Går det att skriva sig fri …

… från upplevelser, som satt sig i sinnet?

Den frågan ställer jag mig efter att ha läst berättelsen ”VAD SOM HÄNDER EFTER” författad av Håkan Molén, född och uppvuxen i Norrtälje, men numera bosatt i Spanien. I så fall är denna bloggpost om mina svårigheter att orientera mig i dagens samhälle, som sägs vara ett valfrihetens samhälle, ett försök i den riktningen. Håkans böcker låter jag tala för sig själva, även om jag - sedan jag läst boken ”De Osynliga : en kriminell skröna från Norrtälje” - inte kan avhålla mig från att skriva ner några reflektioner kring en del personer i det tongivande gänget och deras moraliska kompass. Men, det återkommer jag till senare i höst.

Idag ska inlägget handla om mina egna upplevelser av en del viktiga länkar i kedjorna för sjukvård och omsorg här i Norrtälje - 81 år gammal med minnen från en barndom med föräldrar som kompenserade ”pennning-fattigdom” med något, som enligt pappa var mycket viktigare, nämligen fantasi- och uppfinningsrikedom. Något jag har haft nytta av under hela min uppväxt och senare i livet, där det gällt att förkovra sig med hjälp av studier vid sidan av ett arbete för att försörja mig själv och min son med ett stimulerande yrkesarbete, men också genom att ta tillvara alla de möjligheter till berikande upplevelser, som inte alltid kostade pengar, när vi var lediga från skola och arbete.

Men, jag kunde aldrig drömma om att jag, som lämnade Socialdemokraterna 1986, idag drygt 30 år senare, skulle känna en så stark sympati för Stefan Löfvens ord ”I DET STARKA SAMHÄLLET BLIR DU INTE FATTIG SOM GAMMAL”?! Med mina behov av fortlöpande fysisk träning efter en mängd operativa ingrepp under det senaste decenniet och därutöver en allt smärtsammare artros i en knä- och höftled, har jag under de senaste två åren, som ett extra påbröd, fått uppleva tidvis förlamande känslor av vanmakt. Främst på grund av begränsade ekonomiska resurser. Något som jag tidigare hade inbillat mig hörde barndomens 30- och 40-tal till! 

Men, Icke! Här – i vårt omtyckta vårdbolaget Tiohundra´s hägn – har min valfrihet, när det gäller möjligheterna att upprätthålla den välbehövliga muskelstyrkan i kroppens livsviktiga funktioner, sedan 2015 bestått i att hänvisas till ett val mellan ett privat gym eller en förening, som Vårdcentralen tecknat avtal med. En ordning, som inte fanns på kartan, när jag valde läkare. Men, efter allt vad jag varit med om i form av fysträning före och efter olika operationer, bland annat ett hjärtstopp med en infarkt och nedsatt arbetsförmåga, som följd, har jag haft förmånen att kunna nyttja vårdbolagets resurser i form av Rehab med och utan styrketräning i såväl grupp som på egen hand upp till tre ggr u veckan på tider då vårdbolagets egna verksamheter inte behövt använda lokalen och dess utrustning. Det har verkligen känts tryggt, eftersom hjärtat, behöver en regelbunden pulshöjande träning, som enbart promenader med rollator inte kan leda till.

Sedan februari 2016 och därefter har jag gjort en del tappra försök att få tillgång till rehabinsatser, som efter en rehabträning vid åtta tillfällen hos Rehab vid Ros ledde till att fysioterapeuten där skrev ett meddelande till akutläkaren vid vårdcentralen som i mitten av juli månad utfärdade en remiss för utprovning av specialstrumpor för kompression. Den 29/8 besökte jag Karolinska Sjukhuset för lymfundersökning, som följdes av en röntgen vid Norrtälje Sjukhus och på detta följde gympa i Ros varmvattenbassäng en gång i veckan under oktober och november 2016.

Under de här åren fick jag klart för mig att vårdbolagets Rehab inte får konkurrera med privata gym eller föreningar med rehabinsatser. Och här uppstod PROBLEMET för min del, eftersom jag inte har ekonomi att vara betalande kund, hos ett gym, där tillgång finns till såväl utrustning som beredskap med livräddande insatser ifall detta skulle behövas. På sjukhuset och vårdcentralen är alla vårdtagare subventionerade, medan alla medlemmar på ett gym får betala vad det kostar och sedan öva upp sin acceptans för att dit även kommer besökare med motion på recept, som subventioneras av landstingets skattebetalare, antingen som hjälp till åldringar med begränsad ekonomi eller patienter, som visserligen kan ha råd, men ännu inte vunnit insikt om motionens betydelse för det allmänna välbefinnandet och därför ännu inte valt att prioritera detta. Det var när detta gick upp för mig, som jag gick från att vara stridslysten till att resignera med stundtals strida tårefloder i min ensamhet. Vad är friheten att välja vård värd, när jag inte kan välja en variant där jag kan känna mig trygg!?

Vintern 2017/2018 blev en enda lång plåga med flera perioder av feber och snuva och däremellan en kamp för att röra på mig, när trottoarerna till och från mitt hem tidvis bestod av hala tillfrusna och tidigare av många unga fötter upptrampade stråk svåra att ta sig fram över med en rollator. Även sommartid är alla dessa mot gatan svagt sluttande trottoarer i stadsmiljön en utmaning för oss, som behöver rollator. 

Men, ljuset i mörkret tändes när jag, som medlem i Hjärt- Lungföreningen, fick möjlighet att under tio veckor före midsommar 2018 träna en gång i veckan i bassängen på Ros. Något, som väckte liv i de domnande livsandarna. Men, smolket i glädjebägaren var att jag dessförinnan hade blivit tvungen att anlita Hemtjänsten kväll och morgon för att ta på och av den speciella utrustningen för ben och fötter, som betecknas Cirk-Aid. En utrustning, som det tog rätt lång tid att leverera och som verkligen varit en obeskrivlig plåga denna varma sommar. Bad därför om en akuttid hos en läkare vid vårdcentralen, som på det bestämdaste avrådde mig från att skippa Cirk Aid, eftersom risken för livsfarliga cirkulationsrubbningar inte kunde uteslutas.

