Visar inlägg med etikett näthat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett näthat. Visa alla inlägg

onsdag 23 april 2014

Kan goda fostra de onda med hårdare tag?

Det är mycket länge sedan jag läste en artikel där den litterära elitens upphöjdhet är så tydlig som i söndagens SvD Kultur, där frilansjournalisten Vegard Tenold Aase skriver om den mäktige litteraturagenten Andrew Wylie, i branschen mest känd som Schakalen. Elitist är ett epitet som han inte har något emot. När det berättas om hans syn på läsplattor och den goda litteraturens kraft, som han finner i sina bokhyllor, då fylls jag av känslor som alltid infinner sig inför högfärdiga människor. Dom som tror sig om att vara förmer, utan en tanke på hur många andra som på olika sätt bidragit till att de kunnat inta sin position.

Nog är det ett tecken i tiden att eliten agerar, som de gör, när det gäller Internet och dess möjligheter för vanligt folk att redovisa sin intellektuella nivå genom sin efterfrågan och visa sin samhällsposition med hjälp av ett tangentbord. Borta är rättesnöret att nobless förpliktar.

Tankar om detta följde mig in i sömnen, som bjöd på drömmar med återspegling av barndomens upplevelser av att vara fattig i betydelsen att sakna pengar. Något som pappa var klok nog att reducera betydelsen av genom att upphöja uppfinningsrikedomen till något mer eftersträvansvärt. I hans föreställningsvärld låg möjligheten till förändring i ett bildat folk – märk väl inte folk med utbildning. Bildning skulle vinnas framförallt genom att läsa och skriva. Känslan för kvalitet var något som skulle komma med tiden allt eftersom mängden av det lästa och skrivna ökade, det var han helt övertygad om. Hans egen bildningshunger hade som ung renderat honom en rejäl dagsedel när den sparsamme husbonden kommit på honom med att läsa i det sken, som den öppna dragluckan i vedspisen gav. Öppen draglucka kostade fler vedträn. 

De tankarna fick sedan ny näring när jag läste DN-artikeln ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röster” där Jonas Thente analyserar det tillvägagångssätt, som journalister inom kultureliten använt sig av, när de tagit sig an de människor, som de benämner Näthatare eller helt felaktigt Troll. Att trolla är något annat än att ösa sitt hat över någon, varför TV3:s Trolljägarna visar att inte heller Robert Aschberg ägnat sina villebråd någon särskilt skarp analys. Aschbergs populistiska metod att själv ta itu med det, som Polisen inte klarar av, är en skam både för Sverige som rättssamhälle och Robert Aschberg som journalist. Jag försöker finna tröst i DN:s Niklas Wahlöfs förhoppning om att vi ska lära oss hur småaktigt och fult det är att hata och att det ordet inte ska användas lika frekvent i framtiden. Jag befarar dock att Aschbergs grepp är mest populärt hos dem, som vi inte kan förvänta oss bättre av. Skillnaden är hårfin mellan TV3/Robert Aschberg och ett medborgargarde. 

Men det ligger väl helt i linje med hur de etablerade partierna tar sig an kriminalpolitiken. Läste artikeln Staden där alla är övervakade och tänkte med fasa på en framtid för mina barnbarn, där samhället fostrar ögontjänare och samtidigt blundar för risken att skapa grogrund för våldsverkare. Helt klart saknas idag en evidensbaserad kriminalpolitik förankrad inom rättsväsendet. Och en vilja att upplysa överheten om att nobless förpliktar. Intressant?

måndag 30 december 2013

Tankar inför det nya året.

Gör ett avbrott i flyttbestyren och tar genvägen via SocialaNyheter.se för att se vad som rört sig i folkdjupet de senaste dagarna. Det visar sig att nyheter om husdjur och sport leder stort över alla funderingar kring debattklimatet.

Med referens till ett blogginlägg av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver Expressens Anna Dahlberg under rubriken Den hätska debatten göder dumheten och avslutar med ett förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer ”vi lägger ner vuvuzelorna nästa år”. Aftonbladets Daniel Swedin kommenterar ett inlägg i saken av Journalistens chefredaktör Helena Giertta under rubriken Vem var det som dödade samtalstonen? Själv undrar jag om det är möjligt att peka ut några särskilda debattörer utan att sätta sig till doms över språkbruket, där samhällets elit i kraft av sin roll som förebilder anser sig ha rätt att anslå tonen. Helt utan tanke på att det som räknas som hyfs och fason i den ena stugan kan ses som ett rätt fisförnämt sätt att sätta sig på höga hästar i en annan. Det senare är väldigt provocerande för den som känner sig nedvärderad trots att vi vanligtvis anser oss vara lika goda som någon annan.

