Upphovsrätten och teknikskiftet.

Inleder med ett stort tack till Same same but different, vars fullspäckade veckogenomgång kom, som från himlen sänd, när jag hade börjat fundera på dagens inlägg.

Ikväll kl. 20.00 anordnar Publicistklubben debatt under rubriken Vad händer med journalistiken när upphovsrätten försvagas? Debatten sänds på Publicistklubbens webb.

I en tid då upphovsrättshökarna visat musklerna och på olika sätt försöker sätta skräck i alla, nu när de fått möjlighet att med stöd av IPRED-lagen beivra intrång i upphovsrätten, då talar journalister och publicister om att upphovsrätten försvagas. Jag försöker förstå vad jag har missat när jag ser det rakt motsatta – att allt fler lagar stiftas för att kringgärda upphovsrätten med ännu starkare stängsel. När det inte hjälper, försöker upphovsrättens hökar genom EU-administrationen lobba fram ett handelsavtal – ACTA – som bl a ska ge tullen rätt att genomsöka datorer, usb-minnen och andra lagringsmedia i jakt efter innehåll skyddat av upphovsrätt.

För 8 månader sedan hade jag ingen aning om att musik-, film- och dataspelsindustrin under tio års tid har bedrivit ett veritabelt krig mot den teknik, som möjliggör fildelning, vilket rättegången mot The Pirate Bay var tänkt att utgöra kulmen på. När TV4 skapade rubriker kring The Pirate Bay och Arbogabilderna borde det ha varit lätt att se att detta var en del i den striden, men icke. Den kände journalisten Björn Elmbrant var en av många, som i Dagens Arena förfasade sig. Inte över att Tingsrätten i Arboga missat att med stöd av sekretesslagen hemligstämpla bildmaterialet, utan för att en enskild individ hade ett meddelande uppsatt hos The Pirate Bay att materialet, som då var offentliggjort av tingsrätten, fanns tillgängligt hos denna person. Tidigare hade journalisten ofta varit filtret mellan rättsinstansen och läsaren, men med internet blir allt offentligt tillgängligt för alla. Efterfrågan på Arbogabilderna ökade lavinartat efter TV4:s nyhetsinslag, men ingen journalist utkrävde något ansvar av Tingsrätten och ingen opinion förfasades över TV4:s medverkan i spridningen. Tvärtom. Fortfarande cirkulerar upprop på nätet med krav på att bilderna ska tas bort, nu som ett firande av en årsdag. Det säger mig att etablerade media oavsett formen för att bära ut information till folket underlåter att göra det.

Kan skillnader i synen på internet förklara att vi har så olika bilder av det som sker?

Ja, jag tror att en bidragande orsak är många journalisters och författares nedlåtande syn på internet och de människor, som gillar att vara på nätet under en del av sina dagliga liv. Dessa från bloggträsket upphöjda ser ingen nytta, utan mest elände förknippat med nätet. I färskt minne har jag samtalet i SvT:s Babel, då författaren Jan Guillou skåpade ut oss. Paul Ronge förhåller sig mera balanserat i sitt inlägg Om bloggsnatter och stofiler.

I debatten om papperstidningens framtid i förhållande till tidningen på nätet är tonen minst lika skruvad. Bo Svensson, vd för Mktmedia, uttalar sig i Medievärlden och kan nog anses stå för den uppfattning som är mest frekvent inom pressen. En som på ett bra sätt beskrivit det skifte, som pågår, och då ur en annan synvinkel är Sydsvenskans Anders Mildner. Han beskrivning av processen när man möter andra, som skriver och kommenterar, känner jag som bloggare igen mig i. En människa är inte en öde ö. Med Bo Svenssons språkbruk räknas nog Mildner till Internetlibertarianerna. Men, den som känner behov av att klistra sådana etiketter på människor, med andra erfarenheter än de man själv har, gör sig själv en otjänst. Det är inte svårt att se att de yngre föredrar webben medan vi äldre föredrar papperstidningen. Men, att göra det till en fråga om kvalitet håller inte hela vägen. Med vana att vara på nätet, har jag upptäckt att det finns flera sätt att se på saken än vad etablerade media bjuder på. Genom att själv delta lär jag mig också att inte ta saker för givet. Det finns även webbplatser, t ex Second Opinion och Newsmill, där möjlighet ges att se nyheter ur olika synvinklar. Då kan man bilda sig en egen uppfattning, som inte är mera sann eller falsk än någon annans.

Medan jag botaniserat för att spegla de tongivande opinionsbildarnas syn på upphovsrätt och internet har Lars-Erick funnit att det finns liberaler, om man tar sig tid och ser sig omkring. Det tråkiga är att de inte finns bland riksdagens politiker, tänker jag, samtidigt som jag känner att jag börjar bli otålig – varför svarar inte journalisten på Svenska Dagbladet, som skrev om opinionsmätningen, på min per mejl ställda fråga: - Hur stor procentandel ansåg sig inte kunna rösta på något parti? Tänk om vi, som är besvikna på alliansen på grund av FRA, IPRED m m, skulle vara Sveriges tredje största parti!? Den delen räknas ju bort innan man fördelar sympatierna. Avslutar med Christian Engström, som skriver om skyddstider för upphovsrätten.

Intressant. Same same but different.