In med ljus och frisk luft i alla slutna rum.

Sedan jag läst om Joakim Jardenbergs upprördhet när han upptäckt att hans Iphone, utan hans vetskap, hade loggat hans rörelser, gjorde jag mitt för att sprida länkar om saken bland mina vänner och följare på Fb och Twitter. Det är en sak att man som användare känner till vad den tekniska utrustningen kan ha programmerats att redovisa och något helt annat om detta sker i lönndom. Jockes vrede är förståelig eftersom han riskerat skada andra människor genom att ovetande bära omkring den informationen i länder, där han kunde ha blivit utsatt för visitering. Fredrik Wass skriver bland annat ”Det är en helt annan sak att få ens beteenden hemligt registrerade av ett företag, dessutom utan krypteringar eller varningsmeddelanden, som berättar för användarna vad som är i görningen”. Det är väl använd tid att kolla in det YouTube-klipp, där de som upptäckte det hela – Alasdair Allan och Pete Warden – berättar om sin upptäckt och att de försökt få en förklaring från Apple. Nikke tycker att det rent ut sagt är för djävligt. Vi har således kommit därhän att staten och kapitalet sitter i samma båt. Apple säljer prylar som aldrig förr och en del människor är så rädda för att de själva eller deras anhöriga ska råka illa ut att man tycker att det är helt i sin ordning att staten och tillverkaren av kommunikationsverktyget kan hålla koll på dem varje sekund av livet.

Det handlar om rädslans makt som allt fler politiker och företagare tror sig kunna investera i utan att det får allvarliga konsekvenser. En kreativ människa i ett demokratiskt land borde inte behöva fundera över vad information i fel händer skulle kunna ställa till med. Något jag tänkt på när jag läst Deepedition och den av PiratpartiSt remixade texten. Vad är det för människosyn som fått fäste inom samhällets styrande skikt och våra myndigheter samt företag inom övervakningsindustrin? Rädda och ängsliga människor bygger ingen välfärd – tvärtom.

När det gäller Informations- och Kommunikationstekniken har människor med pengar mer makt än den som besitter kunskap. Med hjälp av juridiken och politiken skaffar sig den ekonomiskt starke ett övertag över den som driven av sin tilltro till den kloka massans kunskap utvecklar programkod till mjukvara fri att använda och utveckla till nytta och glädje för alla och envar. Den, som inte har en uppsjö av pengar och kan ta strid när anklagelser om patentintrång kommer, är som i forna tider ”slagen till slant och kan aldrig bli en daler”. En av de få i riksdagen, som förstått varför detta spel pågår och vilka konsekvenser det får, är Karl Sigfrid (M). Här berättar han om ett företag i USA som anser sig ha patent på en del av den programkod som Googles använt sig av. Eftersom den programkoden ingår i Linux kärna kan många användare i USA komma att drabbas av krav på licenser om domstolen ger detta stenåldersföretag rätt. Om moderaterna menade allvar med sin tilltro att goda krafter driver näringslivet och ville stärka dessa, då borde Karl vara i gott sällskap. Men tyvärr ... Vad värre är – det som finns i USA tränger förr eller senare in i huvudet på politikerna inom EU. Här gäller det att regeringen, riksdagen och politikerna i Europaparlamentet är på sin vakt.

Sedan måste jag dela med mig av Juristens goda råd när det gäller det juridiken och ansvaret för de kommentarer som publiceras på våra bloggar. Klart läsvärt och viktigt att hålla i minnet, eftersom man inte kommer undan ansvar med att säga att man inte kände till vilka regler som gäller. Därifrån glider tankarna med lätthet över till mina funderingar när jag läser om den jävssituation som växt till en böld inom Piratpartiet. Där diskuteras principer, som borde ha varit utklarade för flera år sedan när partiet ingick ett låneavtal med en finansiär, som idag sitter i PP:s styrelse. Utan att påvisa att långivaren ifråga agerat på att sätt som skadat partiet, gör en del medlemmar idag stor sak av att långivaren har en plats i styrelsen. En del har iallafall den goda smaken att erkänna att det dessutom ligger en gammal hund begraven här.

Då jag för min del anser att det finns ett tidigare ingånget avtal mellan PP och Christian Engström, som ska hållas intill dess att en omförhandling skett, mår jag uppriktigt sagt illa. Avtalslagen är mycket tydlig – avtal ska hållas och kan inte ensidigt ändras av endera parten. Hur ska någon kunna lita på ett parti, som tar så lätt på tidigare avtal? Principer är bra som rättesnöre, men när man tidigare ansett sig ha skäl att frångå dem, då måste PP laga efter läge. Även om de, som ingick avtalet, skulle lämna styrelsen. Sedan några frågor för att vädra ut den stinkande hunden: - Fanns det ett lojalitetsavtal mellan Rick Falkvinge och Jan Lindgren, som Jan i en kritisk situation lät Rick tolka och tillämpa utan inblandning av styrelsen? Vad gjorde styrelsen åt det? Vilket ansvar tar de, som var inblandade då, för det som varit, när de idag fortsätter att rida på principer satta ur spel långt tidigare? Det är inte juste att medlemmarna ska behöva dras med denna infekterade böld. Bara genom att blottlägga en problematik, går det att klura ut lösningar.

Med detta vill jag önska pirater och alla andra en riktigt Glad Påsk!

Intressant.

Allt strävar efter sin egen jämvikt.

Går det att finna en vettig balans mellan juridik, ekonomi, demokrati och rättssäkerhet när det gäller upphovsrätten? Det undrar jag sedan jag läst ytterligare ett inlägg av Kevin Kelly. Jag inledde igår med inlägget Upphovsrätten och ekonomin i den globala byn och har översatt det han skriver för att underlätta för den, som i likhet med mig själv, kan ha svårt att hänga med. Google Översätt fixar inte alltid en översättning, som är begriplig i alla dess delar, vilket kräver en del sökande i andra källor.

”Ingenstans är trenden mot konstant rörelse tydligare än i nöjesbranschen centrerad i södra Kalifornien. Hollywoods "kultur-industriella komplex" omfattar inte bara film utan även musik, multimedia, temapark, design, TV-produktion och reklam.

Stora filmstudior gör inte längre film. Lösa entreprenöriella nätverk av småföretagare gör filmer, som visas under de stora studiornas namn. Förutom olika kameramän, plockas ca 40 - 50 andra företag, plus frilansare, ihop för att producera en film, dessa inkluderar specialeffektsäljare, produktplaceringsspecialister, ljustekniker, administration, säkerhetsfolk och cateringföretag. De fungerar som en finansiell organisation för att genomföra filmprojektet, och sedan när filmen är klar, skringras man. Rätt snart kommer de att träffas igen som andra filmskapande enheter i helt nya ad hoc-arrangemang. Cyberpunkförfattaren Bruce Sterling har på sitt eget oefterhärmliga sätt beskrivit flödet i "Hollywood-film adhocracies." Att göra en film, säger han, "Du handplockar ett gäng frilansare, exponerar en film, med hjälp av filmen som skylt säljs birättigheter och sedan den blivit överförd till video, försvinner alla."

