Vara sent ute ...

... eller leva med att vara en kuvad undersåte?

Valet var rätt enkelt - förskräckt, som jag var över att jag så totalt hade missat EU:s och Regeringens projekt En inre digital marknad, hade idén om att skriva ett brev i saken till de fem närmast berörda ministrarna slagit rot. Med ordspråket "Bättre sent än aldrig", som motor. tog jag mig an uppgiften. Sedan föregående blogginlägg för drygt en vecka sedan, har jag varit tvungen att lära mig en hel del om FN och dess arbete för Mänskliga Rättigheter och hur FN arbetat med näringslivets roll i det hela. Hoppas kunna bidra till folkbildningen genom att dela med mig: 

Det började med en resolution 2005/69, när dåvarande FN:s Kommission för mänskliga rättigheter (UNCHR), även kallad MR-kommissionen, fick i uppdrag av FN:s Högkommissarie, att årligen i samarbete med Generalsekreterarens Särskilda Representant (SRGS) sammankalla till samråd med chefer från en viss bransch för att diskutera de problem med mänskliga rättigheter, som sektorn stod inför. SRGS under åren 2005 - 2011 var John Ruggie, USA. En mycket valrenommerad herre inom bland annat American Academy of Arts and Science.

Under hans tid i FN hade MR-kommissionen år 2006 ersatts av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter (UNHRC) och den 18 juni 2008 "välkomnade" UNHRC enhälligt det ramverk för "Skydda, respektera och åtgärda", som föreslagits av SRGS John Ruggie i hans slutrapport under mandatet fram t o m 2005, vilket därefter förlängdes till 2011. Ramverket var ett resultat av arbetet med "Business and Human Rights" och består av tre grundprinciper: 1. Statens skyldighet att skydda mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna från tredje part (inklusive företag) genom lämpliga politiska beslut, lagstiftning och domstolsprövning; 2. Företagens ansvar att respektera mänskliga rättigheter, vilket innebär att agera skyndsamt för att undvika intrång på andras rättigheter; och 3. Offrens behov av större tillgång till effektiva åtgärder - rättsliga och utomrättsliga.

Med utgångspunkt från detta ramverk har Högkommissionärens kontor (OHCHR), med stöd av SRSG och sedan 2011 - en särskild arbetsgrupp - arbetat med Business och Human Rights. Förutom samråd med berörda parter har OHCHR skapat verktyg för att underlätta rådgivning m m och i Sverige har bland många andra Etikrådet visat hur de implementerar arbetet i vårt land. Och över alltihopa lyser WTO (World Trade Organisation) och Överenskommelsen om TRIP (Trade-Related aspects of Intellectual Property). Det senare är bindande för alla länder som vill vara medlemmar i WTO och trädde i kraft den 1 januari 1995.

Kommen så här långt tänker jag på den tyske poeten Paul Fleming (1609-1640) som myntade sentensen "Medan flugorna sover bättrar spindeln på sitt nät". I brist på gott minne och dålig källkritik har jag tidigare påstått att dessa ord är Ian Flemings, vilket med tanke på hans agent James Bond och genre kunde vara rimligt att anta. Men, icke! Med denna rättelse visar jag här och nu bot och bättring.

Medan flugorna sover ... I åratal har jag argumenterat för rätten att kopiera för privat bruk även på nätet, utan att känna till det s k TRIPs-avtalet och dess starka koppling till WTO samt Mr John Ruggies arbete inom FN och Rådet för Mänskliga Rättigheter. Och bara f-n vet om inte Sveriges expert John Rosén, ordförande för Institutet för Immaterialrätt och Marknadsrätt, också har haft ett och annat finger med i allt detta arbete?! Som bekant spelade han en avgörande roll i rättssamhällets jakt på grabbarna, som skapade fildelningstrackern The Pirate Bay. Jag var nog inte ensam om att se det, som anmärkningsvärt, att rådgivare till lagstiftare i regering och riksdag var medlemmar i samma intresseorganisation som advokater, vilka arbetade på uppdrag av Upphovsrättsindustrin det vill säga SFIR (Svenska Föreningen för Immaterialrätt), samt att lagarna skärptes steg för steg under de år, som rättsprocessen pågick och att detta av riksdag, regering och rättssamhället sågs som helt OK. Men, inte alls att undra på med en sådan uppbackning från FN och dess Världshandelsorganisation WTO samt Rådet för mänskliga rättigheter. 

