Kunskap vs Information och Propaganda.

När jag läser inlägget på DN Opinion med tankesmedjan Timbro, som avsändare, tänker jag att kritiken mot EU:s propaganda kommer att få fäste, eftersom människor är ärligt förbannade på att en rad saker händer över deras huvuden, samtidigt som de har svårt att se hur de själva medverkar i det som sker. Marknadsförespråkarna befinner sig nu i en situation, liknande den, som den offentliga sektorn befann sig i, när Timbro var en dess främsta kritiker. Det förstår jag, när jag läser Hax.

En ideologi fungerar i den bästa av världar, medan verkligheten (lyckligtvis) rymmer oönskade effekter på grund av mänskliga tillkortakommanden. Det gör att den kloke inser behovet av kritiska röster, som en spärr mot självtillräckligheten. Tråkigt nog lyssnar de flesta inte in kritiken i avsikt att ta till sig det, som är relevant, för att skärpa det egna förhållningsättet. Mestadels ser man den klädd i meningsmotståndarens språkdräkt och avfärdar den.

Allt ett resultat av att allt fler känner till att påverkan av den allmänna opinionen blivit en lönsam affär. Själv lärde jag den läxan, när jag var facklig företrädare för SKTF i slutet av 80- och i början av 90-talet. Då var vi ett lovligt byte för ”marknadsliberaler” långt in i de flesta politiska partier. Till höger i form av Starta Eget och till vänster kooperativ eller (som det kallades) Starta Eget tillsammans. Vi i kommunens tjänst blev paria och jag fick ägna timmar åt att förklara för lokala företagare att offentliga sektorn bestod av människor, som vi kände och kunde se som tillmötesgående och duktiga yrkesmänniskor. Samtidigt fick jag mig till livs att det i olika verksamheter fanns individer, som av olika anledningar inte behärskade konsten att hantera kundperspektivet, när det krockade med sakkunskap i yrket. Det var här som kritiken fick fäste, vilket ledde till en rad omorganisationer i namn av rationaliseringar och effektivitet, vilket skördade sina offer. Kampanjer är beroende av förhållanden, där kritiska röster kan få fäste och nyanser inte har en chans.

Det är nu snart femton år sedan jag lämnade detta, sedan jag, som huvudskyddsombud, misslyckades med att göra troligt att det, som då pågick, skulle kosta enskilda individer lidande och skattebetalarna pengar. De hängivna människor och oklanderliga stålmän, som ideologierna till höger och vänster bygger sina modeller på, finns inte i den omfattning som idéerna förutsätter.

Därför har jag landat i en filosofi, där det som sker strävar efter en jämvikt – i politiken just nu mellan höger och vänster. En balans som bygger på information och kunskap istället för propaganda. Men vem kan begära av Margot Wallström, att hon ska förstå skillnaden? Hon är ett barn av sin tid. Och Europa är ett projekt, som många vill se som lyckat, inte minst de som arbetar där. Samtidigt innebär genomförandet av projektet att välbetalda uppdrag ges till PR-branschen. Den linje i sanden, som förordas i artikeln, står inte precis för något beständigt. Men, utan att bortse från, att en av undertecknarna har arbetat som assistent för EU-kritiska Junilistan, tycker jag att kommissionen behöver denna kritik för att hålla i minnet att subsidiaritetsprincipen kan tolkas olika. Begreppet har lånats från den katolska kyrkan och det stadgar beslut på lägsta möjliga nivå. Där underförstått med utgångspunkt från Påvens encyklikor. Det är en princip, som blir problematisk när Marknadens osynliga hand och Karl Marx´s lärjungar tävlar om att få inta Påvens stol.

Andra som bloggar om saken: Jakob Heidbrink; Peter Swedenmark; Karl Sigfrid; och Gryningsräd. Kan just undra vilken ståndpunkt Påven intar om den teknik, som möjliggör för oppositionen i Iran att kommunicera med omvärlden? Att världsliga ledare kan ha sina dubier det antar Det progressiva USA.

Intressant.