Pumlornas afton

Som traditionen bjuder är farmor och mormor idag bjudna till barnbarnen för att vara med om julgranens utsmyckning, det som jag brukar kalla pumlornas afton. För den oinvigde kan ett besök hos Pumlans vänner förklara saken. Själv har jag bott i Luleå några år under 1950-talet och tycker att denna hemsidas skapare gör en kulturgärning genom att sprida kunskapen om pumlorna vidare över landet. Som en tribut till denna norrländska stad bjuder jag på en länk till en av mina tidigare bloggvänner, som återvänt till bloggosfären efter ett längre uppehåll.

Med detta vill jag också ha sagt att jag inte har tid att sitta här och filosofera kring det som rör sig i tidningsvärlden och bloggosfären. Men, då somt av det, som jag redan hunnit läsa, börjat leva ett eget liv i mitt inre känner jag för att bara droppa två intressanta postningar – Sagor från livbåten och veckobrevet från SSBD. Och önska er alla en mycket trevlig och berikande läsupplevelse.

Intressant.

Om urval och nyhetsförmedling.

Har inte undgått att det pågår en diskussion internt hos våra traditionella medier och bland oss bloggare och i andra sociala medier om hur det liv som pågår omkring oss speglas i förhållande till dem, som inte tillbringar delar av sina liv på nätet. Ett bra exempel är det tidigare spelet kring FRA och senare kring IPRED-lagen, som trumfades igenom i ett mediaklimat, där rättegången kunde ses mera som ett straff gentemot den teknik, som The Pirate Bay tillhandahåller för fildelning, än att slå vakt om en upphovsrätt, som allt fler ifrågasätter det rimliga i. På nätet pågår nu en namninsamling med krav på en digital intellektuell allemansrätt och ett regelrätt grupparbete för att åstadkomma en bättre lagstiftning än den som gäller för närvarande. Med handen på hjärtat blir det allt flera som ställer sig frågande till de regler som gäller idag. Detta tack vare industrins eget agerande.

Läste tidigare idag att Ifpi ställer krav på internetoperatörerna att de ska informera sina kunder om vad som gäller. Det har varit i säck det som är i påse, tänker jag, när jag läser tidningsartiklarna i SvD, DN1, DN2, DN3 och Expressen. Happy birthday to you Beatrice Ask och Karin Pihlsäter! Först IPRED sedan ACTA-avtalet och Telekompaketet. Samtidigt har vi dessutom ett censurärende under uppsegling. Det är spelutredningen, som jag bloggade om igår. Då var det Bahnhofs vd Jon Karlung, som var nätets riddare. Idag ser jag att Handelskammaren i Stockholm tycker till. Vad är det som vi bevittnar? En vital del av näringslivet, som börjat inse värdet i att respektera den sociala dimensionen? Politiker, som helt tappat orienteringsförmågan? Eller vad?

Med alla dessa funderingar är det inte underligt att jag också funderar kring förhållandet mellan traditionella media och sociala medier. Såg att Föreningen Grävande Journalister under sina Gräv 09-seminarier i Örebro i helgen berörde dessa relationer. Mymlan har också lagt ut ett samtal där hon och Hax medverkade. Där beskriver hon tjusningen med den process som pågår med många intresserade deltagares medverkan och Hax bidrar med sina erfarenheter av att vara en bloggare med fokus på det som sker inom EU och vad det betyder att ha tillgång till ett nätverk av aktiva bloggare, som engagerar sig. Deep edition argumenterar klokt för bloggens särart och att varje bloggare har ett eget ansvar för etiken i sitt uppträdande på nätet. Jag gillar att bli betrodd om att ha ett omdöme och tror i likhet med min favoritpoet Gunnar Ekelöf att det som är botten i mig också är botten i andra, vilket andras regelverk inte kan ändra på.

Josh funderar också kring synen på bloggosfären och spänningsfältet mellan olika aktörer som menar att bloggosfären borde intressera sig mera för vissa stora betydelsefulla frågor. Och då naturligtvis just de frågekomplex, som vederbörande själv brinner för. Men det är med åsiktsfriheten och yttrandefriheten, som så, att den ger människor rätt att prata och skriva sig blå för sin egen uppfattning, men den kan inte tvinga andra att anamma det som anförs. Där handlar det till syvende och sist om förmågan att föra en dialog med sakliga argument samt att respektera andras uppfattningar d v s tolerera sådant som man ogillar.

Just nu kan vi se hur starka krafter agerar i EU för att i Telekompaketet införa en rad pålagor och begränsningar när det gäller internets användning. Till dessa krafters hjälp ansluter sig ett välkänt amerikanskt företag AT&T, helt utan dubier när det gäller teknik för att möjliggöra blockering och filtrering. Money, money? Eller man ger politiker det som politiker vill ha? Vad det handlar om framgår av en sammanställning av La Quadratur du Net och Iptegrity.com med fokus på Telekompaketet. I morgon behandlas detta i EU:s IMCO/ITRE-kommitté för att sedan slutligen behandlas i EU-parlamentet den 22 april. Jag följer detta noga då det blir avgörande för hur jag kommer att rösta i EU-valet den 7 juni 2009. Intressant.