Färre än tio underhållningsföretag sysselsätter mer än 1.000 anställda. Av de 250.000 människor, som deltar i underhållningskomplexet i Los Angelesområdet, sysselsätter uppskattningsvis 85% av företagen 10 personer eller färre. Joel Kotkin, författare till artikeln i Inc. Magazine, "Varför varje företag kommer att se ut som nöjesbranschen," skriver: "Hollywood har muterat från en industri av klassiska stora, vertikalt integrerade företag till världens bästa exempel på nätverksekonomin. Så småningom kommer varje kunskapsintensiv industri hamna i detta platta, finfördelade tillstånd. Hollywood har precis kommit dit först". När detta skrevs 1995 sågs det som en milstolpe i utvecklingen.”

Sett i detta ljus måste man fråga sig om det inte är hög tid att ifrågasätta det rimliga i att den del av upphovsrätten, som dessa underhållningsföretag köpt upp för sin produktion, ska vara skyddade under lika lång tid som den rättmätiga upphovsrättsinnehavarens ideella rätt d v s livstid +70 år. Vad skulle hända om man lagligen begränsade de närstående rättigheterna till ett antal kortare perioder, för att stärka kreatörens förhandlingssits och tills samhället upprättat en databas med möjlighet att registera olika överenskommelser under olika licenser?

Om regeringen menade allvar med att vi ska ha en upphovsrättslagstiftning som främjar kreativitet borde den utredning, som Jan Rosén fått regeringens uppdrag att genomföra, ges ett nytt utvidgat uppdrag, möjligen under annan ledning. Han sa tidigare till bland andra DN:s Erika Svantesson att skyddstiderna måste synka bättre, men drog då en helt galen slutsats. Det är säkert så att Jan Rosén är Sveriges skarpaste hjärna när det gäller den lagstiftning kring upphovsrätten som hittills växt fram med hans och andras hjälp. Men jag tvivlar starkt på att Jan Roséns kunskaper om den globala ekonomiska utvecklingen är så väl utvecklad att han är kapabel att inse att de s k närstående rättigheterna måste ses som något väsensskilt från kreatörens rättigheter till sitt verk. Sedan jag läst artikeln Jan Rosén om juristen i informationssamhället tycker jag att det är uppenbart att han idag ser uppgiften att fostra nätsurfande tonåringar som sin främsta uppgift.

Bakgrunden till Jan Roséns uppdrag är enligt Regeringskansliets webb ett direktiv från den 10 april 2008 om en översyn av vissa frågor om upphovsrätt, Dir. 2008:37. ”I uppdraget ligger att se över bestämmelserna om upphovsrättens övergång i 3 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen), vissa frågor om avtalslicenser m.m. samt hela upphovsrättslagen i redaktionellt och språkligt hänseende. Enligt direktiven skulle frågorna om upphovsrättens övergång och vissa frågor om avtalslicens redovisas i ett delbetänkande senast den 31 oktober 2009 och uppdraget i övrigt senast den 31 oktober 2010. Genom beslut om tilläggsdirektiv den 25 juni 2009 utökades uppdraget till att omfatta vissa ytterligare frågor avseende framför allt avtalslicenser. Samtidigt förlängdes utredningstiden så att slutredovisning av uppdraget skulle ske den 31 januari 2011, och tiden för delbetänkandet flyttades fram (dir. 2009:65).”

Den 8 april 2010 överlämnades delbetänkandet Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24). Då förlängdes utredningstiden och kvarvarande del av uppdraget ska redovisas senast den 8 april 2011. När delbetänkandet presenterades skrevs ytterst litet om dess innebörd, i vart fall skedde inte någon mer ingående granskning. Mårtensson, Carls konsumentblogg Cybernormer m fl försökte bli klok på innebörden av det hela vilket ledde till berättigade frågor. Under den här och tidigare process har det diskuterats om Jan Rosén besitter den opartiskhet som saken kräver. P3 visade redan i maj 2009 att han själv inte ser att hans engagemang kan vara rätt enögt. Mathias Klang visar med sitt inlägg i samband med en rättssak att Jan Roséns tolkningar, som Tingsrätten stödde sig på, att ”en konsekvent tillämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först”. Anders Widén ser Värsta bortklantade affären - ever.

Det är således hög tid för alla intresserade av rimligare regler för immateriell rätt att vässa argumenten och verka för en annan tingens ordning. I den här saken krävs inte bara juridisk sakkunskap utan minst lika mycket kunskap om global ekonomi, företagsamhet och alla andra mänskliga rättigheter än den som Jan Rosén närmast maniskt har hakat upp sig på. Vore det någon stake i de riksdagsledamöter, som säger sig värna om kreatörernas rättigheter och privatpersoners rätt till användning av material för kultur och kunskap samt skydd för internetanvändarnas integritet skulle man snarast se till att Jan Rosén fick sällskap av människor med sådan kompetens samt förlänga tiden för utredningen. Om Sverige vill vara bäst i klassen inom EU krävs ett rejält omtag, även i den här frågan.

Glädjande nog går det kreativa livet vidare, trots Jan Rosén och andras krampaktiga försök att bromsa utvecklingen. Kristina Alexandersson bjuder på goda exempel. Från Bryssel ställer Hax frågan Vilka politiker vill vi ha och Skivad lime tar avstamp i det som är alarmerande och tycker sig se hoppfulla tecken till en positiv förändring. Intensifier har tagit del av det som just nu upprör. Vad är det vi ser? Juridiken som bekämpar tekniken eller mäktiga intressen som demonstrerar sin makt? Eller en kombination av både det ena och det andra?

Intressant?

Frihet under ansvar eller övervakning och kontroll?

En veckas ledighet från bloggandet har skapat en viss abstinens, samtidigt som det känts bra med tid till eftertanke, som rört sig kring våra tillkortakommanden trots goda föresatser. Det mesta har kretsat kring detta med Frihet under ansvar som motvikt till lagar och regler. Det är när vi människor frestas att göra sånt som vi både för vår egen och andras skull borde låta bli, som risken för upptäckt ska hjälpa oss att hålla oss på den smala vägen, om eller när samvetets röst fallerar. Det gäller i såväl privatlivet som i samhällslivet och affärslivet. Denna enkla filosofi ligger till grund för medias roll i samhället och att vi sätter värde på whistleblowers d v s dem som slår larm eller ”skvallrar” när något oegentligt pågår. Men, med tanke på vad som fortgår och ser ut att eskalera måste vi ställa oss frågan: - Hur kommer det sig att detta "samlevnadssystem" inte fungerar som det är tänkt?

Går vi mot en utveckling där människor genom att läcka information mot betalning ska svara för att näringsliv och samhälle håller sig inom lagens råmärken? I SvD Näringsliv läser jag att metoden prövas i USA sedan Obama lyckats införa en ny finanslag, som bland annat innehåller ett starkt skydd för Wall Streets whistleblowers. Här berättas om advokater i New York, som i en reklamfilm på bio i samband med visningen av filmen ”Wall Street – Money never sleeps” erbjuder tipsare 10 – 30 procent av det miljonbelopp, som ett fuskande företag kan komma att dömas betala. Eftersom en whistleblower sätter hela sin karriär på spel, måste de få något i gengäld är tanken. Han har tidigare jobbat med whistleblowers på avdelningen för finansbrott på New Yorks åklagarmyndighet. Människor, som här hemma slår larm om bestickning och mutor, hamnar ofta i onåd hos chefer och andra i sin omgivning, skriver Clas Sandgren i gårdagens SvD Brännpunkt. Han menar att de som slår larm behöver ett bättre skydd än det som finns idag. Det tål att ta sig en ordentlig funderare på.