Detta råd har dock endast en rådgivande roll, medan avtal har en starkare ställning, vilket krävs i avtal mellan företag och kund för att affärslivet ska fungera. Men, det enskilda medlemslandet i FN har att ta ett eget ansvar för de lagar, som dess lagstiftande församling ställer sig bakom. Det är också det enskilda landets riksdag, som ska se till att balansen mellan olika intressen är rimlig. Tar mig här friheten att referera till en föreläsning under rubriken Lagstiftarens ansvar? som ingick i en serie föreläsningar om Offentlighet och Upphovsrätt arrangerad av Nätverkstan Kultur i Väst år 2010 och som idag finns tillgänglig för högskoleutbildning hos UR.Skola. Då visades den offentligt under vinjetten UR Samtiden, men idag har jag som bloggare inte laglig rätt att länka till detta material, trots att vi med våra skattepengar betalat för dess produktion. I föreläsningen Lagstiftarens ansvar? medverkade Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immaterialrätt vid Stockholms universitet. Där betonar hon det, som har varit och fortfarande är min arbetshypotes: Ingen politiker kan gömma sig bakom FN:s rådgivning ifall de låter företagens intressen trumfa medborgarnas mänskliga rättigheter vid en avvägning mellan företagens och medborgarnas intressen. Här avtalar politikerna bort mina och andras rättigheter till en skälig tillgång till den kulturella domänen enligt God sed även på nätet, om de inte tar detta i beaktande i det övergripande direktivet för En inre digital marknad i Europa.

Med den kunskapen i bagaget var det inte svårt att skriva brev med ett yttrande i en bilaga angående En inre digital marknad i Europa och adressera detta till Statsministern, EU- och Handelsministern, Demokrati- och Kulturministern, Justitieministern och Näringsministern samt att åka in till Kungl. Huvudstaden och leverera detta till regeringens gemensamma postmottagning på Mäster Samuelsgatan. Jag ville bland annat göra dem uppmärksam på att de vill göra mig och andra till enbart kunder när vi vistas på nätet. Trots att vi i själva verket är biologiska, sociala och skapande varelser i behov av tillgång till den kulturella domänen - även när vi är på nätet samt att vi i vår egenskap som medborgare är beroende av all den information som behövs för ett aktivt medborgarskap. Hemma igen kunde jag sova gott efter väl förrättat värv.

Men, redan dagen därpå - fredagen den 21 oktober - fångade några tweets mitt intresse - CETA det så kallade handelsavtalet mellan Canada och EU hade strandat på grund av att en pyttliten region med 3,6 miljoner -  Vallonien - hade haft mage att säga Nej till avtalet och därmed kunde inte Belgien, på grund av sin konstitution, säga Ja. WOW! För mig, som vid det här laget visste att det i CETA-avtalet mellan Kanada och Europa, i likhet med TTIP och andra transnationella avtal, finns tolkningar och tillämpningar, som följer med på köpet (mot bakgrund av "TRIP-savtalet"), blev närmast euforisk. Med CETA och TTIP kommer en förkortning av skyddstiden för företagens "närstående rättigheter" med koppling till Upphovsrätten, att vara hart när omöjlig, eftersom tvistelösningsmekanismen i så fall kommer att utlösa hela denna industris samlade attack mot det land som bara skulle våga försöka att ta på sig en sådan uppgift. En industri, som idag kan låsa in kulturellt material uppemot 150 år, kommer inte vara nådig att tas med om politikerna skulle drista sig till att formulera EU-direktiv med en förkortning ner till 20 år för företagens närstående rättigheter. 

Deras lobbyister häckar redan i Bryssel och annorstädes där något sådant kan tänkas föras på tal. EU-kommisionären Günther Oettinger visade från talarstolen hos tyska Tidningsarbetsgivarnas kongress den 27 september 2016, vilka krafter vi har emot oss, eftersom Oettinger har ansvaret att hantera saken i Junkers prestigeprojekt - en inre digital marknad - och där WTO och TRIPs råder, där får våra mänskliga rättigheter enligt Artikel 27 moment 1 stryka på foten. Politiker klarar inte av att fixa en rimlig balans till förmån för nutidsmänniskans utveckling, beroende av tillgång till den kulturella domänen såväl offline som online. Journalister ska upp på barrikaden, enligt kommissionär Oettinger - vilka ska då ge nätmedborgarna en ärlig chans? Artikel 27 lyder: 1. Var och en har rätt att fritt delta i det kulturella samhällslivet, att njuta av konsten samt att bli delaktig av vetenskapens framsteg och dess förmåner. 2. Var och en har rätt till skydd för de moraliska och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära eller konstnärliga verk till vilka han är upphovsman.

Dagens politiker ser inte hur de bidrar till att skapa djupa klyftor mellan de, som har resurser, och de, som är beroende av att på nåden få en skälig tillgång enligt God sed till det samhällsliv som speglas i material skyddat av upphovsrätten, även på nätet. Sedan undrar politikerna och deras handgångna tjänstemän varför förtroendet för dem dalar. "Varje kultur bär på ett frö till sin egen undergång", är en sentens myntad av Augustinus och travesterad av bl a T. Burns, och kan som här ingå i en föreläsning om Organisationsteori vid Stockholms Universitet. Tål att tänkas på för att kunna förebygga missväxt.

Intressant?

Hur hushållar vi med våra resurser?