Frihet, jämlikhet och broderskap år 2009.

Idag har jag här bredvid lagt in en ruta med koppling till Amnesty Internationals kampanj för mänskliga fri- och rättigheter på internet. Det lättade en del på den oro, som jag känt sedan jag igår skrev om vad Frankrikes Jacques Toubon och likasinnade håller på med när det gäller Telekom-paketet i EU.

Ett fritt internet är en nödvändighet för en fri åsiktsbildning, skriver Scaber Nestor m a a det som nu är på G inom EU, där fransmannen Toubon m fl försöker få in regler för internetoperatörer, som kommer att förändra internet i grunden. Mitt sinne för galghumor triggar igång en tanke: - Månne vad Regelrådet kan ha för åsikter i saken? Detta råd är en fristående statlig kommitté med rådgivande funktion, som granskar utformningen av förslag till nya och ändrade regler, som kan få effekter av betydelse för företagens arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt. I min föreställningsvärld ska inte telekomföretag syssla med sådant, som hindrar oss från att utöva våra demokratiska fri- och rättigheter när vi är ute på nätet. Men, sedan jag läst artikeln av Marcus Jerräng i Computer Sweden, (tack Hax) inser jag att de stora telekomföretagen vill fortsätta som hittills d v s koncentrera sig på att sälja tjänster, som bara deras egna kunder kan använda.

Sedan jag prövat vad jag hittills tagit reda på mot det, som Hax skriver om, står det rätt klart att Telekompaketet utgör ett reellt hot mot det internet, som många människor jorden runt insett fördelarna av. Det sorgliga i allt detta är att den elit, som anser sig vara höjd över den diskussion, som förs i bloggosfären, väljer censur istället för att tro på dialogens möjligheter. Med detta är det inte bara det fria internet, som går i graven, utan i lika hög grad demokratin i den form, som vi känner den. Lambrinidisrapporten, som det röstas om i morgon den 25 mars 2009 är nu på motsvarande sätt utsatt för en attack från Toubon & Co. Den handlar om "De grundläggande rättigheterna på Internet" och röstades igenom i LIBE-utskottet den 17 februari i bred enighet med röstsiffrorna 44 - 0, sedan Inger Segelström (S) lagt ett antal ändringsförslag.

– Det råder idag en obalans på Internet där det är de folkvalda som granskar folket och inte som i det övriga samhället där folket skall ha möjlighet att granska de folkvalda, skrev man samma dag på partiets EU-blogg. Tråkigt dock att det för Socialdemokraterna är viktigare att slå sig för bröstet och därmed äventyra ett gott slutresultat än att söka samförstånd över blockgränserna för den goda sakens skull. Det är annat än slaget om Telekompaketet där Eva-Britt Svensson (V) tog över efter Christoffer Fjellner (m), men uppenbarligen var det bara ett semifinalheat. Nu gäller det att vinna över Toubons lag, i båda dessa finalheat. Anohito har också sina tvivel.

Med en travestering på William Shakespeares ord vill jag rusa ut på Stora torget och utropa: - En statsman! En statsman! Vårt kungarike för en statsman, som kan ta oss ur denna mardröm!!! Men, jag inser raskt att de, som borde rusa till undsättning, tycker att det är OK att censurera d v s filtrera det, som han eller hon ogillar, och ger blanka f-n i vad det leder till i sin förlängning. Alltför svartsynt? Ja, kanske det, men överbevisa mig gärna om motsatsen.

Tecken i tiden är inte så upplyftande – Kommenterat om tidsandan; Stenudd om yttrandefriheten och Svenska Pen; Anders Widén om människan först; Calandrella – jag litar inte på regeringen; Karl Sigfrid som positivt föreslår att ACTA spolas till förmån för en förhandling om en liberaliserad upphovsrätt, medan mycket talar för det motsatsen – se DN:s artikel om den uppskjutna omröstningen om ett förlängt skydd för inspelad musik.

Avslutar med Rick Falkvinge, som välkomnar Thomas Bodström till bloggosfären. Efter detta blir hans liv inte detsamma som förut. Det vet vi, som redan deltar och hellre ser till den kloka massans kunskap istället för att fokusera på tecken som talar för motsatsen. Sätter till sist punkt med något som lockade mig att le: Stationsvakt, Mårtensson och Ögonblick i norr. Intressant.

Bromsa – folket ska inte köras över.

Vem kunde tro att jurister i Norge skulle komma till vår hjälp när det gäller att granska om datalagringsdirektivet bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Något som både SvD och DN skriver om. Detta sker samtidigt som regeringen traskar vidare på den inslagna vägen – nu genom att besluta om direktiv till den parlamentariska kommitté, som ska övervaka den så kallade FRA-lagens följder för den personliga integriteten, samt för Datainspektionens uppdrag.

