Igår talades i DN om "Baksmälla i Bloggosfären" och idag får vi i SvD läsa om att bloggarna utmanar skråtänkandet under rubriken "Nätet förvirrar etablissemanget", medan en sannare bild av detta kommunikationsverktyg förmodligen ligger någonstans mitt emellan dessa uttalanden. Eftersom saken gäller skrivna ord, som kan läsas av flera, uppstår genast den spänning mellan proffs och glada amatörer, som uppträder på alla andra områden där amatörer öppet visar sitt intresse. Men, vad de skrivande proffs, vilka känner ett behov av att förringa amatörernas intåg, oftast inte tänker på det är att deras syn på oss säger mera om dom själva än oss.
För mig är skrivandet en process, som bland annat hjälper mig att skapa en känsla av sammanhang i en tillvaro då jag själv och livet omkring mig genomgår förändring. Under de årtionden, som förflutit sedan jag lämnade det socialdemokratiska partiet, har livet lärt mig att det finns fasta tuvor i det politiska träsket och att dessa tuvor kan vara av de mest skiftande politiska kulörer. Olyckligtvis har den humanistiska livshållning, som binder oss samman, svårt att göra sig gällande i ett samhälle, som så starkt präglats av det trettioåriga ordkriget mellan höger och vänster och där vapenarsenalen blivit allt mer sofistikerad med resultat att samhällets resurssvaga lätt blir "nyttiga idioter" för de mest skrämmande politiska strömningar. Att ett samhälles elit har särskilda förpliktelser verkar vara glömt idag. Skulle jag utöver värdet av skrivprocessen nå flera själsfränder där ute i bloggosfären blir det bara en extra bonus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar