The Pirate Bay - en symbol för Informationsfriheten

Knappast någon intresserad av internet, som infrastruktur för det vi sysslar med på nätet, kan ha undgått att grabbarna Peter Sunde, Gotfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har gjort  uppoffringar för att hålla igång denna torrenttracker eller sökmotor. Den har under drygt tio år möjligjort fildelning utan att något mänskligt öga kontrollerat om innehållet är lagligt eller inte. Efter alla tidigare rättsprocesser har nu statsmakten på nytt slagit till på uppdrag av intressenter i eller finansiärer av f d Antipiratbyrån nuvarande Rättighetsalliansen, vilket bland andra SVT berättar om.  (tog tid att hitta, men skam den som ger sig).

Det började för åtta år sedan som Peter Sunde, en av grundarna, skriver om på sin blogg Copy me happy.   Han är inte särskilt stolt över hur TPB har "utvecklats" sedan han lämnade skutan. Att till mycket stor del behöva finansiera - en för mänskligheten viktig "motor" - med annonser för porr och Viagra är problematiskt - inte tu tal om den saken. Men i den fria informationens namn måste man hålla fast vid sina principer. Dekadensen i piratbukten ligger i betraktarens öga. Den sippa delen av samhället behöver ju inte besöka siten. Men med tanke på att en stor del av mänskligheten ser sexuella behov, som något man talar tyst om och möjligen håller på med i lönndom, i vart fall om man inte är gift med varandra, kan jag förstå att det nedvärderande snacket om sexistiska pirater, kan få mer näring, när vi anser att vi än en gång måste stå upp för det som TPB symboliserar - Informationen och Kommunikationen måste vara fri! 

Vi är inte ensamma om den uppfattningen. Medan Nils Funcke förefaller vara en ropandes röst i öknen här hemma i Sverige finns i andra länder sakkunniga inom olika gebit från olika lärosäten, som slår sin kloka huvuden ihop och i institutionella former försöker finna framkomliga vägar. Tar som exempel USA med dess Aspen Institute som även tagit sig an denna fråga. Men det är inte lätt eftersom Upphovsrättsindustrins tentakler sträcker sig långt in i alla rum, där människor med makt i form av sin kunskap kan tänkas vilja ändra på nuvarande lagstiftning. Men, det som är lagligt i köttvärlden måste i rimlighetens namn även vara lagligt på nätet. Termen Intertextualiteten inom det skrivna ordets område måste ha sin motsvarighet inom musikens, filmens och spelens värld. Kopiering för personligt - icke kommersiellt - bruk är en central del i detta att vara människa i behov av samvaro med andra. Vi behöver en kulturell allemansrätt. En sådan rättighet utgör inget hot mot marknaden för kommersiella produkter - tvärtom - den bidrar till ökad efterfrågan av det som vi anser vara värt pengarna.

Diskussionens vågor går höga om hur vi pirater bör förhålla i fråga om TPB, vilket Johnny Ohlsson med bloggen Enligt min humla bidrar till med en tänkvärd jämförelse. Och jag undrar hur bevara Ikonen The Pirate Bay om vi bildligt talat skulle spränga den i mångas ögon sunkiga skutan The Pirate Bay i luften? Ingen helt oviktig fråga eftersom sunkigheten ligger - som tidigare sagts - i betraktarens öga. Men, jag förstår Peter Sunde om han inte vill bli ihågkommen, främst för pornografi och potenshöjande medel. Detta sagt utan att jag för den sakens skull sätter mig till doms över de människor som har sådana behov. Christian Engström ser också TPB:s betydelse för att fildelningen ska tas för vad den är; ett sätt för människor att ta del av olika innehåll som underlag för sina meningsutbyten och umgänge med andra över nätet.

Missar en del av lördagens stora begivenhet Lunch med Julgranspåklädning med pumlor hos barn och barnbarn, men känner att jag måste vara med på Mynttorget, i vart fall ett tag. Hoppas att mina nära och kära har överseende med det. För övrigt har jag en del att stå i idag sedan jag och ett par yngre killar bland mina vänner skrivit en insändare i Norrtelje Tidning med frågor till lokala politiker om tiggarnas situation vid entreer till affärer och banker.

Lågt och högt bor inom oss alla.

Ingen kan väl undgå att det rasar en debatt om polisens och olika medias hantering av Ola Lindholm, barnkär favorit som chefredaktör för Kamratposten och programledare för SVT:s Wild Kids samt aktiv samhällsdebattör med säte i BRIS styrelse, som nu testats positiv för ringa narkotika. Juristen skriver kort och länkar till andra samt ställer en relevant fråga mot bakgrund av Olas egna uttalanden i andra sammanhang när det gäller rätten att ses som oskyldig till dess motsatsen bevisats, men också att vissa brott är av den allvarliga arten där vi kanske måste acceptera att oskyldiga riskerar att bli dömda för att stävja att barn blir utnyttjade och bristen på rättssäkerhet i dagens eskalerande lagstiftning. Opassande skriver som gästskribent hos Anna Troberg, som vanligt mycket klokt om vikten av att vi uppträder balanserat och värnar rättssäkerheten. Jocke Jardenberg ser saken ur olika perspektiv men reagerar främst på att polisen läcker uppgifter till media på ett sätt som måste sättas under lupp. Sagor från Livbåten skriver om pissbrott och pissbevis.

Ända sedan jag själv hörde Ola Lindholm vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om Filtrering av barnporr, har jag varit urförbannad på hans slappa attityd i fråga om oskyldiga människor, som riskerar att dömas för innehav av barnporr p g a ihålig lagstiftning, poliser som prioriterar fel saker och media som eldar under moralpaniken. Något som gjorde att jag inledningsvis när Expressen avslöjade detta tänkte ”sådant läder ska sådan smörja ha”. Sedan har kommentarer på Fb av bl a Thomas Tvivlaren och många andras synpunkter stämt till eftertanke – inte ens Ola Lindholm har förtjänat att löpa gatlopp, utan lagen måste vara rättssäker för alla. Deepedition kan också konsten att spegla detta ur flera olika perspektiv och hålla fast i vikten av rättssäkerhet och oskuldspresumtionen. Jakob Heidbrink skrev redan 2008 mycket klokt om just oskuldspresumtionen. Seminariet, som Scaber refererar till här ovan, är trots det väl värt att ses på nytt då det visar hur polisen bitit sig fast i Filtrering och censur som lösning på problemen med spridning av barnporr, vilket Ola då underblåste. I Olas eget fall är risken nu stor att han själv riskerar att falla offer för att polisen med hjälp av riksdagens lagstiftning getts alltför fria händer när det gäller misstanke om drogmissbruk.

Från detta sorgliga, som visat att det tog tid för mig att gå från stadiet "sådant läder ska sådan smörja ha" till att rättssäkerheten och oskuldspresumtionen ska gälla i alla lägen, vill jag nu gå över till gårdagens uppsluppna event TMK Old School Revival. Hade en helt oförglömlig kväll tillsammans med en hel hoper yngre vänner, som var tonåringar då, när det begav sig åren 1978 -1982. Fick stå i rampljuset och ta emot deras hyllningar för min tilltro till dem, när de gjorde verklighet av sina drömmar att stå på scen och lira efter åtskilliga timmars slit i det nedlagda Gamla Prippbryggeriets övningslokaler. Minns att vi som mest hade 17 – 18 olika band verksamma. Det är svårt att ange exakt eftersom grupperingar och namn ändrades allt eftersom de utvecklade sin förmåga eller fann en tjusning i att pröva något nytt. Några av banden hade kvällen till ära återförenats och bjöd på en för mina (idag ovana trumhinnor) fullkomligt öronbedövande rockfest. Men, jag njöt i fulla drag av att få vara med. Känner att jag förunnats möjligheten leva ett rikt liv med många helt enastående minnen. Tack för det alla Norrtäljes ungdomar och schyssta vuxna som jag mött på livets stig!

