Intresset ljuger inte.

Sedan jag upptäckt att en av de tre vice VD:arna i Svenskt Näringsliv, Janerik Larsson, hade en debattartikel i Aftonbladet den 16 oktober rubr Klasskamp - för slöfockar? har jag lättare att förstå varför vi dagen därpå bjöds på debattartikeln i DN av ekonomen Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och VD Fredrik Bergström, HUI, där de ansåg att 95 procent av svenska folket på ett eller annat sätt missbrukar välfärdssystemen.

Sommaren 2005 läste jag en initierad artikel om Janerik Larsson i DN Ekonomi, som jag nu läst på nytt och friskat upp mitt minne med. Artikeln "Näringslivsdoldis jagar resultat" publicerades den 3 juli 2005. Där finns bland annat en mycket fyndig mening, som jag vill citera "Han har, som engelsmännen säger, haft sina fingrar i varenda paj av vikt som har bakats i Sverige under de senaste 30 åren - men hela tiden har han på något märkligt sätt lyckats hålla sig utanför rampljuset.". Men, den som likt jag själv försökte förstå vad som låg bakom drevet mot den offentliga sektorn i slutet av 1980- och i början på 1990-talet, kunde ibland följa honom i spåren. Är det någon, som vet hur man drar nytta av människors okunskap och därmed förknippad benägenhet att odla fördomar samt vad som krävs för att förstärka dessa, är det den mannen!

När Janerik Larsson ömmar för metallarbetaren och vårdbidträdet med långa arbetsdagar och tungt arbete, förefaller det vara medmänskligt inkännande. Men, när han spelar ut dem mot den långtidssjukskrivne grannen, som de misstänker bara är lat, då går det att genomskåda honom. Alla vi, som har någon långtidssjukskriven i vår vänkrets, vet vilken mödosam väg man har för att ta sig tillbaka till arbetslivet. Att bli misstänkliggjord av en granne, gör inte livet lättare. Oftast vill arbetsgivaren inte ha tillbaka den anställde, utan hävdar i förhandlingar med facket att den långa frånvaron från jobbet är saklig grund för uppsägning. Den fackliga organisationens makt sträcker sig möjligen till en överenskommelse om ett avgångsvederlag. En sådan upplevelse blir man inte friskare av. Man kan faktiskt undra över vilken människosyn kampanjmakarna inom näringslivet vill verka för. Metallarens och kommunalarens långa och tunga arbetsdagar handlar om den personalpolitik, som arbetsgivarna bedriver, men i brist på förståelse på jobbet är det inte underligt att man tittar snett på grannen, som inte jobbar. Vad vinner företagare på att så split och kiv bland sina uttröttade medarbetare?