Att även den kommunala verksamheten måste sättas under lupp, visar händelserna i Göteborg och turerna kring nationalarenan i Solna. Det senare har tidningen Dagens samhälle och Fokus synat närmare i sömmarna. Mats Sjölin professor vid Växjö universitet har lett en grupp forskare som visar att det finns problem med korruption och maktmissbruk i landets kommuner. Deras förslag om en fristående revision möts dock av protester bland de politiskt förtroendevalda revisorerna. Men att det inte blir offentligt förrän det gått så långt, visar att det brister på flera händer. Både hos politiker och deras handgångna tjänstemän, som blivit fartblinda, och media, som inte klarat av att göra något av olika tips innan ett beteende växt till en kultur.

Kan tänka mig att det kan bero på att politikerna inte klarar att driva en demokratisk process, utan kommer undan med att den tar för lång tid, och att redaktioner och/eller journalister räknar med att den som ”skvallrar” antingen drivs av egna låga motiv eller en överdriven omsorg om laglydighet och skattepengar. I det läget torde det inte hjälpa att stärka skyddet för den som ”skvallrar”. Eller kan det vara så att lockelsen att få ersättning ska ses som mera legitim än de motiv som driver ”vän av ordning”. Jag tycker att vi måste ställa oss frågan: - Kan vi räkna med att media skärper till sig, när det gäller att hålla koll på det som sker i slutna rum, eller ska samhällets friska funktion verkligen bygga på köpta skvallerbyttor? Det är inte utan att min nyfikenhet väcks – hur ser det ut här hemmavid? Med en kommundirektör på entreprenad och en hel rad chefer, som fått lämna sitt jobb, kan man ju undra vad som egentligen pågår.

För övrigt lyssnade jag igår på den sista dagen av #spectrial d v s rättegången mot The Pirate Bay i Hovrätten. Försvaret gick hårt åt Tingsrättens dom på väsentliga punkter. Ny Teknik, DN, SVT och skriver om den avslutande dagen. Kulturbloggen skriver att nu har Hovrätten möjlighet att göra om och göra rätt. Instämmer. Rick livebloggade. Emil Isberg är i likhet med mig själv tacksam för att vi fick möjlighet att följa det hela. Hos både SR och SvD kan den som är intresserad ta del av det som hänt under de senaste veckorna. Under tiden går jakten på länkar till upphovsrättsskyddat material vidare.

Man kan verkligen undra över nätets framtida utveckling inför allt som pågår. Ibland tycker jag att det verkar som att den finns en ohelig allians mellan politiken, juridiken och journalistiken kring uppfattningen att bäst vore det om nätet bara fick användas av vissa utvalda grupper med särskilda tillstånd. En känsla som stärktes när jag lyssnade på SVT Debatt där det som hänt tidigare i veckan och har blivit känt, därför att det hela visades på internet, upprör människors sinnen. Med runt 300 självmord per år enbart i Sthlms län är det intressant att ämnet blir intressant i gammelmedia främst därför att det utspelades på nätet och att unga människor med problem söker hjälp via nätet. Då möts de av att där finns - inte bara Karolinska sjukhusets NASP - utan även ett diskussionsforum, där andra inte tar snacket riktigt på allvar, eller stöter på en och annan som erbjuder ”säkra” utvägar vid val av metod. Helt klart ville Belinda Olsson införa regler och förbud och därför såg till att omge sig med politiker och journalister som drar åt det hållet. Även här pratades om ansvar vs yttrandefrihet. Just ansvaret sattes sedan i fokus i Eftersnack, där Carl Johan Rehbinder fick ord om sig att vara yttrandefrihetsfundamentalist och för övrigt mest fick rollen att rädda redaktionen undan anklagelser för bristande objektivitet.

Snart kommer det nya förslaget till Yttrandefrihetsgrundlag och Tryckfrihetsförordning att presenteras och då får vi se var vi har den tredje statsmakten – om det är egenintresset eller allmänintresset som ger sig tillkänna. Men, det kan också vara så att deras intressen redan har tillgodosetts och att förslaget därför kommer att förbigås med tystnad. Detta medan vi i bloggosfären, som intresserar oss för politik och samhälle, tvingas slåss för vår rätt att få interagera i spänningsfältet mellan enskilda individer – medier – politiker utifrån vårt intresse för demokrati och mänskliga rättigheter. När vi fick veta att Karin Hübinette tvingades lämna Agenda, fick debatten om journalistik och objektivitet bränsle. Journalister är också människor skrev Rebecka Åhlund i SvD och visade en ovanlig öppenhet, men också en insikt om att ett stelbent regelverk kan slå helt fel. Släktskap syns medan det finns så många andra mera dolda band mellan journalister och den ”verklighet” som de synliggör i sitt arbete.

Samtidigt kan vi se att regler ibland kan vara bra att ta till i situationer när en makthavare som Thomas Bodström förväntar sig undantag från reglerna och gör det hela till en fråga om rätten till ett gott föräldraskap. Men hallå – föräldrar, som är lediga på deltid, ska väl vara på jobbet resten av tiden?! Hans anhängare delades rätt snabbt upp i två läger – antingen tycker man att reglerna ska gälla till dess riksdagen har funnit tillräckligt bärande skäl för att ändra dem eller så håller man med Thomas Bodström, som ansåg att man kunde rucka på reglerna för att visa förståelse för en småbarnsförälder. Eva Franchell satte ljuset på hur denne gunstling hittills hanterats och uppenbarligen är det en och annan inom S som också ifrågasätter det rimliga. Även om Erik Laakso ser tecken på att det just nu pågår ett positionerande utifrån att både ha kakan och äta den, d v s manövrera inför utsikterna att mannen kan komma tillbaka och då gäller det att inte ha bränt sina skepp. Maria Abrahamsson, nybliven riksdagsledamot för M, som sett fram emot att få tampas med Thomas Bodström i Civilutskottet, ser nyktert på saken – mossiga regler kan ändras, men fram till dess att så skett måste reglerna respekteras. Igår fick vi beskedet att han valt att lämna uppdraget och stanna kvar med familjen i USA. Han förnekar dock att han kommer att utnyttja sina förmåner. Mediecirkusen kring hans avhopp gör att man måste fundera kring den logiken. Avsiktligt eller inte, men nog förminskades Mona Sahlin inför våra ögon.

Sedan detta sagts tar jag nu helgledigt. Även om Full Mental Straight Jacket skrivit ett mycket intressant inlägg, som jag gillar och gärna vill ta som utgångspunkt för en fördjupad diskussion, då jag känner för att delta i utvecklingen av Piratpartiets politik. Men det får jag återkomma till.

Intressant.

Vissa makthavare och media utmanas inte ostraffat.

