Åter i verkstan med en känsla av overklighet.

Lyssnar på radion, läser tidningsartiklar och blogginlägg där alla söker efter eller tycker sig se förklaringar till valresultatet. Är det inte i hela riket så handlar det om olika städer som Stockholm, Göteborg och Malmö samt kommuner som Norrtälje, Södertälje, Täby, Landskrona, Vellinge och Lomma – bara för att nämna några. Det är rätt intressanta förändringar på sina håll, som sätter tankar i rörelse. För Norrtäljes del funderar jag över hur snacket gått man och man emellan sedan nätverket Mötesplats Norrtälje försökt kanalisera en del medborgares missnöje med hur planeringsfrågor sköts i kommunhuset. ”Även om jag är missnöjd, ska inte ”utbölingar” tro att de kan komma hit och lägga sig i”, eller vad?!

Som riksdagskandidat för Piratpartiet har jag haft svårt att göra mig gällande, när valrörelsen i huvudsak ägnats frågor där de politiska besluten tas i kommunen och landstinget. Även om PP:s frågor intresserar människor lokalt, så behöver de en uppbackning i den lokala offentliga debatten. Därför känns det naturligtvis kymigt att tvingas konstatera att det inte räcker att ha bra idéer om framtiden om jag inte lyckas göra dem synliga och begripliga för vänner och bekanta, som i sin tur kan dela med sig till sina vänner och bekanta. Det gäller att se den sanningen i vitögat, även om jag måste erkänna att jag varit frustrerad över att medierna sett våra frågor som mindre intressanta att orera om än Sverigedemokraternas evetuella entré i Sveriges riksdag.

Självklart har jag frågat mig varför SD varit intressantare. Har de etablerade partierna lyckats avväpna Piratpartiet genom att tillägna sig våra fokusfrågor? Eller finns det ett gemensamt intresse hos de etablerade partierna och medierna att lägga locket på i våra frågor om övervakning, kontroll och behovet av en bättre balanserad upphovsrätt med rätt till kopiering för icke kommersiellt bruk. Det senare är mycket viktigt för att alla människor ska kunna vara med och bygga kunskapssamhället med tillgång till informations- och kommunikationstekniken. Jag kan tydligt se att upphovsrätten är ett riktigt starkt kitt mellan journalister i allmänhet och upphovsrättsindustrin, även om det knorrats en del över att tidningshusen disponerar över användningen av den del av upphovsrätten, som de betalat lön eller annan ersättning för.

Vad många journalister verkar vara omedvetna om, det är att upphovsrättsuppköparnas rättigheter skrevs in i Bern-konventionen så sent som 1967, när bland annat bandspelaren gjort entré. Då skedde den första eftergiften åt detta ekonomiska särintresse. Sedan fick de ytterligare ett fläskben, när EU i ett direktiv 1993 bestämde skyddstiden för upphovsrätt till livstid +70 år. Det råder en sådan snedbalans till nackdel för allmänhetens digitala rättigheter att jag har fog för mitt påstående att politikerna abdikerat från sin roll att väga samman olika intressen. Det är mot den bakgrunden, som vi ska se Antipiratbyråns lobbyverksamhet för skärpta lagar, då allt detta behövts för att de ska kunna jaga fildelare. I bruset av röster kring valutgången hördes idag även Musikerförbundets ordförande, som nu kräver att regering och riksdag ska ta itu med fildelningen, eftersom valutgången visat att Piratpartiet inte fått gehör hos folket för något annat. Är någon förvånad?

Samtidigt läser jag Michael Geists twitter med länk till WIPO:s hemsida där det berättas om att Stevie Wonder i sitt öppningstal vid medlemsländernas möte i Geneve idag, lanserade sin "Förklaring om frihet för människor med funktionshinder" . Inför behandlingen av ministrar och politiska beslutsfattare från WIPO: s 184 medlemsstater, sade han, "genom dina insatser på lagstiftningsområdet, kan incitament skapas för att ge blinda och synskadade löfte om ett bättre liv." Saken gäller den diskussion som pågår inom WIPO: s medlemsstater i deras ständiga kommittén för upphovsrätt och närstående rättigheter (SCCR) om bättre tillgång till upphovsrättsligt skyddade verk för blinda, synskadade (VIP) och andra läs-funktionshindrade personer. Det som är bra för de handikappade, det är bra även för många andra. Det vet vi när det gäller tillgängligheten i andra sammanhang.

Går sedan en runda bland en del av mina bloggfavoriter: Opassande, som också försöker få ordning på sina känslor; Deepedition, som fångat sina tankar och känslor i ord som borrar sig in både hjärta och hjärna; Sagor från Livbåten, som blottlägger snacket bakom den farliga friheten och undrar om makthavarna trivs med resultatet; Skivad lime, som gjort en snabb reflektion; Oscar Swartz, som funderar kring ett lyckat val; Mårtensson, som bidrar med en kort reflektion; och Svensk Myndighetskontroll om Baksmälla och kyla.

Intressant.

SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, SVT1, SVT2, SVT3, Sydsvenskans chat om SD,

Något att tillägga?

Nej, idag känns det som att allt jag har haft att säga till stöd för Piratpartiets politiska program, har blivit sagt. Känner mig helt urblåst och tom. Därför känns det uppfriskande att läsa Calandrellas Aktivismrapport nr 7, som visar att ett budskap måste bäras ut till folket om det ska få fäste. Det finns hopp om framtiden när det finns unga människor som tror så mycket på Piratpartiets idéer att de gör sig ett sådant omak. Men detta grumlas av att Christian är så sugen på att spekulera om effekterna av opinionsläget att det kan ta geisten ur vem som helst. Om han inte ser upp, får han bära ut flygbladen själv nästa gång.

Det skulle inte skada om han och andra någon gång tänkte i de banorna, så att de kunde inse vad som kräver förankring hos andra i styrelsen – innan det förs ut på gator och torg. Visst har vi åsikts- och yttrandefrihet, men de kan inte komma ifrån att det som kommer ur munnen på ledande pirater får en annan effekt, än om vi andra tycker det ena eller andra. Innan jag hunnit bli riktigt låg, nås jag lyckligtvis av Rick Falkvinges förtydligande. Men jag har fortfarande svårt att smälta att detta orerande tagit fart redan nu, vilket visar att vi sätter större tilltro till opionionsmätningar än ett genomfört val.

Efter detta hämtar jag ytterligare kraft hos några andra pirater: Skivad lime, Emma Opassande, Lars-Erick, Anna Troberg, Sagor från Livbåten, Carl Johan och Magnihasa. I morgon har jag lovat vara värd några timmar vid ett par vallokaler och sedan åker jag till Sundbyberg för valvaka. Därför loggar jag nu ut för att slappa framför TVn en stund.

Viktigt: Gå och rösta!

Ett gäng artister har gått samman för att uppmana svenska folket att gå och rösta, men framförallt att rösta på ett parti som står upp för alla människors lika värde. De vill att vi alla hjälps åt att sprida budskapet.

Intressant.

Vara omgiven av politikers filter – sicket liv!

Det är en rätt märklig bild av unga människors tillvaro som Cecilia Wikström ger i sitt och Eva Edwardssons inlägg i SvD, där hon talar om nätmobbning och delar in ungdomars liv i ett liv på nätet och ett annat liv i övrigt. Sedan tar de båda två i så att livstycket nästan spricker: ”Jan Björklund (FP) har som utbildningsminister skapat den största satsningen mot mobbning i svenska skolor någonsin. Det är dags att det arbetet breddas och kompletteras genom att Skolverket får i uppdrag att förtydliga sina allmänna råd för att ge tydlig vägledning till skolor kring hur de ska tackla nätmobbning. Vi tycker också att det är självklart att alla skolor ska inkludera insatser mot nätmobbning i sin plan mot kränkande behandling”.

Mig säger detta stycke att det är verkligen skräp till utbildningsminister om han vet så litet om unga människors liv att han behöver en uppbackning av några partikamrater, som uppvisar så stor okunnighet om informations- och kommunikationsteknikens roll i unga människors dagliga liv. En skola som behöver ministerord för att i program mot mobbning inkludera ”Internet, sms, msn, e-post eller chatt” torde vara sorgligt efter i utvecklingen. För det första är internet en infrastruktur för att transportera de ettor och nollor, som förmedlar sms, msn, e-post och chatt. Internet är för dessa elektroniska meddelanden vad vägar och järnvägar är för vanliga brev. Internet har således inte ett skvatt med innehållet i det som förmedlas att göra.