Tänkte på gårdagens kväll när jag idag läste SvD Näringslivs artikel om Leif Johansson, avgående VD i Volvo och ny ordförande i Ericsson. När han var 14 år fick han för sig att han ville bli rockgitarrist, vilket hans far höll på att skratta sig fördärvad åt. Men sedan sa han ”du får spela hur mycket gitarr du vill, men under förutsättningen att du kommer hem med bra betyg i fysik, kemi och sådant där”. - Han gav en väldigt distinkt guidning, om man säger så. Det räddade världen från en väldigt dålig rockgitarrist, säger Leif Johansson och skrattar så att ögonen blir som två streck. Sedan kan vi läsa att han trots det kunde arbeta som gitarrlärare under studietiden i USA och bland annat lära amerikanska tanter spela gitarr. Tycker att alla föräldrar kan ta fasta på den handfasta inställningen – gör vad du vill så mycket och länge du vill, så länge du sköter skolan och kommer hem med bra betyg.

Avrundar med MinaModerataKarameller som funderar kring åldersdiskrimineringen i arbetslivet. Det är något fundamentalt fel i attityderna hos rekryterande chefer i arbetslivet. Tänk om möjligheten till goda vinster ligger i förmågan att skapa det goda arbetet med en mångfald när det gäller kön, klass, etnicitet o s v i arbetslaget?

Intressant.

Informationsfrihet förutsättning för demokrati.

Kollade igår på K Specials program När Beatles väckte den ryska björnen och roades av unga människors uppfinningsrikedom, när statens politiska ledning tvingat på befolkning ett uniformt levnadssätt. I den ungdomliga revolutionen bakom partifunktionärernas rygg spelade piratkopieringen av musiken en helt avgörande roll. Men, eftersom den sortens musik var förbjuden langades piratkopior samtidigt som en del ungdomar själva tillverkade instrument och började spela, medan andra kom på att man kunde återanvända sjukvårdens röntgenplåtar som material till grammofonskivor. De hängivna gick inte att stoppa och många hävdar att intresset för Beatles som i rätt tid och kunde bana väg för den politiska islossningen och senare murens fall. När statsmakterna gav efter och startade produktionsbolaget Melodija speds piratkopior snabbt till de flesta ryska hem. Den piratkopieringen gick med andra ord i bräschen för informationsfriheten. Programmet ligger ute fram till reprisen i SVT2 den 6/5. Det är väl använda 60 minuter, då det ger ett bra perspektiv på upphovsrättsindustrins glupska aptit i vår egen tid.

Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda intentioner, vilket utvecklingen i de kommunistiska länderna visat. Något som alla de svenskar, som älskar att trycka på medborgarna lagar och regler uppifrån, borde besinna. Det är en sak att bekämpa olika företeelser med hjälp av forskning i kombination med folkbildning, men något helt annat att i lag förbjuda samt censurera allt med anknytning till det i lag förbjudna. Igår visade radions P4 Växjö att polisen i Växjö och ledare i kommunen stoppar musiker med hänvisning till deras texter. Det som hänt är att man gjort sig skyldig till förhandscensur, vilket inte är tillåtet enligt vår grundlag. Att droger existerar i unga människors miljöer är naturligtvis ett problem, men frågan är om den företeelsen bäst bekämpas med den här sortens åtgärder. Det är en sak att göra vuxensamhället uppmärksam på att det finns musik, som förhärligar användning av förbjudna droger, men något helt annat att med hjälp av censur sopa företeelsen under mattan. Helt klart har utvecklingen här gått i samma riktning som utvecklingen i samhället i övrigt – mer av överhetens övervakning och kontroll och mindre av förväntningar att människor är kapabla att tillsammans skapa en bra utveckling av samhället.

Igår skrev ordföranden i Journalistförbundet ett inlägg på SvD:s Brännpunkt med anledning av Pressfrihetens dag bland annat ”majoriteten av EU:s medlemsländer vill ha mindre offentlighet och insyn i sin maktutövning. En del länder betalar lobbyister som propagerar för att släcka ner i det offentliga rummet”. Ser det som ödets ironi att det mitt i tidningstexten dyker upp en annons där ECPAT efterlyser anmälningar om barnpornografi. ECPAT:s överdrifter om omfattningen av denna brottslighet har utan mediagranskning fått ett oerhört stort inflytande med sina krav på censur och blockering av internet. Inte så sällan påhejad av företrädare för upphovsrättsindustrin, som behöver den moraliska upprördheten över minoriteten pedofiler och deras sexuella böjelser, för att bryta igenom värnet för yttrande- och tryckfriheten och därmed kunna få igenom sina krav på blockering och censur av upphovsrättsskyddat material. Det är lätt att instämma när Agneta Lindblom Hulthén skriver ”Det är vår skyldighet som publicister att reagera och berätta för medborgarna vad som håller på att hända”. Det gläder mig att den insikten finns. Sedan är det en annan sak om chefredaktörerna delar den uppfattningen.

Idag skriver Anders Mildner i SvD om hur händelserna den 11 september 2001 gav oss ett hårdbevakat nät, men också hur lobbyn för upphovsrättsindustrin bidragit till detta utan att de blivit utsatta för någon nämnvärd medial granskning. Samtidigt pågår aktiviteter inom EU:s ministerråd om att införa ett centralt internetfilter inom EU, vilket Computer Sweden skrev om igår. Piratpartiets MEP Christian Engström skriver också om detta hos Dagens Arena. Och kallar saken vid dess rätta namn En digital järnridå. Det är således en riktig häxbrygd av olika reaktionära intressen som styr inriktningen i det framtida Europa. Som paraply över det hela vilar ACTA-avtalet, som enligt Hax, avancerat så långt att politikerna i EU håller på att diskutera om Europadomstolen eller parlamentets egen legal service ska få yttra sig före beslut. Anmärkningsvärt att ALDE tillhör dem som ser ut att välja det senare. Svensk Myndighetskontroll ger uttryck för vad många av oss känner. Nog är det rätt märkligt att politiker både här hemma och i EU är så ointresserade av att deras lagförslag ska prövas mot grundlagarna av en kompetent domstol.

Intressant.

Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

Bestämma åt andra – Alla moraltanters våta dröm.

Läser med stor behållning Sam Sundbergs krönika Lynniga beslut i sluten appokrati. Den handlar om hur Apple med sina produkter vill skapa en modern lustgård i cyberrymden. Helt klart har Apple kollat läget och vill nischa in sig på de människor som söker trygghet i en miljö dit inget omoraliskt i världen kan nå. Så när de skapat Iphone och Ipad, är det självklart att hjärntrusten för deras App store ser som sin uppgift att endast erbjuda appar vars innehåll inte oroar eller provocerar. Alla moraltanters våta dröm – att kunna begränsa alla andra människors synfält – exploateras och Apple kan framstå som ljusets riddersvakt i modern tid. Apple – Äpplet, symbolen för kunskap, men också människans syndafall och utdrivningen ur Edens lustgård, ser ut att vilja frälsa mänskligheten från ondo, men f-n vet om det inte till syvende och sist ändå bara handlar om pengar.

Nog kan man undra när politiker och andra lärors frälsare slutade tro på missionerandet som en möjlighet att frälsa världen från ondo?

DN:s Ossi Carp skrev i förra veckan en mycket bra artikel om hur olika intressegrupper driver på politikerna för blockering och censurering av än det ena än det andra, som hotar friden. När han talar om nätets självläkande krafter är jag inte alls så säker att politikerna – alldeles oavsett vad de säger offentligt – gillar den självläkning som alla hackers står för. I kommentarstråden kan den uppmärksamme se att ett av detta intressen – en företrädare för upphovsrättsindustrin – efterlyser en vidgad syn i förslaget om Ökad konsumentmakt med ny lag för elektroniska kommunikationer. Om Konsumentombudsmannen ska kunna blockera teletjänster, då borde upphovsrättsindustrin ges samma möjligheter, är deras inställning. Och den är så gammal och rutten att det stinker lång väg.