Det sista halmstrået blev i det läget vårdbolagets Hjärtsjuksköterska, som förbarmade sig och kontaktade en sjukgymnast vid vårdbolagets Rehab, som jag haft en första träff hos och fått en hemläxa av tills vi ses nästa gång. Så nu kämpas det morgon, eftermiddag och kväll med step-up-bräda, som vänster ben klarar riktigt bra. Morgon och kväll för jag dessutom en synnerligen ojämn kamp med hemläxan att sätta mig ner och resa mig upp från en köksstol ett antal ggr - tänkt att utökas vartefter kommandot mellan hjärnan och berörda muskelgrupper fungerar. Det senare är skitsvårt, då jag tappat i stort sett all kraft i höger ben, där jag även haft en höftledsartros sedan flera år tillbaka. En åkomma, som jag tidigare kunnat hålla i schack med hjälp av styrketräning.

Men, hittills har pulsen efter dessa korta arbetspass flera ggr per dag under drygt en vecka ökat från 65 slag i minuten fram till igår och idag med 89 slag i minuten. Visserligen en rejäl bit kvar till de 120 slag i minuten, som jag tidigare kunde nå upp till under Rehabs varierande Hjärtgympa efter 20 minuter. Men, skam den som ger sig! Så länge som jag vill leva för att se hur framtiden artar sig finns det hopp 😉

Muren rämnar när förnuftet får en chans.

Yes! Äntligen kan vi se att författare och deras agenter förstått vad de kan göra utan mellanhänder. SvD nämner saken helt kort. DN skriver att flera kända författare nu säljer sina e-böcker på egen hand via Amazon.com. Självklart kan de inte göra detta utan att de hotas av sina tidigare förlag, som anser att de därmed gör sig skyldiga till avtalsbrott. Här rör det sig om välkända författare, varför vi kan hoppas att där finns tillräckligt med muskler för att klara den matchen.

Ser på Fb att författaren Anders Widén blir så otroligt glad att han i en kommentar till Ester Pharasyns uppdatering om saken ger oss ett halvt löfte om en bloggpost, fastän han numera ägnar sin tid åt annat enligt det senaste inlägget den 1 juli. En bloggpost med rubriken ”Titta och gå i fängelse” som den dagen kom till med anledning av att en ny lag då trädde i kraft. En lag som nu tolkats och tillämpats av tingsrätten i Uppsala, sedan en man med intresse att översätta japanska mangaserier dömts för innehav av förbjudna bilder – i detta fall tecknade serier. Något som jag bloggade om igår. Då verkligen upprörd över hur ledande politiker använder sig av de känslostormar som sveper runt bland ”verklighetens folk”. Som segelbåtar i full storm där seglen inte kan revas och rodren gett vika. Här ser vi tydliga tecken på att ECPAT och dem närstående är moralentreprenörer, som tagit på sig uppgiften att vara motorer för den folkliga upprördhet, som mindre nogräknade politiker och media kan exploatera. Får vi därigenom ett bättre samhälle?

Idag kan jag konstatera att vi i Piratpartiet inte är helt ensamma om att se det befängda i att åtgärda sexuella övergrepp på barn med sådana metoder. Genom Hagwall (M) har jag fått klart mig att ECPAT:s självpåtagna uppgifter här hemma ligger rätt långt från deras ursprungliga arbete att hjälpa utnyttjade barn i Thailand. I en kommentar berättar Jan-Olof Flink att nuvarande ordförande för dessa moralentreprenörer är Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen, Lars Arrhenius. Miljöpartiets Stenberg med bloggen Modernisera Sverige tycker att det är svagt att inte andra partier, inklusive hans eget, är beredda att försvara människors frihet bara för att man tycker några av människorna i fråga är äckliga.

Göran Fröjdh illustrerar sitt inlägg med en bild av Carl Larsson och tycker sig också se att ECPAT:s roll är högst diskutabel. Kan just undra vad han tycker om att Skolinspektionens Lars Arrhenius ger dessa moralentreprenörer legitimitet? Vore jag journalist skulle jag ta reda på hur barnen i Thailand kan se att en man vid Skolinspektionen i Sverige arbetar med att åtgärda den situation, som gör att barn i Thailand ser sig nödsakade till att utföra sexuella tjänster åt turister från Sverige och andra länder. Lyssnar under tiden på Percy Parnevik, som vigt sitt liv som pensionär åt biståndsorganisationen Hand in Hand, där man med hjälp av mikrokrediter ger människor i fattiga länder möjlighet att etablera mikroföretag som gör att de kan försörja sig själva och sin familj. Erfarenheter från Grameen Bank, som grundades av Muhammad Yunus, vilka fick dela Fredspriset 2006, visar att ett sådant stöd till framförallt kvinnor är en framgångsrik väg när det gäller att bekämpa fattigdomen. I programmet Sommar i P1 berättar Percy Barnevik om liknande erfarenheter i Indien och det barnarbete som förekom där under uppbyggnaden av organisationen Hand in Hand och hur deras konkreta arbete ledde till en ändrad syn på utnyttjandet av barn i väverierna.

När jag hör honom blir den himmelsvida skillnaden mellan att göra något konkret på fältet och att sitta på ett kontor i Stockholm och ”opinionsbilda” i sanning tydlig. Snacka går ju, men att ta itu med roten till det onda – den extrema fattigdomen – kräver att man inser att det inte håller att sitta i Stockholm och förfasa sig över att fattiga barn utnyttjas för en viss typ av tjänster. Dessa barn kan på grund av föräldrarnas fattigdom utnyttjas för en lång rad arbetsuppgifter olämpliga för barn. I varje civiliserat land bör fattiga barn ha möjlighet att gå i skola och bli medvetna om att de i ett samspel med sina föräldrar och andra kan göra något av egen kraft för att förändra sin livssituation.