Cecilia Wikström, som presenterar sig som europaparlamentariker, ledamot utskottet för medborgerliga fri och rättigheter, har med detta inlägg spolierat den sista rest av mitt hopp om henne, som en tillgång för den liberala gruppen ALDE i Europaparlamentet. Det var inte alls så länge sedan, som jag fann anledning att ta itu med Cecilia Wikströms iver för moralisk upprustning av oss andra. Då var det efter ett inlägg i Upsala Nya Tidning för att rättfärdiga EU-direktiv om censur med övervakning och kontroll i hopp om att därmed stoppa spridning av barnpornografi. Nu ser jag att Cecilia Wikström, istället för att våga tro på möjligheten att bygga in ett hederligt beteende i människors hjärtan och hjärnor, satsar på att bygga in filter i datorer istället. Filter som den tekniskt kunnige lätt tar sig förbi. Hon vill dessutom dra i härnad mot rätten att få vara anonym. Kvalitets- och säkerhetschef på .Se, Anne-Marie Eklund Löwinder, skrev den 13 april 2009 Är rätten att vara anonym på nätet i farozonen? Funderar man en stund kring det som hon skriver, måste man ställa sig frågor vad man vinner på att allt fler skaffar sig anonymiseringstjänster, därför att politiker inte längre vågar sätta sin lit till att barn, ungdomar och vuxna i ett samspel ska kunna klara av att hålla sig till en netikett, men också lära sig att hantera dem som bär sig illa åt. De måste berövas den makt, som alla ger dem genom sitt uppskruvade beteende. It takes two to tango.

Men, vad värre är – alla krav på censur och övervakning leder till statligt intrång i våra privata liv. Att Cecilia Wikström och andra politiker inte inser det, visar att hon inget lärt av FRA-debatten. Sedan får jag leva med att Cecilia Wikströms och Eva Edwardssons inlägg kommer att finnas i den papperstidning, som jag prenumererar på. Huvvaligen! Då får jag trösta mig med Joshens kloka ord och att jag är i gott sällskap: Markus ”Lake” Berglund; och Mediafreak.

Ser sedan att Anna Troberg redan är skittrött på allt valfuskande. Själv har jag tagit mig an uppgiften att hålla koll på Piratpartiets valsedlar i Kommunhuset och Biblioteket, två lokaler för förtidsröstning i Norrtälje stad. I Kommunhuset kunde jag se anvisningar om i vilken låda Övriga partier dit Piratpartiet räknas skulle placeras. Ska jag tolka Anna som så att jag måste kolla upp vem som utfärdat anvisningarna? Ja, det skadar väl ingen att fråga.

Intressant.

Inspel om personval och begreppet medborgare.

Inleder med Bertil Torekull som i Expressen argumenterar för att väljarna ska vägra välja mellan blocken och istället kryssa för en individ, som han anser håller måttet. För ett ögonblick känns det som att han tror det vara möjligt för en enda individ att rubba på den ordning som satt sig i riksdagen, där en liten klick bestämmer och resten av riksdagens ledamöter traskar patrull. Vad den ordningen leder till det har vi sett – igår sedan Fredrik Federley tagit bladet från munnen och tidigare när Fokus avslöjade spelet om FRA. Hax tar upp ett annat exempel, som visar att det uppenbarligen är svårt att bli respekterad som individ i den kultur som utvecklats i riksdagshuset, även om man tillhör en partigrupp där man säger att alla människor ska uppmuntras att göra egna val och respekteras när de gör det. Som kund i den butiken kan man bara rösta med fötterna genom att byta varumärke eller bygga upp ett nytt. Svensk Myndighetskontroll visar varför det senare inte är så enkelt. Ta bara ordet rättssäkerhet ... Lars-Erick efterlyser de etablerade partierna i diskussionen om rättsäkerhet och personlig integritet.

Karl Sigfrid, som blev hårt åtgången under riksdagsbehandlingen av FRA-lagen, berömmer i ett debattinlägg Thomas Bodström för att han nobbade drogtestet och därmed kan se sig som ett föredöme för andra, som står på sig när andra kliver dem för nära. Det visar att det finns riksdagskandidater som vill att rättssäkerheten ska fungera, där man är oskyldig till dess motsatsen bevisats. Jag gillar att Karl tror på det goda exemplets makt.

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant med referens till Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” om den politiska förskjutning som skett i synen på begreppet medborgare som idag ses som kund och konsument av samhällets insatser. Som engagerad i kampen för ett fritt och öppet internet förstår jag mycket väl vad han menar. Att jag håller i som jag gör i debatten om internets framtid, beror i hög grad på att jag vill ses som medborgare när jag vistas på nätet. Det betyder att jag kräver tillgång till samma demokratiska fri- och rättigheter när jag vistas på nätet som i livet vid sidan av tangentbordet. Här vill politikerna komma undan med att se internet som en plats enbart för affärsverksamhet, där kunders val styr i vilken utsträckning, som vi ska ha tillgång till internet som infrastruktur för den del av våra liv där vi fritt kan söka information, bygga upp kunskap om politik och samhälle, göra inköp och betala räkningar samt umgås och utbyta tankar med människor från när och fjärran.

När tillgång och efterfrågan ska styra utvecklingen, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut vad det kan innebära i sin förlängning. Idag nöjer sig många människor med att vara kunder, som köper olika paket ur kabelbolagens utbud och det finns tecken på att de stora bolagen gärna vill paketera sitt utbud och skriva in rätten till övervakning och kontroll för att tillfredsställa de företag som förser dem med en del av innehållet i utbudet. Ipred-lagen passar som hand i handske för den utvecklingen. Den som vill ta sig tid och läsa igenom hela rapporten från den offentliga utfrågningen, som Närings- och Kulturutskottet anordnade inför beslutet om Ipred-lagen i riksdagen, kan få en bild av hur pass mycket våra beslutsfattare bryr sig om att väga olika intressen mot varandra.

Där är det vad jag kan se i huvudsak Patrik Hiselius, jurist och ansvarig för samhällskontakter på Telia Sonera, som talar för medborgarintresset (sidorna 26 – 28) även om Jan Bertoft, Sveriges Konsumenter (sidorna 21 – 23) gör ett hyggligt försök att beskriva situationen när branschen satsat mera på att lobba på politiker för att få till skärpt lagstiftning än att gå kunderna till mötes. Han får dock underkänt när han uttalar följande ”Ordet ”pirat” har använts svepande de senaste åren. Det ska vara förbehållet den organiserade brottsligheten, de som masskopierar cd-skivor och dvd-skivor och så vidare och som kommersiellt driver piratsajter”. Detta trots att han borde veta att pirater existerar i form av medlemmar i Piratpartiet. Som pirat betackar jag mig för att bli klassad som tillhörande den organiserade brottsligheten.

När han gör sig till talesperson för internetföretagens kunder kan han inte vara okunnig om att upphovsrättsindustrins Antipiratbyrån drivit fram Piratbyrån, Även om de markerar att de ej vill bli förväxlade med Piratpartiet, kan personerna i den kretsen inte komma ifrån att de utgjort en inspirationskälla när Piratpartiet kom till och allt sedan dess. När jag försökt klura ut varför de vill hålla på sig, har jag förstått att det handlar om att kopimi-filosoferna vill vara fria tänkare på den politiska scenen, utan att vara bundna vare sig till Piratbyrån, som just nu vilar för eftertanke, eller till Piratpartiet. I ett demokratiskt samhälle är de fritt tänkande debattörerna betydelsefulla eftersom de etablerade partierna harvar på i gamla hjulspår och har svårt att lyfta blicken. Anna Troberg visar att pirater behövs för att hålla de etablerade partiernas syn på våra demokratiska fri- och rättigheter på rätt köl.

Om Björn Elmbrant verkligen vill en utveckling där man slutar bekriga varandra och kliver upp ur de gamla skyttegravarna till höger och vänster, då borde han träna upp sin förmåga se att det som han kallar ”krämarmentalitet” är lika illa tåld bland dem på den andra sidan, som vill stimulera ett blomstrande näringsliv. Lika litet som tomtar och troll härskar över internet, lika litet är ”krämarmentaliteten” förhärskande bland företagare. Bara genom att bearbeta de egna föreställningarna om ”dom andra”, kan alla goda krafter dra åt ett bättre håll. Tro det om du vill, men det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt. När vi förstorar skillnaderna, då får vi på köpet en lagstiftning där de rigida människorna på ömse håll ges möjlighet att göra livet surt för oss alla.