I Ossi Carps artikel nämns Acta-avtalet med referens till Teliasoneras Patrik Hinselius ”Trots operatörernas protester under förhandlingarna innehåller avtalet en punkt som säger att marknadens aktörer, genom framtvingad självreglering, skall se till att vissa sajter inte ska finnas tillgängliga på nätet. – Det som man inte kan blockera via lagstiftning borde man heller inte tvinga bort genom självreglerande beslut från operatörer och rättsinnehavare. Det blir som ett slags sätt att kringgå grundläggande rättigheter som informations- och yttrandefriheten samt integritetsskyddet, säger Patrik Hiselius.”

Vi vet ju också att företagen med de till upphovsrätten närstående rättigheterna tidigt insåg möjligheten att underblåsa filtreringen av barnporr, då den skulle kunna fungera som en murbräcka för deras önskemål om teleoperatörernas ansvar för att upphovsrättsskyddat material inte sprids individer emellan, utan enbart i en köp-/säljtransaktion. Ett sådant krav ska garantera att alla dessa företag och organisationer, ska få sin andel av kakan. Min käre man Guy lärde mig innebörden av begreppet parasit, när staten under ett antal år i början på 1980-talet gynnade kooperativ verksamhet genom olika former av statligt stöd. För oss som ingick i en grupp, som av egen kraft dragit igång en kooperativ verksamhet, där alla i styrelsen tecknat personlig borgen för ett banklån, var det en rätt bisarr upplevelse, när vi under en relativt begränsad period uppsöktes av en rad kooperativa ”konsulter”, som utlovade utveckling av vårt kooperativs verksamhet. Det skulle vara möjligt om vi ansökte om statliga bidrag med hjälp av ”konsulten”, som vi i så fall skulle anlita som projektledare. - En parasit uppsöker en livsform och livnär sig på den, sa min man. Först tyckte jag att det lät hårt, men vid närmare eftertanke insåg jag att det låg en hel del i hans iakttagelse.

När jag nu försökt kolla upp alla de intressenter, som är involverade i uppköp av olika kreatörers upphovsrätter och de som finns för att fördela de pengar, vilket alla avtal om licenser för nyttjanderätt genererar, då inser man hur starkt det ekonomiska intresset står i förhållande till enskilda upphovsmän och oss som enskilda individer i behov av att kunna dela med oss av våra upplevelser för att kunna föra samtal med andra om sådant som någon annan skapat.

Ur den processen mäls en del kreatörer ut som värda vår uppmärksamhet eller rent av lysande, vilket ger bra PR och inkomster, medan andra tvingas leva med att deras verk inte är så intressanta hos den breda massan. Men även för dem erbjuder nätet stora möjligheter eftersom hela världen kan vara deras arbetsfält, om man inte vore så förhäxade av den propaganda, som upphovsrättsindustrins branschorganisationer och därtill hörande insamlingsorganisationer sprider till försvar för sina gamla förlegade affärsmodeller. Lyckligtvis börjar rättvisans tjänare använda eget tänk och då kan det hända, som nu hänt i Danmark. Sydsvenskan skriver – Dansk dom pressar antipirater. Tidigare kunde vi läsa i Computer Sweden att en domare i New York nobbat ett rekordstort krav på skadestånd. Men att den svenske *experten* på upphovsrätt Jan Rosén, skulle kunna tänka i liknande banor är väl lika troligt som Jultomtens existens.

När lagstiftarnas jurister börjar inse hur snedvriden lagstiftningen är till förmån för företagen med närstående rättigheter, då finns det hopp om en ökad tilltro till politikernas förstånd. Då kan vi hoppas på att de inser att de låtit sig förledas av upphovsrättsindustrins lobbyister och skapat en månghövdad hydra. Vad hindrar dem från att kraftigt reducera skyddstiden för det monopol, som företag med närstående rättigheter lyckats tillskansa sig genom att snylta på politikernas omsorg om de enskilda kreatörernas upphovsrätt? Jag förstår Patrik Hiselius och andra teleoperatörers reaktion. Det är väl varje moraltants våta dröm att de ska få avgöra var gränsen för innehållet på nätet ska gå. Börjar luta åt att den sortens mänskligt begär väl kan mäta sig med andra kända drifter.

Avrundar med en fredagsrunda: Jerry Silfwer – Dr Spinn – som ofta delar med sig av det som han själv finner intressant. Idag var det väl använd tid att kolla närmare på nr 2, nr 4 och nr 10, särskilt den sista, men genom länken kan jag senare ta del av det som kräver översättning och därför mer tid. Går vidare till Josh och läser om de mäktiga som tappat verklighetsförankringen – diktatorer och upphovsrättsägande företag. Sedan besöker jag Lars H Gustafsson, som delar med sig en länk till UR:s program Trender och mottrender i barnuppfostran – klart se och hörvärt. Lars-Erick berättar om att rättvisa skipats i målet med polisens ingripande vid Hornstulls t-banestation och som väntat friades polisen. Lake kommenterar också denna dom och stryker under rådet – filma snuten. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att ett sådant dom, raserar tilltron till såväl polis som domstolar hos en bred allmänhet. Zac tycker att det luktar gris i tunnelbanan. Intressant att en dokumentation av polisens förehavanden klassas som något sprunget ur en politisk agenda. Att Jesper tillhör de mer pålästa och därför kände till sina rättigheter vänds här emot honom. Vem kan efter detta dokumentera undermåligt polisarbete utan att tillskrivas ett politiskt uppsåt? Kommer chefer inom polisen att se mellan fingrarna och låta detta passera utan åtgärder? Arbetsrättsligt har de väldigt kort tid på sig agera, varför detta med polisens egna internutredningar är ett otyg, som fega chefer kan gömma sig bakom.

Intressant.

Hjälp till självhjälp genom svärmarbete.

Idag inbjuder Piratpartiets Anna Troberg till ett svärmarbete kring en skrivelse till UD där vi berättar hur vi vill att informations- och kommunikationsteknologi ska användas för att stärka frihet och demokrati i utvecklingsländer. Bambusers Måns Adler har på SVT Debatt redovisat sina synpunkter. Själv skrev jag om Gunilla Carlssons och Carl Bildts utspel i ett blogginlägg, där jag under mitt sök fann att Socialdemokraternas Karin Jämtin varit inne på de tankegångarna redan 2004. Det betyder att det råder en bred enighet om värdet av IT, men trots det kan jag inte slå ifrån mig känslan av att de politiska ledarna, oavsett politisk kulör, talar med kluven tunga.

Det talas vitt och brett om internets och sociala mediers värde i utvecklingsländer samtidigt som man här hemma inför system för övervakning av med vem eller vilka vi tar kontakt, vid vilken tidpunkt och var vi befinner oss, när vi använder telefoner, mobiler, faxar och datorer samt dessutom inför lagar om att dessa trafikdata ska lagras och stå till statens och upphovsrättsindustrins förfogande. Istället för att stänga ner internet är det naturligtvis bättre att göra som FRA – kartlägga medborgarna och vid behov hålla särskild koll på en del av dem. Demokrati modell USA och EU? Mot bakgrund av Evgeny Morozovs bok The net delusion, Hillary Clintons och Carl Bildts m fl utspel, visar Rasmus Fleischer i ett debattinlägg i Aftonbladet hur och varför detta dubbelspel är möjligt. Och att nätaktivister har en del att lära av makthavarnas spel med olika utspel och deras möjligheter att dränka kritiska röster

När jag såg att Jarl Hjalmarsson-stiftelsen driver en kampanj under mottot ”Befria nätet”, föddes en tanke: - Pågår det en befrielsekamp inom Moderaterna? I och för sig vet jag att det finns frihetskämpar som Karl Sigfrid och MinaModerataKarameller, vilka jag beundrat för deras stryktålighet. Men, hur många andra vill befria nätet? Just nu sitter FRA-kramare i viktiga riksdagsutskott och i yttrandefrihetskommittén, som jobbar med en översyn av lagstiftningen för Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen. Såg för övrigt att Expressens Opinionsbloggen hade synpunkter på att statsministern använder regeringens webb i sin dust med Dagens Nyheter. Detta sedan en vänsterpartist anmält Fredrik Reinfelt till KU för granskning. Här kan det passa med Ekonomikommentarer, som bjuder på en rafflande rapport från ”rinkside”.

