Vänskapsallianser föder ofta mera ont än gott.

Kjell Häglund ställer i sin Krönika hos Journalisten frågan: - Gäller datalagringsdirektivet redan? Intensifier skriver ett angeläget brev till journalistkåren. Vidare har Rick Falkvinge och Anna Troberg antagit utmaningen från Netopias hjälpreda och tar här itu med gårdagens inlägg i SvD:s nätupplaga. Genom att läsa kommenterna har jag fått ytterligare info både att en av Ricks antagonister har svårt att smälta att Rick bestämmer vad som publiceras på den egna bloggen och att Netopias anhängare på fullaste allvar tycker att det är OK med censur på nätet och att teleoperatörerna som ska ha ett ansvar i andra hand för ett ingripande.

Alla söker efter bra bilder för att förklara styrkan respektive svagheten i Netopias idé. Netopias anhängare visar sin arrogans genom att komma med följande påstående ”Tror faktiskt de flesta vill ha ett internet som fungerar sen skiter de i hur nätet är reglerat eller censurerat. Självcensur är faktiskt oftast nödvändigt, vilket vissa inte verkar ha fattat.” Nog säger väl ett sådant yttrande oerhört mycket om den som påstår en sån sak? Sedan tycks det finnas någon föreställning om att operatörer bara är intresserad av att tjäna pengar och att det är skälet till att en del agerar för att behålla budbärarimmuniteten. Typiskt ”vänstertugg” att företagare bara är intresserade av pengar och inte har någon känsla för vikten av att upprätthålla respekten för våra demokratiska fri- och rättigheter samt rättssäkerheten.

Björn Elmbrant, som normalt är en riktig bromskloss när det gäller synen på internet, tycks i alla fall ha insett att det finns kapitalister av skilda slag. Sedan kan man verkligen diskutera metoderna som Socialdemokraterna vill använda för att människorna ska göra vad gott är. Men så långt sträcker sig nog inte krisinsikten. Hoppsan, där slant jag ner i diket. Min tanke var inte att spåra ur åt det hållet utan att reflektera kring diskussionen mellan nätets försvarare och dess belackare, även om det finns beröringspunkter.

En tanke som slagit mig när jag läst diskussionen, som förs i samband med Ricks och Annas inlägg, det är: - Vem är denne man som i sitt eget inlägg erkänner att han gjort ett beställningsjobb åt Netopia? Ja, enligt honom själv ”Jag har tidigare varit ämnessakkunnig vid Justitiedepartementet och sekreterare i utredningen om upphovsrätten på Internet, som resulterade i betänkandet Musik och Film på Internet – hot eller möjlighet? (Ds. 2007:29)” Nog kan väl det förklara varför han nu jobbar för en lobby, som till stor del består av dem som lever på den industri med närstående ekonomiska intressen, som på 1960-talet lyckades ”skruva in” sina intressen i Bern-konventionen och sedan dess drivit på en förlängning av detta monopols skyddstider, trots att den tekniska utvecklingen talat för motsatsen. Dessa intressen lever idag högt på att upphovsrätten i år fyller 300 år, men "glömmer" tala om att det gäller den ideella delen av rättigheterna. Den som kollar hur det såg ut för 300 år sedan, ska upptäcka att då ägdes rättigheterna av den som ägde tryckpressen och när det sedan ändrades måste de köpa loss den ekonomiska delen, som till att börja med sträckte sig över en sjuårsperiod med hänsyn tagen till tiden från produktion fram till dess att försäljningen inte förmådde täcka kostnaden för lagerhållningen.

Magnihasa svarar med att kräva en utredning av postväsendets andrahandsansvar – en jämförelse som låter sig göras med tanke på deras paketbefordran. Men i så fall vill jag göra ett tillägg: Utred ett andrahandsansvar för alla med transporter på väg, järnväg och till sjöss. Det vill säga ett andrahandsansvar i Netopias tappning, som Copyriot skriver om sedan han läst ett blogginlägg av Johan Linander, Centerns rättspolitiske talesperson. Ett helt nytt statligt verk för att administrera alla misstankar om ”orent gods” som utpekade kunder kan ha sänt med transporten hos de företag, som tidigare varit motspänstiga, det vore väl en insats för att minska arbetslösheten? Gunnar Hökmark (M) trodde annars, när saken diskuterades i EU i samband med Telekom-paketet, att konkurrensen skulle garantera internetanvändarnas rättssäkerhet. Anna Troberg kommenterar på sin blogg och när jag läser om hur Netopia-människorna använder sig av ordet integritet då inser jag var idén om ”verksamhetens integritet”, som kom ur munnen på statssekreterare Magnus Graner vid Tidningsutgivarnas debatt häromdagen, kan ha sin upprinnelse. Opassande ställer en berättigad fråga. Andra som noterat vad som är på G är Mårtensson och Fredrik.

