Livligt tänkande i en skröplig kropp

Nu är det bara den skröpliga kroppen som sätter gränser för mina utflykter på nätet. Under tiden, som jag klarat av ytterligare en operation för att bli befriad från stomin, har jag passat på att byta internetleverantör – från Telia Sonera till Bahnhof och Norrtälje stadsnät. Inbillar mig att Bahnhof är mera på bettet när det gäller att försvara kundernas rätt att få vara skyddade från statens intrång i deras privatliv. Uppdraggranskning har visat att det, som jag tidigare bara hade på känn, är en realitet. Förutom att Telia Sonera skiter i nätneutraliteten faller man undan för statsmakterna utan att tydligt tala om detta för sina kunder. Sedan kan man naturligtvis diskutera om fackliga företrädare alltid är att lita på när det gäller bevakningen av hur mänskliga rättigheter efterlevs. Eller hur en majoritet av svenska politiker tagit sig an uppgiften här hemmavid, vilket Sam Sundberg skrev om i SvD veckan innan Datalagringsdirektivet började gälla i svensk lag. Tilliten är en bristvara – inte bara i Grekland och då knappast folkets fel. Hönan och ägget, ni vet... Men, det är en tanketråd jag släpper för tillfället.

Just nu vill jag orientera mig i det informationslandskap, som jag ytterst sällan rört mig i under de senaste fem månaderna. Även om det kliat i fingrarna och adrenalinet flödat när jag läst mina tidningar Norrtelje Tidning och Svenska Dagbladet, lyssnat på radion eller tittat på TV. Fick för övrigt börja dagen med att underrätta SvD om utebliven tidning. Företaget som sköter distributionen har tydligen problem att hitta pålitliga utdelare sön- och helgdagar, eftersom det inte är första gången det händer. Men lyckligtvis fungerar deras backup, som träder in sedan saken rapporterats till kundtjänsten. Kan bara hoppas att den fungerar även idag.

Annars är den här dagen en dag då folket i Norge brister uti gemensamma glädjeyttringar. De allra flesta utan att låta ni-vet-vem lägga sordin på stämningen, vilket är ett straff gott nog åt den som tror sig vara en nationens riddare. Har goda vänner som rest till Oslo för att få vara med i denna yra. Något de gjort även tidigare. Vi svenskar har att lära där – det går att älska landet för den grund det står på och därmed få kraft att hålla alla rabiata renlighets- och säkerhetsivrarna i schack! Blir därför glad när jag ser Markus ”Lake” Berglunds blogginlägg Mangadomen i HD – Var skapasbarnpornografin? Bra jobbat!!! Vi kan naturligtvis inte hoppas att fundamentalisterna inom ECPAT ska besinna sig, men för mig är det viktigare ifall vi kan förmå vänner och bekanta att tänka längre än näsan räcker: - Om jag vill förbjuda teckningar, som kan tolkas olika beroende på enskilda individers fantasi, vart kan det då bära iväg? Tolerans är helt nödvändigt i en demokrati.

Håller helt med Anna Troberg när hon utbrister ”De senaste årens debatt om barnpornografilagstiftningen har gjort mig heligt förbannad många gånger. Bland dem som vill bevara dagens lag finns det de som helt cyniskt utnyttjar redan utnyttjade barns situation för att främja sin egen sak. Ja, upphovsrättsindustrin och övervakningskåta politiker, det är er jag menar. Ni borde skämmas över att dra fram barnpornografin som ett trumfkort varje gång ni vill stympa nätet lite mer. Utsatta barn hjälps inte av att växa upp med ett censurerat nät som begränsar deras möjligheter att hitta information, hjälp och stöd.”

Rädslan för nätet bland många föräldrar och lärare är ett större hot mot landets utveckling än nätets faror i sig. Istället för att förbjuda olika saker på nätet måste samhället (d v s vi alla) satsa på att stödja våra medmänniskors självkänsla. Filtret mot avarter måste vi var och en bygga upp inom oss själva väl medveten om att vi inte kommit till världen för att fostra andra än oss själva, vilket är grunden för det goda exemplets makt. En utopi att verka för medan vi håller tummen i ögat på de makthavare, som företräder oss här hemma och i Bryssel. Att det behövs visar HAX i många av sina inlägg bland annat ett ompolitik, byråkrati och makt, ett annat om röstfusk i EU och ett tredje om hur FP:s rättstalesperson Johan Persson förmodligen gör sig dummare än han är för att vilseleda den som inte tänker efter.