Sedan ännu en länk till Anna Troberg – dags att vakna och lukta på kaffet med adress till Vänsterpartiet, men också alla andra i de etablerade partierna. Lägger därtill Christian Engström som spinner på samma tema. Dessutom länkkärlek till Gubben vid Rämen, som kommit igång efter sommaren och synar livet och politiken genom sina speciella googles.

Intressant.

Vill vi ha ett övervakningssamhälle?

Frågan ställdes i morse i TV4 mot bakgrund av att Torbjörn Tännsjö skrivit boken Privatliv och där visar att han bytt perspektiv i frågan. Redan i december 2008 skrev Rick Falkvinge om den lag, som väntar oss, när datalagringsdirektivet ska implementeras i svensk lag. På gång redan då, har den ändå inte kommit längre än att de ledande politikerna kommit överens om att senarelägga detta beslut till efter valet i höst. Det är svårt se att det är för att slå vakt om vår demokrati, som man gör så. Mera handlar det om att inte väcka den björn som sover. Svenska folket vill man helst invagga i tron att regering och riksdag vet bäst, när det gäller övervakning och kontroll av oss medborgare. Det gör man bäst genom att bjuda över varandra med ett saltat och kryddat valfläsk. Under tiden visar Techrisk att den anda som ligger i tiden sprider sig.

I Ny Teknik förklarar Rick Falkvinge att den som kan sprida information till folket besitter makt och därför ligger det i Piratpartiets intresse att stödja organisationen Wikileaks. Men, det sker inte utan att det följs av problem, mot bakgrund av det som hänt kring Julian Assange. På halsen har vi fått en debatt om könsroller, som inte är konstruktiv. Självklart ska de kvinnor som vänt sig till polisen med sina funderingar ha rätt att bli behandlade på ett rättssäkert sätt. Jag håller med Emma, den som inte klarar att hantera sitt hat åt det ena eller andra hållet, gör samvaron mellan kvinnor och män en björntjänst. Självklart finns det krafter som vill göra ett stort nummer av att det bland oss pirater finns de, som är mera intresserade av att utforska kunskapen om intersektionalitet än att fortsätta i feministernas hjulspår, där de grävt ner sig sedan lång tid tillbaka.

Det är med all respekt för alla de kvinnor som gått före i kampen för bland annat lika och allmän rösträtt, som jag anser att dagens kvinnor och män måste få lov att söka en ny väg, där vi agerar utifrån kunskapen att det finns flera samverkande faktorer som samspelar när människor blir illa behandlade. Beroende på om man befinner sig i det väl inkörda hjulspåret eller nyligen har upptäckt att det finns andra teorier eller bara känner sig påhoppad så där i största allmänhet, tolkar man världen omkring sig. Det kan ingen förneka. Men, var man än befinner sig borde man kunna fråga sig: - Vad är det som hänt i vårt land när vi inte kan tala om en rättssak utan att hamna i ett uppslitande ordbyte utifrån ”könsmaktsordningen” eller en diskussion om informationsfrihet utan att ses som en person med en pervers sexuell läggning? I bägge fallen riskerar man att fördömas av alla moralister som är urstyva på att skaffa sig tolkningsföreträde på vad som är sanning.

Ett stort tack till Emma Opassande som ber oss Våga vägra hata. Håller med till 100 att vi ska respektera även kvinnorna. Tycker också att Isobel Hadley-Kamptz skickligt sätter ord på de upprörda känslor som omger saken. Men, på något sätt måste vi komma upp ur det feministiska hjulspår som omöjliggör all diskussion. Vi lever de facto i en brytningstid inom en rad områden, varför det inte är märkligare att utmana feminismen med kunskapen om intersektionalitet än att ifrågasätta i vilken utsträckning staten ska ha rätt att göra intrång i våra privata liv i namn av skydd mot terrorismen eller att kunna jaga buset. Trygghet är, som Svensk Myndighetskontroll skriver, något mycket mera.

Vid sidan av detta ser jag att Christian Engström, Markus ”Lake” Berglund och andra gillar att Thomas Bodström reagerade sunt inför P3:s drogtest. Alexandra Gyllenbåge-Kaprifol hos Badlands Hyena har dock funnit ett ännu mer uppseendeväckande exempel på en drogtest, som hon kommenterar på sitt helt oefterhärmliga sätt. Säga vad man vill om Federley, men nog har han valt ett bra tillfälle att slå tillbaka för en oförätt. Men, även om man kan förstå hans handlande, tvivlar jag på att det kommer att ge någon effekt - varken inne i partihögkvarteret eller ute bland allmänheten, där de flesta ogillar hämdlystnad.

Själv tycker jag att Fredrik Federley gjort helt rätt, då han med detta visar att en människa till sist måste välja att se sig själv i ögonen. Därutöver är det ett bra exempel på hur de beskäftiga är totalt blinda för den enskilda individens rätt att få bestämma över sin egen kropp. I bästa välmening anser de sig ha rätt att ta till dylika metoder. Rätt intressant hur verkningsfullt det är att pröva på den metod, som man vill tvinga på andra. Att sedan Beatrice Ask tycker att hon ska gå före och visa på vägen, som mot ofrihet bär, kan möjligen vara ett utslag av samma osunda miljöpåverkan, som vi kan se i andra sammanhang där man håller hårt på regler och normer.

Intressant.

Kan politiker hålla vad de lovat?

Rick Falkvinge och Hanna Wagenius har inbjudits till SVT:s YouTube-kanal för att svara på Antes undring: - Har ni glömt frågan om fildelning? Programledare Nadia Jebril, SVT debatt på youtube.com/valet.

Debatten aktualiserar problemet med att politikerna före ett val säger ett och sedan efter valet gör något annat. Effekterna av intervjun med Maud Olofsson i SvD blev bland annat att en av de aktiva i Centerpartiet med kunskaper om internet och därtill hörande teknik öppet har deklarerat att han nu kommer att rösta på Piratpartiet i valet den 19 september, vilket jag nämnde i mitt inlägg igår.

Idag skriver Mathias Sundin (FP) i ett debattinlägg på SvD Brännpunkt att enda möjligheten är att med väljarkontrakt åstadkomma en ändring. Fredrik Moberg tror inte på det konceptet, utan har i likhet med mig själv kommit fram till att det enda som kan leda till en förändring är att tillräckligt många väljare inser att man ibland måste välja att rösta på ett parti som sätter fokus på grundbultar i ett samhälle där informations-, kunskaps- och kulturskapande processer är det som fångar allt fler människors engagemang. Jag känner igen mig i Mathias´ resonemang, men ibland måste man inse svårigheterna att förändra partier inifrån när partiets ledare slagit sig till ro i de gamla invanda hjulspåren och omgett sig med ja-sägare.

Många är intresserade av den här diskussionen bl a Infallsvinkel, som känner för en mera drastisk demonstration, vilket visar hur brist på ordhållighet kan upplevas. Även om tanken är lockande, så ogillar jag den typen av demonstrationer. Det är en sak om besvikna centerpartister känner för att på detta sätt visa vad man tycker, men nog är det bättre att göra som Markus ”Lake” Berglund d v s högt och ljudligt tala om varför han ser sig tvungen att rösta med fötterna. Han skrev först i affekt, men står fast vid att en röst på Piratpartiet kan innebära att det parti, som han gillar mest – Centerpartiet – ska skärpa till sig. Han inser att alldeles oavsett vilket parti man hittills röstat på, är det nu nödvändigt att alla, som fortsatt vill ha tillgång till ett öppet och fritt internet, ger Piratpartiet sin röst. Anders Lindbäck har kollat hur många som skrivit under väljarkontraktet Nej till datalagring och konstaterar att det bland de etablerade partierna är en försvinnande liten del.

Jag ryser när jag tänker tanken att ett bakslag för Piratpartiet av de andra partierna kan tas till intäkt för att väljarna gett dem fullmakt att trava på med sin politik där ett fritt, öppet och neutralt internet fortsatt ska ses som ett tillhåll för all sköns nedbrytande krafter, som det är tillåtet att övervaka, filtrera, blockera och censurera. Den synen på oss medborgare står i bjärt kontrast till den tilltro, som krävs, för att vi ska känna lust vara med och skapa en bättre värld. Det vore oerhört trist om dagens ludditer fick bestämma. Hittills är det allt positivt, som nätet gett och ger mig, som varit min drivkraft, men ibland händer det att rädslan för ett bakslag griper tag i mig.