Men inget ont som inte bär något gott med sig. Till att börja med måste jag postumt ge min avlidne bror Kjell rätt i hans försvar av Percy Barnevik, när den s k pensionsskandalen briserade. Kjell, som själv arbetat hos ABB, var övertygad om att dessa pengar skulle komma någon form av företagsamhet till del, varför han inte ville tjuta med vargarna. Pengarna var i bättre händer hos Percy Barnevik än någon politiker eller annan företagsledare, ansåg min bror. Efter att ha lyssnat instämmer jag. När jag hör Barnevik tala om mobiliseringen av de fattiga människornas egen kraft för att utrota fattigdomen i världen, känner jag att just detta är hans viktigaste budskap. Ingen kan säga annat än att han vet vad han talar om. Den är av betydelse i alla typer av stödåtgärder oavsett vem som tar på sig uppgiften att inspirera till mobilisering av den egna kraften, vare sig det gäller där borta i ett u-land eller här hemma bland arbetslösa. Därutöver har andras reaktioner på gårdagens inlägg återgett mig pågångsmodet.

Förutom dem, som jag redan nämnt, vill jag uppmärksamma Emil Isberg som lyfter fram Oscar Swartzs idé om att vi bör ställa frågor till de politiker som beslutat om lagen. En uppgift för Riksdagssvar? Det tål att fundera på. I svallet av den här debatten har jag också sett att sexköpslagen varit föremål för en utvärdering, som inte kan anses hålla måttet som en sakkunnig utvärdering. Erik Laakso berättar om en debattartikel i saken, som den ansvarige för DN Debatt inte ville eller vågade publicera. Varför, kan man fråga sig. Tycker mig finna förklaringar när jag läser feministen Louise P:s blogginlägg och en del annat av hennes material. Moralentreprenörerna och deras beskyddare klarar inte av att ställa krav på saklighet när det gäller översynen av deras skötebarn. Vad är man rädd för? Sedan undrar jag varför moralentreprenörer är vanligast bland feminister som finns i mitten eller till vänster i politiken. Ännu en dag således i den skola, som internet öppnat för mig och andra, som är intresserade av att vilja förstå samtiden. Där har MMN-o också berättat att Miljöpartiet är emot att vi ska ha möjlighet att dela filer med varandra i de fall att de innehåller material med upphovsrätt. Det ska vara OK att hämta hem för eget bruk, men vill man byta ord med någon annan om det, som man håller på att kolla eller lyssna på, då ska man be den personen att i sin tur ladda ner detta från någon annan, som laddat upp materialet. Blir mest förvirrad av dessa surr – kan man ladda ner utan att någon först har laddat upp?

Intressant.

Efter 7:e ACTA-rundan – Vad göra?

De senaste dagarna har jag försökt följa vad som hänt under denna förhandlingsrunda i Mexico. Eftersom den mexikanska Internetföreningen Amipci, har invändningar mot en bestämmelse i det föreslagna Anti-Counterfeiting Trade Agreement, där man kräver att Internetleverantörer ska lämna information vid misstanke om kunders upphovsrättsliga intrång utan domstolsbeslut, kan vi vara säkra på att saken varit uppe till diskussion. Det gäller inte bara ett handelsavtal utan dessutom inrättandet av en institution för övervakning av implementeringen i alla länder runt hela klotet.

I Canada är Juridikprofessor Michael Geist verksam och han har mer är de flesta engagerat sig för att politiker i Canada och jorden runt ska förstå att man är på väg att skriva under ett avtal, som leder till tvingande lagstiftning i alla länder, där uppköpare av upphovsrätter kommer att kunna låsa in material och hindra människor från att vända och vrida på och diskutera detta material, eftersom de, även om de köpt en cd, dvd, bok inte skulle ha laglig rätt att dela upplevelsen av denna ägodel med andra i sitt sociala nätverk. Han har nu skrivit den femte delen i sin ACTA-guide – Tala ut! Där ger han goda råd vad vi, som inte gillar det som pågår i hemlighet bakom vår rygg, kan göra.

Idag vet vi att vår utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling, som ingår i EU:s Ministerråd, redan har godkänt ett handelsavtal med Syd-Korea. På goda grunder kan vi anta att detta avtal kan ge en fingervisning i vilken riktning Ministerrådet vill att Europaparlamentet ska gå – Steg 1: Handelsavtal med Syd-Korea; Steg 2: Se detta som en del av plattformen för ACTA-avtalet; Steg 3: Slutförhandla ACTA-avtalet och inrätta en institution för dess implementering i alla länders lagstiftning. Det är mot den bakgrunden vi ska se Carl Bildts inhopp på världsscenen häromdagen med såväl en Brännpunktsartikel och en artikel i Washington Post. Oscar Swartz skrev bra om den saken.

Spontant känns det som att vi har en viktig folkbildningsuppgift framför oss. Vi måste klara att beskriva konsekvenserna av ACTA-avtalet, så att vem som helst kan förstå – eller med det bildspråk, som min pappa elektrikern lärde mig för att jag skulle förstå; Vi måste ta till oss den kunskap, som Michael Geist och andra väl insatta människor erbjuder och omvandla den till ett vardagsspråk – gå från högspänning till hushållsel – där vi, som kandiderar för Piratpartiet till riksdagen, måste fungera som transformatorstationer. Det hela problematiseras av bland andra Johan Mitt i steget Westerholm, som lyfter fram avigsidorna, som följer av den kriminella verksamhet, där mindre nogräknade livnär sig på den profit, som finns att göra genom billig tillverkning av märkesvarukopior i länder med fattig befolkning för försäljning i rikare länder, där vi gärna prålar i lånta fjädrar. Parasiter uppsöker en livsform och livnär sig på den. Det är behjärtansvärt att vilja göra något radikalt för att komma åt detta, men när detta ses uteslutande som ett problem, där upphovsrätt och patenträtt måste skyddas, då finns anledning misstänka att det ena bara används som bräckjärn för att åstadkomma det andra. Hur kan man avskaffa fattigdom och elände genom att enbart se till de rikare ländernas intressen? Intressen som handlar om att kringskära den allmänna digitala domän, som är utomordentligt viktig för utveckling av såväl kunskap som allt socialt och kulturellt liv, måste motarbetas. Svensk Myndighetskontroll drar sitt strå till stacken. Anders Widén skriver om Goliats giriga ansikte ur en författares perspektiv.

