Tankar inför det nya året.

Gör ett avbrott i flyttbestyren och tar genvägen via SocialaNyheter.se för att se vad som rört sig i folkdjupet de senaste dagarna. Det visar sig att nyheter om husdjur och sport leder stort över alla funderingar kring debattklimatet.

Med referens till ett blogginlägg av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, skriver Expressens Anna Dahlberg under rubriken Den hätska debatten göder dumheten och avslutar med ett förslag till nyårslöfte för landets alla debattörer ”vi lägger ner vuvuzelorna nästa år”. Aftonbladets Daniel Swedin kommenterar ett inlägg i saken av Journalistens chefredaktör Helena Giertta under rubriken Vem var det som dödade samtalstonen? Själv undrar jag om det är möjligt att peka ut några särskilda debattörer utan att sätta sig till doms över språkbruket, där samhällets elit i kraft av sin roll som förebilder anser sig ha rätt att anslå tonen. Helt utan tanke på att det som räknas som hyfs och fason i den ena stugan kan ses som ett rätt fisförnämt sätt att sätta sig på höga hästar i en annan. Det senare är väldigt provocerande för den som känner sig nedvärderad trots att vi vanligtvis anser oss vara lika goda som någon annan.

Men att den välartade skulle inse sin roll i den verbala våldsspiralen är minst lika otänkbart som att den med ett rått och oslipat språk skulle förstå värdet av att ”tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Mellan sändare och mottagare på ömse håll finns ett rejält glapp, som bäddar för den hätska debatten. Detta var inte lika uppenbart tidigare, när gemene man saknade de verktyg som krävdes för att ta sig in i meningsutbytet på samhällsdebattörernas parnass.

Man skulle kunna tro att de välartade debattörerna besitter förmåga att läsa mellan raderna och har insikt om värdet av att ställa frågor för att undvika rena missförstånd, men detta lyser allför ofta med sin frånvaro. Varför? Ja, säg det. I min gröna ungdom, när vi arbetarungar av de äldre fick lära oss att makt och inflytande var intimt förknippat med förmågan att uttrycka sig väl i tal och skrift, då var det en spännande utmaning att förkovra sig. Åtskilliga är de studiecirklar, som jag deltagit i, för att med språkets hjälp kunna påverka de äldre och mera etablerade samhällsaktörerna. Då sporrades vi av att de vuxna såg oss som landets begåvningsreserv, medan dagens unga människor med en utbildning motsvarande dåtidens realskola ses som ett samhällsproblem. Suck!

Ordens makt över tanken kan inte överskattas och vill vi ”lägga ner vuvuzelorna” nästa år, är det inte enbart de språkligt ohyfsade som måste skärpa sig. De som i sina egna ögon och öron ser sig som välartade måste inse att dagens politiska parnass inte är det reservat för de stora tänkarna, som den en gång var på de gamla grekernas tid. Och den människa, som inte lärt sig hantera arsenalen av verktyg, utan envisas med att äta med fingrarna oavsett i vilket sällskap vederbörande befinner sig, får nog lov att inse sin egen roll när en debatt kantrar och blir något helt annat än ett juste meningsutbyte. Intressant?

Efter dessa funderingar kring den hätska samhällsdebatten vill jag med hjälp av SvD:s Tobias Brandels Nätets makt blottades 2013 göra en kort tillbakablick på 2013 och därmed är nyårslöftet givet – fortsatta samtal med så många väljare som möjligt om delandets glädje (med hjälp av Creative Commons för den som vill ha kontroll), integritetens värde och rättssäkerhets betydelse i en demokrati. Med min tilltro till människors förmåga att göra medvetna val sedan de satt sig in i skillnaden mellan att vara nätmedborgare och att enbart ses som kund i de etablerade partiernas åsiktsfabrik, ser jag fram emot valet till EU-parlamentet den 25 maj och val till Riksdag, landsting och kommuner den 14 september 2014!

Gott Nytt År önskas er alla!

Gun Svensson

aka farmorgun

Ordet är fritt?

I dagens SvD skriver Thomas von Vegesack under rubriken ”Det fria ordet ständigt satt under press” en intressant betraktelse med utgångspunkt från en ”avhandling av Charles Walton, Policing public opinion in the French Revolution. The Culture of calumny and the problem of free speech (Oxford University Press, 352 s)”. Utifrån en intressant historiebeskrivning avslutar Wegesack med följande:

”Politiska idéer behöver lång tid innan de bildar opinion. Förtal är däremot ett snabbverkande gift. Och giftet gjorde sin verkan också när revolutionen urartade i rent skräckvälde. Det var med moraliska argument som skräckväldet motiverades. Och de argument som användes i personförföljelsen var förbluffande lika de som använts mot överklassen före revolutionen. Det finns exempel på rena plagiat. Walton slutar sin bok med att räkna upp brott mot pressfriheten som begås just nu. Men han nämner inte med ett ord de nya medierna. Annars är det just där som vår tids förtalskampanjer pågår som värst. I den franska deklarationen heter det att medborgarna får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Men förtal skadar. Ingenting är svårare för en lagstiftare än att dra upp gränsen mellan befogad kritik och rent förtal. Den gränsen lyckades man aldrig upprätta i 1700-talets Frankrike och inte heller nu finns det en klar gräns. Lagstiftare brukar skjuta från sig problemet genom att hänvisa de drabbade till att själva söka rättvisa ungefär som man i äldre tider utmanade varandra på duell. Men enskilda åtal är kostsamma och svåra att genomföra. Man väljer därför att blunda för problemet trots att man vet att smutskastning och förtal underminerar relationerna mellan individer och grupper och förstör den harmoni som utmärker det goda samhället.”

Av det citerade drar jag slutsatsen att vi här har att göra med den goda smakens riddare, som tycks tro att användningen av internet kan tas som förevändning för införandet av censur eller en begränsning av vilka som ska ha access till Internets användning. Det är vad jag kan se rätt vanligt i kultursvängen att se detta som möjligt och därför nödvändigt. Lustigt att von Vegesack ser de moraliska argumentens roll i dåtid, men blundar för dem i nutid.

I själva verket handlar det väl om att vi själva måste ta på oss uppgiften att arbeta för en bra netikett när helst vi anser att det behövs. Ett bra exempel nämnde Jerry Silver bland mycket annat i SSBD:s veckobrev – det gäller en kommentars- och mejlväxling mellan Aftonbladets Jan Helin och läsaren Mattias. Hax skriver om att påven och Sarkozy pratar om internt. Gode Gud, säger jag bara. När Guds ställföreträdare på jorden och en president (med intressen hos en kvinna med upphovsrätt och kopplingar till företag med närstående rättigheter) förenas i sin föreställning att internet är något som kan rensas upp, måste vi fråga oss: – Vad kan komma ut av detta? Påven borde se möjligheten att människorna med hjälp av internet fått möjlighet att hålla honom underrättad om sakernas tillstånd inom den egna kyrkan. Eller är det just detta som är problemet? Annars är det väl risken för upptäckt, det som ska avhålla den som är svag i anden att motstå frestelser.

Inte undra på att våra domstolar nu sysselsätts med en #spectrial där det är konstruktörer av en teknik gjord för att underlätta människors samverkan, som sitter på den anklagades bänk. Vad är det för farligheter som tekniken gynnar? Ja, det som människor gjort i alla tider nämligen dela med sig av sina intressen och kolla på andras samt utbyter åsikter om detta. Hur omoraliskt är det? Josh skriver bra om sina funderingar kring det som pågår där och Rick Falkvinge skriver från en konferens i Spanien.

Intressant.