Skönt se hur andra kämpat på för yttrande- och åsiktsfriheten medan jag själv behövt fokusera på att få ordning på olika kroppsfunktioner. Men, den skröpliga kroppen kan inte slå ut det livliga tänkandet även om jag med hjälp av äggklockan måste varva skrivandet med gympaövningar. Något som jag borde ha tänkt på tidigare, men bättre sent än aldrig. Fick för övrigt en artikel ur Hemmets Journal från min vän Inga-Britt där det berättas om en grupp pensionärer 90+ som - inspirerade av läkaren Göran Murvall vid Sickla hälsocenter - börjat styrketräna. Jag har den hårda vägen lärt mig att det inte skadar om man sätter igång tidigare :-) Det behövs muskler för att resa sig upp från stolen, skriver reportern Monica Ohlsson i artikeln. Där sägs också att en 80-åring som tränar kan vara lika stark som en 30-åring som inte tränar. Så förutom att fila på partiprogrammet gäller det att vi pirater även bygger upp vår muskelmassa om vi vill vinna slaget om en vettig upphovsrätt. Eller hålla koll på Informationshanteringsutredningen. Eller annat av vikt och värde.

Intressant?

Olika grepp för att skapa sannare bilder av verkligheten.

Väldigt intressant att Jonas Hassan Kemiri tagit sig an uppgiften att göra en pjäs baserad på Geller Tamas´ bok om de apatiska flyktingbarnen. Om Gellert Tamas bok skrev jag den 25 september 2009, sedan jag fått en viss inblick i spelet bakom kulisserna. Kemiri har helt rätt i sin iakttagelse att skandalen med läkare och utredare, som försöker manipulera riksdagen med hjälp av en statlig utredning, har flera bottnar än deras primära – att i kraft av sina CV:n göra troligt att föräldrar till apatiska flyktingbarn manipulerat sina barn att försätta sig i apatiska tillstånd.

Om inte andra lokalt och regionalt ansvariga bestämt sig för att låta undersöka om detta verkligen var med sanningen överensstämmande och anlitat sakkunniga med stor auktoritet inom barnpsykiatrin, hade fler politiker än Barbro Holmberg, dåvarande migrationsminister, fått finna sig i att bli utskämda inför hela svenska folket. Som många andra höjdare, som gjort bort sig, har hon sparkats snett uppåt och blivit landshövding i Gävleborgs län. Politier kan konsten att trampa snett men ändå landa på fötterna :-).

När Kemiri berättar hur han gått tillväga vid sin bearbetning av underlaget noterar jag att han sett en möjlighet att finna viktig information om sinnestillståndet hos en del av det svenska folket i de kommentarsfält och rasistiska forum på internet, blir jag helt lyrisk. Han har sett och noterat ”hur en formulering föds och blir en sanning som dyker upp i en statlig utredning och på en löpsedel”. Därför vänds fokus i pjäsen De apatiska mot oss alla. ”Pjäsen handlar egentligen inte om apatiska flyktingbarn utan om hur vi konstruerar vår självbild med hjälp av dem. Ryktesspridningen kring barnen var en längtan efter en enkel syndabock. Det vore ju jättebekvämt om föräldrarna låg bakom eller om man kunde skylla på en ond sabeltandad tjänsteman. Skulden förflyttas hela tiden, ´bollas fram´som jag skriver i förordet”. --- ”Apatiska blir ett sätt att formulera sig för att möjliggöra att man struntar i att engagera sig i vissa politiska skeenden”.

Även om vi människor har alltför lätt att traska patrull, när vi hört ett rykte som stärker våra uppfattningar i en viss fråga, kan vi inte bortse från att det blir särskilt besvärligt när de främsta ryktesspridningarna presenteras som politiskt och yrkesmässigt sakkunniga. Om jag minns rätt fanns det läkare och andra s k sakkunniga som på fullaste allvar menade att de hade rätt och alla välrenommerade barnläkare hade helt fel. F-n vet om det inte tror det än i dag och känner sig orättvist behandlade av såväl dessa barnläkare och regeringen som inte lät sig luras den här gången. Klart att jag undrar hur vanligt det kan vara att riksdagen låter sig vilseföras av s k sakkunniga? Idag, när allt talar för att en fråga kräver belysning från flera olika synvinklar, borde riksdagens olika utskott inse att det krävs en samverkan mellan flera olika utskott. Det visar inte minst det senaste debaclet om ersättningen till de vanvårdade fosterhemsbarnen.