Det är ingen angenäm känsla och jag förstår varför en del partistrateger frestas ta till skrämseltaktik för att vinna röster. Det motverkar jag med att läsa Khalil Gibrans ord om Förnuft och Känsla, där en strof lyder: ”Låt därför er själ lyfta ert förnuft till känslans höjder och jubla. Och låt den styra era känslor med förnuftets hjälp så att känslorna varje dag förnyas och som Fågel Fenix höjer sig ur sin egen aska.”. Att vila i förnuftet och verka i känslan måste tolkas som att jag fortsatt ska tro på möjligheten att vinna väljare genom att fortsätta berätta om nätets förtjänster men också de krafter som hotar det öppna och fria nätet. Lars-Erik kommenterar DN/Synovates mätning av opinionen och noterar att var femte väljare är osäker. Han tycker i likhet med mig och många andra att det hade varit intressant om Piratpartiet varit ett av opinionsinstitutens alternativ. Rick Falkvinge gör en folkbildande insats, men han borde fundera en del på pedagogiken – dumstruten togs bort när kunniga pedagoger förklarat varför den inte fungerade ;)

Det kostar att rädda världen skriver Josh – även pengar. Jag vet vad han talar om. Det tär på kassan att vara aktiv. Instämmer med Josh – skänk partiet ett bidrag.

Intressant.

Många röster behövs i en levande demokrati.

Blir glad när Mikumaria bjuder på en länk till Anders Mildner, där han skriver om att komma tillbaka till vardagslivet efter SSWC. Underbart att de delar med sig av sina upplevelser till oss andra som inte var med. Hos IDG.se hittar jag foton med detta sköna gäng. På Marias blogg har jag valt ett inlägg där hon förklarar hur hon använder Creative Commons License, vilket jag själv och en del av mina Fejan-vänner kan ha nytta av.

Apropå detta med Fejan – har jag nu läst ikapp artiklarna i SvD i ämnet och tycker mig se att artikelförfattarna låter sin egen syn på företeelsen färga av sig. Undrar en kort stund om artikelförfattarna skulle kunna skriva en artikel tillsammans, där de berättade för oss ifall arbetet med artiklarna lett fram till nya insikter eller bara stärkt dem i deras tidigare uppfattning om saken? Eftersom jag själv rätt ofta ser det jag läser, som ett material för mitt eget kunskapsbyggande, är jag naturligtvis nyfiken på hur journalister gör sitt urval av information och bygger upp sina artiklar, men också i vilken utsträckning de gör nya väl underbyggda rön som leder fram till nya slutsatser.

Eller handlar det hela bara om konsten att hantera ett material efter en viss mall, där man i stor utsträckning litar på kollegor och sedan traskar patrull? Ungefär som i riksdagen där makten ligger i arbetet innan utskotten bestämt sig och därmed hela riksdagen. Det senare undrar jag, sedan jag läst redaktionschefen Martin Jönssons inlägg om SvD:s Inger Attefalls och andra journalisters hantering av information om svininfluensan. Minns hur jag själv upplevde att det var bäst att lyssna till dem som talade om en pandemi som krävde extraordinära åtgärter. Även om jag, som ingick i en riskgrupp, lät mig nöja med den första injektionen.

Annars riktas en stor del av medias uppmärksamhet på politikernas olika utspel inför valet 2010. Eric Erfors i Expressen har lagt märke till att offentligt anställda kramas av politiker från både höger och vänster och att rollen som arbetsgivare inte riktigt hänger samman med rollen som välmenande politiker i behov av offentliganställdas röster. Igår dristade jag mig till att se vad de har att välja mellan: - Moderater, som vill att verksamheter ska tas över av privata företag eller Socialdemokrater, som vill att verksamheter ska tas över av kooperativ eller ideella organisationer, vilka i bägge fallen har ledare som inte så sällan ser om sitt eget hus. Förändringar tänkta att tända en eld i baken på de offentligt anställda, som med tiden blivit rejält trötta på den tunga överrock bestående av högre chefer och politiker, som de måste dras med, samtidigt som de kämpar med att skapa arbetsglädje i sin egen vardag.

”Fredrik Reinfeldt konkurrerar hårt om jobbet som förstekramare och har under sina resor i Sverige ofta förlagt sina besök till någon arbetsförmedling, äldreboende eller skola”. Men, jag säger inget om att den som vill bygga om Folkhemmet måste resa runt och inspektera hur det arbetet fortskrider. Erfors har dock satt fingret på en intressant punkt – att det är de politiker, som jobbar heltid med lagstiftning i riksdagen, som uttalar sig som om de vet bäst när det gäller skola, vård och omsorg. Varför är det så?

Förutom att Filippa Reinfeldt, ansvarig för vård och omsorg i vårt län, blir förminskad i sin roll, ger mediernas fokusering på kommunala och landstingskommunala frågor de ledande politikerna en möjlighet att smita undan frågor om hur de ser på grundlagarna och hur de hanterar lobbyister med uppdrag från olika intressen samt kraven på öppenhet och transparens när det gäller bidragen till det politiska arbetet, som inte alltid sker i form av pengar. Det innebär att de frågor som Piratpartiet fokuserar på har svårt att ta sig in på den publika arenan – om det inte handlar om barnpornografi där våra vedersakare tog chansen att förvrida perspektivet från en ideologiskt viktig diskussion om informationsfrihet vs integritet till att oskadliggöra oss genom att piska upp stämningen med påståenden om att vi pirater ville skydda pedofiler. Göran och Marcus ombord på Livbåten reder också ut varför Pirater är en träffande beteckning på oss. Det gäller att ha ett öppet sinnelag. Något som bland andra Lars-Erick ofta visat prov på.

Själv känner jag glädje över att jag 1. fått möjlighet att vara en del i allt detta som pågår just nu; 2. fortsatt känner tillit till människans förmåga att göra vad gott är samtidigt som jag kan bejaka den teknik som underlättar kommunikation och insamling/spridning av information; och 3. insett att man aldrig är för gammal för att ta ett ansvar när det gäller att hålla dialogen om demokratin igång.

Här är jag en av många pirater som ger input i den dialogen.

Intressant.

Kölhala dom – rösta på ett annat parti.

Idag var jag i behov av en ordentlig sovmorgon. Kom hem vid 23-tiden igår efter en hel dag på väg hem efter seglingen med piratskutan Arwen. Fortfarande har jag känslan av att fortfarande vara ombord, då balanssinnet ännu inte noterat att jag fått fast mark under fötterna. Det har varit en fantastisk vecka på många olika sätt. Gästbloggade vid ett par tillfällen, vilket jag länkar till här och här.

Väl hemma försöker jag skapa mig en bild av världen här hemmavid och runt omkring. Skrivsugen som jag är gör ni klokt i att bereda er på ett extra långt blogginlägg.

Ser att Julian Assange, Wikileaks talesperson, är en flitigt anlitad person. Både SvD och DN har ordnat möjligheter till chat åt sina läsare samt intervjuat honom och i många andra medier avhandlas företeelsen och frågor ställs som leder till funderingar om för- respektive nackdelar med att göra hemligstämplade handlingar offentliga. Hos TED Ideas worth spreading har jag funnit en intervju om varför världen behöver Wikileaks. Har lyssnat och blivit riktigt nyfiken på Julian Assange som person. Hos The Guy Interpreter har jag läst att Julian Assange under sin ungdomstid var Australiens mest kända etiska hackare. I TED- intervjun vill Assange ogärna använda sig av ordet ”hacker” då det bland människor ovana vid datanördarnas språk lätt leder tankarna till fantasibilder av ryska maffian som vill hacka mormors bankkonto. Jag vet att jag själv hade den uppfattningen då många s k public service-media oftast använder ordet hacker i sådana sammanhang, medan det i själva verket enbart handlar om att kunna skapa en fungerande programkod. Mårtensson hoppas naturligtvis att hans parti ska begripa vad det är fråga om.

Piratpartiet har tidigare erbjudit Wikileaks bandbredd och serverplats och Anna Troberg ställer idag den berättigade frågan ”Vad kommer partierna att göra för att skydda Wikileaks demokratiarbete?”