I allt det surr som uppstått på grund av en jouråklagares beslut att anhålla Wikileaks Julian Assange i sin frånvaro, försöker jag få ett grepp om det hela. Men det är inte lätt. Av Juristens funderingar drar jag slutsatsen att jag inte är helt fel ute när jag tycker att det inträffade säger intressanta saker om vårt rättsväsende. DN skrev igår att den ideella och obundna Rättssäkerhetsorganisationen (RO) har anmält jouråklagaren till JO för att få utrett om hon brustit i sin objektivitetsplikt. Uppdatering: Ser i Resume.se att det är Billy Butt, som är företrädare för RO, vilket förklarar en del. Eftersom BBC använt sig av honom i ett nyhetsinslag, har de nu sagt att de ångrar intervjun med honom. Så kan det gå - jag slarvade också med researchen, men tänker att detta att någon hållit på sedan 1993 för att söka resning för sin sak, kan väl också vara intressant. Igår skrev SvD bland annat att den tidigare överåklagaren Alhem anser att åklagarna måste förklara sig. Den artikeln finns i dagens papperstidning under rubriken Åklagarna tiger om Assange och att utredningen fortsätter. Åklagarmyndigheten la igår ut ett antal frågor och svar i ärendet på sin hemsida igår och där framgår att det hela spreds genom en läcka till en tidningsredaktion. Intressant om anställda i rättsväsendet gillar en del läckor men ogillar andra. Drar slutsatsen att det finns dom som resonerar att sådant läder ska sådan smörja ha, mot bakgrund av att Wikileaks konkurrerar om nyhetsmaterial genom sin arbetsmodell att läcka hemligt material. Detta trots att det omfattande material som offentliggjorts dessförinnan släppts till flera stora redaktioner i USA, Storbritannien och Tyskland.

SvD:s Anders Mildner har noterat att nätet fylls av skepsis inför anklagelserna. Redan i lördags rapporterade SvD om andra tidningars uppgifter där Julian Assange uttalat sig och sagt att påståendena är falska och att Wikileaks tidigare under veckan fått förvarningar om att de skulle utsättas för fula tricks. Redaktionschefen Martin Jönsson berättar på sin blogg om världsnyheten som var ute och vände. Hur som helst har Aftonbladet en intervju med Julian Assange med frågor om saken. Anna Troberg bekräftar att uppvaktningen från all världens media varit intensiv och förklarar att Piratpartiet arbetar för att hålla rågångarna när det gäller Wikileaks som organisation och Julian Assange som person. Uppgifter som TT vidareförmedlat till Rapport och andra. Mårten Schultz har synpunkter på medias agerande och Joakim Jardenberg lyfter i sitt inlägg betydelsen av journalistik och dess roll i vår tid.

Men, med tanke på att rättssäkerheten eroderat under nuvarande och tidigare regering och att Piratpartiet går till val med krav på skydd för den personliga integriteten är det inte konstigt att vi i Piratpartiet upprörs, när vi tycker oss se tecken på att den anklagades rättssäkerhet är i fara. Leo Erlandsson skrev redan den 1 augusti om vad vi har att vänta efter Wikileaks. Vissa makthavare och media utmanas inte ostraffat. Hax ger en inblick i hur lätt en person, som ber polisen om råd i en allvarlig rättssak, kommer undan ansvaret för det som sedan följer, eftersom det är åklagaren som har en anmälningsskyldighet. I likhet med Emma Opassande undrar jag om vi kommer att få veta vem eller vilka som bär ansvar för denna i mitt tycke mycket illaluktande soppa. Hur som helst bidrar det inte till att öka förtroendet för rättsväsendet och inte heller för en del journalister, som inte kan hantera att läsare fått tillgång till verktyg, som gör att de kan syna hur nyheter skapas. Till det kommer att en del gillar att vara känd som en reporter som ger järnet. Jag vet inte om det är min allergi mot skvallerkärringar, som gör att jag inte är imponerad.

Intressant.

Om filter och censur.

Idag har jag skrivit ett mejl till Cecilia Wikström, EU-parlamentariker med plats i LIBE-utskottet (Medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor) som sammanträder på måndag.

Hej Cecilia!

Senast jag skrev till dig var i samband med tillkomsten av lagklustret för FRA:s avlyssning. Bristen på balans till förmån för folkets behov och intressen i frågor som rör internet i såväl Sveriges riksdag som EU har sedan dess lett till att jag bestämt mig för att överge alliansen och rösta med fötterna och således blivit både medlem och riksdagskandidat för Piratpartiet. Inte enbart som en protest, utan därför att jag under vägs insett att upphovsrättsindustrins intressen tillåtits dominera såväl direktiv som lagstiftning och att det under snart ett decennium pågått ett krig mellan dem och unga människor med kunskap i informations- och kommunikationstekniken där de yngre sett ett öppet och fritt internet som förutsättningen för en levande demokrati och skydd av mänskliga rättigheter. Kronan på verket är att deras antagonister Antipiratbyrån (upphovsrättsindustrin) har som strategi att i stödja filtrering och blockering av internet när det gäller barnpornografi för att sedan kunna kräva motsvarande åtgärder för material skyddat av upphovsrätt. Märkligt att våra politiker inte klarar att se hur de tänker dra fördel av censuråtgärder riktade mot barnporr när t o m ECPAT upptäckt detta förhållande. Sedan kan man ställa sig frågan: - Hur kommer det sig att polis och banker kan stänga ner siter. som länsar konton inom det ekonomiska betalsystemet, inom fyra timmar men inte klarar av motsvarande när det gäller barnpornografi? Någon tjänar uppenbarligen på den situation som råder, varför man måste fråga sig: - I vems intresse ligger det att den skillnaden råder?

Det är i detta samhällsklimat som Piratpartiet växt fram och just nu kan jag inte se något annat parti som lika tydligt tagit ställning för internet i mänsklighetens tjänst. Om antipiraterna (upphovsrättsindustrin) lyckas i sitt uppsåt kommer operatörernas immunitet som budbärare eller ”mere conduit” att upphöra. För att kunna skydda sitt eget skinn mot advokaternas krav på skadestånd kommer operatörerna att skapa användarvillkor där rättssäkerheten hänger på en mycket skör tråd. Sådana villkor finns redan på sina håll och där förväntas kunden acceptera att leverantören bereder sig tillträde till datorer och annan utrustning utan någon som helst rättslig prövning av det rimliga i åtgärden. Rättsstaten nedmonteras därför att våra lagstiftare inte klarar av att väga in allmänintresset när det gäller upphovsrätten, som inledningsvis var 14 år och nu är ofattbara livstid +70 år. Då var motivet att detta tidsbegränsade monopol behövde vara 14 år eftersom det tog tid att producera, marknadsföra och försälja. Idag när tekniken möjliggör avsevärt kortare tid för motsvarande process, då har skyddstiden tiodubblats!? Det är helt orimligt!

Dessutom - när det gäller andra branscher, som genomgår förändringar på grund av teknisk utveckling, då klarar politikerna att stå emot krav på samhälleliga insatser, men inte här. Slutligen; Det allra viktigast med bäring på detta med internet och filter. Det enda filter som fungerar är det samvete som varje individ bär inom sig. Men även här krävs en balans i förhållande till det omgivande samhället. Med allt vad det innebär för dig som fått det tunga ansvaret att pröva de direktiv som sedan ska bli lag. I det arbetet avgör du om Piratpartiet kommit för att stanna och växa sig starkt i EU:s olika länder eller om detta uttryck för de etablerade partiernas okunskap ska kunna ses som överflödigt sedan övriga partier tagit sitt förnuft till fånga.

