Vänskapsallianser föder ofta mera ont än gott.

Kjell Häglund ställer i sin Krönika hos Journalisten frågan: - Gäller datalagringsdirektivet redan? Intensifier skriver ett angeläget brev till journalistkåren. Vidare har Rick Falkvinge och Anna Troberg antagit utmaningen från Netopias hjälpreda och tar här itu med gårdagens inlägg i SvD:s nätupplaga. Genom att läsa kommenterna har jag fått ytterligare info både att en av Ricks antagonister har svårt att smälta att Rick bestämmer vad som publiceras på den egna bloggen och att Netopias anhängare på fullaste allvar tycker att det är OK med censur på nätet och att teleoperatörerna som ska ha ett ansvar i andra hand för ett ingripande.

Alla söker efter bra bilder för att förklara styrkan respektive svagheten i Netopias idé. Netopias anhängare visar sin arrogans genom att komma med följande påstående ”Tror faktiskt de flesta vill ha ett internet som fungerar sen skiter de i hur nätet är reglerat eller censurerat. Självcensur är faktiskt oftast nödvändigt, vilket vissa inte verkar ha fattat.” Nog säger väl ett sådant yttrande oerhört mycket om den som påstår en sån sak? Sedan tycks det finnas någon föreställning om att operatörer bara är intresserad av att tjäna pengar och att det är skälet till att en del agerar för att behålla budbärarimmuniteten. Typiskt ”vänstertugg” att företagare bara är intresserade av pengar och inte har någon känsla för vikten av att upprätthålla respekten för våra demokratiska fri- och rättigheter samt rättssäkerheten.

Björn Elmbrant, som normalt är en riktig bromskloss när det gäller synen på internet, tycks i alla fall ha insett att det finns kapitalister av skilda slag. Sedan kan man verkligen diskutera metoderna som Socialdemokraterna vill använda för att människorna ska göra vad gott är. Men så långt sträcker sig nog inte krisinsikten. Hoppsan, där slant jag ner i diket. Min tanke var inte att spåra ur åt det hållet utan att reflektera kring diskussionen mellan nätets försvarare och dess belackare, även om det finns beröringspunkter.

En tanke som slagit mig när jag läst diskussionen, som förs i samband med Ricks och Annas inlägg, det är: - Vem är denne man som i sitt eget inlägg erkänner att han gjort ett beställningsjobb åt Netopia? Ja, enligt honom själv ”Jag har tidigare varit ämnessakkunnig vid Justitiedepartementet och sekreterare i utredningen om upphovsrätten på Internet, som resulterade i betänkandet Musik och Film på Internet – hot eller möjlighet? (Ds. 2007:29)” Nog kan väl det förklara varför han nu jobbar för en lobby, som till stor del består av dem som lever på den industri med närstående ekonomiska intressen, som på 1960-talet lyckades ”skruva in” sina intressen i Bern-konventionen och sedan dess drivit på en förlängning av detta monopols skyddstider, trots att den tekniska utvecklingen talat för motsatsen. Dessa intressen lever idag högt på att upphovsrätten i år fyller 300 år, men "glömmer" tala om att det gäller den ideella delen av rättigheterna. Den som kollar hur det såg ut för 300 år sedan, ska upptäcka att då ägdes rättigheterna av den som ägde tryckpressen och när det sedan ändrades måste de köpa loss den ekonomiska delen, som till att börja med sträckte sig över en sjuårsperiod med hänsyn tagen till tiden från produktion fram till dess att försäljningen inte förmådde täcka kostnaden för lagerhållningen.

Magnihasa svarar med att kräva en utredning av postväsendets andrahandsansvar – en jämförelse som låter sig göras med tanke på deras paketbefordran. Men i så fall vill jag göra ett tillägg: Utred ett andrahandsansvar för alla med transporter på väg, järnväg och till sjöss. Det vill säga ett andrahandsansvar i Netopias tappning, som Copyriot skriver om sedan han läst ett blogginlägg av Johan Linander, Centerns rättspolitiske talesperson. Ett helt nytt statligt verk för att administrera alla misstankar om ”orent gods” som utpekade kunder kan ha sänt med transporten hos de företag, som tidigare varit motspänstiga, det vore väl en insats för att minska arbetslösheten? Gunnar Hökmark (M) trodde annars, när saken diskuterades i EU i samband med Telekom-paketet, att konkurrensen skulle garantera internetanvändarnas rättssäkerhet. Anna Troberg kommenterar på sin blogg och när jag läser om hur Netopia-människorna använder sig av ordet integritet då inser jag var idén om ”verksamhetens integritet”, som kom ur munnen på statssekreterare Magnus Graner vid Tidningsutgivarnas debatt häromdagen, kan ha sin upprinnelse. Opassande ställer en berättigad fråga. Andra som noterat vad som är på G är Mårtensson och Fredrik.