Rätt intressant läsa att Ryssland håller folket i styr med hjälp av en lagom portion porr och politiskt korrekt innehåll. I USA råder en porrpanik och sexskräck, vilket styr Apples val av appar d v s applikationer till Ipad. Rasmus Fleischer skriver i ett debattinlägg i SvD att förhandsgranskning av innehåll är censur och därför finns fog för en oro vad Apples godkännande av appar och deras innehåll kommer att leda till. Medias självcensur sedan de tecknat avtal med Apple för att kunna använda Ipad för sin distribution av material till betalande kunder? SvD:s Tobias Brandel hade tidigare funderingar kring detta och drog på sig viss kritik. Men, det är väl rätt givet att de som gillar tanken att kunna styra utbudet tilltalas av den möjligheten. Ulf Eriksson drog en lans till hans försvar och visade att det blir lättare att inse om man jämför med det som redan skett i stadsrummet.

Intressant.

Polisen har bevis – folkbildningen är gravt eftersatt.

När jag läser OlofB:s blogginlägg med anledning av artikeln i SvD, har jag svårt att tro mina ögon. Följer hans länk och kan med egna ögon se hur Rikspolisstyrelsens jurist tolkar och tillämpar Sveriges lagar. Skrämmande. Men det allra svåraste att ta in är att nästan 90 procent av de drygt 2 tusen som läst artikeln tycker att det är helt OK att polisen hänger ut misstänkta gärningsmän på sin hemsida. Nyheten finns i en rad andra medier – DN; DN; Norrbottens-Kuriren; Ekot och TV4 Play.

Vid närmare koll visar det sig att det hela började redan i augusti 2009, när Polisen i Skåne hade börjat lägga ut bilder på misstänkta på den egna webbplatsen. Då visade det sig att fler polisdistrikt ville följa deras exempel. Datainspektionen yttrade sig och menade att sådan publicering kunde godtas endast i undantagsfall och ansåg att saken kräver en lagreglering varför de sände sitt yttrande till Justitieutskottet. Att polisen och Beatrice Ask inte har några betänkligheter, utan syndar på nåden, förvånar mig inte. Men svenska folket?! Ser man sig verkligen som folkpoliser? Det som händer blir det yttersta beviset på att alla de pengar som staten och kommunerna satsat och fortfarande satsar på bildningsförbunden, uppenbarligen kastas i sjön.

Ett lands rättssystem visar graden av respekt för mänskliga rättigheter. Men om folkets rättsuppfattning degenereras har vi, som det ser ut, ytterst få politiska företrädare som visar respekt för det förhållningssätt som Oskuldspresumtionen kräver. Måste fundera på om jag ska ta på mig jobbet att kolla hos studieförbunden vad det gjort för att öka kunskapen om denna grundbult i vårt rättssystem. Men också om det inte är hög tid att erbjuda landets ”Kalle Blomkvistare” kompetensutveckling, om det nu är så att polisen inte klarar sitt jobb utan deras hjälp. Rätt intressant förresten att allt fler verksamheter inom de skattefinansierade verksamheterna, behöver allt flera mer eller mindre ideellt arbetande medborgare och andra engagerade i civilsamhällets organisationer.

Annars arbetas det för att öka trycket på politikerna. Jan Rejdnell håller ångan uppe när det gäller att hålla i minnet hur det gick till när vi begåvades med den övervakning som FRA fått politikernas tillåtelse att ägna sig åt. Lars-Erick bidrar med kompletteringar sedan han läst vad Rejdnell skrivit. Jan Rejdnell satsar på det nya partiet Liberaldemokraterna och min kvalificerade gissning är att allt fler som börjat fråga sig var Folkpartiet står när det gäller liberalismen, kommer att följa Jans exempel.

Läser hos Albin Ring Broman och Hax att den goda moralens väktare nu gör framstötar i EU-parlamentet där Folkpartiets Cecilia Wikström i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE, nu vill pådyvla EU censur av internet med barnporr som bräckjärn. Torbjörn Jerlerup visar det absurda i dagens svenska lagstiftning. När jag själv, mot bakgrund av Rikspolisens förfärande bilder på en utnyttjad baby, uttryckt att det varit OK med den här typen av censur, har jag mötts av frågan: - Skulle det vara OK med censur av bilder på en skadad baby utsatt för annat våld än detta med sexuell anknytning? Måste medge att jag blivit svaret skyldig, eftersom jag kommit till en smärtsam insikt att det är ogörligt att inta en balanserad hållning i frågor som har med sexualitet att göra. Inte minst mot bakgrund av Assange-affären, feminismen och #prataomdet.

När det gällde de förfärliga Arboga-bilderna var det tidigt min uppfattning att Tingsrätten gjorde fel som inte använde sig av sekretesslagen och hemligstämplade dem med hänsyn till de anhöriga. Där och då blev det tydligt att journalister ansåg sig ha större legitim rätt att ta del av sådant material än skribenter i bloggosfären, varför många journalister tog tillfället i akt att ondgöra sig över publiceringen på nätet, samtidigt som de orerade om att en sekretessstämpel var ett hot mot deras yrkesutövning. Men, nog var det något av ett ödets ironi att materialet inte fick någon större spridning på nätet förrän TV4 i ett nyhetsinslag och på redaktionens Politikerbloggen offentliggjorde att det fanns ett anslag om dem på The Pirate Bay! Det var rätt intressant att notera att ytterst få journalister gjorde en research för att förklara torrent-trackern The Pirate Bays roll som teknisk plattform för material, som användare ville dela med sig av till varandra. Indignationen fick däremot rätt stort utrymme och spred sig som en löpeld i bloggosfären. Framförallt bland kvinnor, som upprördes när en talesperson för TPB irriterat försökte förklara att hans uppgift inte var att censurera dem, som använde sig av torrent-trackern. En tillfällighet som såg ut som en tanke var att TPB redan hamnat i hetluften sedan Antipiratbyrån startat den rättsliga processen mot dem för att de tillhandahöll teknik som användarna kunde använda för fildelning.

När jag tänker tillbaka på hur lätt det var att misstänkliggöra Piratpartiet i valrörelsen och det som hänt sedan dess tycker jag mig se att vi kvinnor, både i sociala och andra medier, har lättare att fara iväg bortom all sans och balans när det gäller 1. barn och 2. sexualitet samt 3. drabbas av mental kortslutning när gäller kombinationen barn och sexualitet. Därför är det nog ingen tillfällighet att Beatrice Ask, Cecilia Malmström och Cecilia Wikström så gärna går censurivrarnas ärenden. Trist dock att de är så förblindade av sin mission att de inte ser farorna på den väg, som de slagit in på. På datainspektionens webbplats kan vi läsa en rapport om 75 lagförslag och händelser påverkade den personliga integriteten 2010 samt deras yttrande över Yttrandefrihetskommitténs förslag. Både rapport och yttrande innehåller information som borde locka till studier – Hallå folkbildningsansvariga: - Det är dags att gå ut och missionera för ökad kunskap kring Sveriges behov av yttrandefrihet och rättssäkerhet!

Intressant.

Det vilar en beslutsamhet över det som pågår.

Håller med Anna Troberg – idag älskar jag Expressens ledarredaktion för deras inlägg Nätcensur där och här. Hon har själv de senaste dagarna gjort en hel del för att lyfta fram det som pågår både här hemma och ute i världen, bl a i SvD under rubriken Makhavarnas iver att kontrollera nätet. När sedan Björn Elmbrant tar till orda i Dagens Arena i ett försök att hantera sossarnas vändning i fråga om alla statliga aktörers krav på övervakning och kontroll av medborgarna, då känns det som något av en islossning. Ny Teknik skriver att riksdagens Konstitutionsutskott nu kallar till sig Post- och Telestyrelsen för att diskutera ”oklarheter” i regeringens förslag om datalagring.