Med vänlig hälsning

Gun Svensson

- - -

Kan tänka mig att många pirater gapar av förvåning och undrar om jag blivit galen - kliver in i motståndarnas läger och ber dem att ändra sig, istället för att ta fighten och riva ner dem från deras stolar. Det kan bero på att jag känner ett behov av att vara en ögonöppnare även där. Jag vill behålla min tilltro till dessa i andra sammanhang kloka individer, men när jag tycker mig se hur de förblindats av sina vanföreställningar om pirater, vill jag göra klart för dem deras egen roll i det som sker och resultatet av det. Om någon pirat - medlem eller förtroendevald - känner detta som ett svek från min sida, då finns alla möjligheter att ge järnet för att ge väljare tips om andra, lämpligare kandidater.

Jag har sent omsider läst boken "Piraterna" och följer den kamp som pågår runt hela vårt klot för ett öppet och fritt internet och känner att jag måste pröva möjligheten att vädja till förnuftet hos dem som sitter på mera makt än vad vi gör. När politiken, juridiken och tekniken används på det sätt som nu görs, kommer inte särskilt mycket gott ut av varken det ena eller det andra. Självklart kommer jag att fortsätta göra vad jag kan för att Piratpartiet ska komma in i Sveriges Riksdag i valet 2010, eftersom det är den enda möjligheten att visa de etablerade politikerna att de är inne på fel väg när de tror att tvång med hjälp av juridiken leder till en utveckling av tekniken på ett sätt som gynnar samhällets friska växt. Vad hjälper dividerandet om fördelningspolitiken om fundamentet för vårt samhälle vittrar sönder?

Intressant.

Livet på nätet rymmer både frustration och kärlek.

Tillvaron på nätet rymmer allt man kan tänka sig och litet till. Befann mig för några timmar sedan i ett mycket upprört känsloläge i samband med mitt förra inlägg och strax därefter när jag upptäckte att riksdagen genom ytterligare ett beslut skapat ett mycket rättsosäkert läge för landets unga människor samt att driften av blåljusmyndigheternas system för kommunikation Rakel ska privatiseras, vilket IDG skriver om. Det senare kände jag att jag måste jag twittra om och ställa frågan: - Vem/vilka är det nu som ska berika sig på skattebetalarnas pengar? Fråga är relevant med tanke på att det verkar finnas en kultur inom dagens offentliga sektor att det är helt OK att på olika sätt gynna de polare som har företag.

Lyckligtvis twittrade Brit Stakston hos JMW Kommunikation om Kristina Alexandersons inlägg Skolan behöver web 2.0, vilket gjorde mig helt euforisk. Ett alldeles underbart inlägg om kommunikationens betydelse för inlärning och vilka verktyg som står dagens lärare och elever till buds. Önskar att jag vore 40 år yngre och fått en möjlighet att vara med i den utvecklingen, när en majoritet av lärare går från att fokusera på jämmer och elände till att se möjligheterna med kommunikationsredskapen. Kierkegaards ord ”Se mig i mitt friska öga...” är i högsta grad närvarande i den utvecklingen. På samma sätt som Aaron Antonovskys kunskap om olika faktorer, som gör att vi håller oss friska, är av betydelse för både lärares och elevers lärmiljö och utveckling. En som har egna praktiska erfarenheter av vägen till hälsa i skolan är barnläkaren Lars H Gustafsson, som nu aviserat att han med ålderns rätt och med årens avstånd till praktiken kommer att trappa ner sin verksamhet som föreläsare. Med sin senaste bok ”Växa – inte lyda” är han i högsta grad aktuell. Ibland önskar jag att en del människor kunde vara evigt unga :)

I den goda sinnesstämning, som Kristinas inlägg och spaningen efter Lars H Gustafssons nuvarande liv och leverne, försatt mig i känner jag mig upplagd för uppgiften att visa min kärlek till en hel rad olika bloggare, som på olika sätt berikat och berikar min tillvaro.

Inleder med Opassande, vilket knappast behöver förklaras och MinaModerataKarameller, som i början hjälpte mig tillrätta i bloggandets tekniska delar. Förutom att hon ingav hopp om att Moderaterna förr eller senare skulle inse att hon och Karl Sigfrid sitter inne med för detta parti värdefulla kunskaper om internet visade deras svårigheter (att fånga övriga moderaters öron) på ett förhållande som hjälpte mig att gå vidare i min process – bort från M och andra allianspartier då det inte var något för framtiden. Men, innan jag landar där jag är idag, vill jag uppmärksamma Anders Widén, en arbetare i sossarnas vingård som idag bloggar allt för sällan; Johan Westerholm, som gör vad han kan för att skapa en juste valdebatt och Erik Laakso, en fritänkande individ i det stora kollektivet. På vägen har jag mött Lars-Erick, som gör sitt bästa för att hålla liv i FP:s socialliberala gren, sedan den alltför hårt beskurits av Jan Björklund, partiledare och Johan Pehrson, rättspolitisk talesperson. Parallellt har jag haft stort glädje av Markus ”Lake” Berglund, en centerpartistisk Guldpirat med sinne för demokrati och rättssäkerhet. Vid sidan av dem vill jag ge en eloge till Mark Klamberg, Jakob Heidbrink och Mårten Schultz för att de frikostigt delat och delar med sig av sina juridiska kunskaper samt Sagor från livbåten, som oftast intar ett humanistiskt förhållningssätt långt bortom höger och vänster i politiken. De kompletteras av Jens O, som tar ställning i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter samt Scaber Nestor som bland annat kämpar för en författningsdomstol, men även antagit utmaningen om bloggkärleksveckan och Svensk Myndighetskontroll, som ofta säger sitt hjärtats mening. Därutöver finns OlofB, som värvade mig till arbetet med att försöka förmå riksdagens ledamöter att svara på frågor om FRA till riksdagssvar.se; Josh för att han bland mycket annat sett behovet av Wagenius Lag i Wikipedia och twittrat med adress till ICA att ”50-talet ringde och ville ha tillbaka ett reklamblad”; samt MiNimaliteter, Infallsvinkel, Techrisk, Copyriot, Intensifier, Upphovsträtan och Oscar Swartz för att de hjälpt mig att se hoten från olika håll mot ett öppet och fritt internet. Utöver dem finns Christian Engström, Amelia, Hax och Erik Josefsson som hjälpt mig förstå värdet av ett envist arbete i EU:s labyrinter; samt sist men inte minst en hel lång rad pirater Magnihasa; MMN-o; Anna Troberg; Skivad lime; Maloki; Webhackande; Rick Falkvinge och många, många andra.

Förlåt - orkar inte länka in er alla, men älskar er verkligen för att ni trodde att jag skulle kunna tillföra Piratpartiet något av värde för de frågor som vi alla kämpar för. Ni ska veta att det varit en rätt arbetssam resa att lämna de fördomar, som jag hade om pirater i juni 2008 och komma till klarhet, vilket jag gjorde i samband med EU-valet 2009. Nu är det bara resten kvar – att övertyga så många som möjligt att Piratpartiet behövs i Sveriges riksdag efter valet den 19 september 2010.

PS. Kaminskis dialog med TeliaSonera visar varför det är viktigt att PP kommer in i riksdagen. Själv har jag funderingar kring användarvillkoren hos stadsnätet i Norrtälje. Undrar om bolagets ordförande Gösta Colliander (C ) ägnat dem någon eftertanke? DS.