Sju socialdemokrater från sex olika arbetarekommuner har efter alla diskussioner i bloggosfären gått samman och skrivit en motion till Partikongressen. Där kräver man ett stopp på alla integritetskränkande lagar och direktiv i avvaktan på att riksdagen vidtagit åtgärder för att förbättra lagstiftningsprocessen. De sju motionärerna finns i bloggosfären och har alla deltagit i den dialog, som varit möjlig när alla sett mera till det som förenar än det som skiljer, eftersom saken – våra demokratiska fri- och rättigheter – varit den bärande konstruktionen. Det är Johan Westerholm, Thomas Hartman, Anders Widén, Kristian Krassman, Ulrika Sandberg, Erik Laakso och Ann-Catrin Brockman

Det är klokt tänkt. Debatten om hur lagstiftning går till, måste föras i ett bredare forum än i de olika riksdagsgrupperna. Men, jag har mina tvivel. Klarar S verkligen att se på det egna riksdagsarbetet med kritiska ögon och därmed öppna för ett tänk i nya banor? På Newsmill kan vi se att de sju, som skrivit motionen, villigt erkänner att partiet varit alldeles för svagt i både FRA och IPRED-debatterna, vilket är en god början.

Samtidigt kan man undra om det krävs ett rejält valnederlag för att en sådan hälsosam självprövning ska komma till stånd? Vi vet att många, mest yngre väljare och sympatisörer reagerar över politikernas oförmåga att ta in att vi lever i en ny tid, där inte minst tekniken för information och kommunikation kräver ett nytt sätt att se på hittills stiftade lagar. Idag hänger många av riksdagens ledamöter inte med i utvecklingen och tenderar att se på internet och dess teknik som något odelat ont, där allsköns brottslighet döljer sig. Eftersom en stor del av de äldre i landets befolkning inte är berörd av den integritetskränkande lagstiftning, som har udden riktad mot internets användare, har det varit enkelt för riksdagens majoritet att gå på i ullstrumporna. På något annat sätt kan man inte förklara den iver med vilken riksdagen kränker oss som gillar att vara ute på nätet. Det har gått så långt att Datainspektionen funnit att det nödvändigt att göra en sammanställning som visar att över 20 lagförslag påverkade integriteten under 2008. Men detta kommer att straffa sig – så tolkade jag debatten hos FORES tidigare i kväll. Men mer om det i morgon.

MinaModerataKarameller har en träffsäker metafor för beteendet – ute på hal is kan man välja mellan att vara en del i det som sker eller att hålla sig i sargen. Det är inte svårt att inse vilket beteende som lönar sig i längden. Mark Klamberg skriver om den debatt som pågår hos S, men verkar för egen del ha gett upp hoppet om riksdagen som beskyddare av den personliga integriteten och rätten till privatliv. Lars-Erick, den liberale rebellen, noterar att här råder ingen upphovsrättsnoja. MinaModerataKarameller kommenterar och ställer frågan: Ska vi ge bort den här frågan till oppositionen? Frågan är i sanning berättigad med tanke på att idéerna om att något radikalt måste göras är minst lika het bland allianspartiernas medlemmar, väljare och sympatisörer. Scaber Nestor funderar kring övervakarnas övervakare; Svensk Myndighetskontroll visar upp en dialog med en kritiker, som tycker att dessa sossar drabbats av hybris; Jens O. skriver om detta, men också om bojkotten mot musik- och filmbranschen. Så, sant den måste vi också jobba för att sprida kännedom om.

Svårigheten att fånga sanningen.

I dagens SvD Kultur finns en artikel av Adam Svanell och en kolumn av Kaj Schueler, som tar upp begreppet sanning och svårigheten att fånga den. Svanell skriver om surret kring författaren Monica Antonssons utmaning av journalisten tillika författaren Liza Marklund och försöker skapa klarhet kring en del aktörer inom bloggosfären och deras motiv för att agera hejaklack för den ena av dessa kombatanter och etablerade medias ointresse att engagera sig i saken. Själv tror jag att Sofia med bloggen Same same but different fångat vad det handlar om – bloggosfärens irritation över traditionella medias prioritering av ämnen värda uppmärksamhet. Något som bäddar för att en del aktörer kan spela på denna irritation och dra med sig en opinion till stöd för sin sak. Så skärps motsättningarna mellan bloggosfären och de etablerade medierna och bilden blir svart-vit, medan den kloke vet att en problematisering av varandras olika roller kan visa att vi egentligen lever i symbios med varandra. Det är brist på självinsikt om bloggare inbillar sig att det enbart är bloggosfärens förtjänst om ett ämne skärskådas närmare i traditionella media och om jounalister i dessa media inbillar sig att de kan utvecklas utan bloggosfärens spridning och bearbetning av deras material. Jag håller med MinaModerataKarameller - Bloggare är ingen homogen grupp. Inte journalister heller, skulle jag vilja tillägga. Det är den ena sidan av saken. Sedan till detta att fånga sanningen.

SvD:s Kaj Schueler problematiserar genom att visa på att det ”inom såväl journalistiken som litteraturen blivit allt vanligare att tänja på marginalerna, fejka helt enkelt, för att få uppmärksamhet”. Hans slutsats, att vi bör umgås varsamt med sanningen, tål att sägas mer än en gång. Det stora problemet är dock att vi har så svårt att inse att vi inte har hela sanningen, utan möjligen en del av den. En del, som kan ge en sannare bild, om vi förmår lägga samman det vi har med andras olika bitar. Delarna ser olika ut beroende på från vilket håll en fråga betraktas. Den, som vill ha ensamrätt på sanningen, har svårt att ta in annat än det som passar till det, som redan sjunkit in. Det gäller oss alla, men det är lättare att ta itu med förvillelserna om man är medveten om att de finns. Det är bland annat därför jag gillar det samarbete, som pågår på nätet med att skärskåda politikernas insikter i den flod av förslag till nya lagar eller ändringar och tillägg till lagar, de ägnar sig åt i riksdagen. En del av dem befinner sig idag på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, varifrån Mark Klamberg bloggar. Intressant.