Det var intressant att ta del av Säkerhetstjänstkommissionens betänkande Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan år 1945. SOU 2002:87. Publicerad 29 januari 2004. Om detta talas inte idag. Varför? Vill man inte se hur den krassa verkligheten skiljer sig från de ideala förhållanden, som man försöker inbilla oss att man kan uppnå med hjälp av tekniken.

Viktualiebrodern, som önskar sig ett robust system till skydd för den personliga integriteten i förhållande till statens anspråk på intrång, undrar om det inte makthavarnas agerande kan ses som handlingar sprungna ur ett likgiltighetsuppsåt. Mark Klamberg, hoppas (med anledning av SvD:s artikel om det som Cecilia Malmström håller på med) att ”hon kan förklara varför ett system med begränsad tillgång ("pull") inte räcker”. Hax är tydligare och menar att alla tidigare löften nu visar sig vara lögner. Det som sker visar att vi inte kan vara för uppmärksam när det gäller den förvandling som tidigare uppskattade politiker genomgår när makten läggs i deras händer. Tycker därför att Oscar Swartz´ inlägg i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen, där han synade Malmströms skrämselpropagande närmare i sömmarna, håller för en omläsning. Hon drar verkligen höga växlar på den popularitet som hon tidigare har byggt upp. När människor ibland tycker sig se att jag börjat visa en cynism, kan det bero på den här sortens transformation.

Annars pågår diskussioner om händelserna i Kairo, sedan Tunisiens folk visat att demonstrationer kan förmå en dålig ledare att fly landet. I Jordanien har kungen möblerat om i ledningen, men frågan är om det hjälper. IDG skriver om hur man i Tunisien försöker stoppa kommunikationen på internet genom att samla in människors inloggningsuppgifter på landsnivå. Men när myndigheter stryper kommunikationen, sporras företag att skapa nya tjänster. Ny Teknik har ställt frågan om något likande skulle kunna hända i Sverige. SvD och många andra rapporterar löpande från det som pågår i Egypten och många följer informationen som kommer från olika håll, vilket ställer krav på möjligheten att kolla sanningshalten. Osäkerheten är stor samtidigt som man inte kan bortse från att militären tar tillfället i akt att träna sin förmåga att förhålla sig till ett folkligt uppror. Ledarna i EU intar en försiktig för att inte säga feg hållning. Sedan kommer ekonominyheter som visar att de, som spekulerar på börsen, nu lämnar detta område, vilket gör att satsade pengar förlorar i värde. Is i magen är uppenbarligen inte riskkapitalisters starka sida.

Genom lyssnandet med ett halvt öra på radion under dagen, fastnar ett och annat. Bland annat ett inslag i Kulturnytt där man berörde tillståndet för kultursponsringen i England. Kulturministern Jeremy Hunt hade ett tips till bankdirektörerna, vars rykte just nu inte är det allra bästa. Med tanke på vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths resonemang om att kulturlivet i Sverige skulle kunna få ett lyft med hjälp av sponsring, kopplar min hjärna snabbt ihop det ena med det andra. Håller konservativa krafter i västvärlden nu på att kratta manegen för direktörernas möjlighet att istället för att berika sig själva med hjälp av bonusar istället skaffa sig glans och ära som kulturens mecenater? Ljust och fräscht kan kanske följas av ett ökat engagemang i samhällslivet samtidigt som direktörer och deras medarbetare övar upp sin förmåga att bedöma vad som är värt att stödja. Tidigare har jag lutat åt att det varit bra med arbetsfördelningen mellan näringslivet och politiken, men med det ointresse för ett öppet och transparent politiskt arbete, som politiker visar, har jag börjat tvivla.

Även om SKL gör insatser för att utveckla den demokratiska dialogen, har jag mina tvivel. Den uppmärksamme kan se att det är det korporativa samhället som därmed ska stärkas. Organisationer som t ex de 35 etablerade i Postkodlotteriet, vilka tycker att det är OK att lotteridirektören lyfter en lön på 225.000 kr och en bonus på 250.000 kr – i månaden!!! Även om de inte blir lottlösa med sina 23 – 27 procent av lottköparnas pengar, inser de inte vad de legaliserar genom att leasa ut sina varumärken.

Det är gott att notera att det vilar en beslutsamhet över människors uppror på olika håll i världen.

Intressant.

Satir, Sator och annat av betydelse för mig och andra.

I en tid då politikerna bjuder på lagförslag så skruvade att även en rejäl satir svårligen kan hjälpa en människa att rädda sitt förstånd, då etablerar Aftonbladet Kultur samarbete med Badlands Hyena – en av mina favoritbloggar. Sedan filmen Borat utmanade mig och jag kände att jag måste veta mer om humor och satir och skillnaden däremellan, har jag hållit mig på alerten med en daglig dos av Badlands Hyena. Stort grattis till Aftonbladets läsare! I den värld av djupaste allvar där den s k samhällseliten är övertygad om att människors utbyte av tankar, idéer och material av skilda slag handlar om stöld av tankar, idéer och material som någon, innan utbytet, först måste ha fått betalt för, då behöver vi många, många fler som kan häckla denna s k samhällselit. Opassande har därför rätt i sin reflektion – fildelning (en teknik som underlättar samarbete och utbyte av tankar, åsikter och material) är inte ett brott. Följdriktigt måste jag applådera hennes inlägg, men också upptåget igår att twittra om lobbygruppen Netopia med hashtaggen #tengil. Idag ser jag att Tengil skaffat sig en PR-knutte :)

Ser också att Motvikigt funderat kring fenomenet Facebook. Är människor på väg att tappa intresset? Det är möjligt, men det mest troliga är nog att vi människor ser att verktyget från tid till annan kan användas på olika sätt. En del gillar att bubbla om allt möjligt medan en del andra är mera sparsmakade och tycker att man kan uppdatera först när man har något av vikt att orera om, men i övrigt bara visa intresse om ens Fb-vänner tycker och tänker något som man anser att man ”måste” ha en åsikt om. En del ser Fb som ett enda stort ”mingel” där man ibland kan välja att ”kallprata” om ditten och datten för att emellanåt visa viss hetta i ett meningsutbyte som sedan kan fördjupas per mejl eller ge input till ett blogginlägg. Tjusningen är den rörlighet mellan människor och exponeringen av deras tankegods som internets olika verktyg möjliggör.

Utan att lägga några värderingar på innehållet, synliggör internet det myller av människor och deras åsikter som tidigare inte har speglats i någon större utsträckning. Kulturelitens och en del journalisters högfärd tar sig uttryck i att man förfasar sig över det och gör internet ansvarig för sådant som man ogillar. De gamla grekerna hade det onekligen enklare när de dryftade begreppet demokrati. Det arbetande folket – slavarna – deltog som bekant inte i dialogen på parnassen :)

Via en av mina favoriter Dr Spinn finner jag vägen till Judith Wolst och hennes goda råd till kreativa människor, som behöver lära sig hantera detta att vara uppkopplad. Det är inget nytt hon talar om, men viktigt att repetera i vår tid. Det är goda råd som alltid gällt för ambitiösa människor som, var de än verkar, vill göra världen till en bättre plats att leva i. Detta gillar jag – istället för att förfasa sig över hur internet kan skada oss, kan vi lära oss hantera verktyget. Bara för att det kan användas till otroligt många olika aktiviteter, betyder det inte att vi måste ge oss in i allt detta. Vi tjänar på att inse värdet av att vi inifrån oss själva väljer vad vi vill använda vår tid till. Och fler människor, än många vill tro, är faktiskt kapabla till det. Det är mot den här insikten, förvärvad under ett långt yrkesliv, som jag vet att de allra flesta människor vill göra vad gott är, både för sig själva och sina närmaste samt samhället i stort. Min iver och mitt engagemang till stöd för ett fritt internet – mot statens censur, övervakning och kontroll - är sprunget ur den förtrogenhetskunskapen.

