Alla dessa makters spel inför öppen ridå.

Spelet pågår på många olika scener då det handlar om olika maktkonstellationer. Som publik gäller det att kunna tolka det som vi ser och i likhet med dagens diplomater lägger vi in egna tolkningar baserade på var vi själva står i förhållande till det som vi bevittnar. Därför är begreppet tolkningsföreträde intressant. I den värld där man bäst känner till vad som menas när man talar om avtal mellan ”jämbördiga parter” borde man kunna vara ett föredöme. Men i SvD:s ledare får vi ett bra exempel på en situation där en arbetsgivare statuerar exempel.

Det är tydligt att arbetsgivaren kalkylerat med att det kan vara värt att betala vad det kostar att inte följa spelreglerna. Men uppenbarligen har Försvarsmakten inte kalkylerat med risken att därigenom skaffa sig ett dåligt rykte som arbetsgivare, vilket är särskilt korkat eftersom de är inne i en rekryteringsfas. Med en sådan tydlig arrogans undrar jag om man där känner behov av att demonstera sitt ointresse av anställda, som känner till och håller på sin egen och andras rätt. Hur ser man på Human Resources inom Försvarsmakten om rättssäkerhet inte räknas till det långsiktigt hållbara?

Annat på temat maktspel är utvecklingen kring Wikileaks, ordkriget i medievärlden runt internet och vanskötseln av grisar.

Börjar med Wikileaks. Honungsfälla eller inte, men nog är det väl ovanligt att en misstänkt våldtäktsman blir efterlyst via Interpol? Har inte hört talas om att det skett i något annat fall. Ser att hans försvarsadvokat reagerat. Därför undrar jag om inte Wikileaks läckande bättre förklarar varför maktens förlängda arm vill fånga in honom. Rick skriver om Cirkus och försvinner in i ett tekniskt resonemang som jag inte förstår, men här utgår jag från att han som tekniker på området vet vad han talar om.

The Wall Street Journal berättar om de ansträngningar som görs ”over there” för att komma åt Assange. Samtidigt puffas det för nya avslöjanden, denna gång i bankvärlden. Att bli avslöjad med brallorna nere, är nu något mer påtagligt än en kalkylerad risk. I så fall finns det hopp om en bättring. Men risken finns att det handlar om ett beteende som utvecklats till en kultur, där ingen förstår än mindre vill ta till sig den kritik som följer när många fler än de närmast berörda kan granska det som sker. Det är väl för att hindra odling av kulturer, där korruption kan frodas, som vi hyllar offentlighetsprincipen?

Sedan kan vi konstatera att internet lett till att genomskinligheten ökat väsentligt. Det vittnar inte minst artikeln om DN:s Johan Croneman och TV-avgiften om. Där kan vi se hur en journalistisk syneförrättning spårat ur. Resumés chefredaktör Viggo Cavling går dock i svaromål på sin blogg. Helt klart ligger här något annat bakom än en journalistisk vinkel. Men, vad? Ja, det lär visa sig med tiden, då internet gör att vi får se mera av det som sker bakom kulisserna. Det är mera på gott än ont, även om en del fokuserar på att lögnen har fått ökade möjligheter Med en referens till Christopher Kullenberg skriver Jesper Olsson i SvD om hur nätet ”rymmer en radikal demokratisk potential med en stor mängd aktörer som lämnat en passiv konsumentroll bakom sig” men också att frånvaron av redaktionella filter skapar både politisk, moralisk och estetisk oro. Det kan vi dagligen se exempel på. Igår tog SVT Debatt under Belinda Olssons ledning tillfället i akt.