Skänker till sist journalisten Anders Isaksson en tanke. När jag senast hörde honom vid ett forum anordnat av Institutet för framtidsstudier, påstod han att en lösning på problemet med riksdagens märkliga arbetssätt vore att slopa utskotten. Då förstod jag inte vad han menade, men idag vet jag bättre. När riksdagsledamöter gör det lätt för sig och bara fokuserar på arbetet i det egna utskottet och för övrigt traskar patrull med andra i det egna partiet, är det inte alls underligt att en sådan styggelse som FRA-lagen kan piskas igenom. - Vill vi verkligen betala för ett sådant sätt att stifta lagar?

Äkta dialog eller en dålig kopia?

Läser i Metro artikeln om de svenska partiernas intresse att ”göra som Obama”, men upptäcker raskt att de talar om bloggosfären och andra sociala media som en viktig kanal, för det av partierna färdigstöpta innehållet, medan min bild av sociala mediers styrka ligger i möjligheten för många att stöta och blöta olika idéer innan man landar i något som flera vill engagera sig helhjärtat för. Just nu känner jag starkt att vi är en rätt stor grupp som filar på Political Open Source-dialoger i bloggarnas kommentarsfält, utifrån ett konkret projekt riksdagssvar.se Där gör vi i en mindre grupp allt vad vi kan för att förmå våra folkvalda i riksdagen att besvara fem frågor med fokus på den så kallade FRA-lagen och därmed sammanhängade ändringar och tillägg i andra lagar. Den bild vi har av politikernas attityd i förhållande till oss bloggare är den diamentralt motsatta – de gör allt för att sluta sig inom sitt skal eller rättare sagt huka i skydd av partibunkern. Det gäller framförallt politikerna i alliansen och socialdemokraterna.

Att Vänstern och Miljöpartiet utgör undantag föder olika funderingar. Något vi nog återkommer till längre fram. Men, eftersom vi i gruppen gör detta som ett medborgerligt projekt för att vitalisera demokratin, är vi fast beslutna att jobba på. Vi skapar en modern virtuell runsten, som berättar något om demokratin i Sverige åren 2008 - 2010. Därför är även artikeln ”Forskare: En enorm potentiell politisk opinion” intressant. Iakttagelsen att bloggarna lever i symbios med andra media utesluter inte att det skapas ett tryck i bloggosfären, som övriga media inte kan negligera. Egentligen är Metros särskilda avdelning för bloggosfären ett framsynt grepp, som det ska bli roligt att följa. Intressant.

Rick Falkvinge, ledare för det parti som tidigare än andra insett nätets betydelse, gör en genomgång och kommer med goda råd; Lars-Erick skriver om skillnaden mellan monolog och dialog; Anders Widén, som noterat att det är den politiska framgången man vill komma åt och funderar kring Makten och människan; Beta Alfa, som har sina tvivel om det ärliga uppsåtet; samt Erik Laakso I På Uppstuds, som också reflekterar kring Metros artiklar. Han har också ett läsvärt inlägg om lagar mot bakgrund av bl a FRA och IPRED1. Där fick jag en osökt möjlighet att byta spår till IPRED1 och filmlobbyns pågående hjärntvätt av riksdagens ledamöter och biografägarna, vilka är grenar på samma träd – Internet, som roten till allt ont i alltför många politikers sinnevärld. Börjar med Opassande, som till min stora glädje uppmärksammar en riksdagsledamot, som är klok nog att genomskåda vad han är utsatt för; MinaModerataKarameller, som tycker att fildelningslagen verkligen är en dum idé; och Mårtensson (en gång till) för det välformulerade inlägget Du döms härmed till fördumning.

Slutar med Josef som noterar att Åsa Torstensson gett ett glasklart svar till Max Andersson i fråga om Telekompaketet. Jag önskar att vi verkligen kunde känna tillit till detta. Men, som bekant – Bränt barn ...

Björn Elmbrant ställer retoriska frågor

Fyra dagar efter det famösa påhoppet på oss i bloggosfären ger nu Björn Elmbrant oss en chans till dialog och då med ett helt batteri av frågor i dagens Dagens Arena. Frågorna är retoriska och delvis uppbyggda på argumentationsfel. Dialog på hans villkor således. Inviten illustreras av en piratflagga. Alla som finns i bloggosfären är inte pirater, men det goda med den förhatliga FRA-lagen är att jag och andra har fått möjlighet att skaffa oss en egen bild av dessa pirater. Jag har lärt mig att uppskatta dem, även om jag ännu inte inte riktigt förstått deras vurm för fildelning. Men, det får inte hindra mig att se människan bakom dessa åsikter. Bloggosfärens rykte som maktfaktor är betydligt överdriven. Det visar det inträffade. När journalister som Björn Elmbrant och Janne Josefsson bestämt sig för att deras tolkning av det inträffade är den enda rätta, då väger våra åsikter i saken lätt som en fjäder.

