Vi behöver en balans mellan egenintresse och allmänintresse.

Äntligen har vi fått igång en diskussion om upphovsrätten och hur framförallt ägarna av de s k närstående rättigheterna jagar fildelare då deras ekonomiska intressen anses ta skada av att människor, som lever en del av sina liv på nätet, har behov av att kunna utbyta tankar och reflektera över allt i tillvaron som kommer till i interaktion med andra. Enklast sker det antingen genom en länk eller att man delar med sig av en kopia av det som någon annan skapat. Vi påverkar och påverkas av varandra vare sig att vi är medvetna om det eller inte. Ingen människa kan ses som ett oskrivet blad, där bara det egna jaget kan göra noteringar, utan påverkan utifrån.

Att insamlingsorganisationer som Copyswede och de stora etablerade kulturskaparna har allt att vinna på den utveckling, som upphovsrätten genomgått framförallt sedan 1960-talet, där deras rättigheter ensidigt stärkts utan tanke på effekterna för samhället i stort. IDG.se skriver att den nya avgiften på lagringsmedia blir en kassako för Copyswede. Sedan är det en helt annan femma om detta kommer de verkliga upphovsrättsinnehavarna till del – vad finns kvar när det globala konglomeratet av samverkande organisationer med dess anställda och advokater fått sitt? En av de få etablerade artister som försökt syna hur deras verk används på den digitala marknaden är Magnus Uggla. I augusti 2009 uttalade han sig i Aftonbladet: – Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.

I en ledare hos IDG,se igår uppmanas politikerna: Gör om, gör rätt! Dessutom låter inte kreativiteten vänta på sig. Här tips om hur du kan komma runt det hela. Under tiden pågår lobbyarbete i Bryssel för att förmå EU att förlänga skyddstiderna för inspelad musik. DN ställer frågan: Anser du att upphovsrätten behöver förändras och i så fall hur? Här görs en genomgång av den diskussionen. MEP Christian Engström berättar hur det trixas för att driva igenom ett sådant beslut i morgon i den arbetsgrupp som förbereder saken. Därefter anses Ministerrådets godkännande bara vara en formsak. Trist att min ork inte räcker för en omgång mejl till våra MEP:s i Bryssel!

Men, Piratpartiets Anna Troberg håller grytan kokande och tar tillfället i akt att ge sin syn på saken i ETC men även hos Robert Aschberg i Radio1, där Anna gjorde bra ifrån sig. Och Aftonbladet ordnar en chatt idag kl 15.00 efter det att anställda hos Filminstituet nu misstänks ha kopierat att spritt svenska långfilmer.

Annars är väl debatten om näthatet och medias kommentarsfält den stora snackisen. Här har SvD en rad intressanta inlägg: Anders R Olsson Även det stötande behöver skyddas i Brännpunkt; och Tobias Brandels Skärpta regler internationell trend, som påbyggnad av gårdagens artikel Läsare vill kunna kommentera. För mig är det en gåta att journalister inte inser interaktionens betydelse i meningsskapandet. Om vi människor bäst lär oss genom att göra, då förstår jag inte varför journalister tror att de ska vara förskonade från uppgiften att möta sina läsare på den nivå där de befinner sig och därifrån pröva om det finns en väg till dialog. Fredlig samvaro skapas inte av regelryttare.

Intressant.

Varför är det så svårt att prata med varandra?

Ser att Expressen tänker göra en insats för att hyfsa debatten i kommentarsfältet till tidningens artiklar genom en förstahandsmoderering där inläggen granskas innan de läggs ut. De som inte håller sig till kommentarsreglerna får finna sig i att bli betraktade som spam eller vid grova övertramp nobbas helt enkelt. Förstår att Emanuel har invändningar, eftersom han insett värdet i att ta alla, som kommenterar, på det allvar, som krävs för att bryta ett dåligt beteende och börja föra samtal. Men vad hjälper det när den största draken snabbt följer i Expressens spår, utan tanke på att det alltid finns en orsak till att en del människor spelar över. Det är egentligen bara två olika angreppssätt och bara genom att pröva kan man senare göra en swot-analys och se de bägge metodernas Styrka, Svaghet, Möjligheter och Hot. Aftonbladets Martin Aagard har redan gjort ett inlägg som talar för behovet av ett möte mellan den analoga tidningsvärlden och den digitala medievärlden med bättre balans mellan våra vanföreställningar om varandra. För vår demokrati är det bra att människor tar till orda. Rätt många ger idag upp utan att ens ha försökt. De knyter näven i byxfickan och orerar bland sina vänner. De senare kan komma till mig och säga: - Du Gun, som törs, kan du inte skriva en insändare om ... Här försöker jag få dem att inse att insändare fungerar bäst när den som tycker något skriver efter eget huvud – det blir en mera allsidig diskussion då och ju fler som tar upp ett ämne desto tydligare blir dess vikt och värde.

Sedan kan jag naturligtvis undra över vilka faror som kan drabba den som vågar ta till orda. Att andra ska tycka att man är en jobbig typ, eller vad? Det går inte att leva efter andras måttstockar, utan man måste finna sin egen väg. Jag gillar att blogga samt vara ute på nätet, göra inlägg på Facebook och skriva en och annan kommentar samt twittra om sånt som jag snappar upp och vill sprida till en vidare läsekrets. Där kan man också upptäcka diskussionstrådar om t ex skolan som är mycket givande, då där finns en blandning av människor – både proffsiga lärare och glada amatörer som tycker att skolan är av största vikt för våra barn och ungdomar. Människor med kunskap om pedagogik för lärande bland både barn och vuxna eller med erfarenhet av att vara anhörig till barn, som dagligen blir kränkta och nedvärderade av sin oförstående lärare och/eller fritidspedagog, som fastnat i egna aversioner mot internet och alla de verktyg vi har för kommunikation och skapande med hjälp av nätet. Hört talas om kompetensutveckling? Om 16 elever i samma klass bytt skola inför höstterminen, borde det väl ändå sända en kraftig signal om skärpning till såväl rektor som berörda lärare och fritidspersonal. Men, det är deras problem – barnens föräldrar har gjort det enda rätta, när personal i barnens skola slagit dövörat till. Åh, så skönt det kändes att få skriva detta sista, väl medveten om att mitt barnbarn genom skolbytet åter gillar att vara i skolan och upptäcka nya saker att lära sig om.

