Vilken ingenjör konstruerade Fas 3?

Sedan jag läst om Anders Widéns beslut att ta kamp inte enbart för sitt och andras människovärde, utan att dessutom syna regeringens politik när det gäller åtgärder för människor som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, har jag funderat en hel del över den utveckling där så många människor blivit objekt för andras aktiviteter. Hur har detta blivit möjligt?

I maj 2000 genomfördes ett riksmöte för arbetslösa i Sundsvall och vid detta tillfälle lanserades en ny åtgärd – aktivitetsgarantin. Då var det Socialdemokraterna som var ansvariga. Efter en rejäl diskussion, där många vittnade om hur de blivit bemötta vid besök hos Arbetsförmedlingen, där man ogärna såg att en arbetssökande tog hjälp av sin lokala fackliga företrädare, antogs ett uttalande:

”Under 90 talets krisår har de arbetslösa blivit allt fler. De arbetsmarknadspolitiska insatserna har koncentrerats till höga volymer utan kvalitativt innehåll. Arbetsmarknadspolitiken har tvärt emot sin uppgift fått ta hela sysselsättningsansvaret. Kontentan för den arbetslöse har därför blivit en evig rundgång mellan åtgärd och arbetslöshet.

Nu börjar sysselsättningen öka och det finns tecken på minskad arbetslöshet. Då är det viktigt att inriktningen på arbetsmarknadspolitiken leder till att arbetslösa ges en rejäl möjlighet att åter kunna komma ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Förslaget om att det ska införas en aktivitetsgaranti i hela landet kan vi acceptera under förutsättning att de fackliga organisationerna får ett ökat inflytande. Det är viktigt att garantin garanterar den arbetssökandes integritet. Vi förutsätter att det inte är enbart arbetsförmedlingen som avgör då exempelvis en jobbsökarplan behöver revideras. Det måste därför till klara och tydliga regler där den arbetssökande har möjlighet att bryta upp en upprättad arbetsplan.”

Uttalandet vittnar om att de arbetssökande redan då bemöttes på ett sätt som upplevdes som kränkande. Som bekant pågick under 90-talet en rad omorganisationer i landets kommuner och landsting – omorganisationer där arbetsgivaren med Omställningsavtal löste ut främst äldre kvinnor, vilka inte hade så stora möjligheter att komma ifråga för ett nytt arbete. Det var också under detta årtionde som näringslivets kampanjer mot den offentliga sektorn eskalerade. Själva var de närande, medan de offentligt anställda fick veta att de var tärande. Helt klart fick Arbetsförmedlingen uppgiften att fungera som städgumma när inte minst offentliga arbetsgivare tog tillfället i akt att göra sig av med äldre anställda. I slutet av 1997 tillkom åtgärden Tillfällig Avgångsersättning (TAE), vilket innebar att arbetslösa fyllda 60 år fick gå på A-kasseersättning fram till ordinarie pension, utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte hur kostsamt detta blev, eftersom rätt många av dem hade blivit så tilltufsade att de hamnat hos Försäkringskassan istället.

I början av 2000 drogs tumskruvarna åt. Alla arbetsförmedlare var inte utbildade för uppgiften att handleda de arbetssökande, vilket gjorde de individuella planerna mera till ett tvångsinstrument än en orientering mot något nytt. I Kalmar hade dåvarande direktören för Försäkringskassan i länet, Erik Kärnekull, under ett par år gjort sig känd som en tuff chef, som framförallt arbetat med att minska bidragsfusket, vilket bl a Sveriges radio P4 Kalmar berättade om när han i juni 2005 lämnade Kalmar för ett jobb med framtidsfrågor på huvudkontoret.

Uppdatering: Skickligt av Erik Kärnekull att han samma år kunde förmå Uppdrag granskning att göra PR för sitt projekt. Utifrån en relativt liten grupp förbrytare skapades några år senare bilden där 95 procent av det svenska folket beskrevs som fuskare.