Christian Engströms rapport från Bryssel visar att det är hög tid att ta oss an uppgiften att förklara vad ACTA handlar om. Han är MEP för Piratpartiet och ingår i De grönas grupp i EU och därför skriver han på engelska, varför Google Översätt är flitigt i bruk hos mig. Noterar att Karl Sigfrid jobbar på sin kant för att vidga läsarnas vyer. Liksom EFF som rapporterar om ACTA ur ett franskt perspektiv och vad vi kan lära av Korea. Ett arbete till stöd för folkbildningen i denna sak skulle dessutom kunna ha det goda med sig att vi lärde oss att avvakta en domstolsbehandling, innan vi dömer ut en människa. Mårten Schultz skriver bra om den saken. Varför kräva beslut i domstol för en rättssäker behandling om vi i andra sammanhang struntar i den saken?

Intressant.

Hemliga ACTA försvagar demokratin.

Såg redan igår att DN publicerat en intervju med regeringens sakkunnige i fråga om ACTA-avtalet, Magnus Graner på justitiedepartementet, men förmådde inte tända om efter det inlägg som jag redan höll på med. Dessutom blir denna nyhet inte inaktuell i första taget, då det går att vändra och vrida på den och dess innehåll på ett antal olika axlar beroende på i vilken utsträckning förtroendet för regeringen är intakt. Redan igår kom jag på mig med att känna sorg när jag kom på mig med att jag kände rejält tvivel och tänkte tankar som ”det är dags att säga det nu”, ”men det kostar ju inget, eftersom det enligt den nya konstitutionen är EU som beslutar och Sverige sedan bara har att packa och rätta sig”. En journalist, som jag känner förtroende för, DN:s Hans Rosén, får svar på sina frågor, men vad har dessa svar för betydelse för saken rent konkret!? Hos mig själv kan jag se vad hemlighetsmakeriet redan har ställt till med.

Då jag följer många intressanta människor både på twitter och facebook nås jag också av intressanta länkar till sådant, som händer kring bland annat ACTA-avtalet. Isobel skriver idag i Expressen Hemliga ACTA – hot och skandal. Karl Sigfrid ser det som pågår i ett förklarande ljus. Via OCQ kommer jag till p2p.net och kollar länkar, där en leder till Wireds Epicenter och artikeln Copyright Time Bomb ... med intressant information om vad som är på väg att hända i USA. Det förklarar väl varför det var så viktigt att förlänga upphovsrätten för inspelad musik tidigare i år? Vår MEP Christian Engström publicerar fakta om musikindustrin åren 2004 – 2008, som talar sitt tydliga språk. Oscar Fredriksson ställer också frågan: - Vad betyder positiva signaler om ACTA? Berinder skriver om Acta i det demokratiska samtalet. Scaber Nestor undrar om digitala bibliotek kan vara lösningen på problem som följer av upphovsrättslobbyn skräck för den digitala miljön. Mindpark bjuder på gästbloggare, Sölve Dahlgren, som ger ut sin debutroman Innebandypiraterna på eget förlag och i samband med det skriver han intressant om den historiska utvecklingen från att vara beroende av bokförlag till utgivning på egen hand. Läsvärt.

När etablissemanget kör över människor, som ser informationsteknikens möjligheter, är det bra att det finns människor som analyserar och beskriver läget – Hax gör här ett mycket bra inlägg med fokus på politiken All makt går ut över folket. Hoppas innerligt att Piratpartiet kan medverka till att vi kan vrida politiken tillbaka till grundlagens All offentlig makt utgår från folket.

Intressant.

Regeringens syn på Telekompaketet m m.

Idag höll Näringsdepartementet en föredragning för inbjudna journalister, som allmänheten kunde följa på nätet. Själv hade jag ett besök hos sjukgymnasten inbokat, varför jag var förhindrad, men lyckligtvis har det varit möjligt att ta del av detta efteråt. Man kan tycka vad man vill om innehållet i föredragningen, men bara detta att använda tekniken för att låta oss ta del var föredömligt. Hoppas bara att eftersändningen ligger kvar till dess omröstningen genomförts nu på ondags. Annars finns valda delar upplagda på YouTube.

Av SvD:s rapportering att döma skulle jag och många med mig att ha fått en hel del om bakfoten, när vi befarar att det, som nu sker i Europaparlamentet, kan äventyra internets frihet. Här betonas konsumentnyttan och den ökande konkurrensen. Om jag tolkade de föredragande rätt ansågs farhågorna för en utveckling mot ett kabel-tv-internet, som obefogade, eftersom tillsynsmyndigheterna ska se till att man följer direktiven och där finns inget av detta. Intressant mot bakgrund av att såväl La Quadratur du Net och forskaren Monica Horten med webbsidan Iptegrity.com kan vittna om att rädslan för detta är högst påtaglig. Men eftersom ingen av de föredragande kunde berätta något om hur psalmerna går bland tjänstemän och politiker i andra länder, kan det, som vi gränsöverskridande ;-) bloggare fått oss till livs, inte avfärdas som sagor eller myter. Vid föredragningen påstods t ex att formuleringar om ”lawful content” inte längre finns med i texten, men Intensifier m fl kan visa att det kan uppfattas som osanning. Scaber Nestor ser det också på det sättet, men debattens vågor går höga i kommentarsfältet. Jens O kompletterar, i likhet med Olof.