Att tvivla på att man är rätt ute är ett friskhetstecken. Men, när det gäller min glädje över att kunna leva en del av mitt liv ute på nätet, är jag räddningslöst förlorad. Blir därför upprymd när jag läser artikeln ”Därför har de teknofoba gnällspikarna fel”. Mera sån´t! Här handlar det om fördelarna med molntjänster, vilket kan vara bra att känna till lika väl som att hålla debatten om artikelkommentarerna i gång. Det är för övrigt ett intressant program som bjuds vid Internetdagarna den 21 – 23 november. Söker en sponsor då jag gärna vill vara med även måndag och tisdag. Till dess hoppas jag att jag orkar med några engagerande dagar om vår framtid i internets hägn. Det sporrar när den dagliga promenaden runt innegården ska klaras av. Eller när en vikt kring fotleden ska lyftas upp i 30 graders vinkel så många ggr som jag orkar. Genom att anteckna resultatet utmanar jag mig själv att orka mer för var dag som går. Har beställt en step-up bräda eftersom detta att gå i trappa kräver koncentration till lyft med benet istället för att dra mig upp med hjälp av armarna.

När det gäller svärm-biståndet har jag funnit att jag måste synda på nåden och beställa en helt ny säng, som kostar 13.700 och säljs av ergotemp.se. Stort tack till Pernilla för det tipset. Min alltför mjuka Dux, som i förrgår lyckades ge mig en rejäl känning av ischiasnerven i höger sida av ryggen, den skänker jag till en kvinna i Hallstavik, som jag träffade på sjukhuset. Hon är yngre och mycket lättare i kroppen än jag och drömmer om en sådan säng, 105 cm bred med elevationsbotten. Sharing is caring! Tror inte att någon av välgörarna har något emot att jag disponera mer ur biståndet än vad jag först avsåg. Pappa i sin himmel, som jag ärvde sängen av när den var ny, har nog inget att invända. Har fått ett kontoutdrag från banken idag och ska i morgon ta itu med uppgiften att räkna ihop beloppen. Återkommer med en redovisning.

Sedan en runda – det var länge sedan – och börjar naturligtvis med Emma Opassande, som ställer en viktig fråga; Motviktigt om Kampen mot tiden i det europeiska banksystemet; Enligt min humla, som minns ett betydelsefullt ställningstagande; Deepedition om vildsinta kvinnors inverkan på väderleken; Mark Klamberg gör en jämförelse mellan USA:s delstater och Sverige när det gäller brottsutredningar; samt sist men inte minst Badlands Hyena och den kluriga Gubben vid Rämen. Det gäller att kunna se och le åt livets utmaningar. Just nu leker jag med tanken att döva politiker ska återfå hörseln med hjälp av en rejäl portion gyckel.

Intressant.

Satir, Sator och annat av betydelse för mig och andra.

I en tid då politikerna bjuder på lagförslag så skruvade att även en rejäl satir svårligen kan hjälpa en människa att rädda sitt förstånd, då etablerar Aftonbladet Kultur samarbete med Badlands Hyena – en av mina favoritbloggar. Sedan filmen Borat utmanade mig och jag kände att jag måste veta mer om humor och satir och skillnaden däremellan, har jag hållit mig på alerten med en daglig dos av Badlands Hyena. Stort grattis till Aftonbladets läsare! I den värld av djupaste allvar där den s k samhällseliten är övertygad om att människors utbyte av tankar, idéer och material av skilda slag handlar om stöld av tankar, idéer och material som någon, innan utbytet, först måste ha fått betalt för, då behöver vi många, många fler som kan häckla denna s k samhällselit. Opassande har därför rätt i sin reflektion – fildelning (en teknik som underlättar samarbete och utbyte av tankar, åsikter och material) är inte ett brott. Följdriktigt måste jag applådera hennes inlägg, men också upptåget igår att twittra om lobbygruppen Netopia med hashtaggen #tengil. Idag ser jag att Tengil skaffat sig en PR-knutte :)

Ser också att Motvikigt funderat kring fenomenet Facebook. Är människor på väg att tappa intresset? Det är möjligt, men det mest troliga är nog att vi människor ser att verktyget från tid till annan kan användas på olika sätt. En del gillar att bubbla om allt möjligt medan en del andra är mera sparsmakade och tycker att man kan uppdatera först när man har något av vikt att orera om, men i övrigt bara visa intresse om ens Fb-vänner tycker och tänker något som man anser att man ”måste” ha en åsikt om. En del ser Fb som ett enda stort ”mingel” där man ibland kan välja att ”kallprata” om ditten och datten för att emellanåt visa viss hetta i ett meningsutbyte som sedan kan fördjupas per mejl eller ge input till ett blogginlägg. Tjusningen är den rörlighet mellan människor och exponeringen av deras tankegods som internets olika verktyg möjliggör.

Utan att lägga några värderingar på innehållet, synliggör internet det myller av människor och deras åsikter som tidigare inte har speglats i någon större utsträckning. Kulturelitens och en del journalisters högfärd tar sig uttryck i att man förfasar sig över det och gör internet ansvarig för sådant som man ogillar. De gamla grekerna hade det onekligen enklare när de dryftade begreppet demokrati. Det arbetande folket – slavarna – deltog som bekant inte i dialogen på parnassen :)

Via en av mina favoriter Dr Spinn finner jag vägen till Judith Wolst och hennes goda råd till kreativa människor, som behöver lära sig hantera detta att vara uppkopplad. Det är inget nytt hon talar om, men viktigt att repetera i vår tid. Det är goda råd som alltid gällt för ambitiösa människor som, var de än verkar, vill göra världen till en bättre plats att leva i. Detta gillar jag – istället för att förfasa sig över hur internet kan skada oss, kan vi lära oss hantera verktyget. Bara för att det kan användas till otroligt många olika aktiviteter, betyder det inte att vi måste ge oss in i allt detta. Vi tjänar på att inse värdet av att vi inifrån oss själva väljer vad vi vill använda vår tid till. Och fler människor, än många vill tro, är faktiskt kapabla till det. Det är mot den här insikten, förvärvad under ett långt yrkesliv, som jag vet att de allra flesta människor vill göra vad gott är, både för sig själva och sina närmaste samt samhället i stort. Min iver och mitt engagemang till stöd för ett fritt internet – mot statens censur, övervakning och kontroll - är sprunget ur den förtrogenhetskunskapen.