Igår undrade jag om makthavare bryr sig om opinionen på nätet, som en kommentar till Tobias Brandels funderingar om förhållandet mellan reaktioner kring kärnkraften på nätet och i form av demonstrationer på gator och torg. Idag läser jag i politikernas husorgon Dagens Samhälle Erik Laaksos krönika Kärnkraft ger miljövänlig el i tusentals år och förundras. Tyvärr har Dagens Samhälle, till största delen finansierad av skattemedel, valt en modell där ytterst litet av innehållet är tillgängligt på nätet, varför jag inte kan länka till hans krönika. Den är välskriven, men Erik är översvallande optimistisk när det gäller tekniken för framtidens kärnkraft. I sin slutkläm skriver han ”Kärnkraftsmotståndarna måste förklara hur framtiden ser ut i en värld med nästan sju miljarder invånare”. Har inte kärnkraftskramarna ett minst lika stort ansvar, när det gäller att beskriva sin framtidsbild, eftersom vi gör oss allt mer beroende av en energikälla, vars drift inte är riskfri och vars avfall kräver exceptionella åtgärder under en ofattbart lång tidsperiod.

Göran Rosenberg skrev i DN om varför kärnkraften klyver oss. Birger Ekerlid har läst och gillar Rosenbergs angreppssätt att se en utbyggnad av kärnkraften som en pakt med djävulen. I Birgers inlägg refereras till Östersunds-Postens ledarsida, som nu 31 år efter kärnkraftsomröstningen, ger en minnesbild från olyckan vid kärnkraftsverket i Tjernobyl år 1986. Själv minns jag att händelsen fick återverkningar både för mina föräldrar boende i Storumans fjällvärld och för oss som arbetade med turistverksamhet i Kapellskär, främst därför att många utländska turister trodde av även vi här i Roslagen hade drabbats av nedfallet. Tycker därför att det ska bli intressant att läsa boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman – Johan Rockström där de talar om behovet av en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anna Troberg minns också händelser från förr och undrar Var tar alla maskätare vägen. Medan hennes tankesprång leder henne till funderingar kring upphovsrättsindustrins omaga krav, funderar jag på om daggmasken har haft någon roll i filosofin, medan en strof ur en revytext tränger sig på ”masken luckrar upp jorden, det är sant – ta mig på orden: - Funnes inte den, funnes inte vi, därför tycker jag om daggmask.” Det var Bernt Uthas som stod för text och musik och sångnumret ingick i en nyårsrevy i Smedjebackens Folkets Hus i slutet av 1950-talet. Ja, tänk hur tankar kan komma och gå och med nätets hjälp kan jag idag se att han inte gav upp sin dröm och senare vigde sitt liv åt det som han brann för. Då var vi ett ungt SSU-gäng som inspirerades av Bernt att sätta upp nyårsrevyn.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och jag har lämnat socialdemokratin redan för ett par decennier sedan. Då färdig med partipolitiken efter år av besvikelse över dragkampen om den offentliga sektorns behov av effektivisering, där sossar trodde att allt skulle bli bättre om folkrörelserna tog över verksamheter medan man på den borgerliga kanten sjöng privatiseringens och konkurrensens lov. Krukan går efter vatten tills den spricker, var ett ordspråk, som jag då vårdade till tröst. Därför är jag rätt road av att tolka vad som skett inom partipolitiken sedan dess. Jag vill påstå att såväl M som S har problem med att verkligheten inte låter sig besvärjas, utan kräver tålmodigt arbete, där tilltro till människors förmåga och positiva förväntningar är en grundbult.

Mot den goda ansvarskännande företagsamheten står företag där vinster växer ur rovdrift på människor, djur och natur. Mot den ansvarskännande och ideellt arbetande föreningsledaren står aktörer som drar egna ekonomiska fördelar av det godwill som ideella organisationer, NGO:s, byggt upp genom åren. Mot den ansvarskännande sjuksköterskans engagemang står en trög sjukvårdsorganisation, som förpestar arbetsmiljön. För att inte tala om det spel som pågår inom bankvärlden. Ur den synvinkeln tycker jag att det är intressant att följa Kent Perssons och Johan Westerholms slit.

Undrar för ett ögonblick vad de bägge tänker om den bild av samhällets insatser, som går under benämningen Fas 3. En sysselsättning som Anders Widén gör tappra försök att beskriva ur egna och andra berörda människors perspektiv. Undrar vad Anders och de andra själva kan se som en utväg, eftersom en verklig befrielse från det som de upplever kräver deras engagemang? Sånt kan jag stanna upp inför även om jag numera mest fokuserar på Piratpartiets hjärtefrågor, som också handlar om hur dåtid ska kunna gå över i en framtid där Informations- och Kommunikationstekniken blir till människors nytta. Avrundar med Anders S Lindbäck som roas av twittrandets möjligheter.

Intressant.

Åter efter Almedalen.

