en video med intervjuer av riksdagsledamöterna Bertil Kjellberg (m) och Gunnar Sandberg (s) samt en länk till Riksdagssvar. Det hela började med ett inslag för ett par dagar sedan där det påstods att kritikerna tystnat, men sedan dök Erik Hultin upp med Centeruppropet och igår kunde vi se och höra Anders Widén. Bra jobbat! Anders har rätt i sin iakttagelse att länder världen runt fått spader efter den 11 september 2001.

Med tillgång till all trafik på nätet och i etern tror man sig kunna spåra terrorister, men i den mängden är det svårt att fånga relevant information (det visar just utredningar efter den 11 september 2001) och dessutom sker detta till priset av att många medborgares misstro mot myndigheter och politiker ökar i takt med att man ändrar sitt beteende när det gäller användningen av datorer, telefoner och faxar. Vi ser t ex Journalistförbundet uppmana sina medlemmar att i mejl varna för att kommunikationen övervakas av FRA. Jonas Linander (c), ledamot i Justitieutskottet, bloggar om att han nu är på studieresa i Australien och Nya Zeeland, där hans utskott ska studera organiserad brottslighet och ungdomsdito. Han ingår i gruppen som tittar närmare på den organiserade brottsligheten och noterar att Australian Crime Commission har befogenheter för underrättelseinhämtning som vi i Sverige inte är i närheten av, t ex datamining av bankernas databaser.

För att återgå till inslaget i Mittnytt hoppas jag på en diskussion om både riksdagsmannen Bertil Kjellbergs ignoranta attityd i förhållande till enkäter från vanliga väljare och Gunnar Sandbergs rätt slappa attityd till frågor som inte tillhör hans utskott. När det gäller Bertil Kjellberg undrar jag hur han ställer sig till enkäter med frågor från Företagarna och Skattebetalarna, bara för att ta några exempel? När det gäller Gunnar Sandberg borde han fundera över mängden motioner och vad det leder till att riksdagens beslut om nya och ändrade lagar i princip tas i utskotten. Att acceptera den ordningen innebär att makten förskjuts från de folkvalda (som traskar patrull) till en liten klick ledande politiker och deras tjänstemän samt lobbyister.

Jag delar inte Thomas Gürs idéer i dagens SvD om att göra politiken till en tummelplats för en välbetald elit, men jag gillar att han lyfter upp frågan till diskussion. Det skrivs alldeles för litet om hur besluten kommer till och var den egentliga makten över dem ligger. Med tanke på att förslaget En reformerad grundlag (SOU 2008:125) nu är ute på remiss finns alla anledning att börja skärskåda detta. Jens O har lyft fram 23 § som handlar om yttrandefrihet och informationsfrihet. Läs och begrunda.

Flera andra har noterat sändningarna i Mittnytt och Riksdagssvar; Olof, Opassande, Mårtensson, Leo, Jesper och Hanna Wagenius. Klocklös i tiden visar att ledamoten i signalspaningsnämnden Susanne Eberstein (s) pratar i nattmössan. Calandrella har också skrivit till våra rlm och redovisar nu vilka som hittills svarat. Här hur Anders själv upplevde att vara med i Mittnytt. För den som är intresserad av att veta mera om IPRED finns en wiki StoppaIPRED.nu Avslutar med att slå på stora trumman för Centeruppropet som Bent skriver om. Intressant.

Representativ demokrati?

Det råder delade meningar om vad som kan läggas i begreppet representativ demokrati. Inte ens hos den fria encyklopedin Wikipedia, kan man enas om den saken. Nyligen läste jag vad, som där står med hänvisning till den amerikanske statsvetaren Joseph Schumpeter ”Det enda realistiska alternativ som står till buds är att människor kan få välja mellan ett antal konkurrerande eliter. När en elit (i form av ett politiskt parti) väl är vald så har den makten och det går inte att göra anspråk på att de beslut som den fattar skall stämma överens med folkviljan. Däremot kan förstås en elit som missköter sitt ämbete bli avsatt i nästa politiska val. På detta sätt upprätthålls en folklig kontroll av eliterna, men inte av besluten.”.

Åhå, är det så?, tänker jag och konstaterar att jag tycks ha fått allt om bakfoten. Jag har hittills trott att styrkan i fullmäktigeförsamlingen är att den speglar ett genomsnitt av folket, men att de inte insett den makt, som de besitter, och som de har enligt lag för att skapa en balans mellan den lilla klick, som styr i Kommunstyrelsen, och vad människor i allmänhet klarar av att ta in och hänga med på. Om den lilla klick, som för närvarande styr, utgör kommunens elit, då måste vi snabbt som attan väcka liv i den slumrande begåvningsreserv, som fått sin lust att förkovra sig knäckt på vägen genom skolsystemet!

Är det bara jag som undrar över vad som händer med ett samhälle där t o m regeringen tänjer på grundlagen för att snabba på besluten. I gårdagens SvD fanns en artikel om att många remissinstanser klagar på allt mindre betänketid för besluten. Ett annat exempel är artikeln i dagens SvD ”Stockholm kan bli storregion” och har viss bäring på det som jag bloggade om igår. Här är det en majoritet bland politikerna i landstinget, som är beredda att köra över moderaterna och utvidga länet till en storregion. Många känner sig tydligen kallade att vara den elit, som bestämmer över huvudet på oss vanliga dödliga. Intressant.