Det som slog mig under programmets gång var att alla dom, som klagar över att det finns människor som vräker ur sig otidigheter, inte förstår att det finns en funktion för att hantera dessa ”bloggtroll” och att det hör till livet att lära sig hantera saker utan att behöva beklaga sig inför hela världen. Jag lärde mig också att Anton Abele (M) går i bräschen för mera befogenheter åt polisen, vilket finns med i den utredningen som pågår. Visste inte att han var så ointresserad av vad polis och åklagare kan göra inom ramen för den lagstiftning som redan finns. Efter Riksrevisionens granskning, borde han inse att bästa hjälpen vore att stänga möjligheten att ständigt kräva skärpt lagstiftning. Genom OpenGov.se kan vi se att tilläggsdirektiv gjort att denna utredning fått förlängd tid t o m 31 december 2010. Skönt att där var även Aaron Israelsson, Nyheter24:s chefredaktör och kunde bjuda spänstigt motstånd.

Måste be Johannes Forssberg, som tidigare analyserat fenomenet Abele, om ett råd hur jag ska hantera mina känslor när denne unge man, suppleant i Justitieutskottet, visar sådan ignorans. Jag brukar vanligtvis inte bli provocerad av att höra en människa med andra åsikter och kan ha stor förståelse för att unga människor inte kan vara så insatt i hur rättsväsendet fungerar i praktiken, men jag måste erkänna att Anton Abele triggade igång en rad mycket negativa känslor. Mest kanske därför att jag tycker att beslut i riksdagen ska baseras mera på forskning och beprövad erfarenhet än ett tyckande tillkommet i en situation, som jag – efter min egen upplevelse av honom i SVT Debatt – kan tycka att han själv bidragit till. It takes two to tango, som bekant.

Dessutom är det inte ansvarsfullt om vuxna människor omkring honom underlåter att göra honom medveten om att filtret mot det oönskade i människors liv inte kan skötas av polis och åklagare. Det borde många journalister också ta sig en funderare på. Håller med Viggo Cavling – vi kan börja med att höja tröskeln för vad som accepteras genom att använda funktionen för godkännande av kommentarer. Nästa steg är att inse att ingen kommit till världen för att fostra någon annan än sig själv. Sedan kan jag inte låta bli att mot detta ställa artikeln i IDG.se om Skånemejerier, där man vågar pröva frihet under ansvar.

För övrigt anser jag att julskinkan ska bojkottas i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst inlägget på SvD Brännpunkt om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.

Har Försvarsmakten det som krävs?

Frågan är befogad sedan vi mötts av deras charmoffensiv. SvD:s rubrik Bluffreklam ska locka unga till försvaret säger det mesta, men inte allt. Såg själv en del av deras kampanj vid en busshållplats i Norrtälje ”Din kusin är inte särskilt intresserad av att bevara freden utomlands”. Dessförinnan hade jag hört någon tala om en affischtavla med texten ”Din mamma tycker inte att vår demokrati måste skyddas”. Som aktiv i kampen för att bevara våra demokratiska fri- och rättigheter samt rättssäkerheten genom att bekämpa FRA:s anspråk på all information om mina och andra människors liv och rörelser på internet, upplevde jag spontant dessa affischer som att FRA gett sig in i valrörelsen. Moderaterna som tidigare larmat högt och ljudligt över LO:s stöd till Socialdemokraterna – drar sig nu inte för att använda sig av Försvaret som draghjälp inför valet 2010!? Det var först när jag läste SvD:s artikel som jag förstod sammanhanget. Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan och som Piratpartiet tydligt markerat – bäst bevaras fred och frihet om människor möts av den respekt som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ska tillförsäkra oss var och en. För att detta ska fungera måste innebörden av ordet integritet vara klart för alla och envar, men framförallt måste Sveriges riksdag och myndigheter lägga sig vinn om att hålla kunskapen intakt. Lars-Erick har gjort en betydande insats för att sprida såväl texter ur uppslagsverk som den förtrogenhetskunskap han besitter genom sitt intresse både för tolkningen men också genom att tipsa om andra individer som varit betydelsefulla när det gällt att i handling visa hur man agerar när man lever som man lär.

”Varje person har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan i de fall för vilka överträdelser av okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats dömas för brott.”