Genom den allmänna övervakning och kontroll av våra trafikdata, som sker i form av FRA:s utvecklingsverksamhet och datalagringen samt jakten på dem, som behöver ta del av material (en del med upphovsrätt) för att vara delaktiga i samtal om samhällsutvecklingen, visar regeringen och riksdagen att man ser oss alla som presumtiva brottslingar. Något som leder till en radikal förändring av vår syn på politikerna. Om de drog nytta av sina kunskaper om människornas inneboende kraft och balansens betydelse för hållfastheten i sina verk, då skulle de kunna inse detta och göra på annat sätt.

Efter denna kanonad tar jag som vanligt en runda där jag noterar att Johanna Nylander ser domen mot The Pirate Bay som en politisk dom medan Rick i likhet med Christian, Peter Sunde – en av de dömda – och Fredrik vrider och vänder för att landa i att domen avslöjar en rejäl okunskap om informations- och kommunikationstekniken. Detta medan jag har resignerat. Att vränga lag så som nu sker har inget med rättvisa att göra. Företag med inköpta ”närstående rättigheter” har kunnat påverka lagstiftningen ända sedan 1960-talet och därför är det inte alls konstigt att de har ett sådant tankemässigt övertag idag när ”rättvisa” ska skipas. Däremot är jag rejält besviken på Public service-media som låtit detta ske utan några påtagliga protester.

Går vidare och ser att Deepedition behöver vår hjälp för att kunna ta Sator till en spelning hemma i Borlänge och självklart ställer jag upp på det. Från min ungdom minns jag att grabbarna i Borlänge "dansade som gudar och låg åt som PK". PK var ett populärt tuggummi på den tiden. Utan någon jämförelse kan jag berätta att min telefon gick varm igår kväll för att se till att Minnah från Hallstavik kunde gå vidare i Idol2010. Med detta vill jag ha sagt att även de, som håller hög klass, behöver att människor hemmavid ger dem sin support. Rösta nu hos Deepedition och ge Borlänge en chans att få uppleva Sator på hemmaplan. För mig som norrlänning med en mellanlandning i Dalarna under 1950- och 1960-talet stör det inte att det är Norrlands Guld, idag ägt av Spendrups, som står för den möjligheten. Rösta sedan nästa fredag på Minnah i Idol2010 ;)

Avrundar med Kristina Alexanderson som oförtröttligt visar upp internets möjligheter och förtjänster.

Intressant.

Ett haveri – för vilka?

Tänk att man inte kan vara ledig en helg, utan att Piratpartiet går under :-). Skämt åsido, naturligtvis accepterar jag inte att spelbranschens Per Strömbäck, som även gjort sig till talesperson för den relativt nystartade lobbygruppen Netopia, ska vara den som förklarar Piratpartiets död. För mig är Piratpartiet det parti, som jag sent omsider insåg är inne på en intressant väg mot framtidens informations- och kunskapssamhälle. Ett informations- och kunskapssamhälle, där nöjesbranschen inte kan tillåtas ha tolkningsföreträde i fråga om allmänhetens rätt till användning av material för icke kommersiellt bruk, eftersom ett sådant förhållningssätt hindrar samhällets sociala och kulturella utveckling. Något som i sin tur hindrar dess ekonomiska utveckling. Satmaran kommenterar och tycker sig se att artikelförfattaren i ett inlägg på sin blogg ger en mer nyanserad bild. Rick tar sig också friheten att ha en avvikande mening. Radikalen anser att fildening är större än Piratpartiet och MinaModerataKarameller ser hur det kraschar mellan gammalt och nytt. Opassande undrar hur vi tänker sörja.

För mig står The Pirate Bay som en symbol för motståndet mot kultur- och nöjesbranschens glupande aptit, där gamla affärsmodeller kräver en överlevnad med metoder, som tidigare setts som omoderna i vårt land. Näringspolitiken har inom alla andra områden kännetecknats av ett bejakande av strukturomvandlingen genom att möta denna med kompetensutveckling och en anpassning till den tekniska utvecklingen. Men, när det gäller de mest etablerade i denna bransch, sammanfaller intresset att bibehålla alla tidigare gjorda landvinningar med de intressen som journalister hos den granskande mediemakten tycker sig ha gemensamt med dem. I likhet med en del andra skapare av olika verk, vill dessa journalister odla myten om att deras verk har sådan verkshöjd att andra, som vill referera till deras texter, ska vara skyldiga att be om lov innan man gör så samt dessutom köpa en osorterad mängd artiklar eller andelar i hela dramafabriken för att få disponera enstaka exemplar. Något som inte kan vara rationellt i en tid då en referens till någon annans verk antingen ska ses som ett kulturellt utbyte av åsikter kring detta verk eller gratis PR förmedlad av den ene till förmån för den andre. Av det följer att ett meningsutbyte kring den andres verk inte kan eller bör uppfattas som ett intrång i den andres rättigheter. Att journalister verksamma inom den bransch, som har till uppgift att granska den politiska makten, inte klarar av att sätta in sig själva i detta större sammanhang, det är helt klart värt att sätta under en granskande lupp.

Det som förenar dessa journalister och Netopias Per Strömbäck är intresset att slå vakt om upphovsrätten och då främst dess kommersiella del, oftast uppköpt av multinationella företag eller andra ekonomiskt starka intressen. Den som vill kan se att detta leder till inlåsningseffekter, vilka med hänsyn tagen till den digitala utvecklingen borde inspirera politiker att med stöd av lag tidsmässigt begränsa monopolet ifråga. Men, de har istället lånat sig till en utveckling som har varit den motsatta. Medan den tekniska utvecklingen talat för ett tidsmässigt allt kortare monopol har branschen framgångsrikt lobbat för och lyckats påverka politikerna att förlänga tiden från sju plus sju år för 300 år sedan till 25 år från 1967 och därefter genom EU-direktiv från 1993 ytterligare till livstid +70 år. Det som från början sattes till sju plus sju år med hänsyn till tid för produktion, marknadsföring och försäljning har allt eftersom med politikernas handgripliga hjälp förlängts för att med tiden bli uppemot 160 år. En helt absurd situation. Snacka om en snedsits till nackdel för den allmänna digitala domänen! Att en sådan situation inte allvarligt upprör företrädare för den granskande makten kan bara förklaras med det egna intresset och att detta intresse som bekant inte ljuger.