Även i en demokrati behövs människor som är beredda att visa upp vad som döljer sig bakom den yta, som politiker och administration visar upp offentligt. Det är därför som public service-media är en så viktig institution i en demokrati. Men, när man tänker efter, kan det (även i den bästa av världar) vara så att det knyts speciella band mellan politiker och journalister, som sätter granskningen ur spel. För att få vara med i det långa loppet måste en reporter vara aktsam med den information, som vederbörande fått sig till livs. Ju bättre relationer desto mer kan man få veta, men desto svårare blir det att vara kritisk. Jag kan tänka mig att det är den gradvisa förändringen i relationen mellan makthavare och media som gör det nödvändigt med aktörer som Wikileaks. Detta parallellt med skydd av s k whistleblowers bland annat genom källskydd.

I andanom hör jag hur diskussionens vågor går höga bland journalister kring just detta att göra hemligstämplat material offentligt. Journalister med goda relationer i förhållande till makthavare kan redan idag sitta inne med hemlig eller förtrolig information och ogillar givetvis att sådan info kan komma att spridas till kreti och pleti. Den diskussionen känner vi igen från tillfällen när motsättningar mellan journalister i etablerade medier och aktiva skribenter i olika sociala medier gått i dagen. Då brukar jag luta mig tillbaka och le för mig själv – tänk att det fortfarande finns människor som tror att yrkesetik och gott omdöme är något som kommer av sig självt tillsammans med betyg från universitet eller högskola. Det är i det verkliga livet inget, som någon kan ta för givet, när teorin kolliderar med praktiken, men chansen är naturligtvis större om detta tagits på allvar och finns med i utbildningen.

När det gäller förhållandet mellan eliten och de glada amatörerna såg jag Brit Statston tidigare idag twittra om ett blogginlägg, som passar osökt i sammanhanget. Här påminns eliten om det ansvar som följer av att ha både orden och tekniken i sin hand. Kan tänka mig att Deeped och alla andra haft en givande samvaro på SSWC under helgen som gick. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att puffa för FSCONS 2010 – här genom Techrisk.

Hur som helst har uppståndelsen kring Wikileaks på nytt satt fart på mina tankar kring FRA:s möjligheter att i sin utvecklingsverksamhet kartlägga hela svenska folket och dra slutsatser. Blotta tanken ger mig rysningar av obehag. Även om Julian Assange lutar sig mot att deras kryptering är så säker att inte ens FRA kan knäcka koden och utifrån det anser Sverige vara ett tryggt land att ha Wikileaks servrar i, är jag så naiv att jag – medborgare i en demokrati – anser mig ha rätt till skydd mot Storebror staten. Ingen medborgare ska behöva kryptera sina rörelser för att slippa bli utsatta för statens intrång. Därför tycker jag och en del andra pirater att det snackas alldeles för litet om det som riksdag och regering redan dragit in oss i. Folket borde inse att de kan ge politikerna bakläxa, genom att inte ge dem förnyat förtroende. Precis som man gjorde i EU-valet.

Om Socialdemokraterna överlåter skattefinansierad verksamheten till kooperativ och ideella organisationer eller Moderaterna överlåter det hela till privata företag, där chefer och ledning i bägge fallen kan se om sitt eget hus, det går väl på ett ut. Tanken, som de missar att förklara för de offentligt anställda, är att den konkurrensen ska göra den i deras egen regi bedrivna vården, skolan och omsorgen mycket bättre. Men något brott i tänket måste det väl ändå vara när man tror att lovord för konkurrenterna ska ingjuta arbetslust i den egna personalen, som oftast är urless på den överrock de försetts med i form av högre chefer och politiker. Annars är detta en illustration som visar att även detta krig skördar offer. Inte undra på att det leder till TUT eller TJUT eftersom No size fits all. Jag förstår att Oscar vill ha en hel hög med skämskuddar och att Svensk Myndighetskontroll fått mer än nog.

Därför behöver vi ingjuta en helt ny energi i partiorganisationerna. Till att börja med genom att rösta på ett annat parti än det gamla vanliga i valet 2010. Så som många gjorde i EU-valet. Efter det valet har flera av de etablerade politikerna vaknat upp och insett behovet av en uppryckning. Men det kommer inte att hålla i sig – om inte Piratpartiet tar sig hela vägen in i riksdagen. Hittills har man skjutit på en del saker till efter valet i höst. Oaktat det finns det saker att fundera på som här hos Anders S Lindbäck.

Om inte det räcker och du inte litar på mina ord, länkar jag istället till Emma Opassande, som gjort sig känd som en mycket påläst och omdömesgill person. Även hon undrar varför demokratins allra viktigaste frågor inte finns i valdebatten. Att det kan vara si och så med trovärdigheten bland experter, twittrade någon om med en länk till DN. Josh är som vanligt klok nog att låta den som känner honom göra en insats. I Härnösand gör lokala pirater sitt bästa för att göra bort sig, rapporterar Erik Hultin. Mycket trist då det visar brist på respekt för andras åsikts- och yttrandefrihet. Det är med respekt som med kärlek – bara genom att ge kan man få <3.

Avslutar med Skivad lime, som bjuder på inspiration genom Alestorm – Aaaaaarrrrrrrgh!

Intressant.

Debattklimatet hårdnar.

Normalt brukar jag läsa Johannes Forssberg med respekt för hans analytiska förmåga och oräddhet, men iförrgår undrade jag vad som ledde honom in på tankebanan att jag och andra i PP skulle vara medlemmar i Falkvinges bunkerklubb. Jag känner inte igen mig, varken i Forssbergs sätt att hantera saken eller i beskrivningen av innehållet. Det han främst har hakat upp sig på är punkten i programmet, där PP anser det vara rimligt att ofoget att skrämma människor att betala för att slippa lagföras, måste stoppas. Alla vet att det kan vara förenat med ansenliga kostnader att låta en sak gå till rättslig prövning, varför de flesta väljer att betala, även om de skulle vara oskyldiga. Det vill PP råda bot på. Hur det ska gå till, kan naturligtvis diskuteras. Rick Falkvinge och Christian Engström förklarar bakgrunden till att detta ändå finns med. Anna Troberg visar med sitt inlägg att det är möjligt att plocka ut guldkorn, utan att för den skull sätta sig till doms över enskildheterna i övrigt. Anna puffar också för PP:s nya webbplats där mer information finns.

Jag väljer att tro att Johannes Forssberg i likhet med många andra tror att Piratpartiet drivs av den krigets logik som kampen mellan Antipiratbyrån och The Pirate Bay präglats av under det senaste decenniet. Det kan naturligtvis ligga nära till hands, om man inte gör sig besväret att ta reda på varför informations- och kommunikationsteknikens landvinningar är av sådan betydelse för PP:s syn på kulturskapande och kunskapsutveckling. Även om Peter Sunde valt att engagera sig i Miljöpartiet är det ur en rent principiell synvinkel mycket bra även för oss i Piratpartiet att han nu överklagat domen. Domen är en politisk munkavle säger Sunde genom sin advokat till PC för alla. Det är inte svårt att hålla med.

PP ställde upp som ISP (Internet Service Provider - internetleverantör) åt TPB, sedan den tidigare ISP:en hotats av dryga kostnader om inte TPB-trackern stängdes ner, vilket visar att PP står upp för sin uppfattning att det ska råda budbärarimmunitet för ISP:er. En uppfattning som delas av miljoner aktiva nätmedborgare runt om i världen. När sedan medlemmar ställer krav på politiska åtgärder för att råda bot på ett missförhållande, där företag inom musik-, film- och spelbranschen och deras intresseorganisationer tack vare betydande ekonomiska muskler tillåtits avgöra vilka tekniska innovationer som ska ses som nyttiga för samhällsutvecklingen, då bör PP:s historiska rötter inte ligga oss i fatet. Inte heller att Forssberg har svårt att ha fördrag med Ricks argumentation.

Så till dagens drapa av Karl-Erik Tallmo i SvD:s Brännpunkt. Med en rätt stor portion illvilja tar sig Tallmo an det program, som vi går till val på. Som författare, journalist och aktiv försvarare av nuvarande upphovsrätt. måste han ses som berörd part och således ha svårare att ta in Piratpartiets politiska visioner som växt fram i en tid då tekniken skapar stora möjligheter för människors kulturyttringar och kunskapsutveckling. Piratpartiets företrädare är inte okunniga vad gäller upphovsrättens historia. Vi vet mycket väl hur man resonerade när upphovsrätten kom till och att man då ansträngde sig att finna en balans mellan upphovsmannens ekonomiska intressen och allmännyttans behov. Om jag minns rätt sattes skyddstiden för 200 år sedan med hänsyn till tidsåtgång för marknadsföring och försäljning till 14 år. Idag när immateriella produkter kan marknadsföras och försäljas med hjälp av internet, är skyddstiden skaparens livslängd +70 år!