Vågar nog påstå att han där och då fick en möjlighet att fortsätta sin jakt på bidragsfuskare, innan han 2006 började sitt jobb hos FRA. (När FRA-debatten rasade som bäst i slutet av augusti 2008 skrev tidningen Barometern en artikel där Kärnekull fick göra PR för det jobb han då brann för. Östran skrev också).

Dessförinnan hade jag i oktober 2007 läst ett debattinlägg i DN där ledande företrädare för Svenskt Näringsliv och Handelns Utredningsinstitut påstod att 95 procent av svenskarna kringgår välfärdssystemen. De hade genomfört en enkätundersökning som sedan utgjort underlag för boken Plan B – den dolda jakten på välfärd. Det var så häpnadsväckande att jag bestämde mig för att gräva efter hur man kommit fram till detta. När jag dagen innan hade läst ett debattinlägg av Janerik Larsson, en av tre vice VD:ar i Svenskt Näringsliv, med rubriken ”Klasskamp – för slöfockar?” insåg jag att jag var något på spåren – Intresset ljuger inte. Några dagar senare hade jag klarlagt att det var VD:n i Handelns Utredningsinstitut, Fredrik Bergström, som satt inne med den kunskap som jag sökte. Den 19 november 2007 hade jag trots flera försök ännu inte fått någon respons. I december gav jag upp sedan jag skrivit inlägget Sjukt friskt i Svenskt Näringsliv Då var jag rätt övertygad om att vi var utsatta för skickligt bedriven propaganda, där Kärnekulls rön om bidragsfuskarna i Kalmar län bildat skola. Något som jag vågar påstå sedan jag i samband med detta inlägg fann en artikel hos Nyheterna.net från december 2009, där Erik Kärnekull, då chef och ansvarig för en rejäl omorganisation hos FRA, fick uttala sig som sakkunnig i frågan om sjukförsäkringen.

Kommen så här långt är det inte utan att jag undrar i vilken syltburk denne man har sina fingrar nu för tiden?!

Avrundar med 1. Mark Klamberg som skriver intressant om polisens ingripande mot några terrormisstänkta män i Göteborg; 2. Johannes Forsberg i Expressen – en av de få som ser det felaktiga i tänket – själv undrar jag om inte hårfrissan kan återvända till Sveg och ge plats åt någon med mer utvecklad rättskänsla; och 3. Europaportalen – Tyskland överger internetblockering – måtte Cecilia Malmström få rejält på tafsen.

Intressant.

Kan vi lära något av det som varit?

Ser i SvD att Israel försöker vinna propagandakriget efter blodbadet ombord på det turkiska fartyget som ingick i gruppen Ship to Gaza. Ytterligare ett argument som talar för att informationen måste vara fri i ett demokratiskt land, något som Piratpartiet talat sig varm för sedan länge och även nu. Anna Troberg spinner vidare på den tråden idag med vilken verkan det kan ha. Belackare finns det som alltid gott om. Webhackande ser också en del av konfliktens komplikationer. Intensifier förklarar och landar i att en stat som inte kan hantera fri information är felkonstruerad och måste byggas om. Sagor från livbåten vill nu se handlingar inte bara ord och Erik Laakso problematiserar saken med att Hamas har sin del i det som pågår.

Ända sedan Vietnamn-kriget har militära ledare försökt ”bädda in” vänligt sinnande reportrar vid sina operationer. Anledningen till det förstår man, mer än väl, sedan man sett dokumentären Massakern i Song My, som sändes i SVT i söndags – kan ses hos SVT Play fram t o m söndag den 6 juni. Här kommer både soldater och civila till tals och det är ett starkt tidsdokument men också ett starkt argument mot krig som lösning på konflikter. Jag minns händelsen och eftersom min egen son var 6 år var det inte svårt att leva sig in i den skräck och fasa som människorna utsattes för. Videon är ett måste för alla som vill förstå vad krig och konflikter gör med oss människor och varför en konflikt som t ex denna mellan Israel och Palestina inte ser ut att ha någon lösning. Att välja sida är ingen utväg, eftersom det inte finns några vinnare, sedan en konflikt gått över till i detta krigsliknande tillstånd. Men, nog är det stötande för rättskänslan att detta kan fortgå utan att FN sätter ner foten. Man kan undra till vilken nytta den internationella domstolen i Haag finns? Ekot visar att till och med utrikesminister Carl Bildt har svårt att få information i saken.