Det stora problemet är att den nuvarande regeringen och riksdagen har valt att gå i motsatt riktning – legalisera statens intrång i mitt och andras privatliv genom lagklustret för FRA:s verksamhet. Enda möjligheten att ändra på detta är att några hundra tusen väljare ger Piratpartiet sin röst – som vågmästare i Riksdagen vill vi medverka till att respekten för människors integritet återupprättas i vårt samhälle. Om staten och dess tjänare brister i respekt för landets invånare, kan man inte begära att gemene man ska lägga manken till. Här har Infallsvinkel ett viktigt meddelande till alla som röstade på Centerpartiet vid förra valet.

Sedan kan man naturligtvis som Skivad lime undra om inte Försvarsmakten känner till att vi har åsikts- och yttrandefrihet i Sverige, vilket både kusinen och mamma kan undra när deras åsikter ger Försvarsmakten anledning att ge sig på dem på detta sätt. Josh är frustrerad över medias roll i den nerdrogning av svenska folket som pågår. Men jag håller inte med Josh om att människor inte bryr sig – de har svårt att tro att det är sant det som vi säger, eftersom tidningar, radio och TV inte berättar om detta. Här gäller det att ha ett upparbetat förtroendekapital att förvalta. Det upplever jag att flera av oss har, så det är bara att jobba på. Även om vi mot oss har Försvarsmakten med sin 25-miljonerskampanj. För det är som Erik Laakso skriver – många kommer att mötas av Samma fråga varje dag. 15,1 procent har enligt senaste opinionsmätningen ännu inte bestämt sig och vi borde kunna vinna minst fem procent av dem.

En annan effekt av att media ogillar sociala medier är att många journalister inte klarar att ta ett konstruktivt grepp på det hyenebeteende, som frodas med hjälp av etablerade medier, men växer som ogräs på Facebook, vilket Scaber Nestor har synpunkter på. Josh har lyckats få igång ett konstruktivt samtal. Det gör den här dagen till den soligaste hittills i valrörelsen.

Intressant.

Vad sysslar Försvarsmakten med?

Läser i dagens DN.se att Värnpliktsnytt på nytt har problem. Den 9 juli skrev SvD om att tidningen enligt Pliktutredningen skulle läggas ner, men finnas kvar i någon annan form. Ett sök på ”Värnpliktsnytt” visar att dess redaktion bitit den hand, som föder dem, så många gånger att ingen kan vara förvånad över att Försvarsmakten gör sig av med dem. Idéer om att granskningen är betydelsefull för att motverka en destruktiv kulturs framväxt, verkar vara sådant som framhålls i högtidstal, medan det vardagliga arbetet visar något annat. Så verkar det vara i politiken och så ser det ut att vara i politikens praktik d v s verksamheter under politisk ledning. Tidningen Journalisten noterar det som inträffat, utan att ställa några besvärande frågor till den, som har ansvar för det som hänt.

Däremot kan jag se en liten notis om att Värnpliktsnytts JO-anmälan mot Försvarsmakten för bristande efterlevnad av grundlagens bestämmelser lett till att chefen vid LV 6 i Halmstad ”låtit ta fram ett PM som ska lära ut offentlighetsprincipen och grundlagens regler om meddelarskydd till all personal inom garnisonen.” Ett sådant initiativ borde ha slagits upp rejält i journalisternas fackorgan och följts upp som en positiv förebild för andra att ta efter. Benchmarking kallas detta med en företagsekonomisk term.

När så inte sker, undrar jag hur vi ska kunna räkna med ett bättre förhållande. För drygt ett decennium sedan kunde vi se offentliganställda demonstrera med påsar över huvudet till försvar för meddelarskydd och offentlighetsprincipen. Idag har det blivit mycket tystare. Och jag känner att jag själv blivit ganska luttrad under det senaste året och tänker att chefredaktören Ulrika Häggroth helt klart inte har förstått att man i hennes situation måste vara pragmatisk på samma sätt som politiska journalister lärt sig att vara det – avslöjanden leder till att du förlorar makthavarnas förtroende och således inte får veta allt det, som gör att du kan vara väl informerad för att inte säga initierad. Man måste slicka, inte bita, den hand som bidrar till levebrödet. Det är den enda vettiga förklaring jag funnit, när jag under det senaste året försökt förstå varför ledande politiska journalister tycker att systemet med partipiska och utkvittning vid omröstningar i Sveriges riksdag är helt OK.