DN tecknade den 27 april en bakgrund, som vad jag kan se är en bra sammanfattning av läget i frågan om en översyn av ett antal direktiv, som gäller internets framtid. Men, med den attack mot internet, som främst kommer från upphovsrättsindustrins aktörer men också från tongivande journalister, författare och artister är det inte alls underligt att vi, som sett internet som ett enastående verktyg för att kunna utöva våra demokratiska fri- och rättigheter på ett rättssäkert sätt, tagit upp den kastade handsken och tagit en match för att internets möjligheter inte ska drunkna i det träsk, som skapats av dem som bara ser nätet som ett hot mot allt av vikt och värde i ett samhälle. Mot denna fond av näthatare är det inte underligt om vi, som älskar nätet, gör motstånd och börjat ifrågasätta om deras rättigheter verkligen står i rimlig proportion till alla andra människors rätt att kunna nyttja nätet i sina dagliga liv utan en rad restriktioner och risk för ett orättmätigt intrång i våra demokratiska fri- och rättigheter och brist på en rättssäker hantering vid en eventuell anmälan om ett brottsligt beteende. Tydligast syns detta i Frankrike, vilket Anaïs berättar om.

För övrigt skriver DN, SvD, AB och Expressen idag om att en kompromiss är klar, men reaktionerna runt om i Europa speglar att kampen för att rädda den ursprungliga 166:an inledd av Christofer Fjellner (M) och senare lagd av Eva-Britt Svensson (V), vid den första behandlingen i Europaparlamentet, fortfarande pågår, nu genom en allians av V, MP och Junilistan, som stödjer ett paket av kompletteringar, som går under beteckningen Citizens´ Rights Amendments. Även om Christofer Fjellner (M) förklarat sig vara nöjd med kompromissen, så är Eva-Britt Svensson m fl alls inte nöjda. De slåss för att vi, när vi vistas på internet, ska ses som medborgare och inte bara behandlas som kunder eller konsumenter. Just nu handlar striden om i vilken ordning man ska rösta om de olika förslagen, vilket bl a Carl Schlyter har synpunkter på. Erik Hultin undrar m a a detta: - Hur korrupt och odemokratiskt får EU vara? Jag vågar tippa att det blir rörigt. Ser också hos Isobel att Christofer Fjellner kommer att rösta på 166:an på onsdag :-).

Vill man få en inblick i hur de, som idag sitter i Europaparlamentet, ser på resultatet av sitt deltagande finns en intressant artikel i dagens DN. Intressant att de värdesätter den större frihet att agera i individuella hjärtefrågor, som finns i Bryssel. Det säger också en hel del av intresse om den svenska riksdagens arbetssätt. Karl Sigfrid (M) har funderat en del kring den saken. Sedan blir jag givetvis nyfiken när jag först läst att Carl Schlyter (MP) tycker att lobbyisterna är ett problem, medan Åsa Westlund (S) tycker tvärtom. Hon menar att sådana finns hemmavid på kommunal nivå, men där är det ingen som ställer några frågor om saken. Det måste det bli ändring på och jag får väl börja här hemmavid, när kampen om Telekompaketet är över. Vi har ju ett val även 2010. Hot eller löfte? Det beror alldeles på vem som läser detta ;-)

Upphovsrätten och teknikskiftet.

Inleder med ett stort tack till Same same but different, vars fullspäckade veckogenomgång kom, som från himlen sänd, när jag hade börjat fundera på dagens inlägg.

Ikväll kl. 20.00 anordnar Publicistklubben debatt under rubriken Vad händer med journalistiken när upphovsrätten försvagas? Debatten sänds på Publicistklubbens webb.

I en tid då upphovsrättshökarna visat musklerna och på olika sätt försöker sätta skräck i alla, nu när de fått möjlighet att med stöd av IPRED-lagen beivra intrång i upphovsrätten, då talar journalister och publicister om att upphovsrätten försvagas. Jag försöker förstå vad jag har missat när jag ser det rakt motsatta – att allt fler lagar stiftas för att kringgärda upphovsrätten med ännu starkare stängsel. När det inte hjälper, försöker upphovsrättens hökar genom EU-administrationen lobba fram ett handelsavtal – ACTA – som bl a ska ge tullen rätt att genomsöka datorer, usb-minnen och andra lagringsmedia i jakt efter innehåll skyddat av upphovsrätt.

För 8 månader sedan hade jag ingen aning om att musik-, film- och dataspelsindustrin under tio års tid har bedrivit ett veritabelt krig mot den teknik, som möjliggör fildelning, vilket rättegången mot The Pirate Bay var tänkt att utgöra kulmen på. När TV4 skapade rubriker kring The Pirate Bay och Arbogabilderna borde det ha varit lätt att se att detta var en del i den striden, men icke. Den kände journalisten Björn Elmbrant var en av många, som i Dagens Arena förfasade sig. Inte över att Tingsrätten i Arboga missat att med stöd av sekretesslagen hemligstämpla bildmaterialet, utan för att en enskild individ hade ett meddelande uppsatt hos The Pirate Bay att materialet, som då var offentliggjort av tingsrätten, fanns tillgängligt hos denna person. Tidigare hade journalisten ofta varit filtret mellan rättsinstansen och läsaren, men med internet blir allt offentligt tillgängligt för alla. Efterfrågan på Arbogabilderna ökade lavinartat efter TV4:s nyhetsinslag, men ingen journalist utkrävde något ansvar av Tingsrätten och ingen opinion förfasades över TV4:s medverkan i spridningen. Tvärtom. Fortfarande cirkulerar upprop på nätet med krav på att bilderna ska tas bort, nu som ett firande av en årsdag. Det säger mig att etablerade media oavsett formen för att bära ut information till folket underlåter att göra det.

Kan skillnader i synen på internet förklara att vi har så olika bilder av det som sker?

Ja, jag tror att en bidragande orsak är många journalisters och författares nedlåtande syn på internet och de människor, som gillar att vara på nätet under en del av sina dagliga liv. Dessa från bloggträsket upphöjda ser ingen nytta, utan mest elände förknippat med nätet. I färskt minne har jag samtalet i SvT:s Babel, då författaren Jan Guillou skåpade ut oss. Paul Ronge förhåller sig mera balanserat i sitt inlägg Om bloggsnatter och stofiler.