För övrigt noterar jag att Europaportalen.se skriver om att tre svenska MEP:s skrivit under en skriflig förklaring, som innebär att sökningar med hjälp av t ex Google ska omfattas av datalagringsdirektivet. Deras motiv är att de tror att man därigenom kan stoppa barnpornografi och pedofili. Men, som jag försökt visa, bland annat med inlägget igår, är det i högsta grad diskutabelt om detta kan fixas med hjälp av tekniska lösningar. Av artikeln framgår att chefer för EU-ländernas dataskyddsmyndigheter riktar kritik mot Google och andra sökmotoret för att de inte uppfyller EU:s lagar om dataskydd samtidigt som svenska MEP:s vill att datalagringsdirektivet ska gå längre än vad som hittills angetts. Att de inte insett att detta hänger samman med datalagringsdirektivet kan inte försvaras med att en sådan skriftlig förklaring inte är detsamma som ett bindande direktiv. Därför vore det intressant att veta om dessa skrifliga förklaringar finns där bara för att slå blå dunster i ögonen på opinionen hemmavid. Hax ordar också om detta.

Det är förklarligt om vi medborgare drar slutsatsen att politikerna vill öppna dörren för censur av internet. Något som gör att ”mere conduit” eller budbärarimmuniteten flyger sin kos eller att operatörerna blir dom som ska ansvara för filtrering och blockering efter politiska påtryckningar. Redan idag finns avtal mellan polisen och operatörerna när det gäller filtrering/blockering av barnporr, dock utan någon insyn av någon med ansvar för den enskildes rättssäkerhet. En ordentlig utredning om fördelar och risker med detta är det minsta vi kan begära.

Parallellt pågår en annan utveckling där hemlighetsmakeriet runt politikerna breder ut sig. När det gäller offentligheten kring besökare hos riksdagens ledamöter har reglerna ändrats så att ledamöterna själva väljer om de vill anmäla sina besökare. Om ett besök anmäls gallras uppgifterna efter ett dygn. Det är rätt långt från den offentlighetsprincip som gällde innan Bertil Kjellberg (M) förra året fick gehör för sitt förslag om restriktioner. Det finns vad jag kan se en tidsanda, där den som sitter på makten i en situation vill utnyttja den enbart till sin egen fördel.

Det gäller även bland företag som drar fördel av it-utvecklingen. Man låser in sina kunder i lösningar som är något annat än ett öppet och fritt internet. Såg ett meningsutbyte tidigare idag på twitter. Det handlade om Ipad, som – särskilt i kombination med ett operatörslåst 3G-abonnemang – är något allt annat än ett öppet internet med möjlighet till både öppna plattformar och nya applikationer. Helt klart vill både politiker och it-företag att vi ska nöja oss med att behandlas som kunder, istället för att göra anspråk på att vara medborgare med demokratiska fri- och rättigheter även när vi vistas på nätet. Internet har verkligen synliggjort konfliktytan mellan detta att vara kund och att vara medborgare. Genom avtal ska vi frånhända oss våra demokratiska rättigheter. Medborgare komplicerar tillvaron genom att lägga sig i det som sker inom världssamfundet med hjälp av internet och en teknik som främjar en gränslös kommunikation människor emellan. Men nog undrar jag om det verkligen bara är handel som kan främja världsfreden?

Sedan detta sagts vill jag se om någon annan skriver i saken och finner ACTA-bloggen med en rapport från EU:s utskott för internationell handel och Christian Engström, som länkar till nyheten att Indien vill försöka skapa en gemensam front mot ACTA.

Intressant.

Kunskap vs Information och Propaganda.

