Upphovsrätten och teknikskiftet.

Inleder med ett stort tack till Same same but different, vars fullspäckade veckogenomgång kom, som från himlen sänd, när jag hade börjat fundera på dagens inlägg.

Ikväll kl. 20.00 anordnar Publicistklubben debatt under rubriken Vad händer med journalistiken när upphovsrätten försvagas? Debatten sänds på Publicistklubbens webb.

I en tid då upphovsrättshökarna visat musklerna och på olika sätt försöker sätta skräck i alla, nu när de fått möjlighet att med stöd av IPRED-lagen beivra intrång i upphovsrätten, då talar journalister och publicister om att upphovsrätten försvagas. Jag försöker förstå vad jag har missat när jag ser det rakt motsatta – att allt fler lagar stiftas för att kringgärda upphovsrätten med ännu starkare stängsel. När det inte hjälper, försöker upphovsrättens hökar genom EU-administrationen lobba fram ett handelsavtal – ACTA – som bl a ska ge tullen rätt att genomsöka datorer, usb-minnen och andra lagringsmedia i jakt efter innehåll skyddat av upphovsrätt.

För 8 månader sedan hade jag ingen aning om att musik-, film- och dataspelsindustrin under tio års tid har bedrivit ett veritabelt krig mot den teknik, som möjliggör fildelning, vilket rättegången mot The Pirate Bay var tänkt att utgöra kulmen på. När TV4 skapade rubriker kring The Pirate Bay och Arbogabilderna borde det ha varit lätt att se att detta var en del i den striden, men icke. Den kände journalisten Björn Elmbrant var en av många, som i Dagens Arena förfasade sig. Inte över att Tingsrätten i Arboga missat att med stöd av sekretesslagen hemligstämpla bildmaterialet, utan för att en enskild individ hade ett meddelande uppsatt hos The Pirate Bay att materialet, som då var offentliggjort av tingsrätten, fanns tillgängligt hos denna person. Tidigare hade journalisten ofta varit filtret mellan rättsinstansen och läsaren, men med internet blir allt offentligt tillgängligt för alla. Efterfrågan på Arbogabilderna ökade lavinartat efter TV4:s nyhetsinslag, men ingen journalist utkrävde något ansvar av Tingsrätten och ingen opinion förfasades över TV4:s medverkan i spridningen. Tvärtom. Fortfarande cirkulerar upprop på nätet med krav på att bilderna ska tas bort, nu som ett firande av en årsdag. Det säger mig att etablerade media oavsett formen för att bära ut information till folket underlåter att göra det.

Kan skillnader i synen på internet förklara att vi har så olika bilder av det som sker?

Ja, jag tror att en bidragande orsak är många journalisters och författares nedlåtande syn på internet och de människor, som gillar att vara på nätet under en del av sina dagliga liv. Dessa från bloggträsket upphöjda ser ingen nytta, utan mest elände förknippat med nätet. I färskt minne har jag samtalet i SvT:s Babel, då författaren Jan Guillou skåpade ut oss. Paul Ronge förhåller sig mera balanserat i sitt inlägg Om bloggsnatter och stofiler.

I debatten om papperstidningens framtid i förhållande till tidningen på nätet är tonen minst lika skruvad. Bo Svensson, vd för Mktmedia, uttalar sig i Medievärlden och kan nog anses stå för den uppfattning som är mest frekvent inom pressen. En som på ett bra sätt beskrivit det skifte, som pågår, och då ur en annan synvinkel är Sydsvenskans Anders Mildner. Han beskrivning av processen när man möter andra, som skriver och kommenterar, känner jag som bloggare igen mig i. En människa är inte en öde ö. Med Bo Svenssons språkbruk räknas nog Mildner till Internetlibertarianerna. Men, den som känner behov av att klistra sådana etiketter på människor, med andra erfarenheter än de man själv har, gör sig själv en otjänst. Det är inte svårt att se att de yngre föredrar webben medan vi äldre föredrar papperstidningen. Men, att göra det till en fråga om kvalitet håller inte hela vägen. Med vana att vara på nätet, har jag upptäckt att det finns flera sätt att se på saken än vad etablerade media bjuder på. Genom att själv delta lär jag mig också att inte ta saker för givet. Det finns även webbplatser, t ex Second Opinion och Newsmill, där möjlighet ges att se nyheter ur olika synvinklar. Då kan man bilda sig en egen uppfattning, som inte är mera sann eller falsk än någon annans.

Medan jag botaniserat för att spegla de tongivande opinionsbildarnas syn på upphovsrätt och internet har Lars-Erick funnit att det finns liberaler, om man tar sig tid och ser sig omkring. Det tråkiga är att de inte finns bland riksdagens politiker, tänker jag, samtidigt som jag känner att jag börjar bli otålig – varför svarar inte journalisten på Svenska Dagbladet, som skrev om opinionsmätningen, på min per mejl ställda fråga: - Hur stor procentandel ansåg sig inte kunna rösta på något parti? Tänk om vi, som är besvikna på alliansen på grund av FRA, IPRED m m, skulle vara Sveriges tredje största parti!? Den delen räknas ju bort innan man fördelar sympatierna. Avslutar med Christian Engström, som skriver om skyddstider för upphovsrätten.

Intressant. Same same but different.

Hyllning av en hjälte och fortsatt kamp.