Den största snedfördelningen till nackdel för allmännyttan kom när WIPO lyckades ta sig in under FN:s beskydd på 1960-talet och producentföretagens rättigheter skrevs in. Sedan dess har dessa producentföretag och deras intresseorganisationer lyckats förvrida huvudet på de allra flesta politiker, som stiftat allt utvecklingsfientligare lagar på det immateriella området. Piratpartiet behövs i Sveriges riksdag om vi ska lyckas rucka upphovsrättslagstiftningen i rätt riktning. För oss är det självklart att den ursprunglige skaparen av ett verk ska ha godwill för sin del i tillkomsten av ett verk, men tiden för möjligheten att kräva ersättning vid användning av verk för icke kommersiellt bruk, måste justeras rejält. Det inser allt fler och för att hjälpa det moderna synsättet på traven finns idag Creative Commons License, där den som skapar ett verk har möjlighet att redan från början avgöra på vilka villkor det verk som skapats ska få användas. Men det gillas naturligtvis inte av alla dessa organisationer och företag, som idag lever på att slå en järnring runt upphovsrätten. När det gäller Tallmos oförmåga att se Piratpartiet som ett fokusparti med integritet – kultur – kunskap på agendan, är det inte mycket att göra åt.

Deepedition visar dock med sin kommentar att vi får problem alldeles i onödan när Rick tar ut svängarna. Här gör han och Anna ett försök att rädda situationen, men jag är rädd för att våra politiska motståndare inte är sena att dra fördel av detta. Men jag tänker inte ge upp även om vi fått problem med en rejäl grundstötning. Aftonbladet har dock förtjänstfullt gett utrymme för Ricks uppriktiga ånger av sin fadäs. Men vi vet att en ord från en illa vaktad tunga hinner färdas så långt att en rättelse hart när är omöjlig. Dags för Facebook-gruppen Shit happens – stödgrupp för politiker att göra en insats?

Missförstånd ligger ofta till grund för hur man väljer att tolka en meningsmotståndare. Men ibland kan det vara befogat att anta att det föreligger en medveten vantolkning för att kunna klistra otrevliga epitet på en person med åsikter som man ogillar. Iförrgår råkade jag ut för detta efter mitt inlägg där jag bland annat orerade om lagstiftningen kring barnporr med sitt tittförbud. Givetvis fick jag besök av anonyma läsare som tog till brösttoner. Men jag landade rätt snart i konstaterandet att jag inte kan göra särskilt mycket åt de människor som vill måla ut mig som en farmor som inte bryr sig om hur barn har det. Det säger mera om dem än om mig. De som känner mig vet var jag står – att jag vägrar krypa för såväl hysteriska som bigotta människor av rädsla för att de ska förtala mig och det parti jag valt att kandidera för. Ser också att jag inte är ensam utan att det finns en del modiga människor i andra partier. Och ute i bloggosfären, där jag fastnat för Skatans tankar.

Länkar sedan på nytt till Sagor från livbåten, då det inlägget tål att läsas mer än en gång, och Skivad lime, som med en bra jämförelse förklarar den aktuella lagstiftningens svagheter. Ser också att det finns forskare som problematiserar saken och väljer att inta en annan hållning än kanslirådet på Justitiedepartementet. Tim Davidsson bosatt i Japan skriver på Newsmill, Jens Liljestrand skriver i DN Kultur och Jan Myrdal gav tidigare i ett debattinlägg exempel på hur den här sortens lagstiftning kan missbrukas, vilket visar lagens svagheter. Det hedrar Madeleine Leijonhufvud att hon ger PP rätt åtminstone på den punkten. Lägg resurserna på att jaga dem som gör sig skyldig till sexuella övergrepp på verkliga barn, istället för att sätta vapen i händerna på människor, som är beredda att ta till vilka skamgrepp som helst när något inte passar dem.

Intressant.

Piratpartiet seglar mot riksdagen.

Verkligen roligt att piratskutan Arwen nu nått Göteborg. Riksdagskandidaten Marie Axelsson har fått chansen att förklara varför vi vill äntra riksdagsskutan efter valet i höst. Om några veckor ska jag själv mönstra på piratskutan för att möta väljare på västkusten. Dessförinnan ser jag fram emot att pirater här hemmavid gör mig sällskap ut på Norrtäljes gator och torg för att prata med väljare om Piratpartiets politik. Intill dess bjuder jag här på några pirater som förklarar varför det är viktigt att vi kommer in i riksdagen.



Intressant.

Sociala medier föder politiska samtal.

Idag kan vi läsa i SvD och DN om ett domslut som ger tyska underrättelsetjänsten rätt att spana på vänsterns offentliga framträdanden och skrifter. Det sägs att det inte gäller någon hemlig avlyssning eller någon annan form av intrång. Men där som här är väl den delen en hemligstämplad verksamhet, som det är omöjligt att få någon insyn i. FRA:s egen variant av PUL talar sitt tydliga språk, där har man numera laglig rätt att registrera allt som är förbjudet i den Personuppgiftslag som gäller för alla andra. Varför har FRA getts sådana befogenheter? Andra som skriver om detta är Scaber Nestor, och Det progressiva USA. Europaportalen kartlägger läget inom EU.

Jag är en av många som dragits in i partipolitiken igen då jag i mitt bloggande om ditt och datt i min egen lilla värld blev medveten om att riksdagen var på väg att sälja ut våra demokratiska fri- och rättigheter i utbyte mot en högst diskutabel trygghet. Detta skrivande sorteras idag in under begreppet Sociala medier. Partierna är ointressanta i de sociala medierna skriver Kent Persson (M), ansvarig för veckans bloggtema, som många andra nappat på och skriver om: Joshen, Brit Stakston, Paul Ronge, och Mary XJ. Erik Laakso ger sig in på något så lönlöst som att förmå en av sina partikamrater se och hantera skrivandet på nätet, som den socialt utvecklande process det är, istället för att se det likvärdigt med ett anförande från en talarstol eller ett flygblad utdelat på stan. Men jag gillar att Erik tog tjuren vid hornen och gratulerar honom till det nya jobbet, eftersom vi har möjlighet att möta på honom på nätet även i framtiden.

När jag såg reaktionen på Eriks funderingar kring Piratpartiets roll, tänkte jag på Emil Isbergs inlägg som jag länkade till i ett tidigare inlägg. Emil skriver bland annat ”Nyligen har en del statsvetare påvisat en mänsklig tendens som kan verka nedslående för faktahanteringen. Fakta har inte nödvändigtvis möjlighet att ändra våra uppfattningar. Snarare tvärt om. I en serie studier vid University of Michigan konstaterades att när felinformerade människor, i synnerlighet politiska anhängare, utsattes för faktakorrigerade artiklar, ändrade de sällan uppfattning. Faktiskt så blev de snarare starkare i sin övertygelse. Fakta kunde inte bota desinformation, upptäckte forskarna. Precis som en för svag antibiotika kunde fakta faktiskt göra desinformationen starkare.”

Det stämmer till eftertanke. Hur gör jag själv? Ja, till att börja med hade jag inga andra politiska ambitioner med mitt bloggande än att nån gång ibland lyfta en och annan aktuell fråga för att kunna syna den ur olika synvinklar, ibland med hjälp av andras sätt att se på saken. Men ibland även genom att kolla in vart olika specifika sökord med bäring på frågan kunde leda mig. Politiken var ett sedan i mitten av 1980-talet ett avslutat kapitel i mitt liv. Det trodde jag fram till i början av juni 2008, då en del av lagklustret kring FRA:s verksamhet var på väg upp till beslut i riksdagen. Jag har sagt det tidigare – det var bloggen och bloggandet som på nytt drog mig in i politiken.