Medan detta händer pågår en utvärdering av valrörelsen, där såväl Rick som Anna och Emma Opassande gjort mycket läsvärda inlägg. Själv var jag rätt missnöjd med att jag inte hade den fysiska ork som krävdes för att springa i trappor, som jag hade tänkt, varför jag tyckte att det var förmätet av mig att sätta betyg på andra piraters insatser. En sak vet jag dock – även om jag inte avser att kandidera ännu en gång – jag har fått blodad tand. Varför, ja det torde framgå att inlägget här ovan. Vi måste med förenade krafter återställa en ordning där den allmänna nyttan ses som minst lika mycket värd som egennyttan. En egennytta som hittills tillåtits breda ut sig utan någon hejd. En egennytta som kostar åtskilligt för berörda individer, företag och organisationer att tillfredsställa. En egennytta som ser sig som all glädjes och nyttas upphov.

Enligt det synsätt, som Sydsvenskans Anders Ekström gör sig till tolk för, kan jag räknas till det hundratals bloggare, som lever i en bubbla och länkar till varandra och därför missar att vi inte företräder folket. Jag hoppas dock få leva så länge att jag får uppleva när allt fler ser det som jag och andra mera insiktsfulla har upptäckt. Inte minst hoppas jag kunna utveckla dialogen och samhörigheten med de 350 personer, som tyckt att jag varit värd deras personliga kryss. Hur det ska gå till får jag fundera på och återkomma till. Därutöver noterar jag Piratpartiets uthållighet när det gäller att hålla liv i diskussionen om demokrati och rättssäkerhet, här uppmärksammat av Markus Lake Berglund. Jag hyser också gott hopp om att en förändring är möjlig så länge som riksdagsledamöter i andra partier ser det som jag och andra har lagt märke till. Gillar också att MinaModerataKarameller tycker att hon måste uppmärksamma att vi – all övervakning till trots – riskerar en situation där vi måste bevisa vår oskuld istället för att samhället ska bevisa att vi är skyldiga till det som läggs oss till last. Till detta vill jag lägga företeelsen Den allierade journalisten, som säger en hel del om medieklimatet i dagens Sverige. Mer sådant – det gäller att samla glödande kol på både politikens och mediemaktens huvuden! Även om jag hellre ägnade min tid och mina pengar åt att gå på Operan eller att odla en del andra intressen. Men, inte minst det nyligen genomförda valet visar att det kan vara alldeles för tidigt att räkna ut Piratpartiet. Där har media en läxa att lära. Intressant.

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2,

Folket behöver lära av historien.

Åter efter umgänge med nära och kära, har det tagit tid att beta av majlboxen samt kolla av FB. Twitter ser jag mera, som något man måste delta i under realtid, varför det stannat vid en och annan hastig titt. Rätt bra att få träna på överlevnad utan dagligt twitter. Däremot har jag som vanligt ägnat mig åt att läsa dagstidningarna, även gårdagens.

”Valrörelsens svåraste fråga kan mycket väl vara vad som är värst: ett samhälle där dialogen är övervakad eller ett samhälle där medborgarna har förlorat tron på den.” Så avslutar Anders Mildner inlägget i sin kolumn i gårdagens SvD, där han tolkar det som nu utspelar sig inför våra ögon mot bakgrund av det som hänt för fyrtio år sedan och ser ut att upprepa sig, eftersom makthavarna inte förstår att lära av historien. Det tål att tänkas på. I det ljuset tycker jag att Piratpartiets existens är förklarlig – mot alla odds finns här en växande skara människor, som fortfarande sätter sin lit till demokratins redskap. Maktens arrogans kan bara motverkas genom att folket går samman och i valet 2010 byter ut de makthavare, som tror att de kan gå på i ullstrumporna, som hittills. Det är så det är tänkt att demokratin ska fungera. Det är inte bara makten som kan lära av historien. Folket bör göra detta i minst lika hög grad. Det är alltid för tidigt att ge upp. Genom att tro på oss själva och vår egen förmåga, kan vi visa var makten har sin tyngdpunkt i en demokrati.

Med de redskap vi har till vårt förfogande kan vi granska makten – här visar MiNiMaliteter exempel på hur han och andra söker klarhet när det gäller de röd-grönas förhållningssätt till Datalagringsdirektivets implementering i svensk lag. Christian Engström är också intresserad av att få klarhet i saken. Rick Falkvinge berättar om vad som är på G i Bryssel när det gäller att folkets banktransaktioner. Anna Troberg synar andra krafter som verkar i nya förklädnader medan Scaber Nestor bestämt sig för att inte mata det trollet i framtiden. Ett annat verkningsfullt vapen i kampen mot den absurda situation som råder, är förmågan att skruva till en redan skruvad situation, vilket Badlands Hyena utvecklat till en skön konst.

Avslutar med Nicklas Lundblads blogginlägg Om ”Public Service”-mediernas framtid och känner spontant att slutklämmen innehåller en uppgift som jag gärna ser att Piratpartiet tar sig an.

Intressant.

Programmet måste tydliggöra ramarna.

Läser SvD och DN om gårdagens möte i Humlegården med anledning av EU-ministrarnas möte om Stockholmsprogrammet och ler när jag ser den underskattning, som är rätt vanlig, när man tillmäter ett möte betydelse bara när det samlar en massa människor. Men massmöten hör en annan tid till.

MinaModerataKaramellers personliga reflektion speglar dynamiken i möten, där människor från höger till vänster samlas kring ett gemensamt intresse. I likhet med henne slogs jag av hur olika långt komna vi är, när det gäller att läsa av och förstå meningsmotståndare oavsett om det gäller aktiva politiker eller samhällsintresserade människor i största allmänhet. En del sitter hårt fast i sina förutfattade meningar och målar i svart och vitt, medan andra lyssnar och prövar sina ståndpunkter i bra dialoger. Min behållning var den känsla av gemenskap och det hopp inför framtiden, som alla dessa unga entusiaster för frihet och integritet, inger mig.