För att illustrera att detta med upphovsrätt inte är hugget i sten länkar jag till Techrisk som bjuder på en kort utredning om Fotografiska bilder och verk. Ja, upphovsrätten tål verkligen att synas från olika håll och internet gör det lätt att hitta goda argument. MEP Christian Engström har funnit en riksdagsmotion från 2007 som är värd att dammas av. Att en undertecknare är Karl Sigfrid (M) förvånar mig inte, men Staffan Danielsson (C)?! För att behålla förståndet under denna kaotiska samhällsutveckling hjälper det att skratta – här bjuder Svensk Myndighetskontroll på dagens härligaste garv. Mera sånt!

Avslutar med några röster om projektet Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn, som jag fick chansen att vara med om igår och som inspirerade till inlägget Journalister – Kaospiloter eller bromsklossar? Här Malin Crona; Sim(o):s blogg; och Richard Gatarski – Second Opinion. Åtskilliga fler var där, men de har ännu inte lämnat några tankar kring det på webben, men det kommer väl.

Intressant.

En dag med ACTA och rättssäkerheten.

Inför de fortsatta förhandlingarna om ACTA-avtalet i april, med Nya Zealand som värdland, fortsätter kampen för öppenhet och transparens. Målsättningen är att avtalet ska vara klart i slutet av 2010. Enligt The Office of the U.S. Trade Representative handlar det om ”an agreement which shall provide for an enhanced framework to fight global infringement of intellectual property rights, particularly in the context of counterfeiting and piracy”. Ett avtal som skall ge en bättre ram för att bekämpa globala intrång i immateriella rättigheter, särskilt i samband med varumärkesförfalskning och pirattillverkning. Då vet vi det.

Men, hur ska det genomföras? Det är kring detta som hemlighetsmakeriet pågår. Upphovsträtan har gjort en bra research och påstår Svensk ACTA-förhandlare vill ge internetleverantörer ökat ansvar för innehåll. Sedan har jag läst att internetleverantörer (pdf-fil) fruktar att ACTA-avtalet kommer att innebära slutet för EU-medborgarnas skydd mot olika intressens intrång i deras kommunikation. Hittills har jag valt att kalla ISP:er eller internetleverantörer för Teleoperatörer, för att göra tydligt att deras verksamhet omfattar oss alla med telefon, mobil, fax och dator med internetuppkoppling. Jag inser att vi lever i en brytningstid där orden internetleverantör och teleoperatör ger oss olika bilder, vilket gör det svårare att förklara varför ”mere conduit” eller BI (budbärarimmuniteten) är lika viktig idag, som den varit genom århundraden.

Det som dock krånglar till saken är att Högsta Domstolen i ett skattemål tolkat nuvarande lagstiftning på ett sådant sätt att uppsåt – där likgiltighet kan bestraffas – sätter principen om ”mere conduit” ur spel. Något som Juristens funderingar handlade om i samband med diskussionerna om rättegången mot The Pirate Bay. Därför kan det som Mark Klamberg delger oss av Johan Axhamns uttalande äga sin giltighet. Svenska lagar behöver inte ändras även om ACTA-avtalet skulle innebära ålägganden på ISP:erna att kontrollera innehållet i de kablar som de tillhandahåller! Vi verkar behöva ett nytt sjökort för att navigera i det farvattnet. Ja, rent allmänt har förfallet när det gäller statens rättigheter i förhållande till individens redan halkat så snett att vi svenskar ser ut att behöva hjälp av medborgare i andra europeiska länder för att kunna freda oss.

Karl Sigfrid (M) noterar med referens till bl a Michael Geist att vi nu vet vilka som motsätter sig öppenhet och transparens när det gäller ACTA. Hax skriver om en märklig hearing i Bryssel. Opassande visar att upphovsrätten kan användas till litet av varje och att den sysselsätter många ideella krafter, men också mer eller mindre välbetalda. Sourze skriver Acta – den hemliga avtalet som kan förändra internet för alltid. Infallsvinkel har tagit som sin uppgift att förmedla de idéer som Sony & Co:s handgågne män inom APB lobbar för och erbjuder en möjlighet till kommentarer som inte filtreras av APB. Deras idé om att en särskild instans ska sköta om att skicka varningsbreven, är – vad jag kan förstå – nära besläktad med Frankrikes Hadopi-lag. Något som Johnny Olsson m fl skrivit en bra artikel om. Den håller för en repris.