Det är också bloggandet som lett till att jag fått en mängd nya vänner och intresserade följeslagare, trots att jag inte alls hinner vara särskilt social i förhållande till dem. Ibland känns det som att jag spammar dem med mina inlägg. Men då jag vet att de kan välja hur länge de vill vara med, så tänker jag att de själva får ta ansvar för om de tillåter sig bli uttråkade av mina aktiviteter. Genom att följa deras uppdateringar kan jag se vad som händer i deras värld, även om jag inte visar något intresse för de spel och tidsfördriv, som dom gillar. Jag gillar att lösa korsord, helst i en papperstidning sittande i min favoritfåtölj med tillgång till uppslagsböcker ur min bokhylla. Tycker att det känns gott att vi är olika, men ändå har något gemensamt. Här tror jag att det är intresset för en levande demokrati och mänskliga rättigheter samt värnet av rättssäkerheten.

Därför reagerar vi utifrån våra olika synvinklar på olika sätt i förhållande till sådant, som vi upplever som hot mot dessa värden och tillsammans blir vi en faktor som andra inte helt kan bortse från. Ser till exempel att våra reaktioner på de påhopp, som Erik Laakso råkat ut för, lett till att Ann-Catrin Brockman, kommunalpolitiker i Sandviken, tagit till orda och påminner sina partikamrater om Sossar mot Storebror. Strongt!!! Johan Mitt i steget gör sitt för att Ann-Catrin och andra inte ska tappa sugen. Han vill tro att allt slit inte varit förgäves, tvärtom.

Det är också en del av den sociala samvaron på nätet, att politiskt aktiva vågar föra en konstruktiv debatt över partigränserna. Den möjligheten kommer att få en allt större betydelse, tror jag. En som tänker i liknande banor är Emma Opassande som idag går ut med en idé hon fått och inbjuder till en bredare diskussion om informationspolitik. Dit hör att media och de etablerade partierna ska inse värdet av att släppa in Piratpartiet och andra på valrörelsens olika arenor, vilket Göran Widham skriver om i SvD Brännpunkt.

Intressant.

Informationspolitisk hinderlöpning.

Så har Moderaterna genom Henrik von Sydow utmanat Vänsterpartiets Hans Linde i frågan om en modell för att överföra pengar från internetanvändare till producentföretag, vilka förvärvat upphovsrätt till olika verk. Den förre tar ett uttalande från Siv Holma (V), ordförande i riksdagens kulturutskott, som intäkt för att tala om att de rödgröna vill införa en särskild bredbandsskatt om de vinner valet 2010. Hans Linde protesterar och pekar på att Holmas åsikt inte varit uppe till beslut i Vänsterpartiet, där man lanserat idén med digitala bibliotek, som alternativ till en bredbandsskatt, eftersom där redan finns ett system för biblioteksersättning som man kan bygga vidare på.

Som Hax mycket riktigt påpekar pekar von Sydow finger åt Holma, Linde & Co, men har själv inget att komma med när det gäller att hävda användarnas behov av regler, som inte gör alla med en internetuppkoppling till misstänkta förbrytare i behov av övervakning och kontroll. I kommentarerna påminner Månkaninen om att ”M redan infört en extra internetskatt eftersom FRA-avlyssningen ska betalas av ISPerna som naturligtvis tar ut kostnaden av sina kunder”. Datalagringsdirektivet är inte heller gratis – över skattsedeln eller över telefonräkningen torde gå på ett ut. Egentligen är det rätt intressant vad politiker kostar på sig när det är andra som förväntas betala.

På ett parallellt spår löper Näringsdepartementets förslag om hur EU:s direktiv för det så kallade Telekompaketet ska införas i Sverige, vilket SvD skriver om. Helt klart tar Åsa Torstensson lätt på Nätneutraliteten. Hon tycks vara övertygad om att den saken bäst hanteras om staten endast underlättar för kunderna att snabbt byta operatör. Markus ”Lake” Berglund har uppmärksammat saken och för en bra diskussion i kommentarstråden om det komplexa i att göra internet till en djungel, där juridiken fortsatt har mera makt än politiken i förhållande till tekniken. Full Mental Straightjacket och andra skriver om att Chile klarat av att göra det som Sverige inte ser ut att klara av. Men, om jag minns rätt var det väl denna marknadsliberala linje som Gunnar Hökmark (M) kämpade för när striden stod som hetast i EU-parlamentet och vi vet alla vilka som sitter på makten i dessa frågor både där och här.

Just därför är Moderaternas förhållningssätt viktigt att syna i sömmarna. Ända sedan jag tog del av debatten, som Lake hade i Norrtelje Tidning med moderaterna Anna Kinberg Batra och Ulla Malutchenko, har jag försökt klura ut vad Moderaterna egentligen vill göra för att ta tillvara internets möjligheter i samhället. När sedan Pelle Snickars, som jag tidigare uppfattat som en internets riddare, i en understreckare den 3 juli skrev om en nyutkommen bok av Nicholas Carr, trillade en polett ner. Jag läste artikeln på väg till Almedalen och gillar att Olof gjorde en video-snutt på det samtal om artikeln, som jag fick med Anna Troberg, Piratpartiets vice partiledare.

Det jag tycker mig se är att det växer fram en ohelig allians mellan ledande politiker, tongivande kulturpersoner och journalister med idéer om att folket ska kunna frälsas från ondo med hjälp av ett internet, där endast material som producerats av människor med en viss kvalitetsstämpel ska kunna distribueras fritt. Göran Widham på Livbåten ger oss ett utmärkt exempel på DN:s förmåga att hantera nyhetsmaterial med fokus på internet. Om man sedan granskar M:s informationspolitik kan man se att de gör ett stort nummer av att folket ska få tillgång till allt det material, som på ett eller annat sätt har processats och redan passerat olika nivåer i myndigheternas kvarnar. Det är gott och väl, men om folket ska upptäcka det intressanta i att delta, är det dialogerna före besluten, som är de mest utvecklande. På Näringsdepartementets sida, som jag länkat till här ovan, saknas t ex en särskild knapp för Yttranden där man enkelt skulle kunna lägga in yttranden, som kommer in under remisstiden. En rätt enkel åtgärd, som skulle underlätta för intresserade att få tillgång till andras olika sätt att se på saken, vilket kan stärka känslan av delaktighet i en demokratisk process. Nu får vi mest ägna oss åt en informationspolitisk hinderlöpning.

Noterar Lars-Ericks ansträngningar att lyfta upp frågor om internets möjligheter – snyggt jobbat! Sedan några ord om Svensk Myndighetskontrolls förslag för att förändra klimatet för de av sharialagar kringskurna iranska kvinnorna – ge dem asyl i väst och låt de män, som rutar in deras liv, smaka på ett liv dem förutan. En remix av Lysistrates kärleksstrejk, som vore väl värd att pröva? Annars är min bild av iranska kvinnor att de inte låter sig kuvas så lätt. Med uttryck som ”buga så djupt att de inte ser att du ler” hanterar de olika situationer i maktens närhet, vilket kan innebära att även kvinnor i burkor kan vara frihetskämpar. När jag igår avböjde att delta i debatten på temat S D handlade det inte om att jag ser andras nappatag med dem som onödiga eller kontraproduktiva, utan att det gäller att spela på flera strängar.

Mest av allt ogillar jag politiker som tassar runt och inte vågar se sambandet mellan ökande fördomar och många svenskars negativa attityder till bildning och lärande. Med hjälp av studenter vid några universitet och högskolor skapade Norrtälje kommun en Integrationsbarometer för en del år sedan. Om jag minns rätt vågade ingen politiker dra några slutsatser och göra några förebyggande insatser. När det ansvariga kommunalrådet inte kunde gömma sig bakom något tjänstemannaförslag, las rapporten till handlingarna. Det enda påtagliga beviset på att främlingsrädslan ändå kom upp till diskussion är Regler för politiska partiers besök i kommunala skolor. Det vore intressant med en sakkunnig analys av detta dokument.

En presentation och tankar om ansvar.

Häromdagen skrev jag om den Valpejl som SR och SVT håller på att rigga inför valet. Ingen kan vara förvånad över att vi i Piratpartiet reagerar. Men även andra. Med två mandat av tjugo i Europaparlamentet tycker vi inte om att bli utvisade av de tunga public service-aktörerna SR och SVT innan matchen börjat. Därför agerar vi med att presentera oss per mejl till dem och på nätet inför er alla andra. Ett särskilt tack till Lars-Erick, som reagerat och sänt ett mejl till de ansvariga. Lars-Erick har även synpunkter på DN:s ledarskribent Niclas Ericssons arroganta attityd. Så agerar i sanning en sann vän av demokrati och yttrandefrihet. Nu till min egen presentation.