I debatten om papperstidningens framtid i förhållande till tidningen på nätet är tonen minst lika skruvad. Bo Svensson, vd för Mktmedia, uttalar sig i Medievärlden och kan nog anses stå för den uppfattning som är mest frekvent inom pressen. En som på ett bra sätt beskrivit det skifte, som pågår, och då ur en annan synvinkel är Sydsvenskans Anders Mildner. Han beskrivning av processen när man möter andra, som skriver och kommenterar, känner jag som bloggare igen mig i. En människa är inte en öde ö. Med Bo Svenssons språkbruk räknas nog Mildner till Internetlibertarianerna. Men, den som känner behov av att klistra sådana etiketter på människor, med andra erfarenheter än de man själv har, gör sig själv en otjänst. Det är inte svårt att se att de yngre föredrar webben medan vi äldre föredrar papperstidningen. Men, att göra det till en fråga om kvalitet håller inte hela vägen. Med vana att vara på nätet, har jag upptäckt att det finns flera sätt att se på saken än vad etablerade media bjuder på. Genom att själv delta lär jag mig också att inte ta saker för givet. Det finns även webbplatser, t ex Second Opinion och Newsmill, där möjlighet ges att se nyheter ur olika synvinklar. Då kan man bilda sig en egen uppfattning, som inte är mera sann eller falsk än någon annans.

Medan jag botaniserat för att spegla de tongivande opinionsbildarnas syn på upphovsrätt och internet har Lars-Erick funnit att det finns liberaler, om man tar sig tid och ser sig omkring. Det tråkiga är att de inte finns bland riksdagens politiker, tänker jag, samtidigt som jag känner att jag börjar bli otålig – varför svarar inte journalisten på Svenska Dagbladet, som skrev om opinionsmätningen, på min per mejl ställda fråga: - Hur stor procentandel ansåg sig inte kunna rösta på något parti? Tänk om vi, som är besvikna på alliansen på grund av FRA, IPRED m m, skulle vara Sveriges tredje största parti!? Den delen räknas ju bort innan man fördelar sympatierna. Avslutar med Christian Engström, som skriver om skyddstider för upphovsrätten.

Intressant. Same same but different.

IPRED - Tillgängliggörande blir olagligt 1 april.

Om två dagar klubbar riksdagen igenom IPRED-lagen, som ger upphovsrättsindustrin rätt att själva göra det jobb som åklagare och polis normalt gör. På nätet har diskussionens vågor gått höga med tanke på att rättssäkerheten är minimal då ett ip-nummer och en skärmdump inte är något hållbart bevis på att en nerladdning skett. Det vet industrin, som lobbat fram denna lag, och därför har politikerna gått dem till mötes och ger dem rätt att göra husrannsakan och beslagta datorer för undersökning. Att det är så har jag förstått när jag läst vad den f d it-brottsutredaren André Rickardsson skrivit bl a hos Newsmill. Där finns för övrigt flera intressanta artiklar som rör fildelning och upphovsrätt, bl a en där Centerpartiets rättspolitiske talesman Johan Linander beskriver hur det kommer sig att lagförslaget ser ut som det gör. Där framgår bl a ”det kommer att krävas mer än enstaka nedladdningar för att abonnentuppgifter ska lämnas ut. Däremot anses tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddat material vara av det slaget att uppgifter ska lämnas ut även för enstaka verk”. Tillgängliggörande – var har vi hört det ordet tidigare?

Just det, i rättegången mot The Pirate Bay! När EU backat och lagt Medina-rapporten åt sidan, då skriver Sverige själv in en dom mot den teknik, som The Pirate Bay använder, i en lag som ska träda ikraft den 1 april 2009! Önskar jag kunde ta det som ett april-skämt, men tyvärr ...

Att det inte är helt oproblematiskt att hantera dagens upphovsrätt i det nya digitala landskapet med hjälp av en alltför fyrkantig lagstiftning visar ett debattinlägg i dagens DN.se av rättssociologerna Håkan Hydén, Stefan Larsson och Måns Svensson vid Lunds Universitet. Men, det är inget som stör den rättvisa som nu har sin gång. Att åklagarens bisittare laddar för att göra bra ifrån sig, läser jag på projO´s blog. Här visar hon hur Carina Rydberg i gruppen ”Författare” på Facebook vädjar om hjälp till sin väninna Monique Wadstedt, som letar framträdande författares snärtiga ord till sin slutplädering i rättegången mot The Pirate Bay. Vi är många som tycker att detta är intressant bl a Nicklas Lundblad på sin blogg Kommenterat. Här dock en författare, som ser ut att ha tänkt igenom saken – Stefan Stenudd, men det passar kanske inte in i upplägget.

Andra som bloggar om ämnet är Mårtensson, Annie Johansson, Opassande, Mitt i steget, Det progressiva USA, Sagor från livbåten och Skiften för att bara nämna några. Avslutar med Badlands Hyena, som så ofta kan locka till goda skratt.

PS. Ser att Mitt i steget och In your face har en artikel i dagens Norrtelje Tidning om den motion som de skrivit tillsammans med fyra andra bloggande socialdemokrater. Alla lever inte delar av sina liv på nätet, varför nätdebatten måste föras ut även i den vanliga papperstidningen. I skiftet mellan det gamla och det nya är det viktigt att den finns och därför prenumererar jag. DS.

Dags ta ett tag med fildelning igen?

Då jag själv inte är så insatt, utan behöver sätta mig in i saken, gör jag idag det enkelt för mig och lämnar ordet till MinaModerataKarameller.

MinaModerataKarameller...: Så var det dags att ta ett tag med fildelning igen då...