Men att den välartade skulle inse sin roll i den verbala våldsspiralen är minst lika otänkbart som att den med ett rått och oslipat språk skulle förstå värdet av att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Mellan sändare och mottagare på ömse håll finns ett rejält glapp, som bäddar för den hätska debatten. Detta var inte lika uppenbart tidigare, när gemene man saknade de verktyg som krävdes för att ta sig in i meningsutbytet på samhällsdebattörernas parnass.

Man skulle kunna tro att de välartade debattörerna besitter förmåga att läsa mellan raderna och har insikt om värdet av att ställa frågor för att undvika rena missförstånd, men detta lyser allför ofta med sin frånvaro. Varför? Ja, säg det. I min gröna ungdom, när vi arbetarungar av de äldre fick lära oss att makt och inflytande var intimt förknippat med förmågan att uttrycka sig väl i tal och skrift, då var det en spännande utmaning att förkovra sig. Åtskilliga är de studiecirklar, som jag deltagit i, för att med språkets hjälp kunna påverka de äldre och mera etablerade samhällsaktörerna. Då sporrades vi av att de vuxna såg oss som landets begåvningsreserv, medan dagens unga människor med en utbildning motsvarande dåtidens realskola ses som ett samhällsproblem. Suck!

Ordens makt över tanken kan inte överskattas och vill vi ”lägga ner vuvuzelorna” nästa år, är det inte enbart de språkligt ohyfsade som måste skärpa sig. De som i sina egna ögon och öron ser sig som välartade måste inse att dagens politiska parnass inte är det reservat för de stora tänkarna, som den en gång var på de gamla grekernas tid. Och den människa, som inte lärt sig hantera arsenalen av verktyg, utan envisas med att äta med fingrarna oavsett i vilket sällskap vederbörande befinner sig, får nog lov att inse sin egen roll när en debatt kantrar och blir något helt annat än ett juste meningsutbyte. Intressant?

Efter dessa funderingar kring den hätska samhällsdebatten vill jag med hjälp av SvD:s Tobias Brandels Nätets makt blottades 2013 göra en kort tillbakablick på 2013 och därmed är nyårslöftet givet – fortsatta samtal med så många väljare som möjligt om delandets glädje (med hjälp av Creative Commons för den som vill ha kontroll), integritetens värde och rättssäkerhets betydelse i en demokrati. Med min tilltro till människors förmåga att göra medvetna val sedan de satt sig in i skillnaden mellan att vara nätmedborgare och att enbart ses som kund i de etablerade partiernas åsiktsfabrik, ser jag fram emot valet till EU-parlamentet den 25 maj och val till Riksdag, landsting och kommuner den 14 september 2014!

Gott Nytt År önskas er alla!
Gun Svensson

aka farmorgun

fredag 28 januari 2011

Är en konstruktiv dialog möjlig?

I söndags försökte jag få ett grepp om varför tongivande media gör så stort nummer av det s k näthatet och tyckte mig se att det rörde sig om hela skalan från enskilda individers oförmåga att tackla sådant som sårar eller provocerar till mediebranschens hantering av de plågor, som blotta existensen av internet och sociala medier ger upphov till. Saker som helt klart påverkar politikernas fotarbete i deras strävan att ligga bra till hos folket. En del av dem odlar gärna egna fördomar om sociala medier mot bakgrund att de fått sina fiskar varma i andra sammanhang. Sedan jag skrev har ämnet diskuterats i Kvällsöppet och andra forum. Idag ser jag att Sam Sundberg tar till orda i sin krönika i SvD under rubriken Näthatare och de som hatar nätet bland annat ”De verkliga näthatarna är de som hatar demokrati och yttrandefrihet. Och det förtjänar att påpekas att möjligheten till anonymitet – som idag ifrågasätts i Sverige – kan vara skillnaden mellan liv och död för politiska aktivister online.”


Han råder både bloggare och tidningar att fundera över hur vi bäst engagerar våra läsare i en konstruktiv dialog. Till skillnad mot Kvällsöppets Lennart Ekdal berör Sam Sundberg de fördomar som Marcus Birro själv gav uttryck för i sin artikel, vilken triggade igång det hela. Vore jag chef på TV4 skulle jag ägna en del möda åt utmaningen att syna forskningen när det gäller brottsligheten över tid och sedan klura ut hur media kan bidra för att slå hål på myterna om de ärliga svenskar kontra de brottsbenägna utlänningarna. Just brottsligheten är ju den nisch där alla politiska partier försöker överträffa varandra bland annat genom att skärpa straffen, vilket tycks vara det enda tänkbara när det gäller att ta itu med problemen. Att det sker på bekostnad av rättssäkerheten, spelar inte längre någon roll. Den rädsla som sprider sig, ofta på grund av okunskap, kan sedan exploateras av mindre nogräknade företag i ”trygghets- och säkerhetsbranschen”, vilket bland annat SVT:s Plus visar i ett av sina program. Undrar hur många andra varor och tjänster som prånglas ut med rädslan som grogrund? Frågor om detta borde kanske vara med i politikernas undersökningar om trygghet och säkerhet.