För övrigt noterar jag att eminente Brit Stakston får välförtjänst utrymme i SvD Näringsliv. Där berättar hon att småföretagare riskerar att missa möjligheter att göra affärer genom att anse sig inte ha tid att använda Facebook och Twitter för att bygga relationer till kunder och andra. Med tio års erfarenhet av att vara vandrarhemsvärd, vet jag vad det betyder för såväl verksamhet som besökare att det uppstår en känsla av välbefinnande i mötet mellan en värd och en besökare. Det kan man bara fixa genom att själv vara intresserad av att ge bästa möjliga service i förhållande till den som man möter. Men här som i allt annat krävs att man möter andra så som man själv vill bli bemött. Jag vet att det finns politiker, som ser på detta med Facebook och Twitter antingen som en säljkanal eller med misstankar att detta är ett påfund av smarta reklamsäljare eller PR-proffs. Sanningen är väl att dessa sociala medier är verktyg även för enskilda individer att delta i olika diskussioner och skapa sig en plattform för att göra sin röst hörd.

För politiker, men för all del även en hel journalister, gäller det nu att gå från att vara den tror sig kunna plocka fram den enda Sanningen om livet och tillvaron, till att vara den som söker olika perspektiv på olika företeelser och pröva vad saker och ting egentligen står för.

Med tanke på Jonas Hassan Kemiris vunna insikt om möjligheten att fånga ett skeende genom kommentarsfälten och olika rasistiska fora, blir Leo Lagercrantz´ artikel i gårdagens Expressen/Kultur Trollets tårar, som ett inlägg från en annan värld. Leo tycks tillhöra den del av befolkningen som tror att otyg försvinner om vi inte kan läsa om det i olika media eller höra talas om det i radio, TV eller på olika webbplatser. Han har naturligtvis rätt i att ingen kan kräva att få publicera sig i media där en redaktör har ansvar för att det som skrivs är anständigt. Eller i vart fall bemöts på samma plats av någon som har det ansvaret. Tänker närmast på att vi här i Norrtälje med all säkerhet hade haft SD eller Nationaldemokraterna i vårt fullmäktige redan förra valet, om inte tidningens dåvarande politiske redaktör Stefan Koskinen publicerat deras insändare samtidigt som han lade sig vinn om att sakligt bemöta deras stolligheter. I Södertälje där Länstidningen nobbade att publicera deras insändare kunde de etablera sig i valet 2006 och vid det senare valet växa sig ännu starkare.

Därför är den diskussion om kommentarers värde, som förts de senaste veckorna i olika medier, väldigt viktig. Medier, som tycker sig inte ha råd att avsätta resurser för att själva hantera kommentarerna, gör klokt i att ta bort möjligheten. Annars ger man ett falskt sken av att man anser att alla läsares åsikter har ett värde på ett eller andra sätt. Annars kunde de väl leasa ut uppgiften till elevgrupper vid olika journalistutbildningar. Övriga, som insett värdet av att bygga relationer till sin läsekrets och som insett att de har en uppgift i folkbildningsarbetet, de bör verkligen utveckla den här kommunikationsverksamheten. En demokrati kan aldrig försvaras genom förbud och censur.

Såg för övrigt att André Mabande planerar att ge ut en bok om kommentarssystem och analys och att MinaModerataKarameller också funderat en hel del kring journalister och de skribenter som lever ett liv vid sidan av redaktionerna. När det gäller behandlingen av Ola Lindholm är jag inte lika blödig, som hon. Han öppnade mina ögon för vem han i grund och botten är vid seminariet vid IT-universitetet i Göteborg den 6 maj 2010, som handlade om EU:s nya lagförslag om censur av barnpornografi på Internet. Hans slappa attityd visavi risken att oskyldiga människor kunde dömas för innehav av barnporr p g a riksdagens ihålig lagstiftning, poliser (som prioriterar fel saker) och media (som eldar under moralpaniken) gör att jag tänker ”Sådant läder ska sådan smörja ha”. En del lär sig bara den hårda vägen!!! Om, d v s om de har förmåga att se hur de själva medverkar till det som ”drabbar” dem.