Rätt märkligt hur svårt det är att återgå till normala gängor efter att ha varit med om det mediala fenomenet Almedalen. En svåröverskådlig basar eller marknadsplats för all sköns åsikter om det mesta i vårt samhälle, där jag trots goda föresatser om närvaro och deltagande kom på mig själv med att jag allt som oftast föredrog iakttagarens roll. Till en del kan det nog förklaras med att jag ännu inte har en bärbar dator. Samtidigt slapp jag drabbas av den stress, som problemen med trängseln på nätet skapade. Trots det var mina rumskamrater Emma, Anna och Dexion flitiga vid sina datorer, vilket dock någon PP-medlem kvar på fastlandet inte såg det värdefulla i. Kom att tänka på sagan om den gamle mannen, den lille pojken och åsnan, som säger oss att man hur man än gör, drar man alltid på sig kritik. Sedan gäller det att skilja berättigad kritik från det som utgör livsluft för människor, vilka allför ofta måste vädra sina negativa tankar. Den som varit på plats och trampat Visbys gator vet att det krävs en hel del för att orka vara både en aktiv deltagare vid olika seminarier och kämpa för att få ut det till andra. Maloki ger en bra bild av att man också måste vara öppen för att kunna gripa en del tillfällen i flykten. Men är man inte på plats finns nätets sökmotorer med ett hav att ösa ur både under och efter denna vecka, fast det kräver förstås, som alltid, en hel del eget arbete.

På plats gjorde Olof Bjarnason en del filmade inslag, som kan komma väl till pass i inlägg framöver. Vid sidan av piraternas insatser gillar jag Brit Stakston med gänget bakom Sociala medieakuten och Dr Spinn vilka alla gav bestående intryck. För att inte tala om samvaron vid Politometerns och Almegas Bloggplats H12, vilket för min del var ovärderligt vid sidan av umgänget i piratlägret – ett rätt säreget hus med annex omgiven av lummig grönska beläget flera hundratals meter utanför Österport.

Med åren har jag lärt mig att mycket kan vara värdefullt, utan att det behöver omges med en massa buller och bång. Men, det gäller uppenbarligen inte för den, som vill ta plats på den politiska arenan. Ta till exempel F!:s tilltag att bränna en massa stålar, för att få sina minuter i offentligheten med en fråga som varit på tapeten i de senaste decennierna. Diskussionen om Rätt eller Fel i den konkreta handlingen, var den inneboende konflikten som skulle bädda för ”en riktig snackis” och räknat i mängden inslag i traditionella medier höll den kalkylen. En helsidesannons i DN hade inte alls haft samma effekt. Idag kan man bränna stålar på allehanda lyx, varför inte göra det för att synliggöra drömmen om att F! kan göra något åt löneskillnader mellan kvinnor och män?! Men, nog undrar jag fortfarande en del över effekterna på längre sikt.

Tanken är väl att ett politiskt genombrott för F! med entré i riksdagen efter höstens val, ska skaka om många arbetsgivare med sympatier hos de etablerade partierna. Någon annan möjlighet än att skrämma skiten ur dem, som har makt att göra något åt saken, står inte F! till buds! Alla argument, som talar till förnuftet har med åren nötts ner till fotknölarna. I dagens Brännpunkt kan vi se att aktiva kvinnor, en del med anknytning till näringslivet, också tar ton eftersom de inser att samhällets utveckling kräver en mångfaldig kompetens.

I detta kan jag se parallellen till Piratpartiets uppgift. Tillsammans med våra väljare måste vi skrämma skiten ur de etablerade partiernas företrädare och kultureliten med sina lobbyister. Främst för att de förtjänar det, sedan de snävat in synen på kulturens roll i samhället till att handla om professionella kulturaktörers möjligheter att fortsätta verka i sina gamla affärsmodeller i hägn av allt hårdare upphovsrättslagar, vilka ger dem rätt att utsätta oss för kontroll och övervakning när vi rör oss på nätet. Hur snett dagens system slår mot kulturutövarna själva visar Anders S Lindbäck i ett intressant inlägg. Lars-Erick fångar essensen med sitt påstående att lagen göder jurister inte artister.

Anders Mildner skriver i dagens SvD under rubriken Kulturisolationism har fått genomslag. Det är ett rätt dystert inlägg om vad som ser ut att vara dagens etablerade tillstånd, när det gäller kultur och kulturskapare i de etablerade politikernas värld. Han tycker sig se att vi fyra år efter den massiva debatten om fildelning har en klar vinnare och ställer den berättigade frågan – vad går förlorat med detta snäva synsätt? Till skillnad mot Idrotten ska Kulturen frigöras från alla glada amatörer, som inte vet sin plats, och därmed ska samhället förskonas från deras lågkvalitativa bidrag till samhällsbygget i stort.

Men allvarligast av allt är att ledarna i de etablerade partierna blundar för internets möjligheter när det gäller såväl kreatörernas affärsverksamhet med dess PR-, leverans- och betalningsmöjligheter som alla miljömedvetna kunders valfrihet. Dessutom undrar jag vad dessa ledare vill åstadkomma med sin svartmålning av internet som brottslighetens motorväg nr ett. Det blir allt tydligare att politiska ledare och journalister funnit varandra i uppfattningen att tillgång till kommunikationsverktyg och internet inte kan ses som en medborgerlig rättighet. Måste hålla med Rick att det luktar partipolitiskt hänsynstagande lång väg när Svea Hovrätts bestämt sig för att vänta med beslutet i målet mot The Pirate Bay, till efter valet. Gillar att han gör vad han kan för att göra dessa rättstatens beskyddare medvetna om hur många av oss uppfattar deras handlande. Ett brev betyder som bekant en hel del, så varför inte följa hans exempel. Men, linnepressat ... nej, det får allt duga med alldeles vanligt kopieringspapper.