Demokrati i praktik och teori

Efter en hektisk vecka, har jag ägnat en del av min söndag till att fundera över hur illa ställt det är med det demokratiska inflytandet för de människor, som saknar status och ställning i samhället. När jag ser hur det etablerade Myndighets- och Förenings-Sverige bygger nätverk och skapar plattformar för att komma åt de samhällsresurser, som finns för samhällets utveckling på olika nivåer, ser jag parallellt hur de människor, som står utanför arbetsmarknaden – fattiga, sjuka, förtidspensionerade, flyktingar och invandrare – alltmer blir objekt för etablerade svenskars försörjning.

Gränsen mellan egennytta och omtanken om andra förskjuts i takt med att de politiska partiernas företrädare ser sig själva allt mer som köpare av de tjänster, som behövs, för att skattemedlen ska göra nytta i dessa grupper. ”Arbetslösheten sysselsätter allt flera”, lät Henrik Tikkanen en av sina tecknade figurer utbrista redan i mitten av 1970-talet och i USA är social verksamhet Big Business sedan länge.

Det är med sådana tankar i baknacken, som jag ”läst ikapp” det jag missat i NT och SvD de senaste dagarna. Då har jag särskilt fastnat för ledaren i NT i torsdags, där chefredaktör Reidar Carlsson efterlyser ”en centerpartist som tar strid”, och PJ Anders Linders Krönika i SvD idag rubricerad ”Partierna har för mycket makt”. Det lokala perspektivet gäller den dominans, som moderaterna står för inom Alliansen i kommunalpolitiken, och det nationella perspektivet handlar om vilka möjligheter väljare, som inte är partianslutna, har att påverka valet av kandidater till valsedlarna. Båda speglar från olika håll den situation som gör det möjligt för en relativt liten elit att bygga om Sverige till ett USA i miniatyr.

Juste eller sjyst?

Idag har jag lärt mig skillanden mellan juste och sjyst? Det handlar inte bara om hur man stavar detta ord utan de olika varianternas innehåll. Annika Lantz - av alla människor - bidrog till att öka mitt vetande. Vanligtvis orkar jag inte med denna flåshurtiga människa, som lyfts in i P1-tablån, men idag höll jag på med förberedelser inför min förenings årsstämma och hade annat för mig än att byta kanal eller stänga av, varför jag ofrivilligt upptäckte att det uppenbarligen finns något bakom den flåshurtiga attityden. Hon började med ett samtal med en språkvårdare, som berättade att det finns sju olika stavningar av ordet och sedan fylldes samtalet ut med en tolkning, som innebar att juste, handlar om att hålla sig till spelregler, medan den svenska varianten av att vara en allmänt hygglig person ska stavas just sjyst. Den variant som jag hittills använt d v s schysst, var sprungen ur den tyska varianten av sj-ljudet. Tänka sig att denna flåshurtiga människa, som jag hittills undvikit, blev den som gav mig dagens aha-upplevelse. Dessutom hade hon Göran Rosenberg och Göran Greider i studion, som förde ett så intressant samtal kring begreppet mediemedvetenhet att jag gärna hade velat att programmet varit flera timmar långt. Kortversionen av det samtalet var förhållandet mellan gamla och nya media. Men det stärkte mig också i min uppfattning att var tid har sin elit och att den eliten inte får glömma att elit förpliktar!

Farmor ut i vida världen

Igår fick jag bevis för att en farmor i Norrtälje, kan ställa frågor till VDn i det företag som skött tekniken för genomförandet av den undersökning om svenska folkets moral i förhållande till välfärdssystemen, vilket Fölster & Co skrev om i sin debattartikel i förra veckan. Och få svar samma dag! VDn för Cint AB, Bo Mattsson, sände ett svarsmejl från ett hotellrum i USA, vilket innebar att det, som han skrev, saknade ringar och prickar över å, ä och ö.

Men det är inte något problem att tala om. Värre är att jag bara till en del förstår det svar jag fått. Därför har jag bett min son, som arbetar i branschen, att transformera språket. Min pappa, hans morfar, industrielektriker (salig i åminnelse) har lärt mig att tänk, som finns i huvudet på människor på en högre nivå, måste transformeras för att människor på en lägre nivå ska förstå. Det är med tankekraft som med elkraft. Högspänning måste omvandlas i ett ställverk till lågspänning och där, ifall kraft förlorats på grund av avståndet, förstärkas innan det går vidare till en transformatorstation för att transformeras till användbar hushållsel. Det behövs således en transformator för att jag med en lägre utbildningsnivå ska förstå. Visserligen har han erbjudit mig att återkomma om det är något som jag behöver fråga om, men för att kunna göra det, måste jag begripa det som han berättar. Medan jag skriver kommer jag på att när det gäller människor så finns det två olika sorters kraftdistributörer. En elit, som använder sin hjärnkraft för alla människors goda och en annan elit, som tycker att deras hjärnkraft bara är till för en begränsad del av folket, varför de använder "transformatorstationen" till att förvränga saker. Men det är en annan historia. Just nu gläds jag åt att det är möjligt att kommunicera och ta reda på det som jag behöver få veta. När det gäller själva frågeformuläret för undersökningen, så är det beställarens sak, varför mitt frågande går vidare till Handelns UtredningsInstitut (HUI) i den delen.