Ser med glädje initiativ som Journalistik 3.0 Medieormen ömsar skinn och hoppas att det är framsynta tänkare och praktiker, som Mats Svegfors och Cilla Benkö, vilka vinner insteg hos riksdagens ledamöter. Inte blir det sämre av att nyhetschefen Thorbjörn Carlsson på P3 Nyheter skrivit ett så belysande blogginlägg.

Intressant.

När krutröken lagt sig ser man bättre.

Idag skriver Opassande ett inlägg färgat av hjärteblod. Hon skriver ofta mycket bra och tänkvärt, men idag tycker jag att hon fångat något mycket angeläget, som alla pirater och sympatisörer bör ta till sig. Piratpartiet är vad vi alla tillsammans gör det till.

När jag gått i clinch med min inställning till huvudregeln att Informationen i en demokrati måste vara fri har jag funnit att jag tidigare tagit för givet att vi i PP kan acceptera ett enda undantag från denna regel – dokumenterade sexuella övergrepp på barn. Den typen av bilder är inga pärlor viktiga att visa upp för omvärlden. Dessutom handlar det om brottsoffers rätt till integritet och där anser jag att integriteten väger över och talar för ett undantag från huvudregeln. Jag kan se att de senaste dagarnas turbulens uppstod på grund av ett glapp mellan ett krav på total informationsfrihet och en frihet med ett visst angivet undantag, med tanke på integritetsaspekten.

Det var ett glapp som jag tidigare inte varit riktigt medveten om, men nu tvingats klarlägga inte minst för att kunna förstå var jag själv står och varför. Det handlar inte om att vara strategisk eller att lägga mig platt för en sexualneurotisk opinion. Det handlar om att ge företräde för dessa unga brottsoffers rätt till integritet. Om bilder i manga-serier kan förbjudas med stöd av den lag som trädde i kraft den 1 januari 1999, då måste den lagen ses över och dessutom måste ”tittförbudet” som infördes i lag med giltighet från den 1 juli 2010 rivas upp. Att alla bilder på nakna eller lättklädda barn – verkliga och fiktiva – skulle kunna ses som pornografiska och därmed förbjudna att titta på, det är fullkomligt absurt. Det tycker även småbarnsföräldrar samt mor- och farföräldrar. Undrar om inte det gamla ordspråket äger sin giltighet i fråga om de människor som driver fram dessa överdrifter: ”Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket”.

Journalistförbundets ordförande finns bland dem som förstod det som Rick Falkvinge försökte säga, men inte lyckades få fram. Jag har skrivit en insändare eller ett debattinlägg efter det att jag varit ute på stan och delat ut flygblad, då jag stärktes i min uppfattning. Hoppas att den politiske redaktören vid Norrtelje Tidning bereder plats för detta i papperstidningen så snabbt som möjligt. Uppdaterat med en länk i webbtidningen. Tycker att det har ett nyhetsvärde även utanför vårt parti, vilket kan göra att den kommer ut rätt snabbt. Tänker sedan på Annas blogginlägg I motgång har vi chansen ... Nu kavlar vi upp ärmarna och ger järnet. Till det hör att göra ett konstruktivt arbete med sjökorten på vårt forum.

Inspiration kan vi hämta i inlägg på webbplatsen 2022.nu där allt är läsvärt. När jag valt mina favoriter då kommer jag att länka till dem – när jag nu kan ta mig tid till det. Just nu måste jag göra mig klar inför äntringen av piratskutan Arwen. Maloki ringde och ville att jag ska vara i Smögen redan i morgon. Det innebär att jag kommer att höra av mig högst sporadiskt fram till den 18 augusti. Ha det så bra till dess.

Intressant.

Får även vanligt folk använda nätet?

Efter att ha lyssnat på Täppas Fogelbergs härnadståg mot folks användning av sociala medier i SR:s program Ring P1, känner jag mig till att börja bara utmattad. När en proffstyckare av hans kaliber använder sin tid i etern för att dissa att vanliga människor vill lägga sin tid på Facebook och bloggar, kan jag inte låta bli att undra: - Håller han på att bearbeta sina föreställningar i hopp om att kunna rucka på sin uppfattning att internet inte är till för vanligt folk, eller vad? Vanligast i Täppas föreställningar om Facebook är tydligen berättelser om toabesök och att sprida elakheter om andra. Idag fick han hjälp dessutom av en lärare, som sa sig arbeta mot mobbing i skolan, men tydligen inte hade en aning om Datainspektionens webbplats Kränkt.se. När sedan en person, som råkat illa ut, hörde av sig och berättade om sina upplevelser, visade det sig att inte heller Täppas verkade känna till Kränkt.se, som tillkommit för att ta tillvara människors erfarenheter av att ha blivit utsatt för obehagligheter, men också för att hjälpa dem att hantera sin situation.