Känner mig faktiskt riktigt duktig att jag kommit så här långt med min svårt stukade vänstra hand, en sträckning i vänster axel och en rejäl lårkaka efter mitt handlösa fall sedan jag snubblat på en stenkant i gräsmattan vid piratlägret i lördags, när vi gjorde oss klara inför hemresan. Ingenting är brutet, men ändå tillräckligt besvärligt för att göra mig mer handikappad än jag vill vara med tanke på den resa med piratskeppet Arwen, som väntar. Turligt nog ringde Marie, precis när jag vankade omkring och funderade på hur sjutton jag skulle göra. När hon fick veta vad som hänt, erbjöd hon mig ett byte till sista veckan av seglatsen i augusti. Kanon!!! Maloki har verkligen gjort min dag, både när hon berättar om piraters visioner inför år 2022 och att det finns möjlighet att byta seglarvecka. Hoppas att någon annan har möjlighet att snabbt som attan bestämma sig för att mönstra på i mitt ställe.

Avslutar med att notera Kent Perssons (M) inbjudan till Veckans bloggdebatt, men känner att jag med gott samvete kan stå över, då jag föredrar att fokusera på mångfalden som positiv samhällsfaktor istället för att fokusera på människor, som klamrar sig fast vid sina ”dvärg-jag” istället för att vilja utvecklas till de frihets- och kunskapstörstande människor, som vårt demokratiska styrelseskick är betjänta av. Själv är jag kommen ur en samhällsklass, där den personliga utvecklingen blev värd att sträva efter tack vare att vi hade ledare, som vågade göra oss medvetna om att kunskap vad det som skulle leda till makt att förändra. Därför står jag stark i min övertygelse att det finns en skillnad mellan elitens exkludering av oss, som saknar högskoleutbildning, och det utanförskap, som följer av vårt eget ointresse att skaffa oss kunskap om olika samhällsförhållanden innan vi tar för oss i debatten. Även om Göran och Markus i Livbåten gör sitt bästa för att beskriva den mylla ur vilken främlingsrädslan får sin näring, håller jag ett stadigt tag om min tråd fylld med förväntningar på människan och hennes inneboende lust att förkovra sig, då det kan hjälpa henne att öppna ögonen och därmed öka lusten att vilja ta sig ur den sortens fattigdom. Ur den synvinkeln ser jag också på internets möjligheter.

Detta i motsats till en stor majoritet bland politiker och journalister, vilka väljer att inbilla sig själva och väljarna att de kan råda bot på brottsligheten i samhället genom övervakningen av oss alla när vi vistas på nätet. I det sammanhanget kan det förhoppningsvis vara något av en ögonöppnare att ta del av ett inlägg hos frendo.se om avlyssningens dilemma, som motvikt till polisens bild av saken. Intressant?

En presentation och tankar om ansvar.

Häromdagen skrev jag om den Valpejl som SR och SVT håller på att rigga inför valet. Ingen kan vara förvånad över att vi i Piratpartiet reagerar. Men även andra. Med två mandat av tjugo i Europaparlamentet tycker vi inte om att bli utvisade av de tunga public service-aktörerna SR och SVT innan matchen börjat. Därför agerar vi med att presentera oss per mejl till dem och på nätet inför er alla andra. Ett särskilt tack till Lars-Erick, som reagerat och sänt ett mejl till de ansvariga. Lars-Erick har även synpunkter på DN:s ledarskribent Niclas Ericssons arroganta attityd. Så agerar i sanning en sann vän av demokrati och yttrandefrihet. Nu till min egen presentation.

Presentera dig själv:

Gun Svensson, även känd som Farmor Gun med bloggen Farmor Gun i Norrtälje, är 72 snart 73 år, änka sedan tio år tillbaka och farmor till två underbara barnbarn 14 och 10 år gamla. Efter ett aktivt arbetsliv bland unga människor och med ett engagemang i en hel rad olika föreningar är jag idag förtroendevald revisor i två organisationer med säte i Norrtälje.

Varför ska man rösta på dig?

För att jag lyckats med att gå från att vara en fördomsfull tant till att vara en insiktsfull medborgare som står upp för att demokrati och mänskliga rättigheter ska råda även när vi befinner oss ute på internet.

Vilka tre politiska frågor är de viktigaste för dig att driva?

1. Ett fritt och öppet internet då det är ett verktyg för min och andras delaktighet i den samhällspolitiska debatten samt våra möjligheter att kommunicera med andra och skaffa oss den kunskap vi behöver för att kunna delta i samhället på ett jämlikt och insiktsfullt sätt;

2. ett rättssäkert skydd för min egen och andras personliga integritet var vi än befinner oss;

3. en översyn av upphovsrätten för att åstadkomma en rimligare balans mellan producentbolagens krav på skydd för sina ekonomiska rättigheter och samhällets behov av en öppen digital domän för medborgarnas inspiration och kulturella utveckling.