Samtalet i slutet av mötet mellan Josef a k a Anohito och mig om riksdagens webbplats, där jag berättade om hur Handelskammarens Fredrik Sand drivit på, när det gäller möjligheten att ta del av utredningar, remisser och remissvar, var givande på mer än ett sätt. Vi fick båda en ny bekantskap, då Peter Pimpim Pettersson vid Junior Chamber International, litet längre bort på samma bänk, inte kunnat undgå att höra vår diskussion och kom med i vårt samtal. Internets möjligheter var vår gemensamma nämnare. Det kändes befriande efter allt tugg om dess farligheter. Det samtalet har nu lett till att jag på nytt kollat upp hur långt Fredrik Sand och andra kommit i sin strävan att påverka regeringen att öka tillgängligheten till remisser samt remissvar - här kan man läsa hans senaste inlägg Vår gåva till Mats Odell.

Många andra samtal tidigare under kvällen var givande, men det som nog berörde mig mest på det personliga planet var när Sidvinds svärmor tog kontakt och berättade om att hon gillar att läsa min blogg. Jag blev både generad och glad och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hoppas att hon förstod att jag uppskattade det. Rädslan att förlora min sittplats på den parkbänk, där jag tidigt parkerat mig, gjorde att jag gick miste om Mary XJ och en del andra, men jag är rätt säker på att det kommer nya tillfällen. Om inte förr, har Amanda och Nätverket Svart Måndag inbjudit till Freedom not Fear den 12 september.

Övergår sedan till att läsa vad andra skriver och ser att Erik Hultin, som följde mötet från en digital läktarplats, noterat Lena Eks ställningstagande samt Centerpartiets öppenhet, vilket visas genom inlägget på Centerpartiets hemsida. Markus ”Lake” Berglund, som omtänksamt erbjöd mig och Morfar Gunnar skjuts i sin bil, har gjort en bra redogörelse från mötet. Josh berättar medryckande om hur det kom sig att han missade en del av mötet. Johan Mitt i steget, som hade annat för sig, var ändå med oss i anden tänker jag när jag läser han inlägg. Anna Troberg visar att hon klarat av att gå från medias underskattning till att se värdet av mötet inte minst för den engagerade skarans egen utveckling. Rom byggdes inte på en dag och framgång är ett resultat av antalet timmar i arbetet att sätta sig in i frågor och föra dialog även med dem, som ännu inte upptäckt internets möjligheter, utan riskerar att fastna i den skrämselpropaganda som bedrivs.

Rick Falkvinge, som vanligt skärpt, har tänkt till sedan han läst innantill i programmet samt i Framtidsgruppens dokument – och funnit en detalj där djävulen ser ut att ha bosatt sig. Rick har rätt i att vi ska fokusera på vad som står i programmet, men själv tycker jag att man måste klämma Beatrice Ask rejält på pulsen och fråga vad hon tänker göra för att lägga Framtidsgruppens arbetsmaterial i papperskorgen. Annars kommer det att spöka både nu och senare. Det går inte lura människor, som lärt sig att förarbeten kan spela en nog så viktig roll, när det gäller att tolka innebörden av det slätstrukna, som kommer ut till offentligheten. Hax har varit med alldeles för länge för att kunna avfärdas så lätt.

Intressant.

Vara politiskt hemlös har även goda sidor.

Att vara politiskt hemlös är i dag bättre än att vara moderat, avslutar Margit Gennsers utträdesbrev. Det är en mycket starkt laddad slutkläm, där varje ord är skrivet med stor smärta, upplever jag det som. Att lämna ett parti, som man tjänat under decennier, är inget man gör så där i en handvändning. Men, när det väl är gjort måste man välja mellan att leva i en partipolitisk ”asyl” med ständig sorg i hjärtat eller att ta chansen att utforska andra partier, men framförallt andra människors resonemang inför de val man gör. Fram till dess att man tar steget ut i det tidigare okända, råder det – i vart fall som jag minns från min tid som socialdemokrat – ett förhållande där man ska håll sig på sin kant och inte umgås med meningsmotståndare. Något som med tiden leder till att man börjar odla myter om ”de där andra” och attityden ”vi och dom” etableras, vilket gör att man alltid finner försvar för vad man själv gör och nagelfar andra för vad dom inte gör. Ett allt annat än framgångsrikt beteende om man vill göra världen bättre. Därför välkomnar jag Margit Gennser ut i det partipolitiska ingenmansland, där ordet verkligen är fritt och den enda hon behöver visa trohet och lojalitet mot är sig själv. Hon har redan tagit det första steget.

Hennes beslut har kablats ut och mötts av många blandade känslor. Bara den, som är ointresserad av politik eller sina partipolitiska motståndare, kan förhålla sig likgiltig. Väljer en kommentar i högen, som visar att den, som tänker längre än näsan räcker, inser att Gennsers avhopp är en förlust för integriteten inom alliansen – Hanna Wagenius. Men det håller nog inte Staffan Danielsson med om, men det hedrar Hanna att hon med fräsch ungdomlig blick kan se var den skon klämmer. Bloggen Bent har gjort sin bedömning och handlat därefter. Tänk om partistrategerna kunde samla ihop dessa vittnesmål och göra dessa till ett underlag för samtal om partiernas inre arbete och hur man visar respekt för oliktänkande, så att man inte går miste om den breda belysningen, vilket krävs för en bra problemlösning och med det uppnå en framgångsrik politik.

Att integritetsfrågorna med koppling till internet fått betydelse i valrörelsen, råder det inga tvivel om och SvD:s artiklar här och här visar att de etablerade partierna inte kan bortse från att Piratpartiet ser ut att komma in i EU-parlamentet och därmed etablera sig i den svenska politiken, även om deras möjligheter att påverka vid omröstningar måste ses som ytterst begränsad. Men å andra sidan är det ju inte i plena som besluten tas, om vi ska tro de sakkunniga, som yttrat sig om den saken i samband med Anne-Marie Pålssons sorti. Den mer pragmatiske accepterar uppgörelser vid fikabord och i bastun och där tror jag att Christian och andra i PP kan klara argumentationen, utan att för den skull ringakta den roll som MEP:er har vid omröstningarna. SvD:s kartläggning visar att det räknas också.