För att illustrera att detta med upphovsrätt inte är hugget i sten länkar jag till Techrisk som bjuder på en kort utredning om Fotografiska bilder och verk. Ja, upphovsrätten tål verkligen att synas från olika håll och internet gör det lätt att hitta goda argument. MEP Christian Engström har funnit en riksdagsmotion från 2007 som är värd att dammas av. Att en undertecknare är Karl Sigfrid (M) förvånar mig inte, men Staffan Danielsson (C)?! För att behålla förståndet under denna kaotiska samhällsutveckling hjälper det att skratta – här bjuder Svensk Myndighetskontroll på dagens härligaste garv. Mera sånt!

Avslutar med några röster om projektet Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn, som jag fick chansen att vara med om igår och som inspirerade till inlägget Journalister – Kaospiloter eller bromsklossar? Här Malin Crona; Sim(o):s blogg; och Richard Gatarski – Second Opinion. Åtskilliga fler var där, men de har ännu inte lämnat några tankar kring det på webben, men det kommer väl.

Intressant.

Vad sysslar Försvarsmakten med?

Läser i dagens DN.se att Värnpliktsnytt på nytt har problem. Den 9 juli skrev SvD om att tidningen enligt Pliktutredningen skulle läggas ner, men finnas kvar i någon annan form. Ett sök på ”Värnpliktsnytt” visar att dess redaktion bitit den hand, som föder dem, så många gånger att ingen kan vara förvånad över att Försvarsmakten gör sig av med dem. Idéer om att granskningen är betydelsefull för att motverka en destruktiv kulturs framväxt, verkar vara sådant som framhålls i högtidstal, medan det vardagliga arbetet visar något annat. Så verkar det vara i politiken och så ser det ut att vara i politikens praktik d v s verksamheter under politisk ledning. Tidningen Journalisten noterar det som inträffat, utan att ställa några besvärande frågor till den, som har ansvar för det som hänt.

Däremot kan jag se en liten notis om att Värnpliktsnytts JO-anmälan mot Försvarsmakten för bristande efterlevnad av grundlagens bestämmelser lett till att chefen vid LV 6 i Halmstad ”låtit ta fram ett PM som ska lära ut offentlighetsprincipen och grundlagens regler om meddelarskydd till all personal inom garnisonen.” Ett sådant initiativ borde ha slagits upp rejält i journalisternas fackorgan och följts upp som en positiv förebild för andra att ta efter. Benchmarking kallas detta med en företagsekonomisk term.

När så inte sker, undrar jag hur vi ska kunna räkna med ett bättre förhållande. För drygt ett decennium sedan kunde vi se offentliganställda demonstrera med påsar över huvudet till försvar för meddelarskydd och offentlighetsprincipen. Idag har det blivit mycket tystare. Och jag känner att jag själv blivit ganska luttrad under det senaste året och tänker att chefredaktören Ulrika Häggroth helt klart inte har förstått att man i hennes situation måste vara pragmatisk på samma sätt som politiska journalister lärt sig att vara det – avslöjanden leder till att du förlorar makthavarnas förtroende och således inte får veta allt det, som gör att du kan vara väl informerad för att inte säga initierad. Man måste slicka, inte bita, den hand som bidrar till levebrödet. Det är den enda vettiga förklaring jag funnit, när jag under det senaste året försökt förstå varför ledande politiska journalister tycker att systemet med partipiska och utkvittning vid omröstningar i Sveriges riksdag är helt OK.

Regeringsdugligheten kräver det, anser man. Allt medan det demokratiska styrelseskicket förfaller.

Därför blir jag inte förvånad när TV4 under ett antal sändningar ”avslöjat” hur det står till hos Försvarsmakten, bland annat i detta inslag där Överste Bengt Sandström kommenterar MUST:s granskning av säkerhetsbristerna i Försvarsledningens högkvarter. Allt verkar vara tillrättalagt för att inge förtroende i händelse av att detta ”avslöjande” riskerar att uppstå i något annat mindre förtroendeingivande sammanhang. Bättre förekomma än att förekommas så att säga. Rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant.

Journalister vi inte glömmer

Lyssnade tidigare idag på P1:s program Publicerat, som i huvudsak ägnades åt en intervju med Kenne Fant, som nyligen skrivit en bok om den legendariske journalisten Torgny Segerstedt. Segerstedts ståndaktighet i kampen mot nazismen var imponerande. Annonsörerna bojkottade tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, folk på gatan kunde spotta efter honom och kungen Gustaf V kallade honom till sig för att i stränga ordalag varna honom för att Sverige kunde dras med i kriget på grund av hans skriverier.