Jag har hört delade meningar bland artister och författare. Vet bara hur jag själv fungerar - möjligheten att lyssna på låtar på nätet leder ofta till att jag får lättare att avgöra vilka skivor jag sedan ska köpa. Det som jag tidigare kunde göra i skivbutiken gör jag nu på nätet. Jag vet också artister som gjort sig ett namn först på nätet innan vederbörande upptäckts av en större publik i det verkliga livet - IRL, som det heter här. När det gäller författare, läser jag ofta recensioner och söker info på nätet. Gillar dock riktiga böcker med ett bra innehåll mellan pärmar. Men, jag är inte teknikfientlig, utan tycker att det är bra med en mångfald olika lösningar, det viktiga är att vi läser. Sedan behövs naturligtvis lösningar, som gör att artisten eller författaren kan få betalt för sina verk, men om det ska ske genom lösningar, där multiföretag inom olika branscher ges laglig rätt att jaga fildelare, det är jag mycket tveksam till. Tycker t ex att Vulcan.se är ett intressant projekt, för författare som vill prova ett nytt sätt att ge ut böcker.

Slutar med en länk till Hax som har konkreta förslag vad man bör göra för att hejda dåliga förslag som är på gång inom EU i det s k Telekom-paketet.

Litterär fest 29 juni – 2 juli

Sveriges Författarförbund arrangerar i sommar den internationella kongressen Waltic. Waltic står för Writers and Literary Translators International Congress och här kommer författare och översättare från hela världen att mötas för att utbyta erfarenheter om litteratur, läsande, demokrati och mänskliga rättigheter. Arrangemanget har en egen webbsida där mer information kan inhämtas. Där kan man även beställa nyhetsbrev som kommer ut med jämna mellanrum samt anmäla intresse för att ställa upp som volontär.

Detta presenterades i samband med Bok- och Biblioteksmässan då bland många andra DN skrev om det och idag skriver SvD Kultur om det arbete som pågår för att ro det hela i hamn. Där berättas också om ett intressant initiativ av Björn Ulvaeus, Jan Guillou och Henning Mankell för att också författare och översättare från fattiga länder ska kunna komma till Waltic. Något som även DN Kultur skrivit om. Det talas redan om detta som den första Waltic-kongressen, vilket visar att avsikten är att denna kongress kommer att följas av flera, men när och var blir en sak för denna första kongress att ta ställning till.

Även om det först och främst är en kongress för författare och översättare finns ambitionen att ordna flera publika aktiviteter då litteraturintresserade ska ges möjlighet att träffa flera av de deltagande vid kongressen. Tanken är att genomföra dessa öppna arrangemang i sambete med olika aktörer med intresse för litteratur och läsande samt demokrati och mänskliga rättigheter, men detta program är ännu inte spikat.

Vilken fest som väntar oss! Må vi alla be en bön för att vädergudarna ska vara oss nådiga så att Stockholm kan visa sig från sin allra bästa sida under dessa dagar!

Andra bloggar om Waltic: SLL-biblioteken och Skrivtips

Författardrömmar?

Läste för några dagar sedan på Biblioteksbloggen om självpublicerings- och bokhandelssajten Vulcan.se som några dagar tidigare presenterats i !nternetworld. Bakom satsningen står bl a Linda Skugge och Sigge Eklund. Sigge E är känd i bloggosfären och arbetar för närvarande hos Bonniers. Vulkan.se är inte ett förlag utan en teknisk plattform, där författaren själv står som ansvarig utgivare. Publiceringstjänsten d v s överföringen av materialet till den tekniska plattformen är gratis, men sedan tillkommer ett Distributionspaket, vilket gör det möjligt för författaren att publicera sitt verk genom plattformen. Där ger Vulcan.se en köpare möjlighet att beställa verket antingen i digital form eller i form av en pocketbok till ett pris, som innehåller produktionskostnad enligt Vulcans prislista, eget påslag och Vulcans påslag i förhållande till detta, samt bokmoms och ev. fraktkostnad (pappersexemplar). Allt enligt de publiceringsvillkor, som ingår i avtalet mellan Vulcan.se och författaren. Vid lanseringen den 15 november 2007 presenterades Vulkanmanifestet som presenterar det revolutionerande med denna tjänst.

En liknande tjänst finns hos Bokutgivning.se som förlaget Recito i Borås står bakom. Recito presenterar sig som ett innovativt företag, som jobbar med kreativitet inom det skrivna och lästa ordet men också inom informationsteknologin. De har skapat, äger och driver ett antal svenska websajter, som riktar sig till kreativa människor och de jobbar nära författare i sin förlagsrörelse.

Jag vågar inte ge mig in på någon regelrätt jämförelse och uttala mig om vilken av dessa tjänster, som förefaller vara mest prisvärd. Det överlåter jag åt den, som är intresserad därav, att reda ut. Mina drömmar med bäring på ordsnideri stannar vid bloggande, av och till en debattartikel i NT och en och annan text som BalticFem behöver.

En bok sprungen ur sorg

Igår var jag i Stockholm för att tillsammans med många andra pensionärer besöka ABF-husets Fabian-salen, för att lyssna på författare Annika Borg, norrtäljeprofilen Willy Borgs dotter, som berättade om sin senaste bok Inga fler dagar inom parentes.

Jag har haft boken i min ägo, sedan Boklördagen i Norrtälje, men bara hunnit eller orkat med den halvvägs. Eftersom den rör vid känslor, som varje sörjande människa kan känna igen sig i, men inte alltid har möjlighet att sätta ord på, kan man inte sträckläsa den. Jag har förundrats, medan jag läst, att Annika haft förmågan att beskriva det kaos, som man befinner sig i när en kär anhörig dör. Hur har hon förmått fånga orden och sätta dem på pränt? Under hennes föreläsning fick jag förklaringen – hon visste inte att hon hade en bok om sorg inom sig, den rann ut ur henne genom fingrarna, som skrev och skrev. Det var värt resan till Stockholm att få höra henne säga det. Under frågestunden tog jag mod till mig och talade om detta för henne och alla andra åhörare. Efter föreläsningen var det många, som var intresserade av att själva läsa boken. Men bokförlaget var tråkigt nog inte på plats. I gengäld gavs åhörarna tillfälle att tala med varandra och under väntan på bussen vid hållplatsen på Sveavägen berättade en fram till dess helt främmande kvinna vad Annikas röst, radioprästen, hade betytt för henne. Ur upplevelsen av Annika blev vi så förtroliga att kvinnan bad mig hälsa till staden Norrtälje, där hon en gång haft en väninna, som tyvärr inte var i livet längre.