I övrigt noterar jag att SvD:s Sanna Rayman idag kommenterat idrottsborgarrådet Regina Kevius´ nedskärningar av föreningsstödet i Stockholms stad. Något som jag berörde häromdagen. Sanna Rayman efterlyser en bättre förklaring än en allmän hänvisning till stadens budget. Jag sökte efter en mera ideologisk förklaring, där jag utgick från att Regina Kevius lägger grunden för något, som ännu inte läckt ut vare sig till föreningslivet eller medborgare i allmänhet. Journalisten Dan Persson visar i ett inlägg på SvD:s Brännpunkt att det råder djup okunnighet om skattereglerna för sponsring, vilket inte gör borgarrådets utspel mer begripligt. Mitt intresse handlar om omvärldsbevakning eftersom det som sker i huvudstaden och dess närhet rätt snart inplanteras även här i Norrtälje.


Sedan något om ”nyheten” att Justitieutskottet föreslår riksdagen besluta att Säpo ska få rätt att signalspana, vilket SVT berättade om igår kväll. SvD återger ett TT-meddelande, i likhet med DN, där det framgår att Socialdemokraterna går Alliansen till mötes. ”Regeringspartierna var redan tidigare överens om att Säpo bör kunna beställa signalspaning från FRA, men huruvida det är FRA eller ett fristående organ som ska sköta det är en fråga som utreds. Förslaget ska överlämnas till justitieminister Beatrice Ask (M) i mars”. Det gillas naturligtvis inte av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Ny Teknik gör en resumé av vägen fram till gårdagens beslut. Kan just undra hur många Socialdemokrater som hoppar jämfota av förtjusning? Röda Berget påminner om den ståndpunkt Socialdemokraterna intagit tidigare. Men i den villervalla som råder i det partiet finner de väl alltid ett försvar för att göra höger om marsch. En av partiets kronprinsar menar i Expressen att Socialdemokraternas kritik mot nuvarande lag bland annat berott på att Säpo hittills inte haft samma möjligheter till avlyssning som FRA. Sic!


Andra som skriver är Hax; MinaModerataKarameller; Christian Engström; Viktualiebroder; Sysadminbloggen; Pirat-Jonas; Mark Klamberg; Erica; Polisstaten; Piruetterna från riksdagen i juni 2008 har trots alla krumbukter från Centerpartiets och Folkpartiets sida, gett oss de övervakningslagar som vi redan då befarade. Det var inte så länge sedan som Ny Teknik hade en artikel om FRA:s hantering av datauppgifter, som Mark Klamberg då kommenterade. Själv minns jag att det var omöjligt att få svar på frågor om denna del av FRA:s verksamhet innan riksdagen legaliserade detta genom sitt beslut den 14 oktober 2009.


När det gäller lagen om Datalagring skriver regeringen nu in ett antal gummiparagrafer, som sedan ska fyllas med innehåll genom en förordning, vilken regeringen själv kan besluta om. Fingerfärdigt så det förslår! Det är därför som teleoperatörerna ännu inte vet vad som förväntas av dem. Här ställer Karl Sigfrid en viktig fråga med anledning av att en av dessa kan tänka sig att tillhandahålla anonymiseringstjänster åt sina kunder. Uppdatering: Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Tidningsutgivarnas VD Anna Serner kräver att regering och riksdag avvaktar den översyn som är på gång inom EU när det gäller Datalagringsdirektivet. Samtidigt säger de att det bästa vore att skrota lagen helt och hållet.


Hur som helst kommer nu Säpos och polisens behov av att hålla koll på när och vem eller vad vi söker upp via våra mobiler och datorer att fixas antingen genom FRA eller i en annan ordning. Med ett nytt tillskott av en förbudslag mot fotografering i privata miljöer, som Kulturbloggen uppmärksammat, blir det allt mer uppenbart att politikerna passar på att se om sina egna intressen när de säger sig måna om andras. Sedan förvånas dom över att nya partibildningar som Piratpartiet och Liberaldemokraterna växer fram. Hur ska vi medborgare kunna föra en vettig tillitsfull dialog med varandra, när vi inte kan känna tillit till landets lagstiftare – Sveriges riksdag?

Intressant.