Om riksdagen - ur hästens mun.

Även om jag har svårt att förlåta Annie Johansson (hon gick på snacket om att hon hade fällt alliansregeringen, om hon röstat nej till FRA-lagstiftningen), måste jag medge att hon är en skärpt tjej med ögonen öppna för riksdagsarbetets underligheter. Ta t ex hennes inlägg Det meningslösa motionsskriveriet ska snart ta vid. Där får vi bland annat veta att av alla tusentals motioner som behandlades förra året bifölls 0,2 procent. 0,2 procent!!! Hela denna kostsamma apparat för att tala om för folkets valda ombud att de är helt fel ute. Annie har kommit fram till att skrivandet av motioner är rätt meningslöst, då makten över frågorna ligger hos ministrarna och i departementen. Hon skriver:

”Arbetsformerna i Riksdagen behöver förändras. Det är helt orimligt att vi ska sitta och skriva motioner för syns skull och att riksdagens traditionella arbetssätt alltid är att avslå alla motioner. Det finns betydligt effektivare sätt att arbeta på - som direkt mot departementen och ministrarna. Det är då man får igenom saker.”

Vill minnas att Johan Linander talade om att arbetet görs i utskotten, när Anne Marie Pålsson meddelade att det var meningslöst att vara riksdagsledamot. Igår hade SvD en artikel om att osedvanligt många riksdagsledamöter lämnat riksdagen hittills under mandatperioden. Men det oroar inte de gruppledare som tidningen talat med. Många har kommenterat, däribland Arvid Falk; Jan Nilsson och Dackefejden. DN avhandlar saken i sin huvudledare idag och där skräder man inte orden.

Själv undrar jag om avhoppen ändå inte påverkats av det, som Annie Johansson tidigare pekade på – maktkoncentrationen till ministrar och departement. Till detta kommer utskottens makt genom den inteckning i andra ledamöters röster, som man gör innan riksdagens behandling. Hjälper du mig så hjälper jag dig, vilket gör att en del kan välja att bara traska patrull. Här gäller ingen individuell lönesättning ;-). Allt blir till en ordning, som sätter larmet för demokratin ur spel. Varje ledamots lagliga rätt att rösta efter egen övertygelse har fått stryka på foten för den så kallade regeringsdugligheten. En sådan styggelse i Sverige år 2008 – året då FRA fick en särbehandling utan motstycke – och år 2009, då spektaklet fortgår, nu med ännu flera kända pusselbitar. Mark Klamberg bjöd oss på en intressant sammanställning för några dagar sedan. Idag kan vi hos Mark läsa att NSA utsatt en miljardbelöning till det företag som kan ordna med avlyssning av Skype. Men kritiska läsare påstår att detta görs för att inbilla människor att Skype är säkert så att användarna inte kilar iväg och skaffar sig ny utrustning för att värna sin integritet.

Erik Hultin har läst inlägg av Hax och Josh samt ber oss läsa och tänka efter. När jag gjort det känner jag hur förbannad jag blir. Inte blir det bättre, när jag sedan läser ett inlägg av Staffan Danielsson, regeringsduglighetens riddare, som inte tänkt tanken att sådant, som inte samlar en frivillig majoritet bland riksdagens ledamöter, ska inte genomföras. Landets ledning inte begära att folket ska respektera beslut, som kommer till med hjälp av både partipiska och utkvittning. Respekt är inget man kan kräva, det är något som man måste göra sig förtjänt av.

Eftersom det kommer ur hästens mun, får vi utgå från att allt fler ledamöter gör som Annie Johansson och Johan Linander, lägger krutet på ministrar och departementstjänstemän. Men, med detta sätt att arbeta är det uppenbart att medborgarna bara får inflytande om de ingår i en ledamots vänkrets – en ledamot med bra relationer till inflytelserika tjänstemän och ministrar. Vad detta leder till kan vi ha våra funderingar om. Men jag håller med Annie – riv kulisserna, som gör att media tror att motionsskrivandet är ett sätt att mäta vad medborgarna får för de pengar som riksdagen kostar. I det här sammanhanget vill jag visa exempel på att människor landet runt sitter på sin kammare och tänker, men också för tankarna till torgs – här Olof i Västra Götaland, här Anders i Jämtland och här Lars-Erick i Piteå vid ungefär samma tidpunkt. Detta bara för att ta några exempel. Problemet för folket är att den opinionsbildning, som krävs, för ett mera folkligt inflytande än att gå till val var fjärde år, är inte fixad i en handvändning. Partierna vill gärna stänga in diskussionerna inom egen hank och stör, vilket hindrar ett fritt och mera konstruktivt meningsutbyte.

För övrigt gillar jag skarpt att universitet forskar kring hur lagar efterlevs i kommunerna. Det om något borde ge riksdagens ledamöter en och annan tankeställare, när de orerar om hur man ska stävja lagbrott bland medborgarna. SvD har en artikel om en ännu inte publicerad rapport om korruption i svenska kommuner. Av 1.900 tillfrågade politiker och tjänstemän är det bara 60 procent som velat svara på den enkätundersökning som gjorts. Men trots det kan man dra vissa slutsatser – man är beredd att kringgå lag och förordning för att gynna det lokala näringslivet. Andreas Krohn, Stockholms Handelskammare, har också läst och har synpunkter. MinaModerataKarameller ser också den konflikt, som politikerna ställs inför på grund av Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Men, om lagen är svår att följa, måste man väl fundera över om det inte är dags för en justering. Billigast är inte alltid bäst, varför kvalitetskrav måste kunna formuleras.