Genom den allmänna övervakning och kontroll av våra trafikdata, som sker i form av FRA:s utvecklingsverksamhet och datalagringen samt jakten på dem, som behöver ta del av material (en del med upphovsrätt) för att vara delaktiga i samtal om samhällsutvecklingen, visar regeringen och riksdagen att man ser oss alla som presumtiva brottslingar. Något som leder till en radikal förändring av vår syn på politikerna. Om de drog nytta av sina kunskaper om människornas inneboende kraft och balansens betydelse för hållfastheten i sina verk, då skulle de kunna inse detta och göra på annat sätt.

Efter denna kanonad tar jag som vanligt en runda där jag noterar att Johanna Nylander ser domen mot The Pirate Bay som en politisk dom medan Rick i likhet med Christian, Peter Sunde – en av de dömda – och Fredrik vrider och vänder för att landa i att domen avslöjar en rejäl okunskap om informations- och kommunikationstekniken. Detta medan jag har resignerat. Att vränga lag så som nu sker har inget med rättvisa att göra. Företag med inköpta ”närstående rättigheter” har kunnat påverka lagstiftningen ända sedan 1960-talet och därför är det inte alls konstigt att de har ett sådant tankemässigt övertag idag när ”rättvisa” ska skipas. Däremot är jag rejält besviken på Public service-media som låtit detta ske utan några påtagliga protester.

Går vidare och ser att Deepedition behöver vår hjälp för att kunna ta Sator till en spelning hemma i Borlänge och självklart ställer jag upp på det. Från min ungdom minns jag att grabbarna i Borlänge "dansade som gudar och låg åt som PK". PK var ett populärt tuggummi på den tiden. Utan någon jämförelse kan jag berätta att min telefon gick varm igår kväll för att se till att Minnah från Hallstavik kunde gå vidare i Idol2010. Med detta vill jag ha sagt att även de, som håller hög klass, behöver att människor hemmavid ger dem sin support. Rösta nu hos Deepedition och ge Borlänge en chans att få uppleva Sator på hemmaplan. För mig som norrlänning med en mellanlandning i Dalarna under 1950- och 1960-talet stör det inte att det är Norrlands Guld, idag ägt av Spendrups, som står för den möjligheten. Rösta sedan nästa fredag på Minnah i Idol2010 ;)

Avrundar med Kristina Alexanderson som oförtröttligt visar upp internets möjligheter och förtjänster.

Intressant.

Vänskapsallianser föder ofta mera ont än gott.

Kjell Häglund ställer i sin Krönika hos Journalisten frågan: - Gäller datalagringsdirektivet redan? Intensifier skriver ett angeläget brev till journalistkåren. Vidare har Rick Falkvinge och Anna Troberg antagit utmaningen från Netopias hjälpreda och tar här itu med gårdagens inlägg i SvD:s nätupplaga. Genom att läsa kommenterna har jag fått ytterligare info både att en av Ricks antagonister har svårt att smälta att Rick bestämmer vad som publiceras på den egna bloggen och att Netopias anhängare på fullaste allvar tycker att det är OK med censur på nätet och att teleoperatörerna som ska ha ett ansvar i andra hand för ett ingripande.

Alla söker efter bra bilder för att förklara styrkan respektive svagheten i Netopias idé. Netopias anhängare visar sin arrogans genom att komma med följande påstående ”Tror faktiskt de flesta vill ha ett internet som fungerar sen skiter de i hur nätet är reglerat eller censurerat. Självcensur är faktiskt oftast nödvändigt, vilket vissa inte verkar ha fattat.” Nog säger väl ett sådant yttrande oerhört mycket om den som påstår en sån sak? Sedan tycks det finnas någon föreställning om att operatörer bara är intresserad av att tjäna pengar och att det är skälet till att en del agerar för att behålla budbärarimmuniteten. Typiskt ”vänstertugg” att företagare bara är intresserade av pengar och inte har någon känsla för vikten av att upprätthålla respekten för våra demokratiska fri- och rättigheter samt rättssäkerheten.

Björn Elmbrant, som normalt är en riktig bromskloss när det gäller synen på internet, tycks i alla fall ha insett att det finns kapitalister av skilda slag. Sedan kan man verkligen diskutera metoderna som Socialdemokraterna vill använda för att människorna ska göra vad gott är. Men så långt sträcker sig nog inte krisinsikten. Hoppsan, där slant jag ner i diket. Min tanke var inte att spåra ur åt det hållet utan att reflektera kring diskussionen mellan nätets försvarare och dess belackare, även om det finns beröringspunkter.

En tanke som slagit mig när jag läst diskussionen, som förs i samband med Ricks och Annas inlägg, det är: - Vem är denne man som i sitt eget inlägg erkänner att han gjort ett beställningsjobb åt Netopia? Ja, enligt honom själv ”Jag har tidigare varit ämnessakkunnig vid Justitiedepartementet och sekreterare i utredningen om upphovsrätten på Internet, som resulterade i betänkandet Musik och Film på Internet – hot eller möjlighet? (Ds. 2007:29)” Nog kan väl det förklara varför han nu jobbar för en lobby, som till stor del består av dem som lever på den industri med närstående ekonomiska intressen, som på 1960-talet lyckades ”skruva in” sina intressen i Bern-konventionen och sedan dess drivit på en förlängning av detta monopols skyddstider, trots att den tekniska utvecklingen talat för motsatsen. Dessa intressen lever idag högt på att upphovsrätten i år fyller 300 år, men "glömmer" tala om att det gäller den ideella delen av rättigheterna. Den som kollar hur det såg ut för 300 år sedan, ska upptäcka att då ägdes rättigheterna av den som ägde tryckpressen och när det sedan ändrades måste de köpa loss den ekonomiska delen, som till att börja med sträckte sig över en sjuårsperiod med hänsyn tagen till tiden från produktion fram till dess att försäljningen inte förmådde täcka kostnaden för lagerhållningen.

Magnihasa svarar med att kräva en utredning av postväsendets andrahandsansvar – en jämförelse som låter sig göras med tanke på deras paketbefordran. Men i så fall vill jag göra ett tillägg: Utred ett andrahandsansvar för alla med transporter på väg, järnväg och till sjöss. Det vill säga ett andrahandsansvar i Netopias tappning, som Copyriot skriver om sedan han läst ett blogginlägg av Johan Linander, Centerns rättspolitiske talesperson. Ett helt nytt statligt verk för att administrera alla misstankar om ”orent gods” som utpekade kunder kan ha sänt med transporten hos de företag, som tidigare varit motspänstiga, det vore väl en insats för att minska arbetslösheten? Gunnar Hökmark (M) trodde annars, när saken diskuterades i EU i samband med Telekom-paketet, att konkurrensen skulle garantera internetanvändarnas rättssäkerhet. Anna Troberg kommenterar på sin blogg och när jag läser om hur Netopia-människorna använder sig av ordet integritet då inser jag var idén om ”verksamhetens integritet”, som kom ur munnen på statssekreterare Magnus Graner vid Tidningsutgivarnas debatt häromdagen, kan ha sin upprinnelse. Opassande ställer en berättigad fråga. Andra som noterat vad som är på G är Mårtensson och Fredrik.

För att illustrera att detta med upphovsrätt inte är hugget i sten länkar jag till Techrisk som bjuder på en kort utredning om Fotografiska bilder och verk. Ja, upphovsrätten tål verkligen att synas från olika håll och internet gör det lätt att hitta goda argument. MEP Christian Engström har funnit en riksdagsmotion från 2007 som är värd att dammas av. Att en undertecknare är Karl Sigfrid (M) förvånar mig inte, men Staffan Danielsson (C)?! För att behålla förståndet under denna kaotiska samhällsutveckling hjälper det att skratta – här bjuder Svensk Myndighetskontroll på dagens härligaste garv. Mera sånt!