Regeringsdugligheten kräver det, anser man. Allt medan det demokratiska styrelseskicket förfaller.

Därför blir jag inte förvånad när TV4 under ett antal sändningar ”avslöjat” hur det står till hos Försvarsmakten, bland annat i detta inslag där Överste Bengt Sandström kommenterar MUST:s granskning av säkerhetsbristerna i Försvarsledningens högkvarter. Allt verkar vara tillrättalagt för att inge förtroende i händelse av att detta ”avslöjande” riskerar att uppstå i något annat mindre förtroendeingivande sammanhang. Bättre förekomma än att förekommas så att säga. Rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant.

Den globala rättsordningen måste återupprättas.

Läser dagens Under strecket i SvD av Fil.dr i filosofi Joakim Molander. Det är en genomgång av hur Bush-administrationen inte bara initierat ett illegalt krig mot Irak, som destabiliserat hela Mellersta Östern, utan också hur hans regim på ett flagrant sätt åsidosatt amerikansk lag, Genèvekonventionerna och de mänskliga rättigheterna för att kunna fängsla och tortera vem som helst, som ansetts stå på terroristernas sida. Det är en bra genomgång av det som skett efter den 11 september 2001 och jag fastnade särskilt för följande stycke, som jag läst om och om igen:

”När de länder som tidigare varit de mänskliga rättigheternas främsta förespråkare bryter mot de grundläggande rättigheterna, eller passivt bevittnar brott mot dem, eroderar respekten för dem över hela världen. Samtidigt skapar brotten mot de misstänkta terroristernas rättigheter en grogrund för mer terrorism. Både Barack Obama och Förenta Nationerna står därför inför den oerhörda uppgiften att återupprätta den globala rättsordningen, och tilltron till de mänskliga rättigheterna.”

Inte bara Barack Obama och FN, utan i lika stor utsträckning EU och Sveriges Riksdag, skulle jag vilja säga. Boken ”Min dagbok från Guantanamo” av Mahvish Rukhsana Khan, borde vara obligatorisk läsning för samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. Läs även artikeln ”Han överlevde Guantánamo”, som bl a visar hur svårt det är för den som varit misstänkt att få politiker att förstå att en Guantánamofånge som släppts, är oskyldig till anklagelserna om terrorism. FRA med alla dessa lagar, som kränker våra mänskliga rättigheter är ett resultat av kriget mot terrorismen och förklarar varför FRA nu legalt kan skapa sociogram över misstänkta individer och registrera sådant som annars är förbjudet enligt PUL, utan att den som är misstänkt får veta om det. Det kallas utvecklingsverksamhet. I terrorismens spår följer sedan andra ”behjärtansvärda” skäl för undantag och vi alla vet att ett system som kan missbrukas kommer att missbrukas, det är bara en tidsfråga.

Opassande ställer frågan ”Hur påverkar kontrollsamhället vår kommunikation” och Intensifier beskriver på vilka grunder han gett upp hoppet om att parlamentarikerna ska besinna sig. Men istället för att sörja är det dags för det kreativa motståndet menar han och visar på möjliga vägar. Författaren Anders Widén skriver inledningen till en story, som kanske kan ruska om, åtminstone hans eget parti. Mark Klamberg uppmärksammar att Försvarsmakten ser ut att ha efterforskat källa då mejl mellan SvD och militär personal samlats in och sänts till Högkvarteret i Stockholm. MinaModerataKarameller pekar på svårigheten att freda sig mot myndigheters övertramp. Jens O manar oss att stå upp för demokrati och frihet. Till sist Badlands Hyena, som ser teknikens möjligheter. Jag säger än en gång: - Medborgare – res dig och gör motstånd!