Var någonstans skulle du placera dig själv på en politisk vänster – högerskala?

Jag har tidvis varit en mycket aktiv socialdemokrat under åren 1952 – 1986, men har sedan dess vågat gå över till den andra sidan och upptäckt att de problem med maktfullkomlighet som jag fann hos S, i lika hög grad är närvarande på alliansens sida. Mot detta finns bara ett botemedel – transparens och öppenhet. För övrigt anser jag att vänster-höger.perspektivet är förlegat – då det hindrar insiktsfulla människor på ömse sidor att utveckla samhället i en positiv och konstruktiv riktning.

Vem är din politiska förebild?

Hjalmar Branting med sin tolkning ”Demokrati är den upplysta majoritetens beslut” har länge väglett mig. Sedan jag lämnade Socialdemokraterna har Georg Henrik von Wrigt, Rollo May och en del andra filosofer hjälpt mig att komma vidare. Människans sökande efter vägledning för ett rikare liv, i ett annat än materiellt avseeende, är universiellt och till min hjälp att vända synen på det som triggar igång mina negativa reaktioner har jag bland annat tagit Kahlil Gibrans ”Profeten”. Karl-Gustaf Rosén och Johan Wretman har gjort Gibrans ord tillgängliga på svenska och även om jag inte är en troende, som går i kyrkan på söndagarna, eller tror att kristendomen är den enda sanna läran, fångas jag av Gibrans förmåga att förmedla kraften i att tjäna en högre makt som tror människan om förmåga att se och göra vad gott är. Att tolka hans ord om Brott och straff är verkligen en utmaning värdig människan i vår tid.

Om du var aktiv i ett annat parti, vilket skulle det vara?

Eftersom dagens politik handlar om ett vänster-högerperspektiv finns idag inget annat parti. Dagens politiska strid triggar ofta igång de allra sämsta sidorna hos människor, medan jag söker ett parti där man inspirerar människor att vilja ta ansvar för ett liv i frihet istället för att se alla människor som tänkbara förbrytare i behov av övervakning och kontroll. Ett parti där man inser att kopiering är nödvändigt för vår utveckling som kulturella varelser. Ett parti med en informationspolitik där ett öppet och fritt internet ses som ett viktigt verktyg för byggandet av kunskap och därmed skapandet av kunskapssamhället.

Finns det en fråga där du ändrat ståndpunkt inom politiken?

Fildelningen. Inledningsvis trodde jag på argumenten att fildelare sysslade med stöld av annans egendom. Nu sedan jag skaffat mig kunskap om Bern-konventionen och WIPO, vet jag att producentföretagen (inte så sällan till nackdel för de verkliga upphovsmännen) fått ett osedvanligt starkt övertag i den skärpning som skett sedan 1960-talet och att detta lett till nackdelar för allemansrätten på det digitala området.

Om du får en riksdagsplats kan du då tänka dig att rösta emot ditt parti, i en för dig mycket viktig fråga?

Jag är medveten om att Piratpartiet fokuserar på vissa frågor för att kunna få genomslag i en vågmästarroll. Jag har getts tillfälle att ta ställning till detta och har – sedan jag föreställt mig Piratpartiets riksdagsgrupp som ett informellt Medborgarutskott – lovat dem och mig själv att helhjärtat avstå från att rösta mot vår regeringspartner i alla andra frågor, d v s prioritera Piratpartiets frågor. Vi lever i en situation, där det är en minoritet i de olika utskotten i riksdagen som bestämmer, medan alla andra i rikdagens majoritet traskar patrull. Det kan man verkligen ha synpunkter på, men till dess att de ledande partierna inser att detta arbetssätt är kontraproduktivt, tvingas jag följa det nuvarande spelets regler.

Bedriver du en personvalskampanj?

Ja, i den meningen att jag gör vad jag kan för att väljare ska förstå varför jag engagerar mig för Piratpartiet och att partiet verkligen är värd en röst. Om väljarna sedan väljer att kryssa mig blir det en extra bonus.

- - -

Min vandring från att vara en fördomsfull tant till att bli en mer insiktsfull medborgare, har varit en otrolig resa med många motlut. Där har jag haft stor nytta av det utbyte och samarbete, som finns i det dagliga livet på nätet. Samtidigt har mina erfarenheter av ett yrkesliv bland unga människor hjälpt mig att se och förstå hur kriget mellan advokater hos producentföretagen och datatekniskt kunniga och filosofiskt intresserade unga människor har kunnat eskalera så som skett. Givetvis har jag också haft nytta av mina erfarenheter av mitt tidigare partipolitiska engagemang i Socialdemokraterna. Idag kan jag se att det, som då gjorde mig så besviken, blivit värdefulla erfarenheter.

Mer än två decennier, som politisk hoppjerka, har lärt mig att det som jag ogillade då är sådant som frodas i alla partier, när ledarna fått en maktposition, som de och deras rådgivare vill slå vakt om. Redan de gamla grekerna varnade för hybris och gudarnas straff av de övermodiga. Romerska härskare, som tvivlade men inte helt ville bortse från möjligheten att högmod går före fall, höll sig med en slav på triumfvagnen med en enda uppgift – att viska i härskarens öra: - Kom ihåg att du är dödlig. Lyckligtvis är Piratpartiet ännu inte i den positionen, men under vägs kan partiet behöva den vaksamhet mot olater, som mina tidigare erfarenheter begåvat mig med.