Men, jag kan tänka mig att det kan vara en rätt svår uppgift, eftersom den som känner sig kränkt rätt ofta förväntar sig att någon med makt ska klämma åt den som bär sig illa åt. Att komma till insikt att det ligger hos en själv, hur man väljer att tolka vad andra människor hasplar ur sig, kan vara smärtsamt om man lever i tron att man har rätt att gå genom livet utan att bli sårad av andra. Jag har inte läst Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll, men jag inbillar mig att till den konsten också hör att kunna se hur andra genom sina elakheter ofta berättar mer om sig själva än den som man ger sig på.

Att lära unga människor att de kan välja mellan att se sig själva som ett offer för andras elakheter eller att ta chansen lära sig vad man själv kan göra för att bli mindre sårbar i framtiden, borde vara en del av skolans arbetsmiljöarbete, eftersom elever och personal är varandras arbetsmiljö. Den lärare, som ringde Täppas och berättade att hon arbetar mot mobbning, hade jag svårt att ta på allvar. Hon ansåg sig inte ha tid att vara där hennes elever finns och har helt klart inte hört talas om de lärare som tar Facebook till hjälp för information och kommunikation med sina elever som en del i lärprocessen. Hon lämnar hellre ett tomrum för andra att fylla. Därför vill jag bjuda på ett bra exempel Mina råd till en nyexaminerad lärare. Det är för övrigt intressant att se hur skilda synsätt som råder vid en domstol i USA och vad människor här i Sverige förväntar sig att rättsväsendet ska ta itu med.

Tack vare att Katinka Bille Lindahl med Farmorsbloggen ringde Täppas och talade gott om sociala mediers möjligheter, blev Ring P1 inte bara en räcka sura uppstötningar denna morgon. Hennes blogg om att skapa sitt eget liv är läsvärd och inte skämmer det att hon dessutom med hjälp av nätet skapat ett företag där hon kan kombinera sin förmåga att vara medmänniska med att förse omvärlden med vackra kärleksminnen. Sedan kan jag naturligtvis inte veta om hennes entusiasm hade någon verkan. Kan tänka mig att Täppas, impregnerad som han är av misstro mot ”försäljningsknep”, hade garden uppe. När jag sedan ser att Täppas själv har en blogg, undrar jag naturligtvis vad han egentligen är ute efter. Att de som vistas på nätet ska ha en särskild licens efter genomgången examen eller vad? Uppenbarligen har han svårt att tolerera att internet rymmer denna mångfald av olika uttryck för mänskligt liv.

Men, bara för att människor har ett publiceringsverktyg i sin hand, säger det inget om vad ur detta material som kommer andra till del. Människor väljer vad de lägger sin tid på. Ännu så länge är det så att Täppas i P1 når så många fler och därför är det viktigt att han håller sig till reglerna för sitt uppdrag – att föra en dialog som speglar olika sidor av saken.

Så till något helt annat. Börjar med Opassande, som tittat på läget för de partier som ännu inte tagit sig in i riksdagen. Gillar skarpt att hon tar hjälmen på och publicerar. Om alla hukar får vi ett samhälle som bara ett litet fåtal kan trivas i. Sedan Deeped som skriver mycket läsvärt om svårigheterna med lagstiftningen mot Barnpornografi och ser vartåt det lutar. Det känns verkligen bra att Niclas håller i och att Rapport också vågade vädra saken. Anna Troberg berättar utförligare om Piratpartiets förhållningssätt i denna fråga.

I det sammanhanget kan jag berätta att statyn Tummelisa i Roslagsparken återbördats. Var den varit och vem eller vilka, som roat sig med att ta bort den och sedan sätta den tillbaka, är fortfarande höljt i dunkel. Nu gäller det att ta reda på om bilder av henne kan anses vara barnporr. Det ser ut att vara bra fotoväder, så det får bli en liten promenad sedan jag postat mitt inlägg. Ser att Anders Widén, som inspirerade till uppgiften, brottas med att gamla och nya bilder av en makthavare inte går att få ihop. Kanske hjälper det att analysera vad makt är och hur det kan påverka även den som utövar makt.