Minns att det var detta som bland andra MEP Gunnar Hökmark (M) ansåg vara en otänkbar följd av Telekompaket, vilket EU-parlamentet först gjorde tummen ner för och som gjorde honom så oerhört irriterad. Hax ser i APB:s krav hotet mot vår demokrati. Jens O efterlyser en ordentlig utredning av samröret mellan rättsväsendets olika aktörer och upphovsrättslobbyn. Scaber Nestor delar med sig av det som han har funnit i saken. Christian Engström berättar om att han blivit uppringd av den polis som figurerar i detta sammanhang. Det luktar anmälan för förtal. Intressant är att han som angetts som gruppchef i en värvningsannons, nu säger sig syssla med personrån och åldringsbrott. Spontant känner jag att allmänhetens tilltro till polisens och rättsväsendets oväld inte kan tåla vilka påfrestningar som helst.

Men det generar väl inte de politiker, som tycker sig vara störst, bäst och vackrast i världen. Följdriktigt fick vi i veckan veta att EU:s byråkrati för säkerhet och övervakning tagit form. Egentligen är det rätt häpnadsväckande hur ofta vi, som grävt efter fakta i saken, fått veta att vi fått det mesta om bakfoten.

- Handelsavtal, säger politikerna och upphovsrättslobbyn.

- Vidlyftiga tolkningar gjorda av internetanalfabeter vid våra domstolar, vilket urholkar lagarna och äventyrar rättssäkerheten samt leder till en skadlig cementering av ett otidsenligt monopol till fördel för Sony & Co, säger vi.

Det låter kaxigt, men det står jag för. Jag är inte ensam om att se hur politikerna går i en förändringsobenägen industris ledband. MEP Christofer Fjellner (M) säger sig vara orolig över att handelspolitiken politiseras inom EU, men vad det betyder mer i detalj kan jag inte läsa ut av han notering. Jag väntar mig mera från det hållet.

En kul grej i sammanhanget är det av Thomas Tvivlaren twittrade länktipset, som visar att BBC News presenterade nyheten om Flattr för ett par veckor sedan. Nog är det intressant att en av grundarna av The Pirate Bay är den, som nu visar vägen med en teknisk lösning som det tagit upphovsrättsindustrin ett decennium att strunta i. Nu dyker den upp litet varstans så att den, som värdesätter andras verk, kan visa det genom att betala. Mera sånt och de kreatörer, som skapar något värdefullt, kan frigöra sig från den administrativa överbyggnad, som göder företeelser som Antipiratbyrån och aktörer med den dåliga smaken att patentera programvara som tillhör den allmänna digitala domänen i form av Open Source.

Kulturbloggen ställer frågan – Är du beredd att betala extra ... men har också noterat Voddlers problem. När det gäller otryggheten eller nätfisket efter inloggningsuppgifter på Twitterkontot ger Deepedition oss en bra lektion – tack för det! Ju mer vi lär oss, desto magrare utdelning får dom som sysslar med den här verksamheten. Ju fler som tar eget ansvar och inte förväntar sig att politikerna ska lösa allt, desto närmare ett mänskligare samhälle kommer vi.

Det är mycket i den nya sköna värld omkring oss, som behöver synas rejält i sömmarna utifrån ett mänskligt perspektiv. Detta mänskliga perspektiv har jag länge inbillat mig att liberala ideologer sett som en viktig förutsättning för ett gott kapitalistiskt samhälle. Isobel Hadlley-Kamptz sätter ord på den förtvivlan, som man kan känna inför kapitalismens alla tillkortakommanden. Jag håller med henne – man kan bli revolutionär för mindre. Dit hör t ex att med en dåres envishet påminna om att den f d polischefen ska ses som oskyldig till dess annat bevisats. Då jag känner mig rätt ensam om den uppfattningen lutar jag mig mot Mårten Schultz och Juridikbloggens synpunkter och ställer frågan: -Vilka krafter tjänar på att vi dömer den här mannen på förhand?

Intressant.

I skuggan av finanskrisen pågår ett liv.

Efter att ha följt en del av det som skrivits om finanskrisen under några dagar kändes det befriande att läsa PJ Anders Linder. I sin ledare i SvD refererar han till debatter och samtal där nyliberalen Johan Norberg varit flitigt i farten och till sist utmanats av Roland Poirier Martinsson, chef för tankesmedjan Timbro. Något, som föranleder Linder att till sist ställa frågan: - Kan vi äntligen vara på väg mot en debatt om vilken kapitalism vi ska ha istället för det eviga ältandet om vi ska ha kapitalism överhuvudtaget? Eja, vore vi där, säger jag.