Spel för gallerierna

I lördags skrev jag några rader om chefredaktören Värnpliktsnytt, Ulrika Häggroth, som gjort ett inlägg på SvD:s Brännpunkt om hur Försvarsmakten göder en privat konsult på skattebetalarnas bekostnad. Idag får hon ett svar på SvD:s Brännpunkt undertecknat av en sju man stark patrull som talar sig varm för denna satsning. När sju herrar går i armkrok för att bemöta en kvinnas kritik, då kan man vara säker på att det är något intressant, som hon fått vittring på. Ulrika Häggroths fokus låg på det, som hon varit med om – svårigheter att få fram uppgifter om kostnaderna för en viss verksamhet, vilket försvårade hennes möjligheter att granska det hela. Den anklagelsen ska Försvarsmaktens chefsjurist nu ta itu med, säger de sju, varför de i repliken koncentrerar sig på att förklara bakgrunden till att pengarna avsatts för detta, som bygger på avtal om ett lokalt aktivt omställningsarbete. Vad som inte framgår av deras replik är hur upphandlingen av konsulten gått till. Det ska bli intressant se om Häggroth eller någon annan journalist lyckas gräva fram om Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) tillämpats d v s att en upphandling skett i konkurrens med alla konsultföretag i branschen, eller om anlitandet av en viss konsult bygger på tidigare etablerade vänskapsband. Intressant.

Ett annat spel för gallerierna blottlägger SvD:s Maria Abrahamsson. Efter att ha gjort ett aktningsvärt försök att skingra dimmorna kring den kapsejsande FRA-lagen, leder hon våra tankar in på det parlamentariska läget och den situation som uppstått i oppositionen. Alla ändringar och tillägg till den lag, som antogs den 18 juni, är av den omfattningen att man naturligtvis måste fundera på vilka möjligheter, som står till buds, om regeringen inte vill rucka på principen att all datatrafik ska ledas in till FRA:s register. Det är nu klarlagt att den principen ligger fast, eftersom de oppositionella inom Folkpartiet, tycker att de nått en acceptabel kompromiss genom att avgränsa den krets, som får rätt att beställa spaning i Åkessons Kabelverk. Det är naturligt att den, som dagligen sysslar med analyser av det politiska spelet, funderar kring regeringens och oppositionens svängrum i frågan. Men, jag och andra, som sett sättet som lagen drivits igenom på, som så diktatoriskt att den enbart av det skälet borde rivas upp, ska nu därutöver tvingas acceptera statens totala intrång i min privata sfär. Alla talar om hur bräckligt skydd detta ändå har, varför det inte skulle spela någon roll. Men i så fall kan man ju undra varför Spaningsmyndigheten tillåts vara så bekväma att de inte ens behöver redovisa några andra alternativ. Detta visar bara politikens kapitulation inför administrationen. Jag bryr mig inte om vem som gör vad, jag begär bara att de politiker, som oavsett kulör anser sig själva vara förståndiga, sväljer prestigen och visar prov på detta i denna sak.

Att opinionen kring FRA-lagen inte lagt sig till ro visar Mark Klamberg, som undrar om vi är redo för sanningen om överenskommelsen den 25 september; Opassande, som tycker att det är dags att läxförhöra politikerna; Lars-Erick, som i likhet med mig tycker att man (FRA till trots) måste orda en del om Finanskrisen; Christian Engström, som samtalat med en riksdagsledamot; Intensifier, som skriver om behovet av folkbildning bland politiker; Stoppa FRA-lagen.nu, som gör en analys; Oscar Swartz, som bl a upptäckt att Camilla Lindberg (fp) inte är lurad vid uppgörelsen den 25 september; MinaModerataKarameller, som igår skrev om Bloggare, Media och FRA; Mark igen, som här berättar om sin medverkan vid Göteborgs Universitet; Folkpartiet i Nacka, som finner en förklaring; Anders Widén, som är en intressant röst ur oppositionen; samt Hax, som vill att vi lägger in en ny växel eller som vi säger här i Norrtälje – ä´ kula´ rö´ sä far vi! Med en Pythagorasmotors livslängd i sinnet, instämmer jag. Avslutar med Gubben vid Rämen, där livet tagit en ny vändning.

FRA - motståndet växer.