Från EU-valet är steget inte långt till Göran Rosenbergs artikel Nationen på gott och ont i dagens DN och nationaldagen infaller dessutom dagen före EU-valet. Det är alltid intressant att läsa det Göran skriver, då han har en human syn på mänskligheten som grundbult och dessutom är en skribent av rang. Därför njuter jag vid läsningen av hans analys av sakernas tillstånd, men blir rejält överraskad av hans förslag – att införa en obligatorisk och allmän samhällsplikt med uppgift åt alla medborgare att ”stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna”. Sedan han kastat ut denna brandfackla, ber han att få återkomma med detaljerna och lämnar ut sin mejladress info(snabel-a)rosenberg.se Har han insett nätets möjligheter eller har han en mer eller mindre färdig modell, som han vill ”förankra”? Jag hoppas på det förra, då det först och främst gäller att reda ut om uppgiften ska vara obligatorisk eller kan lösas på frivillig väg med hjälp av folkbildning och användning av IT. En uppgift för organisations-Sverige, som idag måste kunna Lagen om offentlig upphandling (LOU) för att lägga anbud och konkurrera om att få göra de insatser, som samhället beställer? Eller en helt ny modell för att föra dialog med med folket? Intressant.

Sedan en runda för att se vad mina bloggvänner uppmärksammar: Mark Klamberg om Svensk Juristtidnings temanummer om integritet; Jens O med video-klippet Just du är en terrorist innan han skriver några ord om Margit Gennsers avhopp och FRA-förslaget; Daniel Rhodin med ett intressant resonemang om liberalism; Mitt i steget med Skymning i demokratin; Leo med en rapport från PP:s valturné; Opassande toppar med FRA-förslaget; Anna Troberg med bl a några ord om bredbandsdagarna i Kista; Kulturbloggen om bl a att Astrid Lindgren-priset ger fler böcker och bibliotek till palestinska barn; TkJ om hur virus sprids via kommentarer på YouTube; Ting & Tankar om ett release-party och en intressant hemsida; Scaber Nestor om en artikel i SvD Brännpunkt; och Stefan Stenudd om Expressen-reporterns misstag, som jag ser som exempel på detta att om man drivs av låga motiv kan resultatet allt som oftast bli något annat än vad man planerat. Även om kvinnan handlat aningslöst och egoistiskt kan det väl finnas gränser för jakten på henne. Sedan är det en annan sak att ju hårdare motstånd utifrån desto hårdare sammanhållning inne i bunkern och det är väl inte det, som journalisterna vill åstadkomma?

Vad kan vi lära av Riksrevisionen?

I ett nyhetsbrev läser jag om den avhandling som Organisationsforskaren Louise Bringselius, Ekonomihögskolan i Lund, ska disputera med den 14 november 2008. Hon har följt arbetet med sammanslagning av Riksdagens Revisorer och Riksrevisionsverket (RRV) från förberedelserna år 2002 till sommaren 2007. Jag citerar ur ett pressmeddelande från forskning.se:

”Studien visar att medan det var stora problem med den administrativa kontrollen på myndigheten, var ledarskapet desto mer inriktat på kontroll när det gällde personalen.

Verksamheten kom att präglas av hierarki och distans efter riksrevisorernas tillträde. Detta är motsatsen till vad man brukar beteckna som nödvändigt för att motivera kvalificerad personal i denna miljö. Medarbetare på Riksrevisionen upplevde att de inte respekterades och missnöjet – personalmotståndet – växte.

– Genom att vara mer lyhörd för personalens kritik hade många problem kunnat åtgärdas tidigare. I stället återkom dessa år efter år, säger Louise Bringselius.

Man vet idag att det är mycket svårt att lyckas med sammanslagningar under förhållanden av högt personalmotstånd. Därför är det viktigt att en konstruktiv dialog upprättas mellan ledning och medarbetare och det kan ske på flera olika sätt. På Riksrevisionen berättade personalen i stället om hur kritik kunde leda till sanktioner och om hur en tyst kultur därför etablerades.

– Att man ska kunna uttrycka kritik som medarbetare är viktigt också av demokratiska skäl. Vår förvaltning måste vara öppen för synpunkter från både medborgare och medarbetare, eftersom den är en del av vårt demokratiska system. Det ligger i alla intresse att förvaltningen ska fungera optimalt, säger forskaren.”

Det låter som något för kommunledningen att dra lärdom av. Eftersom en del tolkar mina inlägg, som att jag vill komma åt kommunalrådet Kjell Jansson (m), måste jag här och nu en gång för alla deklarera – jag är inte ute efter Kjell Jansson!!! Istället för att gnöla ger jag honom ibland ett och annat tips. Här om var lärdom finns ifall han vill vara en bra ledare. Idag kan jag slå två flugor i en smäll - den ledare, som vill höja kunskapsnivån hos kommunens elever, måste visa studieflit även för egen del. Intressant.

FRA avslöjar brist på ledarskap i politiken

Intressant läsa IDAG-artikeln i SvD om nätverket bakom Stoppa FRAlagen.nu, och hur eldsjälars engagemang bidrog till att allt fler blev varse vad som var på G i riksdagen. Men om de inte förmått att skaka liv i de etablerade medias ledarskribenter och journalister hade det inte blivit det samspel, som senare gett sådant eko. Själv tog jag inte in det förfärliga förrän den 9 juni, då jag läste om saken i Norrtelje tidning och senare i SvD. För mig var det fullkomligt otänkbart att en liberalt sinnad regering skulle kunna driva igenom detta. Något som jag har gemensamt med många andra samhällsintresserade på nätet.

I svallvågorna efter Fredrik Reinfeldts sommartal i Vaxholm, där han avfärdade kritiken mot FRA-lagen som man viftar undan en fluga, arbetar vi bloggare vidare med opinionsbildningen till skydd för svenska folkets integritet. Själv blev jag rejält förvånad, när jag slog upp Norrtelje Tidning och såg mitt genmäle till Gunnar Andréns sågning av mig publicerad på nytt – men rubriken var snärtigare denna gång. Det tackar jag för. Förklaringen kan vara ett inte dagsfärskt mejl i en mejlbox, som flutit upp, nu när ordinarie ledarskribent är tillbaka efter semester.

När jag sedan läste Per Svenssons artikel i Expressen, fick jag lust att göra detsamma – bjuda på ett da Capo. Även om jag länkar finns det i artikeln ett avsnitt, som är så skarpt formulerat att jag bara måste få upprepa det:

”Men lika alarmerande som sakfrågan är det förakt Reinfeldt och hans regering har visat för väljarna, riksdagen, politiken, sig själva. Allt detta trixande, all denna dåliga teater (den gråtande Federley), alla dessa krumbukter, alla dessa ad hoc-argument, all denna skamlösa iver att förnedra riksdagsledamöter och reducera dem till partilinjens kassabiträden. Regeringen har verkligen ansträngt sig för att få politiken att framstå som en sjaskig hantering. Varför? Det kan förefulla gåtfullt. Men då ska man komma ihåg att gåtfullhet ofta bara är ett annat ord för tomhet. Misstro mot idéer. Övertro på taktisk smartness. Formen som innehåll. Instrumentaliseringen som ideologi”. Klockrent!!!. Vi får uppenbarligen vänja oss vid, att dagens politiska ledarskap följer samma mönster, som det vi sett tidigare. En mindre klick inom alliansen drar sig inte för att utnyttja andra ledamöters okunskap och/eller lättja eller rent av både/och. Sedan begär man att vi ska visa respekt för deras beslut.