Det visar också regeringens inpiskning av FRA-lagen, där etablerade journalister i de traditionella medierna struntat i att göra sak av det faktum att en relativt liten klick inom regeringen tagit över lagstiftningsmakten. Vi tar ansvar; men när journalister, okunniga i hur tekniken fungerar, tycker att vi trampar in på deras revir, då slår det slint i huvudet på dem och de glömmer att granska den som granskas bör. Ännu så länge har traditionella media makt över dagordningen. Det visar både FRA-saken och tumultet kring Tingsrättens fadäs i Arboga-målet. Nätet har en etikett, netikett, som de flesta följer. Civilkurage det är att stå upp för den som blir illa behandlad; som En liten tant gjorde när drevet gick mot Peter Sunde i Janne Josefssons Debatt. Det hjälper inte att Janne Josefsson bett om ursäkt – skadan är redan skedd och lögnerna spridd i en betydligt vidare krets än i bloggosfären. Där den tyvärr också fått fäste bland alla tusentals bloggare, som är ointresserade av pressetik , medie- och samhällskunskap. Det verkar som att Björn Elmbrant skulle vara nöjd om vi alla vore det.

Avslutar med att hänvisa till andra som skrivit betydligt mer balanserat om denna sak än Björn Elmbrant. De är Martin Jönsson, SvD, Anders Mildner, Sydsvenskan, Brit Stakston, JMW Kommunikation. Som efterrätt bjuder jag på Jinge, som ser var skon klämmer.

Journalister vs Pirater om Offentlighetsprincipen

Det började den 10 september med ett framtidsfokus – ett seminarium om Framtidens politiker. Dagen därpå fick jag till min förvåning se att moderatorn vid arrangemanget dagen innan, journalisten Björn Elmbrant, hutade åt oss alla bloggare i en ledare i Dagens Arena ”Dags för bloggosfären att bli vuxen”. Självklart antog farmor 70+ utmaningen och efter ett inlägg på min blogg, sände jag honom ett mejl i hopp om att få svar på några frågor jag ställt. Men, sedan jag sett att många försökte debattera via kommentarsfältet till hans artikel, lämnade jag också en kommentar med uppmaningen att han skulle rikta sökarljuset åt rätt håll. Efter att ha citerat Sekretesslagen 7 kapitlet 22 §, som visar att en domstol äger rätt att skydda material om det kan kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs, gjorde jag honom uppmärksam på att inget hade hindrat Tingsrätten att hemligstämpla detta bildmaterial, just med tanke på att vi lever i en tid då offentligt material sprids till allt flera. Varken journalister med sin pressetik eller någon annan behöver dessa bilder för att kunna granska makten. När garvarade journalister inte klarar att rikta sökarljuset åt rätt håll, måste man ställa frågan om vad det är för agenda som styr istället?!

Sedan dess har det varit ett veritabelt spinn med fokus på The Pirate Bay (TPB), som svarar för den teknik, som en användare nyttjar för att tala om för andra vilka filer han eller hon har på sin dator och som man kan dela med sig av. TV4:s nyhetsinslag blev en effektfull marknadsföring av tingsrättens fadäs med en explosionsartad efterfrågan av torrentfilen som följd, men också att TV4:s oseriösa ”nyhet” naturligtvis skapade ett utbrott av indignation landet runt. Därefter har väldigt många vanligtvis vettiga människor tappat sans och balans. Janne Josefssons Debatt blev det verkliga bottennappet. Där stod det verkligen klart att avsikten inte var att bringa reda i oredan, utan att nagla TPB, som roten till allt ont. Bloggaren – medievärldens gossen Ruda skrev jag sedan jag insett att det fanns ett samband mellan EU-politikern Marianne Mikko (s) initiativ om att hos EU-parlamentet beställa en lagreglering av bloggarna och det skådespel med bloggosfären i fokus, som vi bjöds på här hemma. Jag kunde också se att uppståndelsen utnyttjades av en del politiker i deras försvar av FRA-lagen. Om allmänheten tror att allt ont i världen kommer till oss på grund av Internet, blir det en baggis att trumfa igenom FRA-lagen och mer därtill. Den undersökande journalistiken har havererat och därför fungerar inte granskningen av makten. På sina håll råder ett hätskt ordkring mellan journalister och bloggosfären. Intressant se om en garvad aktör som Björn Elmbrant inser att han sköt över målet, när han utmanade oss med sin drapa om fjuniga fjortisar.

Därför var det en lisa för själen att läsa Martin Jönssons ”Fler än journalister har rätt till offentlighet”. Hans genomgång och analys är välgörande fri från fördömanden och kan ses som ett försök till att bygga broar mellan traditionella medier och nya sociala medier. Det är lovvärt. Anders Mildner skriver också tänkvärt om moral och teknik i Sydsvenskan. Hos JMW Kommunikation finns också ett långt och läsvärt inlägg om det läge som vi befinner oss i och detta avslutas: ”En förståelse för varandras förförståelse måste finnas när samtalen/debatterna sker och en vilja till samexistens och förståelse. Pedagoger som kan förklara kommer att behövas när paradigmskiftet nu sker.”