-Jag skriver bara det mitt samvete säger mig, blev hans svar. Sedan fortsatte han envetet att skriva vad han tyckte och tänkte om Hitler och nazismen. Kenne Fant hade själv minnen av hur han som ung soldat intresserat följde Segerstedts Idag-spalten och diskuterade den med andra. Han tyckte sig kunna se vissa likheter mellan nu och då varför den problematik som boken speglar kan vara av värde i dagens diskussioner.

Därifrån var steget inte långt till att påminna oss radiolyssnare om den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som sitter fängslad i Eritrea sedan den 23 september 2001. Medan fru och tre barn väntar här hemma i Sverige på hans frigivning. Den som känner lust att göra en insats för hans befrielse kan gå in på www.freedawit.com

Avslutningsvis uppmanades lyssnarna att delta i redaktionens arbete att söka efter God journalistik. Redaktionen skriver på sin webbplats: - Du kan rosa en utmärkt artikel, ett bra inslag i radio och tv. En bild eller fyndig rubrik. Eller ett nytt sätt att presentera svårtillgängliga fakta på. Eller något helt annat... Det sista fick mig att tänka på debaclet kring omröstningen om 2007 års bästa politiska blogg. Eftersom Jinges Web och Fotoblogg på mycket snåriga grunder inte fått vara med i Bloggen Bents omröstning, luktar det mygel lång väg. Miljöpåverkan?

En journalist med nazistsympatier

Journalisten. se skriver idag om den fackligt aktive journalisten med nazistsympatier, som nu lämnat både jobbet och det fackliga uppdraget sedan tidningen Expo avslöjat att han sedan år tillbaka är medlem i Nordiska rikspartiet. Detta parti är känt för att ha hotat journalister och lokalpolitiker. Reportern har spridit nazistiska idéer på flera webbplatser på nätet och donerat pengar till nordisk.nu. Han är också medlem i Combat 18s internetforum. Combat 18 är en terroristförespråkande nazistgrupp som utfört attentat i flera europeiska länder.

Enligt artikeln i Journalisten blev uppgifterna att en mångårig medarbetare – vid sidan av sin journalistiska verksamhet och sitt fackliga uppdrag i klubbstyrelsen – är medlem i ett nazistparti uppskakande för alla i redaktionen. Journalisten skriver bland annat ”Många ville inte tro att det var sant. Flera säger sig må mycket dåligt. – Det är fullständigt osannolikt. Jag blev så chockad när han bekräftade att det var sant. Jag hoppades på något sätt att han hade lekt grävande journalist, säger chefredaktören”, skriver Journalisten.

En webbfrågan ställs också om en journalist med nazistsympatier kan vara med i fackförbundet för journalister och glädjande nog sätter läsarna av Journalisten.se yttrandefriheten högt och röstar för ett ja. Åsikter ska bemötas med sakliga argument – inte genom att stänga dem ute, så länge en debattör håller sig inom de pressetiska reglerna, vilket varit ett förhållningssätt som vår lokala tidning Norrtelje Tidning tillämpat sedan länge. Det är ett ur demokratisk synvilkel anständigt förhållningssätt.

Många fler kan berätta

”Hallå där...

... Erik Eriksson, författare från Grisslehamn, som i det granskande TV-programmet Studio S på 1970-talet rapporterade mycket om bordellhärvan”. Så inleder Norrtelje Tidning idag en redovisning av Erik Erikssons svar på journalisten Hanna Bäckmans tre frågor. Tråkigt nog finns idag inte möjlighet att länka till NT:s artikel och tiden medger inte att jag själv ger mig in på en sammanfattning även om både frågor och svar är mycket intressanta.

Men, eftersom författaren Erik Eriksson skriver idag i SvD under Perspektiv Bordellaffären väljer jag att kort referera till denna artikel samt ansluta mig till Erik Erikssons uppfattning att regering och riksdag borde tillsätta en medborgarkommission, som skulle kunna utreda saken en gång för alla, då de har möjlighet att höra olika personer under ed men också ge dem som inte kan framträda offentligt ett skydd.

Erik Eriksson skriver att det bland poliserna, som vet mycket, finns chefer inom Säpo och Stockholmskriminalen, pensionerade yrkesmän, som fortfarande mår illa av allt de tvingas hålla inne med. Ove Sjöstrand, som nu framträtt, är en av de få modiga män som inte kunde hålla tyst längre. Det finns fler, det vet jag, skriver Erik Eriksson och avslutar: Bara den fullständiga sanningen kan ta död på den sorgliga bordellhistorien.

Själv tänker jag att vi nog aldrig kan få veta den fullständiga sanningen, men är helt säker på att en medborgarkommission skulle kunna hjälpa oss att få fram en sannare bild av vad som hänt. För demokratins skull må vi göra allt för att ledande politiker ska tänka sig för mer än en gång innan de med hjälp av en lögn tar ära och redlighet av andra, så som Olof Palme gjorde när det gäller journalisten Peter Bratt och DN:s ansvarige utgivare.