Att gott omdöme är en bristvara, skriver också MinaModerataKarameller om. Hon har dessutom några länkar, till annat som är läsvärt; bl a JörgenL, som skriver om varför vi reagerar så starkt mot att staten ska ges teknisk möjlighet att avlyssna oss?

Det ska bli intressant att följa hur Centerpartiet kommer att hantera saken – fortsätta på den inslagna vägen och applicera några plåsterlappar – eller ta ett rejält grepp för en omgöring. Annie Johansson berättar om att deras hearing blir av den 29 augusti. Blir detta bara ännu en manege för mötesrävar, som ser till att få igenom det som de gillar, eller är det en ärligt menad estrad för dialog och demokrati? Ja, jag hoppas naturligtvis på det senare. Det finns många engagerade och insiktsfulla FRA-motståndare även inom Centern, som t ex Erik Hultin. Här kan du läsa mera och – om du är journalist med eller utan presskort – anmäla ditt deltagande. Annars ska man kunna följa det hela i SVT 24.

FRA – i en ding, ding värld?

Vem tjänar mest på att det slås in kilar mellan journalister i etablerade media och alla glada amatörer i bloggosfären? Den frågan ställer jag mig sedan jag läst författaren och filosofen Roland Poirier Martinssons kolumn ”Karl Rove i Almedalen”. Dessförinnan hade jag igår läst artikeln av Martin Jönsson, som han skrivit för Göteborgs-Posten men också publicerat på sin blogg i SvD. Herr Poirier Martinsson avfärdar många av oss bloggare som opimionshaverister, som tar vara på fallfrukt och låter den jäsa (och svamlar på fyllan kan man tänka). Hur kan den, som presenterar sig som författare och filosof, hemfalla åt sådan billig retorik? Kan arrogansen förklaras av den roll, som han har i den idéproduktion som Timbrosfären ägnar sig åt? Eller eftersträvas en revision av begreppet demokrati?

Martin Jönsson är mera resonerande kring mediernas dilemma med ett sviktande förtroende hos folket, varför han ser att en dialog bör komma till stånd. I brist på den dialogen ser han att det i andra sociala media stöts och blöts företeelser, som inte kan avfärdas så enkelt, som en del aktörer inom de etablerade medierna gör. Martin Jönsson efterlyser en bättre interaktiv dialog mellan journalister och läsare. Men på den nivån ser inte herr Poirier Martinsson att röra sig. Med vänner bland journalister i de högre environgerna, har han svårare att se att de mäktiga blir ännu mäktigare, därför att de omges av journalister, som i likhet med herr Poirier Martinsson trivs i maktens närhet. Självklart dock att en hederlig politiker är lika betjänt av av ett juste stöd, som den enkle medborgaren.

En helt annan vinkel bjuder Cordelia Edvardson på i sitt inlägg ”Mentala blottare banar väg för FRA”, där hon har en teori, som jag hört förut. Den handlar om att riksdagens ledamöter blivit så avtrubbade av att det finns – som hon kallar det – alltför många ”mentala blottare” på nätet att riksdagsledamöterna lockades tro att det därför inte längre fanns någon integritet att vara rädd om. Man kan tycka vad man vill om alla dessa själsliga utvik, men vad både hon och i så fall riksdagens ledamöter bortser från det är att dessa människor gör detta av egen fri vilja. Men bara för att de ägnar sig åt det, betyder det inte att staten därmed har rätt att kränka oss alla andra. Dessutom undrar jag vad det egentligen är för skillnad på att människor bjuder på avsnitt av sina personliga liv och när Lars Norén gör det? I bägge fallen tror jag att det hjälper den som skriver att mest se sig själv.

Avslutar med Badlands Hyena, som har något mycket väsentligt på hjärtat. Instämmer helt i vad MinaModerataKarameller skriver. Intressant.

FRA förvärrar solsting?

Först en puff för Martin Jönssons ”Medierna måste lyssna mer” i dagens SvD. Den gäller rent allmänt inte bara i fråga om FRA, men jag tror att opinionen i den frågan skakat om en och annan journalist, som själv snöat in på att svenskar i allmänhet är ett sovande folk. Det vill jag återkomma till senare – nu till dagens huvudledare i DN.

Förmodligen har anfallet av solsting förvärrats av det seglivade FRA-motståndet. Stöd för det antagandet finner jag i det fullkomligt oväntade att DN blivit inspirerad av Göran Perssons nypor och kräver att statsministern ska ”toppa laget”. Självklart har MinaModerataKarameller invändningar och ser mera nyktert på problemet – det krävs en dialog. Om FRA!!!

I den saken förekommer knappast något värt att ens kalla debatt? Det är jag inte ensam om att notera. Gillar angreppssättet när Agner Management, med hjälp av ordboken klargör innebörden av ordet debatt. I sin blogg har han även en del bra uppslag med adress till Public Service-media. Statsministern duckar fortfarande och sedan Sten Tolgfors och GD Åkesson svalt alla sina idisslade argument, träder åter Carl Bildt in på scenen med Fri med FRA för att med landsfaderlig ton skapa ordning i klassen.

Det är ett gott försök, men sedan jag läst Johan Westerholms ”FRA – Lång dags färd mot natt” undrar jag kring det, som han säger avslutningsvis ”Som jag nämnde är det egentliga arbetet sekretessbelagt men, alla som arbetat med underättelsetjänst vet att 90 % av behovet kan tillfredställas med ”Open Sources” och dessa källor är öppna även fast slutsatserna kan användas i hemliga syften eller metoder. SIGINT (Signalspaning) kan vara ett, HUMINT (Human Inteligence) eller TECHINT andra. Är behovet och syftet definierat så har vi kommit en god bit på vägen i en förankring. Sedan kan vi börja titta på var den informationen finns. Och här kommer fokus på den personliga integriteten in hur vi kan och om vi kan komma åt den på ett rättssäkert sätt. I fallet med 11 september fanns den efterfrågade informationen mestadels i SWIFT och IATA-systemen vilket kräver en helt annan lagstiftning…… och den drunknade i all annan SIGINT”.