Intressant.

Håll fast i det korporativa Sverige!

Det ska bli intressant att följa hur väl organiserad kampanjen från det nya lobbynätverket Kulturskaparna är och hur många mediala aktiviteter som ingår i vapenarsenalen. I det mentala imperiet gäller det att ta och behålla makten över människors tankar, har jag läst någonstans. Här gäller det således att försöka slå i allmänheten att enda möjligheten för verksamma kulturskapare att få betalt för sitt jobb, det är att med hänvisning till tekniken avkräva oss alla användare av internets fiberkablar en bredbandsavgift för ett utbud, som Teliasonera, Comhem och andra internetleverantörer ska skaffa sig tillgång till genom licenser med olika producenter och/eller deras ombud. Gör det lätt för mig och länkar till Fredrik Sand, IT-ansvarig hos Stockholms Handelskammar, som förklarar varför Kulturskaparnas väg inte är framkomlig om regering och riksdag lägger sig vinn om "mere conduit" (budbärarimmuniteten) och rättssäkerheten.

Att tekniken kan göra nya affärsmodeller möjliga, har man nog hört, men det verkar man tämligen ointresserad av. Tekniken ska hålla liv i gamla modeller. Varför? Ja, kollar man in listan av undertecknare slås man direkt av att det är personer, som kan ses som gräddan av de intressen, vilka livnär sig på procent eller avgifter från utövarna inom respektive gren. Utövare, som lever under mycket ojämlika villkor, men oftast har det gemensamt att de är i händerna på andra som tjänar pengar på deras slit. När jag ser att Leif Pagrotsky snabbt som attan bjuder in till dialog, kan jag inte skaka av mig känslan av att lobbynätverket Kulturskaparna riggats som en stödtrupp i sossarnas valrörelse - håll fast i det korporativa Sverige!

Det är väl därför lobbynätverket låter påskina att de politiska partierna ifrågasätter upphovsrättens legitimitet på internet. I kraft av sina 50.000 medlemmar (som knappast är tillfrågade om de vill vara med i detta sammanhang) sätter de tryck på Socialdemokraterna, som haft en egen intern strid om Ipred-lagen och annan lagstiftning där upphovsrätten i dess nuvarande form ansetts vara omöjlig att ifrågasätta. De läskunniga kulturskaparna skulle må väl av att läsa Marcus Fridholms inlägg för att kunna ge sig själva en möjlighet att inse att det är dags att bryta upp från det gamla för att kunna dra fördel av de nya möjligheter, som tekniken erbjuder. Jag önskar att kulturutövarna med handen på hjärtat kunde ge hållbara argument varför upphovsrätten, detta tidsbegränsade monopol, ska bestå under livstid +70 år, medan patenträtten är avsevärt kortare. Opassande skriver att det kan vara skillnad på upphovsrätt och upphovsrätt. De är skiträdda för Piratpartiet, skriver Anna Troberg.

MinaModerataKarameller, som fortfarande tror att hennes parti är på väg att nyktra till i sitt förhållningssätt, när det gäller internet, skriver också insiktsfullt. Själv lutar jag åt att de stora etablerade partierna både till höger och vänster inte förstår situationens allvar förrän väljarna gett Piratpartiet mandat att äntra riksdagsskutan. Det finns hopp om förändring, säger Curt Jonsson, som också kandiderar för PP. Tack och lov, men här finns också risker. Det inser jag när jag läser hur Thomas Bodström ivrar för Datalagringsdirektivets inlemmande i svensk lag. Här genom att begära KU:s granskning av regeringens utdragna hantering. OlofB har räknat på kostnaderna för boten om Sverige sätter sig på tvären och jämfört det med kostnaderna för lagringen hos operatörerna, som kunderna tvingas betala, om Bodström får som han vill. Månne om svenska folket förstår varför Thomas Bodström gör på detta viset? Ta upp kampen med alliansen om metoderna för brottsbekämpningen? Eller vad?

Avslutar med en liten runda bland mina favoriter - Lakes Lakonismer som älskar internet; Lars-Erick, som i ett antal inlägg synar FP:s rättspolitiske talesperson närmare; Svensk Myndighetskontroll, som tycker att trygghetsvansinnet gått för långt; By á Bladet med en aktuell rapport från byapolitiken; Mark Klamberg, som försöker klara ut juridiken i den senaste politiska trätan; och sist men inte minst OlofB, som puffar för att SR sänder 1984 kl. 19.03 ikväll. Intressant.

En dag med ACTA och rättssäkerheten.

Inför de fortsatta förhandlingarna om ACTA-avtalet i april, med Nya Zealand som värdland, fortsätter kampen för öppenhet och transparens. Målsättningen är att avtalet ska vara klart i slutet av 2010. Enligt The Office of the U.S. Trade Representative handlar det om ”an agreement which shall provide for an enhanced framework to fight global infringement of intellectual property rights, particularly in the context of counterfeiting and piracy”. Ett avtal som skall ge en bättre ram för att bekämpa globala intrång i immateriella rättigheter, särskilt i samband med varumärkesförfalskning och pirattillverkning. Då vet vi det.

Men, hur ska det genomföras? Det är kring detta som hemlighetsmakeriet pågår. Upphovsträtan har gjort en bra research och påstår Svensk ACTA-förhandlare vill ge internetleverantörer ökat ansvar för innehåll. Sedan har jag läst att internetleverantörer (pdf-fil) fruktar att ACTA-avtalet kommer att innebära slutet för EU-medborgarnas skydd mot olika intressens intrång i deras kommunikation. Hittills har jag valt att kalla ISP:er eller internetleverantörer för Teleoperatörer, för att göra tydligt att deras verksamhet omfattar oss alla med telefon, mobil, fax och dator med internetuppkoppling. Jag inser att vi lever i en brytningstid där orden internetleverantör och teleoperatör ger oss olika bilder, vilket gör det svårare att förklara varför ”mere conduit” eller BI (budbärarimmuniteten) är lika viktig idag, som den varit genom århundraden.

Det som dock krånglar till saken är att Högsta Domstolen i ett skattemål tolkat nuvarande lagstiftning på ett sådant sätt att uppsåt – där likgiltighet kan bestraffas – sätter principen om ”mere conduit” ur spel. Något som Juristens funderingar handlade om i samband med diskussionerna om rättegången mot The Pirate Bay. Därför kan det som Mark Klamberg delger oss av Johan Axhamns uttalande äga sin giltighet. Svenska lagar behöver inte ändras även om ACTA-avtalet skulle innebära ålägganden på ISP:erna att kontrollera innehållet i de kablar som de tillhandahåller! Vi verkar behöva ett nytt sjökort för att navigera i det farvattnet. Ja, rent allmänt har förfallet när det gäller statens rättigheter i förhållande till individens redan halkat så snett att vi svenskar ser ut att behöva hjälp av medborgare i andra europeiska länder för att kunna freda oss.

