Har inte undgått att det pågår en diskussion internt hos våra traditionella medier och bland oss bloggare och i andra sociala medier om hur det liv som pågår omkring oss speglas i förhållande till dem, som inte tillbringar delar av sina liv på nätet. Ett bra exempel är det tidigare spelet kring FRA och senare kring IPRED-lagen, som trumfades igenom i ett mediaklimat, där rättegången kunde ses mera som ett straff gentemot den teknik, som The Pirate Bay tillhandahåller för fildelning, än att slå vakt om en upphovsrätt, som allt fler ifrågasätter det rimliga i. På nätet pågår nu en namninsamling med krav på en digital intellektuell allemansrätt och ett regelrätt grupparbete för att åstadkomma en bättre lagstiftning än den som gäller för närvarande. Med handen på hjärtat blir det allt flera som ställer sig frågande till de regler som gäller idag. Detta tack vare industrins eget agerande.
Läste tidigare idag att Ifpi ställer krav på internetoperatörerna att de ska informera sina kunder om vad som gäller. Det har varit i säck det som är i påse, tänker jag, när jag läser tidningsartiklarna i SvD, DN1, DN2, DN3 och Expressen. Happy birthday to you Beatrice Ask och Karin Pihlsäter! Först IPRED sedan ACTA-avtalet och Telekompaketet. Samtidigt har vi dessutom ett censurärende under uppsegling. Det är spelutredningen, som jag bloggade om igår. Då var det Bahnhofs vd Jon Karlung, som var nätets riddare. Idag ser jag att Handelskammaren i Stockholm tycker till. Vad är det som vi bevittnar? En vital del av näringslivet, som börjat inse värdet i att respektera den sociala dimensionen? Politiker, som helt tappat orienteringsförmågan? Eller vad?
Med alla dessa funderingar är det inte underligt att jag också funderar kring förhållandet mellan traditionella media och sociala medier. Såg att Föreningen Grävande Journalister under sina Gräv 09-seminarier i Örebro i helgen berörde dessa relationer. Mymlan har också lagt ut ett samtal där hon och Hax medverkade. Där beskriver hon tjusningen med den process som pågår med många intresserade deltagares medverkan och Hax bidrar med sina erfarenheter av att vara en bloggare med fokus på det som sker inom EU och vad det betyder att ha tillgång till ett nätverk av aktiva bloggare, som engagerar sig. Deep edition argumenterar klokt för bloggens särart och att varje bloggare har ett eget ansvar för etiken i sitt uppträdande på nätet. Jag gillar att bli betrodd om att ha ett omdöme och tror i likhet med min favoritpoet Gunnar Ekelöf att det som är botten i mig också är botten i andra, vilket andras regelverk inte kan ändra på.
Josh funderar också kring synen på bloggosfären och spänningsfältet mellan olika aktörer som menar att bloggosfären borde intressera sig mera för vissa stora betydelsefulla frågor. Och då naturligtvis just de frågekomplex, som vederbörande själv brinner för. Men det är med åsiktsfriheten och yttrandefriheten, som så, att den ger människor rätt att prata och skriva sig blå för sin egen uppfattning, men den kan inte tvinga andra att anamma det som anförs. Där handlar det till syvende och sist om förmågan att föra en dialog med sakliga argument samt att respektera andras uppfattningar d v s tolerera sådant som man ogillar.
Just nu kan vi se hur starka krafter agerar i EU för att i Telekompaketet införa en rad pålagor och begränsningar när det gäller internets användning. Till dessa krafters hjälp ansluter sig ett välkänt amerikanskt företag AT&T, helt utan dubier när det gäller teknik för att möjliggöra blockering och filtrering. Money, money? Eller man ger politiker det som politiker vill ha? Vad det handlar om framgår av en sammanställning av La Quadratur du Net och Iptegrity.com med fokus på Telekompaketet. I morgon behandlas detta i EU:s IMCO/ITRE-kommitté för att sedan slutligen behandlas i EU-parlamentet den 22 april. Jag följer detta noga då det blir avgörande för hur jag kommer att rösta i EU-valet den 7 juni 2009. Intressant.
1 kommentar:
"ger politiker det som politiker vill ha?"
Näe, i alla fall inte när det gäller USA. Som du säkert vet så går det inte att komma upp sig inom amerikansk politik utan ett massivt stöd av företag. Ett bra exempel att titta på är företaget The Carlyle group som ivesterar i t ex. vapenteknologi, military contractors och telekom. Företaget leds och drivs nästan uteslutande av gamla politiker och tidigare högt uppflugna människor inom militär och säkerhetstjänst. HW. Bush har under många år figurerat i dess ledning eller som rådgivare och förhandlare.
Tänk dig en rad gamla svenska politiker i lag med ett gäng människor från tidigare militärledning, högsta polisledning, SÄPO, FRA och MUST. Alla under en styrelse kontrollerad av Wallenberg. I den svenska ankdammen skulle något sådant smaka mycket illa, men i USA är det inte ovanligt. Alltså lobbying av tidigare insiders för ett företags räkning, i syfte att få politikerna att ropa efter det som företaget investerar i.
Att jag tog Carlyle group som exempel är för att det är så tydligt i deras fall, i synnerhet så här direkt efter Bush-epoken. Men också för att Carlyle har ett uppenbart ägarintresse av en större svensk ISP. Tidigare var de en stor ägare av Bredbandsbolaget innan det såldes till Norge och direkt efter den affären gick de in i ComHem där de så vitt jag vet fortfarande är storägare. Vill du fördjupa dig och verkligen få en viss insikt om hur illa det är (det är långt värre än mitt hypotetiskt svenska exempel ovan), så kan jag rekommendera dig en dokumentär sänd på Holländsk TV Exposed: The Carlyle Group (bara första två minutrarna är på holländska, resten på engelska).
Liknande saker gäller givetvis i lika hög grad inom mediakoncentrationen som är enorm i USA och givetvis Hollywood där vi ofta ser rätt klara militära kopplingar också. Hollywood kallas inte utan anledning för USAs lilla utrikesdepartement.
- Kluris.
Skicka en kommentar