Avslutar med att ge ordet till Peter Sunde och En liten tant, som var för sig ger sin syn på SVT:s Debatt under Janne Josefssons ledning. Även om de inte är ense i grunden, bemöter de varandra med respekt. En liten tant står upp för en pirat som blir illa behandlad - det gläder mig!

Bloggaren - medievärldens gossen Ruda

Upptäcker först idag Sanna Raymans ledarkommentar till Lisa Irenius debattinlägg i DN Bloggetik, ja tack! baserat på initiativet från Marianne Mikko (s), som om det antas av EU-parlamentet i nästa vecka innebär en beställning om en lagstiftning i frågan. Något, som även Hax och andra bloggat om. Tänka sig att det finns journalister, som vill ha mer av överstatlighet genom EU-initiativ när det gäller det fria ordet och journalister, som mera ser till förtjänsterna av att det finns en kör av olika röster. De förra gör ett stort nummer av att en del bloggare, företrädesvis frustrerade unga människor, har ett språkbruk, som faktiskt ställer till större skada än nytta för dem själva! Och, som så många gånger förr, tar det tid innan dessa debattörer inser det. Men, det kan rent av vara så att unga människor vill vidga ramarna i motsats till den politiska klassens okontrollerbara behov av kontroll. Hur som helst, har jag inga problem med att markera vad jag tycker i fråga om tonläget och ordvalet, men jag låter mig inte hindras av varken det ena eller det andra, eftersom jag vill föra en dialog med unga människor för att förstå, sådant som en farmor 70+ kan ha svårt att begripa.

Dialogen mellan Rayman och Irenius har på sitt sätt bäring på Björn Elmbrants artikel i Dagens Arena ”Dags för bloggosfären att bli vuxen”, vilken snurrat runt i mitt huvud sedan jag bloggade om den igår. Jag har så svårt att ta in att en omvittnat omdömesgill journalist helt plötsligt tappat orienteringen. Jag har dels sänt honom ett mejl och bett om en svar på några frågor, som jag ställde i min blogg m a a artikeln och dels lämnat en kommentar till hans artikel:

Rikta sökarljuset åt rätt håll

Vill påminna till Sekretesslagen 7 kapitel 22 § som stadgar: ”Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende, i fråga om vilket bestämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämpliga, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid särskild personutredning, rättspsykiatrisk undersökning eller annan sådan utredning, om det av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.”

Inget hade hindrat Tingsrätten att hemligstämpla detta bildmaterial, just med tanke på att vi lever i en tid då offentligt material sprids till allt flera. Varken journalister med sin pressetik eller någon annan behöver dessa bilder för att kunna granska makten. Till alla journalister vill jag säga: - Rikta sökarljuset åt rätt håll!!! När så inte sker, undrar jag vilken agenda som styr istället?!

Av andra kommentarer kan jag dra slutsatsen att irritationen är stor över att Elmbrant lägger av en sådan bredsida och sedan drar sig tillbaka till sitt elfenbenstorn. En som däremot problematiserar saken i ett inlägg på SVT Opinion, utan att känna till alla detaljer är Jonas Andersson, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap, Goldsmiths College, London, som även har en blogg, där han (vad jag kan förstå) är beredd att ta emot synpunkter. Det gillar jag! Som en motvikt ger jag ordet till Peter Sunde, The Pirate Bay, för att han ska få ge sin syn på saken. Han utsattes för en exempellös kanonad i SVT Debatt igår och idag ber redaktionen om ursäkt. Studio Ett tar upp tråden i ett inslag om IT idag kl 17.00. Med spänning följer jag den fortsatta debatten. Tråkigt dock för piraterna att detta kommer nu, mitt uppe i engagemanget för att förmå riksdagen att riva upp FRA-lagen. Men det är nog ingen tillfällighet.

Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge visar sin kapacitet genom sin postning, som ingår i nedräkningen inför riksdagsmötets öppnande den 16 sept. Noterar också att medan jag ägnar mig åt sans och balans kring The Pirate Bay, håller MinaModerataKarameller ställningarna när det gäller att visa upp det motstånd mot FRA-lagen som växer runt om i landet. Själv har jag fått svar från en aktiv i Folkpartiet att hon är med mig i anden, när jag demonstrerar inne i Stockholm den 16 september.

Noterar till sist att Lake gjort ett inlägg i NT till stöd för motståndet mot FRA; att Gubben vid Rämen gett en hint om att kansli-daschet kan få ett oväntat besök; samt att Badlands Hyena upptäckt ännu ett blomkålshuvud.

Motståndsyttringar i medievärlden

Medievärlden berättar i en artikel att en grupp journalister vid Smålandsposten, Gota Media, Östgötacorren och Gotlands Tidning, har en idé om hur tidningsredaktioner skulle kunna visa sitt missnöje med att FRA ska ha tillgång till alla trafikuppgifter som rör kommunikationen på nätet. Idén gäller alla tidningsredaktioner inom Tidningsutgivarna, som föreslås förse alla sina mejl med en enhetlig signatur, där man varnar för att detta mejl kan vara föremål för den statligt godkända signalspaningen. Det vore ett lågmält, storslaget motstånd – en brasklapp i modern tappning med andra ord. Intressant.