Karl Sigfrid (M) noterar med referens till bl a Michael Geist att vi nu vet vilka som motsätter sig öppenhet och transparens när det gäller ACTA. Hax skriver om en märklig hearing i Bryssel. Opassande visar att upphovsrätten kan användas till litet av varje och att den sysselsätter många ideella krafter, men också mer eller mindre välbetalda. Sourze skriver Acta – den hemliga avtalet som kan förändra internet för alltid. Infallsvinkel har tagit som sin uppgift att förmedla de idéer som Sony & Co:s handgågne män inom APB lobbar för och erbjuder en möjlighet till kommentarer som inte filtreras av APB. Deras idé om att en särskild instans ska sköta om att skicka varningsbreven, är – vad jag kan förstå – nära besläktad med Frankrikes Hadopi-lag. Något som Johnny Olsson m fl skrivit en bra artikel om. Den håller för en repris.

Minns att det var detta som bland andra MEP Gunnar Hökmark (M) ansåg vara en otänkbar följd av Telekompaket, vilket EU-parlamentet först gjorde tummen ner för och som gjorde honom så oerhört irriterad. Hax ser i APB:s krav hotet mot vår demokrati. Jens O efterlyser en ordentlig utredning av samröret mellan rättsväsendets olika aktörer och upphovsrättslobbyn. Scaber Nestor delar med sig av det som han har funnit i saken. Christian Engström berättar om att han blivit uppringd av den polis som figurerar i detta sammanhang. Det luktar anmälan för förtal. Intressant är att han som angetts som gruppchef i en värvningsannons, nu säger sig syssla med personrån och åldringsbrott. Spontant känner jag att allmänhetens tilltro till polisens och rättsväsendets oväld inte kan tåla vilka påfrestningar som helst.

Men det generar väl inte de politiker, som tycker sig vara störst, bäst och vackrast i världen. Följdriktigt fick vi i veckan veta att EU:s byråkrati för säkerhet och övervakning tagit form. Egentligen är det rätt häpnadsväckande hur ofta vi, som grävt efter fakta i saken, fått veta att vi fått det mesta om bakfoten.

- Handelsavtal, säger politikerna och upphovsrättslobbyn.

- Vidlyftiga tolkningar gjorda av internetanalfabeter vid våra domstolar, vilket urholkar lagarna och äventyrar rättssäkerheten samt leder till en skadlig cementering av ett otidsenligt monopol till fördel för Sony & Co, säger vi.

Det låter kaxigt, men det står jag för. Jag är inte ensam om att se hur politikerna går i en förändringsobenägen industris ledband. MEP Christofer Fjellner (M) säger sig vara orolig över att handelspolitiken politiseras inom EU, men vad det betyder mer i detalj kan jag inte läsa ut av han notering. Jag väntar mig mera från det hållet.

En kul grej i sammanhanget är det av Thomas Tvivlaren twittrade länktipset, som visar att BBC News presenterade nyheten om Flattr för ett par veckor sedan. Nog är det intressant att en av grundarna av The Pirate Bay är den, som nu visar vägen med en teknisk lösning som det tagit upphovsrättsindustrin ett decennium att strunta i. Nu dyker den upp litet varstans så att den, som värdesätter andras verk, kan visa det genom att betala. Mera sånt och de kreatörer, som skapar något värdefullt, kan frigöra sig från den administrativa överbyggnad, som göder företeelser som Antipiratbyrån och aktörer med den dåliga smaken att patentera programvara som tillhör den allmänna digitala domänen i form av Open Source.

Kulturbloggen ställer frågan – Är du beredd att betala extra ... men har också noterat Voddlers problem. När det gäller otryggheten eller nätfisket efter inloggningsuppgifter på Twitterkontot ger Deepedition oss en bra lektion – tack för det! Ju mer vi lär oss, desto magrare utdelning får dom som sysslar med den här verksamheten. Ju fler som tar eget ansvar och inte förväntar sig att politikerna ska lösa allt, desto närmare ett mänskligare samhälle kommer vi.

Det är mycket i den nya sköna värld omkring oss, som behöver synas rejält i sömmarna utifrån ett mänskligt perspektiv. Detta mänskliga perspektiv har jag länge inbillat mig att liberala ideologer sett som en viktig förutsättning för ett gott kapitalistiskt samhälle. Isobel Hadlley-Kamptz sätter ord på den förtvivlan, som man kan känna inför kapitalismens alla tillkortakommanden. Jag håller med henne – man kan bli revolutionär för mindre. Dit hör t ex att med en dåres envishet påminna om att den f d polischefen ska ses som oskyldig till dess annat bevisats. Då jag känner mig rätt ensam om den uppfattningen lutar jag mig mot Mårten Schultz och Juridikbloggens synpunkter och ställer frågan: -Vilka krafter tjänar på att vi dömer den här mannen på förhand?

Intressant.

Efter 7:e ACTA-rundan – Vad göra?

De senaste dagarna har jag försökt följa vad som hänt under denna förhandlingsrunda i Mexico. Eftersom den mexikanska Internetföreningen Amipci, har invändningar mot en bestämmelse i det föreslagna Anti-Counterfeiting Trade Agreement, där man kräver att Internetleverantörer ska lämna information vid misstanke om kunders upphovsrättsliga intrång utan domstolsbeslut, kan vi vara säkra på att saken varit uppe till diskussion. Det gäller inte bara ett handelsavtal utan dessutom inrättandet av en institution för övervakning av implementeringen i alla länder runt hela klotet.

I Canada är Juridikprofessor Michael Geist verksam och han har mer är de flesta engagerat sig för att politiker i Canada och jorden runt ska förstå att man är på väg att skriva under ett avtal, som leder till tvingande lagstiftning i alla länder, där uppköpare av upphovsrätter kommer att kunna låsa in material och hindra människor från att vända och vrida på och diskutera detta material, eftersom de, även om de köpt en cd, dvd, bok inte skulle ha laglig rätt att dela upplevelsen av denna ägodel med andra i sitt sociala nätverk. Han har nu skrivit den femte delen i sin ACTA-guide – Tala ut! Där ger han goda råd vad vi, som inte gillar det som pågår i hemlighet bakom vår rygg, kan göra.

Idag vet vi att vår utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling, som ingår i EU:s Ministerråd, redan har godkänt ett handelsavtal med Syd-Korea. På goda grunder kan vi anta att detta avtal kan ge en fingervisning i vilken riktning Ministerrådet vill att Europaparlamentet ska gå – Steg 1: Handelsavtal med Syd-Korea; Steg 2: Se detta som en del av plattformen för ACTA-avtalet; Steg 3: Slutförhandla ACTA-avtalet och inrätta en institution för dess implementering i alla länders lagstiftning. Det är mot den bakgrunden vi ska se Carl Bildts inhopp på världsscenen häromdagen med såväl en Brännpunktsartikel och en artikel i Washington Post. Oscar Swartz skrev bra om den saken.

