Ser i ett av inläggen i dagens SvD
Debatt ”Styrningen
i sjukvården har blivit ett hot” att jag sannerligen var något
viktigt på spåren, när jag skrev inlägget den 20 april i år om
”FOU
i Förlossningsvården och BB Sophia”.
Idag skriver tio proffs inom sjukvården
i sitt läsvärda inlägg om den toppstyrning som blivit ett hot mot
patienterna – främst de mest behövande, som inte förstått att
högt och tydligt formulera sina krav och då skjuta in sig på de
högt uppsatta huvudmännen, såväl tjänstemän som politiker. Vem
eller vilka, som med dagens styrning, tar ansvar för de patienter,
som saknar egen ork att tala högt och ljudligt i egen sak är i idag
väl dolt i en politisk och administrativ dimma. Enligt debattinlägget förefaller dock
sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ha en viss insikt om
politikernas brist på tilltro till professionen inom vården, men
frågan är om det inte också handlar om att en del läkare
och/eller klinikchefer frestats att bli mera partipolitiskt verksamma
än att fungera som goda företrädare för kollegor, vilka vigt sitt
liv åt patienterna och deras behov av vård och omsorg?!
Hur har det blivit så här? Det frågar
sig de tio debattörerna och pekar på att sjukvården under ett par
decennier utsatts för tilltagande byråkratisk styrning inspirerad
från andra samhällsområden, särskilt tayloristiskt inriktade
tillverkningsindustrier med fokus på ”styrning” och ”flöden”.
”Några exempel är balanserade
styrkort, lean production, new public management och nu senast
”värdebaserad vård”. Dessa har införts i snabb takt och utan
vetenskapligt underlag. New public managemant har införts i många
länder, men knappast så snabbt och konsekvent som i Sverige.”.
Vidare berättar debattörerna om den s k New Staffordshire-skandalen
i England för några år sedan, vilken ledde till en av
efterkrigstidens största utredningar, vilken kom fram till ”att
mycket lidande inklusive åtskilliga dödsfall orsakats av
missriktade, industriellt inspirerade, mål tillämpats i delar av
den brittiska sjukvården. Såväl sjukvårdsetik som vetenskap och
beprövad erfarenhet hade åsidosatts.” . Någon liknande
skandal har inte avslöjats i Sverige, men Riksrevisionens kritik när
det gäller vårdval inom primärvården i Sverige kan vara en
välbehövlig ögonöppnare. Vidare pekar Svenska Läkaresällskapets
utredning ”En värdefull vård” på svårigheter, som uppstår,
när man med hjälp av system, som lett till en allt mer fragmenterad
vård, tror sig kunna fånga komplexiteten i enskilda patienters
hälsotillstånd och vårdbehov. Debattörerna slår fast ”Den
politiska, administrativa och ekonomiska styrningen har ökat
successivt och innebär nu orimligt mycket detaljerade kontroller
från huvudmännen och staten”.
De frågar sig varför omfattande
styrsystem och organisatoriska förändringar införs, som i mycket
hög grad påverkar handläggningen av de enskilda patienterna, utan
vetenskapligt underlag, utan förhandsgodkännande av
forskningsetiska kommittéer och utan systematisk kritisk uppföljning
och lärande? De undrar också hur åtgärder på gruppnivå kan
hanteras väsensskilt från alla krav som finns på individnivå.
I ett sådant system är det
naturligt att lågmälda blivande föräldrar och dito vårdbehövande
veteraner riskerar att bli satta på undantag.
Debattörerna eftersträvar en bred
debatt kring två frågeställningar: - Hur kan vi verka för att
även vårdens organisation och styrsystem utformas på
evidensbaserad grund och enligt den etiska plattformens principer? -
Hur kan vi återupprätta fokus på kvalificerad hälsoanalys, human
vård och kontinuitet mellan patienten och läkare/andra
personalgrupper?
Efter mer än ett decennium fyllt av vård och
omsorg på grund av olika cancersjukdomar och en hjärtinfarkt, som
klarades av tack vare Hjärt- och Lungräddning i kombination med en
akut s k ballongsprängning följt av hjärtgympa och styrketräning,
vilket varit en förutsättning för att orka med alla andra
operationer (även om jag haft Hemsjukvård och/eller Hemtjänst i
perioder däremellan) så vet jag vad det betyder att jag, som
patient/brukare – ibland med hjälp av anhöriga – klarat
av/orkat med att förbereda mig inför de olika
vårdsamtalen/läkarbesöken. Med krämpor relaterade till både
medicinska insatser och kirurgiska ingrepp har det känts tryggt att
kunna genomföra dessa samtal så effektivt som möjligt – inte
minst med tanke på den av vårdsystemet avdelade tiden.
Men, nog har
det hänt att jag ibland funderat över hur andra i min ålder under
liknande förhållanden klarat av att få sina behov tillgodosedda.
Även om vi här i Norrtälje är lyckligt lottade, som efter år av
tryck på lokala och regionala politiker, begåvats med
vårdorganisationen Tiohundra, där de anställda gör sitt yttersta
för att ingen ska falla mellan stolarna i Stockholms läns landsting
och Norrtälje kommun. Men, alla änglar i vården och omsorgen är
även människor och som sådana värda en bättre ledning och
styrning än den, som vi här fått vetskap om, tack vare dessa
modiga debattskribenter. Avslutar med ett stort TACK till dem! Det
ska bli intressant att se om någon där uppe på toppen bryr sig.
Intressant?