Innan jag läst detta hade jag sänt iväg ett genmäle till NT på debattinlägget från Centerns Kerstin Lundgren i NT i fredags. Där jag ställer frågan: - Finns det verkligen inte någon annan lösning för att tillgodose försvarets behov av underrättelseverksamhet? En som uppenbarligen inte tror det är Gunnar Andrén, riksdagsledamot för Folkpartiet, som med telefonens hjälp hört av sig till en av dem som skrivit mejl till honom, Röda Nejlikan, för att kolla om denne förstått frågan. Jag gillar att Gunnar Andrén skaffar sig kunskap om vad som rör sig i folkdjupet, men undrar när han ska upptäcka att han tappat bort sin liberala kompass.

Andra som fortsätter upproret mot FRA är Stenudd, Alter Ego, Pophöger, Intensifier, Oscar Swartz och många, många andra, som jag inte orkar rabbla upp. Svetten lackar ändå ;-)

Men, här en, som tidigare kramats innerligt av bloggen BevaraFRA, men nu ser ut att ha börjat fundera kring alternativ - PM Nilsson. Något som Gudmundsson tolkar som ett försök till försoning i frågan. Men hur försonas kring detta? Intresserad av demokrati kan man fundera kring hur beslut kommer till – Jag, Wihlman. Intressant.

Lära av och om varandra

Som bloggare ges man möjlighet att ta del av allt mellan himmel och jord. Efter att ha läst bloggen Badlands Hyenas skruvade kommentar rubricerad Sjuka svennebananbloggare m a a SvD:s artikel Överdrivet bloggande kan leda till stress, läser jag på Biblioteksbloggen om att Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen), som arbetar för att stärka Sveriges konkurrenskraft, nu drar igång forskningsprogrammet Unga nätkulturer för att ta reda på hur unga använder de nya digitala medierna. Programmet är unikt eftersom det ytterst syftar till att vi ska lära oss av ungdomarna - inte bara lära oss om dem, säger man i presentationen av programmet på KK-stiftelsens webbplats. Forskningsinsatsen inom unga nätkulturer ska bidra med kunskaper för att utveckla och effektivisera såväl det privata näringslivet som myndigheter, organisationer och offentliga verksamheter. Det väcker onekligen tankar om livet och tillvaron.

Jag kan bara hoppas att professor Bo Göranzons kunskaper inom Yrkeskunnande och Teknologi kan vinna insteg i det forskningsprojektet. När jag hörde talas om forskningsresultat i mitten av 80-talet, som visade att unga män inom IT-branschen upplevde existensiella problem i brist på humaniora inom deras utbildningsprogram, väcktes mitt intresse för KTH:s och professor Bo Göranzons projekt för att råda bot på den saken. Bjuder här på ett smakprov på hans angreppssätt från Lärarförbundets hemsida i en artikel rubricerad Dramatiken – en snäcka för örat. Ett annat tips är Dialogseminariets hemsida där forskning inom ämnet Yrkeskunnande och teknologi vid KTH presenteras. Dialogseminariet är en del av ämnet Yrkeskunnande och teknologis forskningsmiljö. Intressant.

Berget har flera sidor

Dagens båda inlägg i SvD:s Brännpunkt av vice VD:n i Svenskt Näringsliv Jan-Peter Duker och vice ordförandena i Riksdagens näringsutskott respektive arbetsmarknadsutskott Thomas
Östros (s) och Sven-Erik Österberg (s), är en god illustration för att synliggöra hur de enkelspåriga hindrar sig själva från att se berget från olika håll.

Insiktsfulla bergsbestigare, som vill dra fördel av bergets olika sidor för att nå bästa möjliga utdelning av utmaningen, tar reda på hur berget ser ut från olika håll och lagar därefter. Men så gör inte dessa herrar, som anser sig vara experter på vad som krävs för att näringsliv och arbetsmarknad ska fungera. Med en åsnas envishet stirrar de sig blinda på den sida, som de själva ser av berget, och bortser från värdet av en problematisering och en saklig dialog.

Sverige har inte råd med den sortens enögdhet, som bara leder till en kamp om makten över opinionen, utan några betydelsefulla framsteg vilka skulle gagna saken. En dialog skulle kunna lägga grunden för lösningar som så långt möjligt gagnade både ett framgångsrikt näringsliv och ett arbetsliv där ömsesidig nytta och hänsyn råder. Det som arbetsmarknadens parter klarade av år 1938, förefaller ligga ljusår bort idag.

De berörda parternas tolkning av EU-domstolens beslut i det s k Vaxholmsmålet, när detta ska hanteras i Arbetsdomstolen, kommer att ge oss alla ett besked om det är krig eller fred som kommer att råda i framtiden.

Inför 2008

Varför har vi så lätt att dras med i tankegångarna att livet inför årsskiften ska genomgå något slags årsbokslut för att därefter avge nyårslöften. Är det vårt rationella jag eller vårt känslomässig jag som styr detta? Eller är det helt individuellt hur vi ser på den saken? Eller är det helt enkelt så att det är ganska praktiskt att göra någon form av avstamp inför det nya året?

Tänker på att ett sådant avstamp inför nya projekt 2008 innebär att en av mina favoritbloggar Berndts blogg upphört inför årsskiftet. Samtidigt som jag naturligtvis önskar Berndt lycka till i hans projekt, känner jag något av sorg för min egen personliga del. Att starta min utflykt i bloggosfären med ett besök på hans blogg har alltid varit stimulerande. Hans förmåga att se det komiska i de mest allvarliga sammanhang och hans angreppssätt i etiska frågor, som tvingar till eftertanke, är det jag kommer att sakna mest. Hoppas dock att han någon gång emellanåt ger sig tid att komma med en och annan kommentar, vilket gör hans beslut lättare att ha fördragsamhet med.

Inför 2008 önskar jag för min egen del att ordkriget mellan politiskt aktiva till höger och vänster här i bloggosfären och i samhället i övrigt ska tvingas ge vika för den klokskap, som en dialog kan leda till.