Intressant.

Vara politiskt hemlös har även goda sidor.

Att vara politiskt hemlös är i dag bättre än att vara moderat, avslutar Margit Gennsers utträdesbrev. Det är en mycket starkt laddad slutkläm, där varje ord är skrivet med stor smärta, upplever jag det som. Att lämna ett parti, som man tjänat under decennier, är inget man gör så där i en handvändning. Men, när det väl är gjort måste man välja mellan att leva i en partipolitisk ”asyl” med ständig sorg i hjärtat eller att ta chansen att utforska andra partier, men framförallt andra människors resonemang inför de val man gör. Fram till dess att man tar steget ut i det tidigare okända, råder det – i vart fall som jag minns från min tid som socialdemokrat – ett förhållande där man ska håll sig på sin kant och inte umgås med meningsmotståndare. Något som med tiden leder till att man börjar odla myter om ”de där andra” och attityden ”vi och dom” etableras, vilket gör att man alltid finner försvar för vad man själv gör och nagelfar andra för vad dom inte gör. Ett allt annat än framgångsrikt beteende om man vill göra världen bättre. Därför välkomnar jag Margit Gennser ut i det partipolitiska ingenmansland, där ordet verkligen är fritt och den enda hon behöver visa trohet och lojalitet mot är sig själv. Hon har redan tagit det första steget.

Hennes beslut har kablats ut och mötts av många blandade känslor. Bara den, som är ointresserad av politik eller sina partipolitiska motståndare, kan förhålla sig likgiltig. Väljer en kommentar i högen, som visar att den, som tänker längre än näsan räcker, inser att Gennsers avhopp är en förlust för integriteten inom alliansen – Hanna Wagenius. Men det håller nog inte Staffan Danielsson med om, men det hedrar Hanna att hon med fräsch ungdomlig blick kan se var den skon klämmer. Bloggen Bent har gjort sin bedömning och handlat därefter. Tänk om partistrategerna kunde samla ihop dessa vittnesmål och göra dessa till ett underlag för samtal om partiernas inre arbete och hur man visar respekt för oliktänkande, så att man inte går miste om den breda belysningen, vilket krävs för en bra problemlösning och med det uppnå en framgångsrik politik.

Att integritetsfrågorna med koppling till internet fått betydelse i valrörelsen, råder det inga tvivel om och SvD:s artiklar här och här visar att de etablerade partierna inte kan bortse från att Piratpartiet ser ut att komma in i EU-parlamentet och därmed etablera sig i den svenska politiken, även om deras möjligheter att påverka vid omröstningar måste ses som ytterst begränsad. Men å andra sidan är det ju inte i plena som besluten tas, om vi ska tro de sakkunniga, som yttrat sig om den saken i samband med Anne-Marie Pålssons sorti. Den mer pragmatiske accepterar uppgörelser vid fikabord och i bastun och där tror jag att Christian och andra i PP kan klara argumentationen, utan att för den skull ringakta den roll som MEP:er har vid omröstningarna. SvD:s kartläggning visar att det räknas också.

Från EU-valet är steget inte långt till Göran Rosenbergs artikel Nationen på gott och ont i dagens DN och nationaldagen infaller dessutom dagen före EU-valet. Det är alltid intressant att läsa det Göran skriver, då han har en human syn på mänskligheten som grundbult och dessutom är en skribent av rang. Därför njuter jag vid läsningen av hans analys av sakernas tillstånd, men blir rejält överraskad av hans förslag – att införa en obligatorisk och allmän samhällsplikt med uppgift åt alla medborgare att ”stärka banden mellan medborgarna och samhället, och mellan medborgarna och medborgarna”. Sedan han kastat ut denna brandfackla, ber han att få återkomma med detaljerna och lämnar ut sin mejladress info(snabel-a)rosenberg.se Har han insett nätets möjligheter eller har han en mer eller mindre färdig modell, som han vill ”förankra”? Jag hoppas på det förra, då det först och främst gäller att reda ut om uppgiften ska vara obligatorisk eller kan lösas på frivillig väg med hjälp av folkbildning och användning av IT. En uppgift för organisations-Sverige, som idag måste kunna Lagen om offentlig upphandling (LOU) för att lägga anbud och konkurrera om att få göra de insatser, som samhället beställer? Eller en helt ny modell för att föra dialog med med folket? Intressant.