Går en runda bland mina favoriter och ser till min stora glädje att Jonas den tappre af Westerås hedras av Svensk Myndighetskontroll, Calandrella och Jens O för sitt motstånd mot lagstiftningen, som legitimerar FRA:s trålning i trafikfloden på internet. Själv skriver Jonas på bloggen Trapprotest v 2-5.

Calandrella är en skärpt trettonåring, som visar att hon tänker ett snäpp längre än vad många i riksdagen klarar av. Detta är bara början på det nya skriver Jens O och jag är böjd att hålla med. Kampen för nätets frihet och rätten till vår integritet har bara börjat.

Ser att Lars-Erick gjort ett tillägg i bloggnamnet – en liberal rebell och påminner om liberalismens historia. Ett gott avstamp, sedan gäller det att vi hittar politiker att rösta på, först i EU-valet och sedan vid valet 2010. När jag hos Copyriot läst om det mycket fula spel som bedrivs i Bryssel, lutar jag åt att jag måste jobba mycket aktivt för att flera ledamöter, som inte går upphovsrättsindustrins ärenden, kommer in i EU-parlamentet.

Knappt hade jag hunnit glädja mig åt Spotify, ett lagligt sätt att lyssna på musik över nätet, förrän jag nås av upplysningen att tillgången till låtar kommer att begränsas. Jag håller med MinaModerataKarameller ”Det kunde man gett sig fan på...” Här fanns ett bra sätt att distribuera musik, men det kom väl olägligt med tanke på den stora gråt- och snyftvals som Ifpi och Antipiratbyrån riggat upp inför all den lagstiftning, som de vill omge sig med för att slippa hänga med i tidens utveckling. Jag förstår varför Copyriot och andra lägger ihop två och två och får svaret att politikerna håller på att utsättas för en kupp riggad av upphovsrättsindustrins lobbyister. Den verksamheten är inte gratis, varför man kan förstå varför de så gärna vill ha IPRED-lagens möjligheter att utan inblandning av domstol mjölka lättskrämda ungdomar och deras föräldrar på pengar. Jag lutar åt att Michael G:s idé om en bojkott är värd att jobba på. Intressant.

FRA, MUST, Säpo m m

Nu gäller det att vi i bloggosfären inte drabbas av högmod. Det skrivs om oss i Aftonbladet som den fjärde statsmakten. Dit det bär, bär det iväg! Jag har i vart fall lagt märke till att vi i denna sfär får genomslag först sedan vi lyckats fånga intresset hos dem som verkar inom traditionella media. Just nu skriver jag nästan lika ofta en debattartikel i Norrtelje Tidning som jag skriver ett blogginlägg. Det beror på FRA-debatten, som fortgår i oförminskad styrka.

Här en, som nyss fångade mitt intresse: ”Säpos register fullt av nonsens” där framförallt det sista stycket är värt att upprepas: ”Att olika säkerhetstjänster konkurerar med varandra, som HAX också nämner är helt normalt. MUST och Säpo har aldrig varit kompisar och nu när FRA är fristående från militären har vi en tredje organisation som konkurrerar med de andra om att få avlyssna mest och bäst”.

Aha – nu förstår jag: Ännu ett exempel på gossarnas benägenhet att vilja ha störst organ ;-). Skämt åsido – det är mycket som flyter upp till ytan i den här debatten. Men nog förklarar väl dragkampen mellan olika statliga organ en del av situationen som vi hamnat i.

Nu kan vi också se att FRA-lagens tillskyndare eller ”bloggsordiner” tar plats i kommentarsfälten på en del bloggar, bl a hos Henrik Alexandersson, kallad Hax. Där är det några, som gör ett stort nummer av att han är en drogliberal, bosatt i Belgien och därför underförstått inte ska ha någon talan här i Sverige. Men, hos mig stärks intrycket; Genom att anmäla Hax till JK fick GD Åkesson och hans gäng chansen att visa styrka – man tar itu med brott mot sekretessen. Men, samtidigt dök en osökt möjlighet upp att slå in en kil i motståndet mot FRA-lagen. Lyckligtvis vet de, som känner mig, att jag inte kan inrangeras varken bland nyliberaler, drogliberaler eller struntar i sekretesslagen. Men, det hindrar inte att jag ser dessa liberaler, som människor med rätt att ha en åsikt. Om inte, finns en uppenbar risk att min egen åsiktsfrihet är i fara.

Bland kommentarerna på Hax´s blogg fann jag en riktig pärla, som jag bara måste återge: ”Hmmmm. Visst kan jag kan förstå att man som förespråkare av lagen vill splittra upp motståndet. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att kommunister, liberaler, sossar, moderater, bögar och flator, feminister och annat löst folk faktiskt hittar en gemensam nämnare istället för att tryggt harva runt i de gamla invanda mönstren. Nä, lite dikotomi är nog på plats. Vem vet vilka nyordningar den här typen av minglande kan ge upphov till?”

Bloggsordiner är för övrigt ett ord som myntats av MinaModerataKarameller, som nu senast skrev om Dataanalys och Terrorism. Intressant, som alltid. De, som läst att FRA kan jämföras med ett virus, kan hos Badlands Hyena läsa en kommentar, som kan locka till skratt eller det omvända beroende på var man står. Opassande skriver om att vi numera är misstänkta för brott, tills vi bevisat att vi är oskyldiga. Att den utvecklingen inte oroar riksdagens ledamöter får vi väl se mot ljuset av FRA.