Avslutar med några röster om projektet Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn, som jag fick chansen att vara med om igår och som inspirerade till inlägget Journalister – Kaospiloter eller bromsklossar? Här Malin Crona; Sim(o):s blogg; och Richard Gatarski – Second Opinion. Åtskilliga fler var där, men de har ännu inte lämnat några tankar kring det på webben, men det kommer väl.

Intressant.

Med de bästa avsikter kan vi gå för långt.

Idag ger jag en guldstjärna till Per Gudmundson i SvD Politik är som brännvin – svårt att låta bli, där han mot bakgrund av den debatt som pågår i England gör ett nedslag i vårt eget land och Riksrevisionens granskning av statens satsningar på åtgärder mot fylleriet bland unga. DN skriver något mer om artikeln i The Lancet. Samtidigt publicerar SvD ett inlägg under Brännpunkt där utredaren Gerhard Larsson i korthet redovisar resultatet av Missbruksutredningen. Missbruket kostar 150 miljarder lyder rubriken.

Men botemedlet kan inte vara mer av det som vi sett hittills. Carl-Johan Rehbinder har delat med sig av en åtta år gammal artikel, som förtjänar en vidare spridning. Den är skriven 2002-12-09 av Magnus Linton, då chefredaktör för tidskriften Arena, under rubriken Den nationella baksmällan. Den är skriven med en oerhört vass penna och kan vara en mycket plågsam läsning för alla, som i likhet med mig på olika sätt anammat och varit delaktiga i genomförandet av de politiska propåerna. Men för den, som i likhet med mig öppnat ögonen och vill se sanningen i vitögat, är läsningen ytterligare ett blad i livets lärobok. Den visar hur ett folk kan fångas i tron på den enda sanna och rätta vägen, vilket gör att man försvarar hart när vilka tvångsåtgärder som helst. Utredaren Larsson skriver ”När tvång tillgrips måste det ske på ett mer rättssäkert sätt än i dag”. Det låter sig sägas i en tid då lagstiftningen gått överstyr och i olika delar kan ses som rättsvidrig.

När jag söker på nätet finner jag att jag inte är ensam om uppfattningen att den starka kopplingen mellan staten och olika intresseorganisationers arbete (korporativism) har lett till att de som har makten inte klarar att se upp – kan det vara så att vi är på villovägar? Den frågan borde ha varit intressant att ställa i samband med Missbruksutredningen. Med det sagt, måste jag medge att jag fortfarande har kvar att bearbeta idéer om att legalisera cannabis med försäljning på Apoteket eller vissa andra försäljningsställen. Helt klart kan jag se fördelar med en sådan ordning i förhållande till den langning som sker idag. Men mina gamla minnesbilder av ungdomar som stannat i den mentala växten på grund av cannabismissbruk, är svåra att övervinna. Men att läsa om att alkoholbruket bland unga har minskat och samtidigt se att verkligheten är en annan vid en kvällspromenad på stan fredag eller lördag, undrar jag: - Kan det vara så att de engelska forskarna har rätt när de påstår att Alkohol rent medicinskt är skadligare än Cannabis?

Hur som helst kan det vara intressant att studera skeendet från den goda viljan till att kräva allt fler tvångsåtgärder, där detta att avkräva kissprov av minderåriga bakom föräldrars rygg bara är ett exempel. Nog går det väl att se att detta skeende kan ses som ett skolexempel på en utveckling som vi måste se upp med även inom andra områden. Brinner som jag gör för det som intresserar mig finns det all anledning att se upp. Men, min inblick i informationsproblematiken, vilken jag blivit medveten om sedan jag började vistas på Internet och hur upphovsrätten, barnporr och annat kittlar beskäftiga politikers lust till censur, är av rätt färskt datum. Dessutom kämpar jag i en rejäl motvind varför jag knappast riskerar att drabbas av den överdrivna beskäftigheten ännu på ett tag.

En tillfällighet, som ser ut som en tanke, gör att SR P1 (under tiden som jag skriver) sänder Hälsodiktatur och tyst musik – där hälsofascism är på tapeten mot bakgrund av tyska författaren Juli Zehs roman Corpus Delicti, där året är 2058 och det är en plikt att leva hälsosamt. Allt i bästa välmening kan man tänka, om man inte sätter in det i ett större maktpolitiskt sammanhang.

Intressant.

Bygga samhället med hjälp av internet.

Kent Persson (M) inbjuder till veckans bloggdebatt om behovet av en levande idédebatt samtidigt som han har ett debattinlägg i DN.se om behovet av förnyelse av Moderaterna på det lokala planet. ”Partiet har två stora utmaningar framför sig. Den ena är att vinna väljarnas förtroende i välfärdsfrågorna. Den andra är att få hela partiet att bli de nya moderaterna”. Kent Persson har förstått att politik måste vara en ständigt pågående debatt för att förändringsprocessen ska ge önskat resultat.

I likhet med Socialdemokraterna har man en vision, men Kent Persson visar att M inte tror att man lever i den bästa av världar till dess att vardagens verklighet kommer ifatt dem. Tror man på konkurrensens välsignade väg mot framgång kan man inte överge alla dem som sliter i den offentliga sektorn. Kent skriver ”Moderaterna har inget att förlora på att visa att vi vill ta ansvar för att utveckla och säkerställa den offentligt drivna omsorgen. Vi ska vara garanten för den offentligt drivna vården istället för att uppfattas som hotet mot den”. Han verkar inse att allt blir inte bättre bara för att multinationella företag ges möjlighet att ta sig in på den svenska marknaden för skola, vård och omsorg.

Kommer ihåg att M i Vellinge gjorde storslam i valet 2006, när kommunens starke man Göran Holm filmades där han låg på golvet och lekte med barnen i en kommunal förskola och uttalade sig positivt om kommunala dagis eftersom kommuninvånarna ville ha det så. Då fick M 67,36 % och framgången steg honom åt huvudet. Han valde att bli fullmäktiges ordförande och utropade sig till borgmästare strax efter valet, för att året innan valet i samband med sin födelsedag sticka ut hakan med åsikten att flyktingmottagande är en statligt uppgift, eftersom många inte kan försörja sig efter det att de statliga bidraget upphört och då blir en belastning i kommunens budget för socialbidrag. I det senaste valet rasade M till 49,80 % i ett läge när M i samma kommun på riksdagsnivå gick från 55,89 % till 59,1 %. Jag tycker att han är ett bra exempel på att det spelar roll vad enskilda politiker kostar på sig, även om de fortfarande kan anses vara framgångsrika.

Det senare är något som Socialdemokraterna inte ser ut att ha begripit. Trots att deras ledande personer varit involverade i diskutabla affärer fortsätter man i samma gamla hjulspår med samma gamla ledargarnityr. Något som gäller såväl centralt som lokalt. Som om det skulle saknas människor med huvudet på skaft, när det finns kvinnor som Marika Lindgren Åsbrink. Här ett av hennes intressanta blogginlägg. Johan Westerholm visar att det handlar om att våga vara ärlig och vända på stenar.

När det gäller Piratpartiets eftervalsdebatt verkar de flesta av oss vara inne i en process där vi slickar våra sår och gör vårt bästa för att hantera våra frustrationer, som ibland tar sig uttryck i att vi gärna vill lägga skulden på partiledningen, medan vi innerst inne vet att val inte vinns med att bara finnas på nätet. Inte minst visar de etablerade mediernas tendens, att skylla allt ont på nätet, att vår mission måste vara att förklara att nätet gör det onda synligare, men inte är orsak till det. Samtidigt måste vi lyfta fram allt positivt som också följer av att vi har tillgång till nätet.

Mänskliga rättigheter för oss som medborgare på nätet är ingen dålig utgångspunkt för en informationspolitik för skyddad integritet – delad kultur - kunskapsbyggande.