Att Tidningsutgivarnas VD Anna Serner har ett öppet sinne i förhållande till olika former för samvaro på nätet, det visar hon när hon skriver på sin blogg från Köpenhamn där Nordiska Marknadsdagarna anordnades för några dagar sedan. Hon kan nog förstå hur papperstidningar och bloggosfären lever i symbios med varandra. Det är klokt då det är rätt långt kvar innan alla 50+ använder datorn eller mobilen för att hålla koll på vad makthavare har för sig.

Lämnar ordet till Lakes Lakonismer, som har en illustration på temat talande tystnad som kommentar till försvarsministerns genmäle i DN igår, och Mark Klamberg, som, genom sitt energiska arbete att lusläsa de lagar och förordningar som styr FRA:s verksamhet, blivit en frontfigur för liberaler mot FRA-lagen inom Folkpartiet. För övrigt noterar jag att nedräkningen inför demonstrationen den 16 september, när 2008-2009 års riksmöte öppnar, har startat hos Opassande.

Ridån har gått ner för Integriteten

Igår och idag regnar recensionerna av gårdagens föreställning i riksdagen ner både i form av inlägg på bloggar och i andra media. Regeringen kom undan – om än inte med hedern i behåll – så med ett nödrop, vilket omröstningsresultatet i DN och SvD visar.

Även här på hemmaplan recenseras skådespelet som regeringen bjöd på. Här i Norrtälje är det en av aktörerna både på och bakom scenen som tar till orda, Per Lodenius (c). Det går tyvärr inte länka till hans debattinlägg. Men man behöver inte vara Einstein för att räkna ut vad det innehåller. Jag har nyss sänt ett genmäle till Norrtelje Tidning, som jag hoppas få in så snabbt som möjligt. I rättvisans namn ska sägas att det var ytterligare två riksdagsmän boende i Norrtälje kommun, Göran Pettesson (m) och Gunnar Andrén (fp) som drog på oss denna eländiga lag. Per gjorde trots allt vad han förmådde. Men, eftersom jag inte vet ifall Per, Fredrik och Annie bara var ”nyttiga idioter” i händerna på partirävar och inpiskare, som drog fördel av ungdomarnas troskyldighet, så kan jag inte vara så fördömande mot dessa yngre politiker som andra bloggare är. Men, om dessa unga politiker var med och riggade hela denna föreställning, blir domen över deras partiledare ännu hårdare från min sida.

Efter mer än 25 år som ansvarig för kommunens fritidsgårdsverksamhet vet jag i vilka situationer som det är viktigare att prata etik än finter och knep. Folkets respekt kan man inte kräva, det måste man göra sig förtjänt av. Därför är det roligt att notera att det trots allt finns hjältar som kämpar för demokrati, Camilla Lindberg (fp), Dalarna, vilket Folkpartiet i Nacka noterat. Hennes röstförklaring finns här.

Per Lodenius tror sig dock om att han vid sitt beslut i riksdagen, lyckades sätta både kätting och en rejäl nosring på denna väldiga tjur (som jag liknat FRA vid), innan han och de andra tyckte att det var OK att släppa honom loss och ge honom tillträde till våra hem utan att vi kan stänga honom ute. Den politiska chefredaktören på Norrtelje Tidning skriver Bra att regeringen lyssnade och eftersom den är tillgänglig på nätet säger jag bara läs den – han är mig veterligt en av de få politiska chefredaktörer som tillskriver bloggosfären betydelse i det motstånd som uppammats. Det är också möjligt att lämna en kommentar. Han har därmed visat att han är mer insiktsfull än statsministern Fredrik Reinfelt, som i en artikel i SvD uttalar sig rätt arrogant. Eller nonchalant i överkant som bloggaren MinaModerataKarameller uttrycker det. Martin Jönsson som skriver om Reklam och media i SvD talar dock om en social oppositionskraft. Nu gäller det att vi alla väl vårdar det som vi tillsammans uppnått och kämpar på. Intressant.

Som vanligt vill jag avsluta med något som får oss att skratta eller åtminstone dra på smilbandet – här får Gubben vid Rämen ordet.

Andra är: SvD Ledarbloggen, Opassande, Sisyfos, Oscar Swartz, EFF, Kulturbloggen, Trotten, Demofon, Erik Laakso, Jinge, Pär Ström, Stationsvakt, Svensson, Cattis blogg, Peter Karlberg, Blogge Bloggelito och Rick Falkvinge samt Bloggtidningen om honom. Måste också sent omsider tillägga att En liten tant måste vara med.

Till sist: Önskar er alla en riktigt trevlig Midsommar! Tänk på blodtrycket - det måste jag göra ;-).

Två dagar kvar av reell demokrati?