Så till livet i skuggan av detta. En av NT:s mest omtyckta krönikörer, Sofi Piehl, skriver tänkvärt om middagssamtal, som upprör och hennes försök att beröra genom att sätta in pratet om pengar i ett vidare sammanhang. Något som möttes av en slags bortvändhet. Tråkigt nog ligger texten inte ute på nätet. Men, den har etsat sig fast i mitt sinne. När jag sedan läste SvD:s Brännpunkt, där författaren Henning Mankell och nio andra skriver om den mardrömslika tillvaro som en jagad, torterad – och oskyldig människa tvingats leva under, på grund av det så kallade kriget mot terrorismen, då tänker jag på nytt på Sofis kloka ord.

Hon skriver: ”Då tänkte jag att vi människor befinner oss verkligen där vi vill vara. Det svåra i kråksången är att: 1. De enda människor vi har makt över, kan påverka och förändra, är oss själva. 2. De enda brister och underliga manér vi är helt blinda för är våra egna, väl inarbetade. Det innebär att vi under den största delen av våra liv befinner oss i en Moment 22-situation när det gäller vår möjlighet att utvecklas som människor. Och det är sådana som vi, som är satta att sköta världen.”

Ja, så är det. Men, lyckligtvis finns det också människor, som Sofi, som oförtrutet försöker påminna oss om det stora i att vara människa. Jag vill gärna tro att Sofis ord fick fäste redan där vid middagsbordet, men att reaktionen var ungefär, som när man plötsligt blir utsatt för ett alltför starkt ljussken eller öronpinande buller. Man värjer sig. Det är inte så lätt att oväntat ställas inför den flerdimensionella brutalitet, som orsakar att barnsoldater i Kongo våldtar små barn. Men, det ger onekligen ett intressant perspektiv åt det, som just nu intresserar så många av oss - finanskrisen.

När det gäller Adil Hakimjan, har jag tagit reda på mejladressen till en annan av undertecknarna av artikeln i SvD:s Brännpunkt, Bo Klasén – Advokater utan gränser – för att visa mitt stöd för det arbete, som han och andra lägger ner på att bana väg för en lösning, där Adil och hans familj beviljas asyl. Något, som kan gå lika bra här i Sverige, som i något annat EU-land. Adressen är bo(snabela)advokatklasen.se om du känner för att göra detsamma.

Avslutar med några ord av Anders Widén som passar i sammanhanget.

En kapitalism i tiden

I förrgår skrev Göran Rosenberg i DN mycket läsvärt om bubblor som brister. Läs och begrunda. Det är en mycket viktig lektion om en utveckling där spekulation i förväntade värdestegringar eskalerar tills bubblan brister. Förra gången var det IT-bubblan till ett värde av sjutusen miljarder dollar och nu är det en bubbla skapad med hjälp av förväntade värden på småhus i USA.

- När den amerikanska egnahemsbubblan brast förra året beräknas luften ha gått ur husvärden motsvarande tolvtusen miljarder dollar, det vill säga ett belopp större än den amerikanska statsskulden (drygt niotusen miljarder). Knappt en dag går nu utan att luften går ur något av de mäktiga finansföretag som bubblan blåst upp, och trycket därmed ökar på regeringar och centralbanker att lösa ut dem för att förhindra en finansiell kollaps, skriver Göran Rosenberg, och avslutar med att det bara är en tidsfråga tills nästa bubbla uppstår, om inte världens regeringar och centralbanker börjar ifrågasätta - och på något sätt reglera - den globala finanskapitalismens makt och förmåga att frammana och främja finansiell spekulation i förväntade värden. I går förutspådde Dagens Arena ”slutet för kapitalismen som vi känner den” och refererade till olika internationella media.

I det sammanhanget undrar jag vad vi lärt om den förra finanskrisen och sökte information på nätet. Fann snabbt en länk till en samhällsekonomisk krönika i DN den 16 december 2005 rubricerad "Erik Åsbrink talar klarspråk om upptakten till finanskrisen" med anledning av en då nyutkommen bok "Vad kan vi lära av kraschen?" Bank- och fastighetskrisen 1990-1993" (SNS Förlag), med förre DN-medarbetaren Nils-Eric Sandberg som redaktör.

- Vad kan vi då lära av historien? frågade sig krönikören Johan Schück och fortsatte ”I boken ges ett svar av gamle storbyggmästaren Reinhold Gustafsson, som förlorade sitt livsverk under finanskrisen. Han pläderar för större krisberedskap och ökad uthållighet, i tongångar som känns kusligt aktuella. Klart är dock att det finns en annan medvetenhet i dag, vilket gör att en upprepning verkar osannolik." Detta skrevs i december 2005 och hur är det idag?

Själv undrar jag hur det ska gå för alla unga familjer, som lockats att för dyra pengar köpa loss sina hyreslägenheter och bilda bostadsrättsföreningar i tro att värdestegringar ska täcka räntor på lån och skapa framtida rikedomar.

Andra bloggar intressant om finanskrisen Ekonomikommentarer ; Sandbergs hörna.