Spontant känns det som att vi har en viktig folkbildningsuppgift framför oss. Vi måste klara att beskriva konsekvenserna av ACTA-avtalet, så att vem som helst kan förstå – eller med det bildspråk, som min pappa elektrikern lärde mig för att jag skulle förstå; Vi måste ta till oss den kunskap, som Michael Geist och andra väl insatta människor erbjuder och omvandla den till ett vardagsspråk – gå från högspänning till hushållsel – där vi, som kandiderar för Piratpartiet till riksdagen, måste fungera som transformatorstationer. Det hela problematiseras av bland andra Johan Mitt i steget Westerholm, som lyfter fram avigsidorna, som följer av den kriminella verksamhet, där mindre nogräknade livnär sig på den profit, som finns att göra genom billig tillverkning av märkesvarukopior i länder med fattig befolkning för försäljning i rikare länder, där vi gärna prålar i lånta fjädrar. Parasiter uppsöker en livsform och livnär sig på den. Det är behjärtansvärt att vilja göra något radikalt för att komma åt detta, men när detta ses uteslutande som ett problem, där upphovsrätt och patenträtt måste skyddas, då finns anledning misstänka att det ena bara används som bräckjärn för att åstadkomma det andra. Hur kan man avskaffa fattigdom och elände genom att enbart se till de rikare ländernas intressen? Intressen som handlar om att kringskära den allmänna digitala domän, som är utomordentligt viktig för utveckling av såväl kunskap som allt socialt och kulturellt liv, måste motarbetas. Svensk Myndighetskontroll drar sitt strå till stacken. Anders Widén skriver om Goliats giriga ansikte ur en författares perspektiv.

Christian Engströms rapport från Bryssel visar att det är hög tid att ta oss an uppgiften att förklara vad ACTA handlar om. Han är MEP för Piratpartiet och ingår i De grönas grupp i EU och därför skriver han på engelska, varför Google Översätt är flitigt i bruk hos mig. Noterar att Karl Sigfrid jobbar på sin kant för att vidga läsarnas vyer. Liksom EFF som rapporterar om ACTA ur ett franskt perspektiv och vad vi kan lära av Korea. Ett arbete till stöd för folkbildningen i denna sak skulle dessutom kunna ha det goda med sig att vi lärde oss att avvakta en domstolsbehandling, innan vi dömer ut en människa. Mårten Schultz skriver bra om den saken. Varför kräva beslut i domstol för en rättssäker behandling om vi i andra sammanhang struntar i den saken?

Intressant.

Underbart Mary X Jensen m fl

Läser artikeln ”Gräsrötterna tar makten på nätet” i SvD och gläds åt att en av mina favorit-bloggare fått komma till tals. Är det någon som insett nätet betydelse för demokrati och inflytande så är det MinaModerataKarameller. Tyvärr ser det ut som att hennes partivänner ännu inte insett hennes betydelse för att partiet i sin helhet ska väckas till insikt om betydelsen av en politik där den digitala världen ses som minst lika betydelsefull som den analoga världen och att de båda tillsammans utgör den reella världen på samma sätt som att hjärtat har en höger respektive vänster kammare och gemak eller att hjärnan har en höger respektive vänster halva som tillsammans bildar en helhet.

Gick miste om Twitter-intervjun, som det berättas om i artikeln och på MMK:s blogg, då jag idag bland annat var upptagen av att förklara för en journalist hur det kunde komma sig att jag valt att ställa upp som kandidat för Piratpartiet. Jag kan bara hoppas att jag lyckades något så när med det. Med all respekt för MMK och andra enskilda riksdagskandidater, som insett att den digitala utvecklingen kräver ”nytt tänk”, är jag inte särskilt optimistisk när det gäller de etablerade partierna i sin helhet.

Eftersom deras ledare motiverat lagklustret till stöd för FRA:s verksamhet med att skrämma upp det svenska folket för allt ont, som regeringen kan tänkas råda bot på, genom att slussa en kopia av alla trafikdata in till FRA:s superdator Titan, hyser jag inte stort hopp om att en majoritet bestående av dessa partier ska inse vilken potential en genomtänkt informations- och kommunikationspolitik skulle kunna ha för Sveriges utveckling. Nu sitter man fast i det krampaktiga försvaret av FRA:s avlyssning och alla de föreställningar om den misär, som skulle drabba kreatörer och uppfinnare om det tidsbegränsade monopol, som råder för upphovsrätt och patent, skulle moderniseras. Idag tillåter politiken affärsjuridiken ett inflytande som gör att all slags övervakningsteknik ges förtur. I sanning ingen positiv och konstruktiv utveckling.

Några som bättre än många andra hjälpt mig att förstå att det är något galet i dagens ordning är författaren Anders Widén, aktiv inom S, och Anna Troberg, idag aktiv inom Piratpartiet. En annan som lärt mig mycket om informations- och kommunikationstekniken är Nicklas Lundblad, som här berättar om en konferens som han ska medverka i denna månad i Singapore. Kommen så här långt inser jag att det skulle ta hela natten att räkna upp alla som tillfört mig kunskap om internets betydelse för mänskligheten, varför jag låter det stanna vid detta.

Avslutar med några nedslag hos några favoriter – ser att Lars-Erick funderar kring Piratkandidater och gör mig varm i hjärtat med sina berömmande ord samt visar hur man kan fundera kring en drömlista; Sagor från livbåten resonerar om politisk hemvist – liberal? anarkist?, vilket jag också frågar mig ibland; och sedan sist men inte minst partiledaren Rick, som skriver om riksdagsgruppen, som är på väg att ta form.

Intressant.

Dagen efter – Hur mår den som vilseleder?

Det var en rätt omtumlande dag igår. Först trevlig samvaro hos Handelskammaren där vi förutom god frukostmacka fick oss till livs positiva signaler om att ekonomin håller på att återhämta sig. Förutom det tänker jag på Ulf Adelsohns uttryck med referens till Anders Carlberg att vi behöver ”skruva om en massa muttrar i huvudet” för bättre samverkan om vi ska kunna ta tillvara vår regions möjligheter. Det gäller inte minst lokalt. Men det är inte gjort i en handvändning. Ett stort hot mot IT-branschen tog ett jättekliv i riksdagen igår. I SvD:s understreckare kan den intresserade sätta in dagens FRA-lagar i ett historiskt sammanhang.

Dagen efter det att alliansregeringen satt punkt, har jag ett behov av att älta och det gör jag bäst genom att ta in vad andra, som också bryr sig, skriver. Inleder med den förening, som nåtet möjliggjort mellan juridiken och tekniken och som visar avgrunden mellan dessa storheter och den tredje - politiken. Mark Klamberg skrev igår om Tobias Olssons artikel i SvD. En artikel som tar fasta på den oklarhet, som även jag ville ha svar på i mina frågor till Sten Tolgfors i DN:s chatt. Då inget svar, men i Olssons artikel kan jag nu läsa att dessa frågor svarar man inte på eftersom de är sekretessbelagda. Hur mår den, som inringad av fakta måste skylla på sekretess? Trist att Computer Sweden och många andra media blundat för den här problematiken.

Mikael Nilsson har i sin bloggduell med Staffan Danielsson i Aftonbladet klargjort innebörden i de långtgående befogenheter som ryms i begrepp som metodutveckling och utvecklingsverksamhet, vilket Mikael går närmare in på i sitt tredje inlägg i duellen. Sedan läser jag Opassande, som skriver så att jag skulle kunna tro att hon kunnat läsa vad som rör sig i mitt hjärta och hjärna. Det är verkligen ett underbetyg för alla partier att Piratpartiet etablerats, men istället för att gnöla mer över det visar Emma vägen - Jag tänker sätta mig på tvären hela vägen, mitt privatliv är inte makthavares egendom — det är mitt och jag kommer att slåss för att det förblir mitt. Jag hoppas jag får sällskap. Emma och alla ni andra i PP – ni kan räkna med mig!