Sedan en runda för att se vad mina bloggvänner uppmärksammar: Mark Klamberg om Svensk Juristtidnings temanummer om integritet; Jens O med video-klippet Just du är en terrorist innan han skriver några ord om Margit Gennsers avhopp och FRA-förslaget; Daniel Rhodin med ett intressant resonemang om liberalism; Mitt i steget med Skymning i demokratin; Leo med en rapport från PP:s valturné; Opassande toppar med FRA-förslaget; Anna Troberg med bl a några ord om bredbandsdagarna i Kista; Kulturbloggen om bl a att Astrid Lindgren-priset ger fler böcker och bibliotek till palestinska barn; TkJ om hur virus sprids via kommentarer på YouTube; Ting & Tankar om ett release-party och en intressant hemsida; Scaber Nestor om en artikel i SvD Brännpunkt; och Stefan Stenudd om Expressen-reporterns misstag, som jag ser som exempel på detta att om man drivs av låga motiv kan resultatet allt som oftast bli något annat än vad man planerat. Även om kvinnan handlat aningslöst och egoistiskt kan det väl finnas gränser för jakten på henne. Sedan är det en annan sak att ju hårdare motstånd utifrån desto hårdare sammanhållning inne i bunkern och det är väl inte det, som journalisterna vill åstadkomma?

Spel för gallerierna

I lördags skrev jag några rader om chefredaktören Värnpliktsnytt, Ulrika Häggroth, som gjort ett inlägg på SvD:s Brännpunkt om hur Försvarsmakten göder en privat konsult på skattebetalarnas bekostnad. Idag får hon ett svar på SvD:s Brännpunkt undertecknat av en sju man stark patrull som talar sig varm för denna satsning. När sju herrar går i armkrok för att bemöta en kvinnas kritik, då kan man vara säker på att det är något intressant, som hon fått vittring på. Ulrika Häggroths fokus låg på det, som hon varit med om – svårigheter att få fram uppgifter om kostnaderna för en viss verksamhet, vilket försvårade hennes möjligheter att granska det hela. Den anklagelsen ska Försvarsmaktens chefsjurist nu ta itu med, säger de sju, varför de i repliken koncentrerar sig på att förklara bakgrunden till att pengarna avsatts för detta, som bygger på avtal om ett lokalt aktivt omställningsarbete. Vad som inte framgår av deras replik är hur upphandlingen av konsulten gått till. Det ska bli intressant se om Häggroth eller någon annan journalist lyckas gräva fram om Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) tillämpats d v s att en upphandling skett i konkurrens med alla konsultföretag i branschen, eller om anlitandet av en viss konsult bygger på tidigare etablerade vänskapsband. Intressant.

Ett annat spel för gallerierna blottlägger SvD:s Maria Abrahamsson. Efter att ha gjort ett aktningsvärt försök att skingra dimmorna kring den kapsejsande FRA-lagen, leder hon våra tankar in på det parlamentariska läget och den situation som uppstått i oppositionen. Alla ändringar och tillägg till den lag, som antogs den 18 juni, är av den omfattningen att man naturligtvis måste fundera på vilka möjligheter, som står till buds, om regeringen inte vill rucka på principen att all datatrafik ska ledas in till FRA:s register. Det är nu klarlagt att den principen ligger fast, eftersom de oppositionella inom Folkpartiet, tycker att de nått en acceptabel kompromiss genom att avgränsa den krets, som får rätt att beställa spaning i Åkessons Kabelverk. Det är naturligt att den, som dagligen sysslar med analyser av det politiska spelet, funderar kring regeringens och oppositionens svängrum i frågan. Men, jag och andra, som sett sättet som lagen drivits igenom på, som så diktatoriskt att den enbart av det skälet borde rivas upp, ska nu därutöver tvingas acceptera statens totala intrång i min privata sfär. Alla talar om hur bräckligt skydd detta ändå har, varför det inte skulle spela någon roll. Men i så fall kan man ju undra varför Spaningsmyndigheten tillåts vara så bekväma att de inte ens behöver redovisa några andra alternativ. Detta visar bara politikens kapitulation inför administrationen. Jag bryr mig inte om vem som gör vad, jag begär bara att de politiker, som oavsett kulör anser sig själva vara förståndiga, sväljer prestigen och visar prov på detta i denna sak.

Att opinionen kring FRA-lagen inte lagt sig till ro visar Mark Klamberg, som undrar om vi är redo för sanningen om överenskommelsen den 25 september; Opassande, som tycker att det är dags att läxförhöra politikerna; Lars-Erick, som i likhet med mig tycker att man (FRA till trots) måste orda en del om Finanskrisen; Christian Engström, som samtalat med en riksdagsledamot; Intensifier, som skriver om behovet av folkbildning bland politiker; Stoppa FRA-lagen.nu, som gör en analys; Oscar Swartz, som bl a upptäckt att Camilla Lindberg (fp) inte är lurad vid uppgörelsen den 25 september; MinaModerataKarameller, som igår skrev om Bloggare, Media och FRA; Mark igen, som här berättar om sin medverkan vid Göteborgs Universitet; Folkpartiet i Nacka, som finner en förklaring; Anders Widén, som är en intressant röst ur oppositionen; samt Hax, som vill att vi lägger in en ny växel eller som vi säger här i Norrtälje – ä´ kula´ rö´ sä far vi! Med en Pythagorasmotors livslängd i sinnet, instämmer jag. Avslutar med Gubben vid Rämen, där livet tagit en ny vändning.