Bengt Nordin och hans livsverk

Läser med stor behållning Karin Thunbergs artikel i SvD:s kulturbilaga om litteraturagenten Bengt Nordin och hans livsverk, när han nu valt att sälja sitt företag för att få mera tid till att leva tillsammans med sina nära och kära. Detta efter en trafikolycka för snart ett år sedan, som han överlevde som genom ett under.

Jag har bara ett råd: - Läs artikeln och förundras över hur viktigt det personliga mötet mellan en författare och dennes agent kan vara. Ett samspel som vi läsare fått möjlighet att vara med om och skörda frukterna av. Som tack för hans insats önskar jag honom många lyckliga år tillsammans med familj och vänner.

Boklördagen blev lyckad

Vi inom styrelsen i Stadsbibliotekets vänner lyckades sprida flera av de medverkade författarnas böcker med hjälp av lotterier, där hela inkomsten gick tillbaka till lottköparna i form av bokvinster. Och under det lättsamma prat, som uppstod mellan oss och bibliotekets besökare, när vi pratade för möjligheten att vinna böcker, lyckades vi även värva 20 nya medlemmar till vår förening. Stadsbiblioteket vänner är en ideell förening för alla med syfte att stimulera läsning av böcker för rika inre upplevelser, personlig utveckling och inhämtande av kunskap. Ett myller av besökare visade att Stadsbiblioteket bjöd på en givande lördag.

Personligen kunde jag glädjas åt mötet med många vänner och bekanta. Av författaren Yngve Berger fick jag "Berättelsen om Hanna" med en tillägnan, som värmer hjärtat på ett sätt som jag hoppas håller i sig under den mörka trista tid som väntar. När jag läste boken för några år sedan blev jag överförtjust. Med en åldersdement mor var det förlösande att läsa om en åldrande kvinnas förändring och reaktionerna i hennes omgivning. Jag minns att jag då försökte tipsa de som sysslar med personalutbildning att boken med fördel kunde ingå som den del i omsorgens kurslitteratur. Ett annat kärt återseende var mötet med författaren Annika Borg, som växte upp här i Norrtälje. När jag träffade henne första gången vill jag minnas att hon var i 14-15-års åldern. Då var jag fritidskonsulenten, som fick möjlighet att samla ett 20-tal ungdomar under en sommarvecka, för att de med hjälp av video och bandspelare och proffsiga handledare skulle undersöka ungdomars situation i Norrtälje. Annika var en av kursdeltagarna. Igår köpte jag hennes senaste bok "Inga fler dagar inom parentes - Om livet, döden och sorgen" och i sin dedication berörde hon vad kursen då för länge sedan betytt för henne. Och jag kände mig både glad och tacksam för att jag fått träffa henne igen, nu som vuxen och av många människor mycket omtyckt präst.

Inför boklördagen på Stadsbiblioteket

Boklördag är ett initiativ från författaren Katarina Kieri, som sedan några år nu blivit något av en tradition. I morgon lördag håller Stadsbiblioteket öppet hus och uppemot 40-talet författare erbjuds att duka upp sina böcker och möta sina läsare "rakt över disk". Det brukar vara en dag man gärna minns. För min personliga del kan jag berätta att lyckokänslan var monumental när jag något år tidigare lyckades förvärva ett exemplar av EN BOK FÖR ALLA:s "Mannens dikt om Kärlek - en antologi av Göran Palm", med dennes tillägnan till en man i min vänkrets, som dock inte insåg värdet i denna gest ;-)

Efter att ha ställt iordning sina bord tidigare idag, hade en del författare hörsammat inbjudan från Roslagens Konstnärsgille att i kväll träffas för ett mingel med inslag av berättelser och uppläsningar i Konsthallen. Jag kom hem för en stund sedan och känner för att vilja dela med mig av den glädje jag känner inför att människor, trots allt prat om tidsbrist, ändå ger sig tid att träffas för en pratstund, där man också delar med sig av sina berättelser. En inspirerande upptakt till morgondagen då vi från 10.00 till 16.00 ska verka till stöd för författares verk och bibliotekets roll. Vill du veta mera kan du gå vidare till www.norrtalje.se/boklordag

Intressanta artiklar

Hemma hos barnbarnet igår gavs tid till en titt i deras dagstidning, och där fångades jag främst av två artiklar. Den ena handlade om nomineringarna till August-priset, där sex författare i de tre olika kategorierna; Årets svenska skönlitterära bok; fackbok; samt barn- och ungdomsbok har nominerats. Spännande se vilken författare som respektive jurygrupp väljer. De har ett för dessa författare och oss läsare betydelsefullt jobb framför sig. När man inte hinner läsa allt, som ges ut, är det gott att få ett eller annat tips om vad som är läsvärt.

Den andra nyheten är av ett slag som gör mig upprymd. Den handlar om att katten "Socks", som var USA:s ledande katt under Clintons era. Den hade skänkts bort till Bill Clintons sekreterare när ämbetsperioden var slut. Nu används detta faktum av motståndarna till Hillary Clinton - hennes image som kattvän har gått upp i rök och alla ser nu att hon använt "Socks" uteslutande i politiskt syfte. Så kan det gå för en politiker, som är i händerna på "spin-doctors", d v s experter på påklistrade attribut och attityder. Hunden "Buddy" hade, enligt samma artikel, rusat ut framför en bil och blivit överkörd, strax efter att Hillary och Bill flyttat in på en annan adress. Jag är ingen motståndare till dem, men gläder mig när saker, som klistrats på politiker för att vinna väljare, avslöjas.

"Det bästa sättet att leva med heder i den här världen, är att vara den man låtsas vara."
sagt av den grekiske filosofen Sokrates (470 f.K - 399 f.K)