Andra som presenterat sig Anna Troberg, Jan Lindgren, Emil Isberg; och Richie. Beelzebjörn kommenterar saken ur ett mera allmänt perspektiv. Opassande markerar Gong-gongen har inte slagit än... och Christian Engström önskar Bert Karlsson och alla pirater en glad midsommar. Jag önskar Christian detsamma även om midsommarafton nu hunnit bli midsommardag.

Göran ombord på Livbåten klargör att det är människornas användning av internet som skapar nätets betydelse och där överväger allt det goda som människor är kapabla till. Carl Johan Rehbinder undrar om en kommande lag om Fotograferingsförbud verkligen kommit till för integritetens skull. Han ser det som jag ser – att staten tror sig om att kunna hindra en ojuste användning av privata kameror genom lagstiftning. Det säger en hel del om statens misstro mot alla oss föräldrar, far- och morföräldrar, lärare, ledare, tränare o s v. Medan man låter näringslivet komma undan samhällsåtaganden med ”hot” om lagstiftning, har regeringen inga tvivel om lagstiftningens effekter när det gäller statens övertagande av det civila lokala samhällets ansvar för en juste socialisation av dess invånare. Avslutar med ett tack till Josef Boberg för länken till The Money Masters – How International Bankers Gained Control of America – tre timmar och 35 minuter senare är mitt intresse väckt. Men, just nu har jag varken tid eller ork att göra mera än att ta del och lägga informationen i minnet. Som vanligt vill jag kolla upp andra bilder av det historiska skeende som beskrivs i videon. Jag kan förstå om Josef förväntar sig mera, men... sorry Josef, just nu har jag framförallt valet 2010 och Piratpartiets äntring av riksdagen i fokus.

Intressant.

Efterforskning fortgår

Den som läst tidigare inlägg vet att jag intresserat mig för den undersökning, som Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv, och Fredrik Bergström, Handelns UtredningsInstitut, refererade till när de basunerade ut att praktiskt taget alla svenskar var fuskare i förhållande till välfärdssystemen. Först fastnade jag på att det handlade om en webbenkät, som jag genast misstänkte vara mindre tillförlitlig än en traditionell undersökning. Men sedan jag fått förklaringar, som tyder på att metoden med webbenkäter inte är mindre tillförlitliga än undersökningar, där respondenter tillskrivs eller rings upp, så har jag nu kommit fram till nästa steg. Det gäller frågeformuläret och den rapport, som varje seriöst undersökningsföretag eller -institut upprättar efter en genomförd undersökning.

Den delen av undersökningen ägs av Handelns UtredningsInstitut och jag kan bara hoppas på den goda viljan när jag nu sänder ett mejl till VDn Fredrik Bergström med denna min begäran. I mina samtal med statistiskt bevandrade i min bekantskapskrets har jag förstått att det är frågeformuläret och rapporten som ska visa kvaliteten på undersökningen. Av den kan den statistiskt kunnige se om det rör sig om en s k "kampanjundersökning" väl tillrättalagd för sitt ändamål och således mindre seriös eller en undersökning av god kvalitet, som man kan använda när man vill nå en sannare kunskap om komplexa förhållanden. Ytterligare ett steg utgörs av boken baserad på detta underlag. Men det blir nog överkurs för mig. Jag är glad om jag kan få fram frågeformuläret och rapporten utan att det kostar skjortan.

Ordkriget eskalerar?

Under några dagar har jag försökt orientera mig om läget i Blogg-Sverige, framför allt inom mina egna intresseområden. Jag vet inte om jag förväntade mig att skrivande människor skulle ha ett ädlare sinnelag, men jag hade nog inbillat mig att fördröjningen mellan det, som man tänker, och det, som man sedan skriver, skulle skapa utrymme för seriösare diskussioner. Men inser ganska snabbt att när ordkrig pågår så kan det - i likhet med alla andra krig - eskalera. Och den som sitter i en "thinktank" d v s en tankesmedja, befinner sig i stridens hetta och ser ingen anledning att spara på krutet.

När jag ser att Janerik Larsson, numera fullt synlig i Svenskt Näringsliv, fortfarande använder sin retoriska förmåga på ett mycket diskutabelt sätt, tänker jag: - Är inte det 30-åriga ordkriget slut nu när Alliansen bildat regering? - Är det inte dags att sluta fred och ta ansvar för vad detta mångåriga krig ställt till med i det svenska samhället? - Eller slåss det propagandaindustriella komplexet för sin överlevnad medan statsministern försöker lappa ihop en splittrad nation?