Avslutar med en länk till Markus Lake Berglund om hur övervakning och självcensur fungerar, som passar bra till eftermiddagens livesändning från Internetdagarna om Anti-Censorship and Transparency.

Intressant.

Ordet är fritt?

I dagens SvD skriver Thomas von Vegesack under rubriken ”Det fria ordet ständigt satt under press” en intressant betraktelse med utgångspunkt från en ”avhandling av Charles Walton, Policing public opinion in the French Revolution. The Culture of calumny and the problem of free speech (Oxford University Press, 352 s)”. Utifrån en intressant historiebeskrivning avslutar Wegesack med följande:

”Politiska idéer behöver lång tid innan de bildar opinion. Förtal är däremot ett snabbverkande gift. Och giftet gjorde sin verkan också när revolutionen urartade i rent skräckvälde. Det var med moraliska argument som skräckväldet motiverades. Och de argument som användes i personförföljelsen var förbluffande lika de som använts mot överklassen före revolutionen. Det finns exempel på rena plagiat. Walton slutar sin bok med att räkna upp brott mot pressfriheten som begås just nu. Men han nämner inte med ett ord de nya medierna. Annars är det just där som vår tids förtalskampanjer pågår som värst. I den franska deklarationen heter det att medborgarna får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Men förtal skadar. Ingenting är svårare för en lagstiftare än att dra upp gränsen mellan befogad kritik och rent förtal. Den gränsen lyckades man aldrig upprätta i 1700-talets Frankrike och inte heller nu finns det en klar gräns. Lagstiftare brukar skjuta från sig problemet genom att hänvisa de drabbade till att själva söka rättvisa ungefär som man i äldre tider utmanade varandra på duell. Men enskilda åtal är kostsamma och svåra att genomföra. Man väljer därför att blunda för problemet trots att man vet att smutskastning och förtal underminerar relationerna mellan individer och grupper och förstör den harmoni som utmärker det goda samhället.”

Av det citerade drar jag slutsatsen att vi här har att göra med den goda smakens riddare, som tycks tro att användningen av internet kan tas som förevändning för införandet av censur eller en begränsning av vilka som ska ha access till Internets användning. Det är vad jag kan se rätt vanligt i kultursvängen att se detta som möjligt och därför nödvändigt. Lustigt att von Vegesack ser de moraliska argumentens roll i dåtid, men blundar för dem i nutid.

I själva verket handlar det väl om att vi själva måste ta på oss uppgiften att arbeta för en bra netikett när helst vi anser att det behövs. Ett bra exempel nämnde Jerry Silver bland mycket annat i SSBD:s veckobrev – det gäller en kommentars- och mejlväxling mellan Aftonbladets Jan Helin och läsaren Mattias. Hax skriver om att påven och Sarkozy pratar om internt. Gode Gud, säger jag bara. När Guds ställföreträdare på jorden och en president (med intressen hos en kvinna med upphovsrätt och kopplingar till företag med närstående rättigheter) förenas i sin föreställning att internet är något som kan rensas upp, måste vi fråga oss: – Vad kan komma ut av detta? Påven borde se möjligheten att människorna med hjälp av internet fått möjlighet att hålla honom underrättad om sakernas tillstånd inom den egna kyrkan. Eller är det just detta som är problemet? Annars är det väl risken för upptäckt, det som ska avhålla den som är svag i anden att motstå frestelser.

Inte undra på att våra domstolar nu sysselsätts med en #spectrial där det är konstruktörer av en teknik gjord för att underlätta människors samverkan, som sitter på den anklagades bänk. Vad är det för farligheter som tekniken gynnar? Ja, det som människor gjort i alla tider nämligen dela med sig av sina intressen och kolla på andras samt utbyter åsikter om detta. Hur omoraliskt är det? Josh skriver bra om sina funderingar kring det som pågår där och Rick Falkvinge skriver från en konferens i Spanien.

Intressant.

Klarar de valda att värna rättsstaten Sverige?

Computer Sweden noterar att Anna-Karin Hatt är IT-minister och undrar om branschen vet vem hon är. Inte bara telekombranschen undrar måste jag säga. I lika hög grad undrar många av oss, som gillar att leva delar av våra liv uppkopplade mot världen, hur hon ser på internet och dess möjligheter till information, kunskaps- och skapelseprocesser samt kommunikation. I en artikel häromdagen fick vi veta att den inte är hennes it-kunnande som lett till utnämningen. Det är gott och väl att regeringen insett att IT är ett tvärsektoriellt område, men frågan är om valet av minister kommer att fungera som hämsko eller gynna en sund utveckling. Själv ser hon sin roll som förhandlarens med uppgift att få alla att dra åt samma håll. Men, om grundinställningen i de olika departementen präglas av en räddhågsenhet och en i långa stycken negativ attityd till användningen av internet och dess möjligheter för andra ändamål än övervakning och kontroll, kan en samordning tvärtom hindra utvecklingen. Det finns många tecken som talar för att vi går mot ökad censur och en förbudslagstiftning i spåren av riksdagsledamöters framfart där de låter sina egna rädslor bli förhärskande. Samtidigt vet vi att den, som kan tekniken, lätt kan kringgå dessa hinder. Men inför ett lika okunnigt folk kan politikerna skapa illusionen att de tar itu med saker och ting. För att stå emot denna rädsla kan det hjälpa att tänka på skogens träd, alla dessa transporter och det utrymme som krävs för förvaring – ett tack till Techrisk för detta tänkvärda bidrag.

En annan ministerutnämning som ger sken av att regeringen behöver snälla flickor på viktiga poster, det är det fortsatta förtroendet för Beatrice Ask som Justitieminister. Vid sidan om detta svaga kort kommer socialdemokraterna att utse en ny ordförande i Justitieutskottet – Morgan Johansson, vilket SR; DN; SvD; Aftonbladet och många andra skriver om. Jag har svårt glömma den anmärkningsvärda hållning som han intog hösten 2005 i förhållande till apatiska flyktingbarn och deras föräldrar. Något som Gellert Tamas senare dokumenterade i sin bok, vilken DN:s Maciej Zaremba skrev om för litet drygt ett år sedan. Det är inte så att jag sörjer att Thomas Bodström bytts ut, utan jag behöver lufta att jag känner en stark oro för att vi i hans ställe fått en ordförande, som beskäftigt hjälper likasinnade och därför är lätt för repressiva krafter att manipulera. På dessa poster behöver rättsstaten Sverige politiker utrustade med hög personlig integritet och en stark rättskänsla. Har vi fått det?

Efter detta kan det passa med en påminnelse om riksdagens syn på oss som medborgare, vilket uttrycks i lagar och förordningar. Inleder med Frendo, som samlat en hel del läsvärt i likhet med Mark Klamberg och StoppaFRAlagen.nu. Vi är nu uppe i 311 dagar med FRA. Det är dags att känna den nyvalda riksdagen på pulsen – hur ser de på internet? Hax har gjort en första genomläsning av ACTA-avtalet och fått en del intressanta kommentarer. Undrar om några etablerade medier kommer att ägna tid åt en analys eller om de tiger och samtycker. Fortsätter med Nicklas, som skriver om Yttrandefriheten, webben och nätet. Går vidare till Lars-Erick, som skriver lyriskt om en liberal integrationspolitik. Sedan Opassande som visar ännu ett exempel på människors obändiga skapelselusta till förargelse för den som anser sig ha upphovsrätt på att kunna hindra våra infall. Vidare till Anna Troberg som också påminner om ministrarnas tidigare bravader och väljer att vara förhoppningsfull när det gäller den nya it-ministern.

Avslutningsvis måste jag uttrycka min motvilliga beundran för S D:s förmåga att hålla media sysselsatt. JK-anmälaren och Justitieutskottets nyvalde ordförande har i alla fall en sak gemensam; synen de apatiska flyktingbarnen och deras föräldrar.

Intressant.