DN:s artikel från dagens möte hos vänsterpartiet kring FRA-lagen, redovisar inledningsvis vilka som var närvarande från andra partier och i valet av företrädare kan man ana någon slags värdering av mötets betydelse för respektive parti. Behållningen var tydligen att olika inbjudna organisationer, såsom Advokatsamfundet, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna samt Centrum för rättvisa kunde ge sin syn på saken. Christian Engström har lämnat en rapport från mötet, där man bland annat pratade om centerns inspel. Sanna Rayman, som medverkar vid Centerns hearing på fredag, skriver på sin blogg Hjältekransen är inte målet i FRA-debatten. Sedan erbjuder hon en möjlighet att per mejl ställa en fråga som hon – om tillfälle ges – kan framföra i detta sammanhang.

Av alla, som bidragit med info kring FRA-lagen, har Mark Klamberg fångat mitt intresse. Han har med stort tålamod läst lagtexten och förarbeten för att kunna delge oss andra (mindre lagkloka) vad där står. Han har dessutom, som ordförande i en lokal avdelning inom sitt parti, vågat sig på att bjuda in intresserade icke partianslutna till ett möte i denna styrelse kring FRA-saken. På sin blogg redovisar han resultatet av detta, som han kallar demokratiexperiment. Dessförinnan har han gjort sitt bästa för att förklara vad FRA-lagen innebär och för att vara riktigt säker på sin sak, har han jämfört sin bild med andras och ställt allt detta i förhållande till svar som han och andra fått, vilket han också redovisat. En annan som skrivit insiktsfullt om FRA-lagen och den personliga integriteten är Johan Sundkvist. Detta är betydelsefullt mot bakgrund av att de politiker, som sagt JA till lagen, vill göra gällande att vi, som är motståndare, inte har förstått det juridiska.

En annan som ansträngt sig att vända och vrida på argumenten för och mot FRA-lagen på ett föredömligt sätt är MinaModerataKarameller. Partiledningen till trots håller hon i frågan i någon slags tilltro till att man sent omsider ska inse vad som gagnar partiet bäst. Mot sig har hon alla trosvissa moderater inom försvarsmakten, som snöat in på teknikens möjligheter och tycker att integriteten är försumbar. Hon är en – i dess bästa mening – praktiker, som lärt sig internets möjligheter utan att bortse från dess problem. Och hon har ungdomarna inom MUF med sig, det är det ingen tvekan om. Här en av alla dessa röster. Intressant.

Sedan har vi alla dem som vill att internet ska vara ett frihetens hav, med allt vad det innebär. De finns främst bland alla dem, som behärskar tekniken med alla dess möjligheter och faror. De vet också att det finns möjligheter för alla dem, som tycker sig se och vill bekämpa farorna, att kunna göra detta, utan att för den skull tillgripa den metod som FRA-lagen bygger på.

Men, och ett viktigt men – hela saken kompliceras av det partipolitiska krig som råder mellan alliansen och s + mp + v, vilket försvårar möjligheten att finna en lösning där Sveriges behov av signalspaning kan lösas utan en allmän avlyssning av oss alla. På nätet har deras medlemmar och sympatisörer visat att de kan göra gemensam sak för en viktig sak, men dit har inte deras ledare nått. De är valda av dem och folket, varför vi tillsammans naturligtvis har förväntningar på att de ska finna en lösning. När kris råder brukar ansvariga ledare gräva ner stridsyxorna, men tyvärr verkar partiledarna inte inse att ett sådant tillstånd råder.

För den som vill veta mera finns FRApedia. Därutöver finns det mera läsvärt om FRA: Opassande, Pär Ström, Svensk Myndighetskontroll, Liberal och långsint..., Jonas Morian I Promemorian, Tommy K Johansson, scaber-nestor, Maria Ferm, Anna Troberg, Erik Laakso I På uppstuds, anonymityisnotacrime, Lars-Erick och Rick Falkvinge. Jens O har en kommentar till Marks demokratiexperiment och bisonblog reflekterar kring demokrati i en global tillvaro.