Ja, det är tankar som dyker upp en måndag, när himlen är mulen och duggregnet övergått i ett trist regnande. Lyckligtvis är denna måndag en "farmorsdag". Sådana dagar tar jag bussen från Norrtälje till Stockholm för att hämta mitt barnbarn på fritids, då en av föräldrarna arbetar eftermiddagsskift och den andra inte är hemma förrän vid 18-tiden eller ännu senare. Det är ett pusslande för dagens föräldrar att kombinera omtanken om sina barn med arbetslivets krav, men det underlättar när mormor och farmor finns till hands. Och vi tycker båda att det är roligt att få umgås med våra barnbarn någon dag i veckan.

Intresset ljuger inte.

Sedan jag upptäckt att en av de tre vice VD:arna i Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, hade en debattartikel i Aftonbladet den 16 oktober rubr Klasskamp - för slöfockar? har jag lättare att förstå varför vi dagen därpå bjöds på debattartikeln i DN av ekonomen Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och VD Fredrik Bergström, HUI, där de ansåg att 95 procent av svenska folket på ett eller annat sätt missbrukar välfärdssystemen.

Sommaren 2005 läste jag en initierad artikel om Janerik Larsson i DN Ekonomi, som jag nu läst på nytt och friskat upp mitt minne med. Artikeln "Näringslivsdoldis jagar resultat" publicerades den 3 juli 2005. Där finns bland annat en mycket fyndig mening, som jag vill citera "Han har, som engelsmännen säger, haft sina fingrar i varenda paj av vikt som har bakats i Sverige under de senaste 30 åren - men hela tiden har han på något märkligt sätt lyckats hålla sig utanför rampljuset.". Men, den som likt jag själv försökte förstå vad som låg bakom drevet mot den offentliga sektorn i slutet av 1980- och i början på 1990-talet, kunde ibland följa honom i spåren. Är det någon, som vet hur man drar nytta av människors okunskap och därmed förknippad benägenhet att odla fördomar samt vad som krävs för att förstärka dessa, är det den mannen!

När Janerik Larsson ömmar för metallarbetaren och vårdbidträdet med långa arbetsdagar och tungt arbete, förefaller det vara medmänskligt inkännande. Men, när han spelar ut dem mot den långtidssjukskrivne grannen, som de misstänker bara är lat, då går det att genomskåda honom. Alla vi, som har någon långtidssjukskriven i vår vänkrets, vet vilken mödosam väg man har för att ta sig tillbaka till arbetslivet. Att bli misstänkliggjord av en granne, gör inte livet lättare. Oftast vill arbetsgivaren inte ha tillbaka den anställde, utan hävdar i förhandlingar med facket att den långa frånvaron från jobbet är saklig grund för uppsägning. Den fackliga organisationens makt sträcker sig möjligen till en överenskommelse om ett avgångsvederlag. En sådan upplevelse blir man inte friskare av. Man kan faktiskt undra över vilken människosyn kampanjmakarna inom näringslivet vill verka för. Metallarens och kommunalarens långa och tunga arbetsdagar handlar om den personalpolitik, som arbetsgivarna bedriver, men i brist på förståelse på jobbet är det inte underligt att man tittar snett på grannen, som inte jobbar. Vad vinner företagare på att så split och kiv bland sina uttröttade medarbetare?

Svårt fånga sanningen

Uppgifterna i ett debattinlägg i DN den 17 oktober skrivet av Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv, och Fredrik Bergström, Handelns Utredningsinstitut, var så häpnadsväckande att jag måste ställa mig frågor: - Varifrån har de fått detta? De måste väl vara aktsamma om sin trovärdighet om de vill vårda sin logga, dvs sitt namn?

Som ny medlem i bloggportalen började jag se mig omkring. Fanns där någon som visste mer än jag? Efter en stund fann jag Svensson i Göteborg, som påstod sig ha tillgång till undersökningen. Han skrev rent ut att det handlade om propaganda. Enligt Svensson var grunden för debattartikeln en webbenkät genomförd bland CINT:s respondenter. En webbenkät, det måste betyda att den som svarar måste ha tillgång till en dator och vara uppkopplad på nätet. Om de svenskar, som saknar dessa verktyg, är uteslutna, hur stämmer det med att undersökningen sägs bygga på ett statistiskt säkerställt urval? Och hur har man säkerställt att den, som svarat, gjort detta endast vid ett tillfälle? Intressanta frågor att söka svar på, om man vill pröva Fölsters och Bergströms trovärdighet. Ett gott rykte, som trovärdig källa, måste vårdas, även om det kan verka som att ingen längre behöver göra sig förtjänt av en annan människas förtroende. Jag menar att det är precis tvärtom. Vi lever i en tid där den, som har något att sälja, måste vinna våra vänner, för att kunna påverka oss.

Om orden fortfarande har makt, ska väl den makten ligga i det ärliga innehållet, inte i att skribenten har högre status och ställning eller för tillfället är någon slags idol? Jag gräver vidare. Visar det sig att den undersökning, som åberopas, inte vilar på en vetenskapligt godtagbar grund, då är Fölster inte längre tillförlitlig utan en megafon för något, som ska säljas. Och då måste jag ställa mig frågan: - Vem eller vilka tjänar på att jag tror på det? Och fortsätta samtala om detta här och med mina vänner.