När jag läser inlägget på DN Opinion med tankesmedjan Timbro, som avsändare, tänker jag att kritiken mot EU:s propaganda kommer att få fäste, eftersom människor är ärligt förbannade på att en rad saker händer över deras huvuden, samtidigt som de har svårt att se hur de själva medverkar i det som sker. Marknadsförespråkarna befinner sig nu i en situation, liknande den, som den offentliga sektorn befann sig i, när Timbro var en dess främsta kritiker. Det förstår jag, när jag läser Hax.

En ideologi fungerar i den bästa av världar, medan verkligheten (lyckligtvis) rymmer oönskade effekter på grund av mänskliga tillkortakommanden. Det gör att den kloke inser behovet av kritiska röster, som en spärr mot självtillräckligheten. Tråkigt nog lyssnar de flesta inte in kritiken i avsikt att ta till sig det, som är relevant, för att skärpa det egna förhållningsättet. Mestadels ser man den klädd i meningsmotståndarens språkdräkt och avfärdar den.

Allt ett resultat av att allt fler känner till att påverkan av den allmänna opinionen blivit en lönsam affär. Själv lärde jag den läxan, när jag var facklig företrädare för SKTF i slutet av 80- och i början av 90-talet. Då var vi ett lovligt byte för ”marknadsliberaler” långt in i de flesta politiska partier. Till höger i form av Starta Eget och till vänster kooperativ eller (som det kallades) Starta Eget tillsammans. Vi i kommunens tjänst blev paria och jag fick ägna timmar åt att förklara för lokala företagare att offentliga sektorn bestod av människor, som vi kände och kunde se som tillmötesgående och duktiga yrkesmänniskor. Samtidigt fick jag mig till livs att det i olika verksamheter fanns individer, som av olika anledningar inte behärskade konsten att hantera kundperspektivet, när det krockade med sakkunskap i yrket. Det var här som kritiken fick fäste, vilket ledde till en rad omorganisationer i namn av rationaliseringar och effektivitet, vilket skördade sina offer. Kampanjer är beroende av förhållanden, där kritiska röster kan få fäste och nyanser inte har en chans.

Det är nu snart femton år sedan jag lämnade detta, sedan jag, som huvudskyddsombud, misslyckades med att göra troligt att det, som då pågick, skulle kosta enskilda individer lidande och skattebetalarna pengar. De hängivna människor och oklanderliga stålmän, som ideologierna till höger och vänster bygger sina modeller på, finns inte i den omfattning som idéerna förutsätter.

Därför har jag landat i en filosofi, där det som sker strävar efter en jämvikt – i politiken just nu mellan höger och vänster. En balans som bygger på information och kunskap istället för propaganda. Men vem kan begära av Margot Wallström, att hon ska förstå skillnaden? Hon är ett barn av sin tid. Och Europa är ett projekt, som många vill se som lyckat, inte minst de som arbetar där. Samtidigt innebär genomförandet av projektet att välbetalda uppdrag ges till PR-branschen. Den linje i sanden, som förordas i artikeln, står inte precis för något beständigt. Men, utan att bortse från, att en av undertecknarna har arbetat som assistent för EU-kritiska Junilistan, tycker jag att kommissionen behöver denna kritik för att hålla i minnet att subsidiaritetsprincipen kan tolkas olika. Begreppet har lånats från den katolska kyrkan och det stadgar beslut på lägsta möjliga nivå. Där underförstått med utgångspunkt från Påvens encyklikor. Det är en princip, som blir problematisk när Marknadens osynliga hand och Karl Marx´s lärjungar tävlar om att få inta Påvens stol.

Andra som bloggar om saken: Jakob Heidbrink; Peter Swedenmark; Karl Sigfrid; och Gryningsräd. Kan just undra vilken ståndpunkt Påven intar om den teknik, som möjliggör för oppositionen i Iran att kommunicera med omvärlden? Att världsliga ledare kan ha sina dubier det antar Det progressiva USA.

Intressant.