Finns det något mera att tillägga i FRA-saken, efter allt som sagts i kommentarer till artiklar i olika nyhetsmedia, men framförallt i bloggosfären. Jo, att det blir allt fler bloggare, intresserade av annat, som lagt märke till att FRA är ett hett ämne och förstått att de måste sätta sig in i saken. Men, också att det finns kunniga män och kvinnor som hjälper till att reda ut begreppen, när politiker och företrädare för bevakningsbranschen försöker klistra på oss – att vi, som är emot - inget begriper. Men, vad dessa inte förstår är att här finns en oväntat stark allians mellan tekniskt kunniga och demokratiskt sinnade människor i olika åldrar. Och när lagförslagets tillskyndare tar till storsläggan – hoten mot landets säkerhet, då utgår man från att vi tappat minnet. Vi påstår inte att alla människor världen runt är vänligt sinnade i förhållande till oss, men att påstå att vi hittills varit förskonade och därför pratar i nattmössan, är en överdrift.

Hur det står till i den krets, som förespråkar ett Ja, beskriver Mattias Svensson på sin blogg, där han refererar till situationen när magasinet Neo:s medarbetare ringde runt till riksdagsledamöter för att uppbåda ett motstånd d v s att de skulle säga Nej. Han fick tag i en uppsatt kvinna i folkpartiet, som toppade Allan Widmans föreställningar att attacker på svenska soldater i Afganistan, skulle kunna stoppas genom massavlyssning i Sverige. Intressant.

När jag läste detta tänkte jag på den lokale politikern här i Norrtälje, som mejlade mig ett svar, där han uppmanade mig att läsa tidningen om svenska soldater i Afganistan, för att kunna begripa bättre. Men, alla i IT-branschen är inte för förslaget, vilket en artikel i DN idag redogör för. Den passar bäst i diktaturer som Kina och Saudiarabien, säger Googles talesman i integritetsfrågor, Peter Fleischer.

Till sist: Se videon Döda politiska karriärers sällskap. Och här ett inpass från vänster - Jinge – som starkt ogillar lagförslaget, men trott att det varit kört. Nu undrar han om undret sker och att han riskerar att få hylla en grupp moderata riksdagsledamöter. Vilken händelse! Videon inger uppenbarligen även luttrade bloggare visst hopp.

Inför 2008

Varför har vi så lätt att dras med i tankegångarna att livet inför årsskiften ska genomgå något slags årsbokslut för att därefter avge nyårslöften. Är det vårt rationella jag eller vårt känslomässig jag som styr detta? Eller är det helt individuellt hur vi ser på den saken? Eller är det helt enkelt så att det är ganska praktiskt att göra någon form av avstamp inför det nya året?

Tänker på att ett sådant avstamp inför nya projekt 2008 innebär att en av mina favoritbloggar Berndts blogg upphört inför årsskiftet. Samtidigt som jag naturligtvis önskar Berndt lycka till i hans projekt, känner jag något av sorg för min egen personliga del. Att starta min utflykt i bloggosfären med ett besök på hans blogg har alltid varit stimulerande. Hans förmåga att se det komiska i de mest allvarliga sammanhang och hans angreppssätt i etiska frågor, som tvingar till eftertanke, är det jag kommer att sakna mest. Hoppas dock att han någon gång emellanåt ger sig tid att komma med en och annan kommentar, vilket gör hans beslut lättare att ha fördragsamhet med.

Inför 2008 önskar jag för min egen del att ordkriget mellan politiskt aktiva till höger och vänster här i bloggosfären och i samhället i övrigt ska tvingas ge vika för den klokskap, som en dialog kan leda till.

Flopp eller orealistiska förväntningar?

Igår talades i DN om "Baksmälla i Bloggosfären" och idag får vi i SvD läsa om att bloggarna utmanar skråtänkandet under rubriken "Nätet förvirrar etablissemanget", medan en sannare bild av detta kommunikationsverktyg förmodligen ligger någonstans mitt emellan dessa uttalanden. Eftersom saken gäller skrivna ord, som kan läsas av flera, uppstår genast den spänning mellan proffs och glada amatörer, som uppträder på alla andra områden där amatörer öppet visar sitt intresse. Men, vad de skrivande proffs, vilka känner ett behov av att förringa amatörernas intåg, oftast inte tänker på det är att deras syn på oss säger mera om dom själva än oss.

För mig är skrivandet en process, som bland annat hjälper mig att skapa en känsla av sammanhang i en tillvaro då jag själv och livet omkring mig genomgår förändring. Under de årtionden, som förflutit sedan jag lämnade det socialdemokratiska partiet, har livet lärt mig att det finns fasta tuvor i det politiska träsket och att dessa tuvor kan vara av de mest skiftande politiska kulörer. Olyckligtvis har den humanistiska livshållning, som binder oss samman, svårt att göra sig gällande i ett samhälle, som så starkt präglats av det trettioåriga ordkriget mellan höger och vänster och där vapenarsenalen blivit allt mer sofistikerad med resultat att samhällets resurssvaga lätt blir "nyttiga idioter" för de mest skrämmande politiska strömningar. Att ett samhälles elit har särskilda förpliktelser verkar vara glömt idag. Skulle jag utöver värdet av skrivprocessen nå flera själsfränder där ute i bloggosfären blir det bara en extra bonus.