Hur hushållar vi med våra resurser?

Igår undrade jag om makthavare bryr sig om opinionen på nätet, som en kommentar till Tobias Brandels funderingar om förhållandet mellan reaktioner kring kärnkraften på nätet och i form av demonstrationer på gator och torg. Idag läser jag i politikernas husorgon Dagens Samhälle Erik Laaksos krönika Kärnkraft ger miljövänlig el i tusentals år och förundras. Tyvärr har Dagens Samhälle, till största delen finansierad av skattemedel, valt en modell där ytterst litet av innehållet är tillgängligt på nätet, varför jag inte kan länka till hans krönika. Den är välskriven, men Erik är översvallande optimistisk när det gäller tekniken för framtidens kärnkraft. I sin slutkläm skriver han ”Kärnkraftsmotståndarna måste förklara hur framtiden ser ut i en värld med nästan sju miljarder invånare”. Har inte kärnkraftskramarna ett minst lika stort ansvar, när det gäller att beskriva sin framtidsbild, eftersom vi gör oss allt mer beroende av en energikälla, vars drift inte är riskfri och vars avfall kräver exceptionella åtgärder under en ofattbart lång tidsperiod.

Göran Rosenberg skrev i DN om varför kärnkraften klyver oss. Birger Ekerlid har läst och gillar Rosenbergs angreppssätt att se en utbyggnad av kärnkraften som en pakt med djävulen. I Birgers inlägg refereras till Östersunds-Postens ledarsida, som nu 31 år efter kärnkraftsomröstningen, ger en minnesbild från olyckan vid kärnkraftsverket i Tjernobyl år 1986. Själv minns jag att händelsen fick återverkningar både för mina föräldrar boende i Storumans fjällvärld och för oss som arbetade med turistverksamhet i Kapellskär, främst därför att många utländska turister trodde av även vi här i Roslagen hade drabbats av nedfallet. Tycker därför att det ska bli intressant att läsa boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman – Johan Rockström där de talar om behovet av en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anna Troberg minns också händelser från förr och undrar Var tar alla maskätare vägen. Medan hennes tankesprång leder henne till funderingar kring upphovsrättsindustrins omaga krav, funderar jag på om daggmasken har haft någon roll i filosofin, medan en strof ur en revytext tränger sig på ”masken luckrar upp jorden, det är sant – ta mig på orden: - Funnes inte den, funnes inte vi, därför tycker jag om daggmask.” Det var Bernt Uthas som stod för text och musik och sångnumret ingick i en nyårsrevy i Smedjebackens Folkets Hus i slutet av 1950-talet. Ja, tänk hur tankar kan komma och gå och med nätets hjälp kan jag idag se att han inte gav upp sin dröm och senare vigde sitt liv åt det som han brann för. Då var vi ett ungt SSU-gäng som inspirerades av Bernt att sätta upp nyårsrevyn.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och jag har lämnat socialdemokratin redan för ett par decennier sedan. Då färdig med partipolitiken efter år av besvikelse över dragkampen om den offentliga sektorns behov av effektivisering, där sossar trodde att allt skulle bli bättre om folkrörelserna tog över verksamheter medan man på den borgerliga kanten sjöng privatiseringens och konkurrensens lov. Krukan går efter vatten tills den spricker, var ett ordspråk, som jag då vårdade till tröst. Därför är jag rätt road av att tolka vad som skett inom partipolitiken sedan dess. Jag vill påstå att såväl M som S har problem med att verkligheten inte låter sig besvärjas, utan kräver tålmodigt arbete, där tilltro till människors förmåga och positiva förväntningar är en grundbult.

Mot den goda ansvarskännande företagsamheten står företag där vinster växer ur rovdrift på människor, djur och natur. Mot den ansvarskännande och ideellt arbetande föreningsledaren står aktörer som drar egna ekonomiska fördelar av det godwill som ideella organisationer, NGO:s, byggt upp genom åren. Mot den ansvarskännande sjuksköterskans engagemang står en trög sjukvårdsorganisation, som förpestar arbetsmiljön. För att inte tala om det spel som pågår inom bankvärlden. Ur den synvinkeln tycker jag att det är intressant att följa Kent Perssons och Johan Westerholms slit.