Presentera dig själv:

Gun Svensson, även känd som Farmor Gun med bloggen Farmor Gun i Norrtälje, är 72 snart 73 år, änka sedan tio år tillbaka och farmor till två underbara barnbarn 14 och 10 år gamla. Efter ett aktivt arbetsliv bland unga människor och med ett engagemang i en hel rad olika föreningar är jag idag förtroendevald revisor i två organisationer med säte i Norrtälje.

Varför ska man rösta på dig?

För att jag lyckats med att gå från att vara en fördomsfull tant till att vara en insiktsfull medborgare som står upp för att demokrati och mänskliga rättigheter ska råda även när vi befinner oss ute på internet.

Vilka tre politiska frågor är de viktigaste för dig att driva?

1. Ett fritt och öppet internet då det är ett verktyg för min och andras delaktighet i den samhällspolitiska debatten samt våra möjligheter att kommunicera med andra och skaffa oss den kunskap vi behöver för att kunna delta i samhället på ett jämlikt och insiktsfullt sätt;

2. ett rättssäkert skydd för min egen och andras personliga integritet var vi än befinner oss;

3. en översyn av upphovsrätten för att åstadkomma en rimligare balans mellan producentbolagens krav på skydd för sina ekonomiska rättigheter och samhällets behov av en öppen digital domän för medborgarnas inspiration och kulturella utveckling.

Var någonstans skulle du placera dig själv på en politisk vänster – högerskala?

Jag har tidvis varit en mycket aktiv socialdemokrat under åren 1952 – 1986, men har sedan dess vågat gå över till den andra sidan och upptäckt att de problem med maktfullkomlighet som jag fann hos S, i lika hög grad är närvarande på alliansens sida. Mot detta finns bara ett botemedel – transparens och öppenhet. För övrigt anser jag att vänster-höger.perspektivet är förlegat – då det hindrar insiktsfulla människor på ömse sidor att utveckla samhället i en positiv och konstruktiv riktning.

Vem är din politiska förebild?

Hjalmar Branting med sin tolkning ”Demokrati är den upplysta majoritetens beslut” har länge väglett mig. Sedan jag lämnade Socialdemokraterna har Georg Henrik von Wrigt, Rollo May och en del andra filosofer hjälpt mig att komma vidare. Människans sökande efter vägledning för ett rikare liv, i ett annat än materiellt avseeende, är universiellt och till min hjälp att vända synen på det som triggar igång mina negativa reaktioner har jag bland annat tagit Kahlil Gibrans ”Profeten”. Karl-Gustaf Rosén och Johan Wretman har gjort Gibrans ord tillgängliga på svenska och även om jag inte är en troende, som går i kyrkan på söndagarna, eller tror att kristendomen är den enda sanna läran, fångas jag av Gibrans förmåga att förmedla kraften i att tjäna en högre makt som tror människan om förmåga att se och göra vad gott är. Att tolka hans ord om Brott och straff är verkligen en utmaning värdig människan i vår tid.

Om du var aktiv i ett annat parti, vilket skulle det vara?

Eftersom dagens politik handlar om ett vänster-högerperspektiv finns idag inget annat parti. Dagens politiska strid triggar ofta igång de allra sämsta sidorna hos människor, medan jag söker ett parti där man inspirerar människor att vilja ta ansvar för ett liv i frihet istället för att se alla människor som tänkbara förbrytare i behov av övervakning och kontroll. Ett parti där man inser att kopiering är nödvändigt för vår utveckling som kulturella varelser. Ett parti med en informationspolitik där ett öppet och fritt internet ses som ett viktigt verktyg för byggandet av kunskap och därmed skapandet av kunskapssamhället.

Finns det en fråga där du ändrat ståndpunkt inom politiken?

Fildelningen. Inledningsvis trodde jag på argumenten att fildelare sysslade med stöld av annans egendom. Nu sedan jag skaffat mig kunskap om Bern-konventionen och WIPO, vet jag att producentföretagen (inte så sällan till nackdel för de verkliga upphovsmännen) fått ett osedvanligt starkt övertag i den skärpning som skett sedan 1960-talet och att detta lett till nackdelar för allemansrätten på det digitala området.

Om du får en riksdagsplats kan du då tänka dig att rösta emot ditt parti, i en för dig mycket viktig fråga?

Jag är medveten om att Piratpartiet fokuserar på vissa frågor för att kunna få genomslag i en vågmästarroll. Jag har getts tillfälle att ta ställning till detta och har – sedan jag föreställt mig Piratpartiets riksdagsgrupp som ett informellt Medborgarutskott – lovat dem och mig själv att helhjärtat avstå från att rösta mot vår regeringspartner i alla andra frågor, d v s prioritera Piratpartiets frågor. Vi lever i en situation, där det är en minoritet i de olika utskotten i riksdagen som bestämmer, medan alla andra i rikdagens majoritet traskar patrull. Det kan man verkligen ha synpunkter på, men till dess att de ledande partierna inser att detta arbetssätt är kontraproduktivt, tvingas jag följa det nuvarande spelets regler.

Bedriver du en personvalskampanj?

Ja, i den meningen att jag gör vad jag kan för att väljare ska förstå varför jag engagerar mig för Piratpartiet och att partiet verkligen är värd en röst. Om väljarna sedan väljer att kryssa mig blir det en extra bonus.

- - -

Min vandring från att vara en fördomsfull tant till att bli en mer insiktsfull medborgare, har varit en otrolig resa med många motlut. Där har jag haft stor nytta av det utbyte och samarbete, som finns i det dagliga livet på nätet. Samtidigt har mina erfarenheter av ett yrkesliv bland unga människor hjälpt mig att se och förstå hur kriget mellan advokater hos producentföretagen och datatekniskt kunniga och filosofiskt intresserade unga människor har kunnat eskalera så som skett. Givetvis har jag också haft nytta av mina erfarenheter av mitt tidigare partipolitiska engagemang i Socialdemokraterna. Idag kan jag se att det, som då gjorde mig så besviken, blivit värdefulla erfarenheter.

Mer än två decennier, som politisk hoppjerka, har lärt mig att det som jag ogillade då är sådant som frodas i alla partier, när ledarna fått en maktposition, som de och deras rådgivare vill slå vakt om. Redan de gamla grekerna varnade för hybris och gudarnas straff av de övermodiga. Romerska härskare, som tvivlade men inte helt ville bortse från möjligheten att högmod går före fall, höll sig med en slav på triumfvagnen med en enda uppgift – att viska i härskarens öra: - Kom ihåg att du är dödlig. Lyckligtvis är Piratpartiet ännu inte i den positionen, men under vägs kan partiet behöva den vaksamhet mot olater, som mina tidigare erfarenheter begåvat mig med.

Andra som presenterat sig Anna Troberg, Jan Lindgren, Emil Isberg; och Richie. Beelzebjörn kommenterar saken ur ett mera allmänt perspektiv. Opassande markerar Gong-gongen har inte slagit än... och Christian Engström önskar Bert Karlsson och alla pirater en glad midsommar. Jag önskar Christian detsamma även om midsommarafton nu hunnit bli midsommardag.

Göran ombord på Livbåten klargör att det är människornas användning av internet som skapar nätets betydelse och där överväger allt det goda som människor är kapabla till. Carl Johan Rehbinder undrar om en kommande lag om Fotograferingsförbud verkligen kommit till för integritetens skull. Han ser det som jag ser – att staten tror sig om att kunna hindra en ojuste användning av privata kameror genom lagstiftning. Det säger en hel del om statens misstro mot alla oss föräldrar, far- och morföräldrar, lärare, ledare, tränare o s v. Medan man låter näringslivet komma undan samhällsåtaganden med ”hot” om lagstiftning, har regeringen inga tvivel om lagstiftningens effekter när det gäller statens övertagande av det civila lokala samhällets ansvar för en juste socialisation av dess invånare. Avslutar med ett tack till Josef Boberg för länken till The Money Masters – How International Bankers Gained Control of America – tre timmar och 35 minuter senare är mitt intresse väckt. Men, just nu har jag varken tid eller ork att göra mera än att ta del och lägga informationen i minnet. Som vanligt vill jag kolla upp andra bilder av det historiska skeende som beskrivs i videon. Jag kan förstå om Josef förväntar sig mera, men... sorry Josef, just nu har jag framförallt valet 2010 och Piratpartiets äntring av riksdagen i fokus.

Intressant.