Undrar för ett ögonblick vad de bägge tänker om den bild av samhällets insatser, som går under benämningen Fas 3. En sysselsättning som Anders Widén gör tappra försök att beskriva ur egna och andra berörda människors perspektiv. Undrar vad Anders och de andra själva kan se som en utväg, eftersom en verklig befrielse från det som de upplever kräver deras engagemang? Sånt kan jag stanna upp inför även om jag numera mest fokuserar på Piratpartiets hjärtefrågor, som också handlar om hur dåtid ska kunna gå över i en framtid där Informations- och Kommunikationstekniken blir till människors nytta. Avrundar med Anders S Lindbäck som roas av twittrandets möjligheter.

Intressant.

Kunskap vs Information och Propaganda.

När jag läser inlägget på DN Opinion med tankesmedjan Timbro, som avsändare, tänker jag att kritiken mot EU:s propaganda kommer att få fäste, eftersom människor är ärligt förbannade på att en rad saker händer över deras huvuden, samtidigt som de har svårt att se hur de själva medverkar i det som sker. Marknadsförespråkarna befinner sig nu i en situation, liknande den, som den offentliga sektorn befann sig i, när Timbro var en dess främsta kritiker. Det förstår jag, när jag läser Hax.

En ideologi fungerar i den bästa av världar, medan verkligheten (lyckligtvis) rymmer oönskade effekter på grund av mänskliga tillkortakommanden. Det gör att den kloke inser behovet av kritiska röster, som en spärr mot självtillräckligheten. Tråkigt nog lyssnar de flesta inte in kritiken i avsikt att ta till sig det, som är relevant, för att skärpa det egna förhållningsättet. Mestadels ser man den klädd i meningsmotståndarens språkdräkt och avfärdar den.

Allt ett resultat av att allt fler känner till att påverkan av den allmänna opinionen blivit en lönsam affär. Själv lärde jag den läxan, när jag var facklig företrädare för SKTF i slutet av 80- och i början av 90-talet. Då var vi ett lovligt byte för ”marknadsliberaler” långt in i de flesta politiska partier. Till höger i form av Starta Eget och till vänster kooperativ eller (som det kallades) Starta Eget tillsammans. Vi i kommunens tjänst blev paria och jag fick ägna timmar åt att förklara för lokala företagare att offentliga sektorn bestod av människor, som vi kände och kunde se som tillmötesgående och duktiga yrkesmänniskor. Samtidigt fick jag mig till livs att det i olika verksamheter fanns individer, som av olika anledningar inte behärskade konsten att hantera kundperspektivet, när det krockade med sakkunskap i yrket. Det var här som kritiken fick fäste, vilket ledde till en rad omorganisationer i namn av rationaliseringar och effektivitet, vilket skördade sina offer. Kampanjer är beroende av förhållanden, där kritiska röster kan få fäste och nyanser inte har en chans.

Det är nu snart femton år sedan jag lämnade detta, sedan jag, som huvudskyddsombud, misslyckades med att göra troligt att det, som då pågick, skulle kosta enskilda individer lidande och skattebetalarna pengar. De hängivna människor och oklanderliga stålmän, som ideologierna till höger och vänster bygger sina modeller på, finns inte i den omfattning som idéerna förutsätter.

Därför har jag landat i en filosofi, där det som sker strävar efter en jämvikt – i politiken just nu mellan höger och vänster. En balans som bygger på information och kunskap istället för propaganda. Men vem kan begära av Margot Wallström, att hon ska förstå skillnaden? Hon är ett barn av sin tid. Och Europa är ett projekt, som många vill se som lyckat, inte minst de som arbetar där. Samtidigt innebär genomförandet av projektet att välbetalda uppdrag ges till PR-branschen. Den linje i sanden, som förordas i artikeln, står inte precis för något beständigt. Men, utan att bortse från, att en av undertecknarna har arbetat som assistent för EU-kritiska Junilistan, tycker jag att kommissionen behöver denna kritik för att hålla i minnet att subsidiaritetsprincipen kan tolkas olika. Begreppet har lånats från den katolska kyrkan och det stadgar beslut på lägsta möjliga nivå. Där underförstått med utgångspunkt från Påvens encyklikor. Det är en princip, som blir problematisk när Marknadens osynliga hand och Karl Marx´s lärjungar tävlar om att få inta Påvens stol.

Andra som bloggar om saken: Jakob Heidbrink; Peter Swedenmark; Karl Sigfrid; och Gryningsräd. Kan just undra vilken ståndpunkt Påven intar om den teknik, som möjliggör för oppositionen i Iran att kommunicera med omvärlden? Att världsliga ledare kan ha sina dubier det antar Det progressiva USA.

Intressant.