Wikileaks är annars något som det fortfarande skrivs och oreras om. Marcus i Livbåten lyfter fram en viktig aspekt när det gäller Wikileaks – de lägger ut material, som sedan kräver insatser av andra för att få ett värde. Det är en sak att materialet är tillgängligt, sedan gäller det att de traditionella medierna och alla andra intresserade tar sig an en granskande uppgift. Många små bitar måste läggas samman till något överskådligt om man vill se något av större vikt än de enskilda beståndsdelarna. På min fråga häromdagen Varför nu? har Techrisk svarat kort och gott: - Det sker för att det kan ske. Skrämmande enkelt. Så enkelt är det – det händer för att förutsättningarna finns där. Uppdatering: Men reaktionen låter inte vänta på sig.

Går för övrigt och klurar på Kristian Krassmans kommentar till gårdagens bloggpost, som visar att han inte har några problem med att vi fått en morallag. Är det för att sossarna har stått fadder? Han räknar tydligen krasst med att indignationen mot barnporr ska blockera folks tankeförmåga. Annars borde han inte ha så svårt att inse att Piratpartiet behövs för att S och andra etablerade partier ska klara av att omsätta sina vackra ord i konkreta handlingar både när det gäller integritetsfrågorna och rättssäkerheten, men också när det gäller att öka förmåga att inta ett justare förhållningssätt till utvecklingen av kultur och kunskap med internet som verktyg. En som insett piraternas roll är Dexion och det känns bra att hon haft modet att ändra sig. Strongt!

Intressant.

Sjökort för fortsatt seglats.

I dagens SvD kan vi läsa TT:s notis om Piratpartiets valfrågor, vilka blev offentliga vid midnatt. Dessutom har DN en artikel med kommentarer av partiledaren Rick Falkvinge kring de tre fokusområdena integritet – kultur – kunskap finns där en särskild artikel om att PP vill göra barnporrlagen till en het valfråga. Det är rätt intressant att DN väljer att låta politiker, ansvariga för dagens lagstiftning, slippa undan besvärande frågor. Istället blir det, precis som när det gällde FRA-lagstiftningen, tjänstmän som sätts att försvara en lag som verkligen kan ifrågasättas. Nu som då ska vi som opponerar oss mötas av tjänstemän som klappar oss på huvudet och talar om att vi är helt fel ute. I Christian Engströms inlägg finns bland annat länkar till sjökorten. Opassande visar att det inte är utan rädsla för att bli påklistrad andra åsikter än dem som man verkligen står för, som gör att flera av oss i Piratpartiet, ändå bestämt oss för att någon måste våga om inte rättssamhället helt ska gå i putten. Civilkurage kallas det.

Socialdemokraternas Kristian Krassman med bloggen In Your Face har kollat in våra sjökort och dömer ut dem, som om de vore gjorda av Sjöfartsverket utan markering av grynnor eller grund. Jag är dock rätt säker på att den gode Kristian ägnar sig åt önsketänkande när han redan räknar ut oss med hänvisning till att väljarna kommer att välja GPS framför sjökort. Jag undrar förstås om GPS vore användbart utan kartor och sjökort som utgångspunkt. Att socialdemokraterna alltid satt kollektivets väl och ve framför individens och att detta straffar sig sedan en tid tillbaka tycks inte deras GPS vara utrustad att varna för. I Piratpartiet vet vi att kollektivet inte är starkare än den svagaste länken och att vi just därför måste stå upp för demokratiska fri- och rättigheter samt rättssäkerheten.

För att få igång en lokal diskussion kring barnporrhysterin, som redan satt rättssäkerheten ur spel, hade jag antagit Anders Widéns uppmaning att uppmärksamma vilka bilder och avbildningar som finns i det offentliga rummet och som kan misstänkas vara olagliga att titta på. När jag tagit del av vad som drabbat den s k Mangamannen i Uppsala tycker jag att det är märkligt att inte Kristian Krassman och andra rättskaffens personer inte gjort sin röst hörd i den saken. Undrar just hur reaktionen blivit om Krassman varit den som blivit utsatt för den husrannsakan med beslagtagen datautrustning som föregick domen om dagsböter för innehav av ett antal seriebilder och förverkad utrustning?

Till att börja med hade jag tänkt ta bilder på den statyn Tummelisa i Roslagsparken. Idag fick jag dock se i Norrtelje Tidning att statyn är borta. Undangömd d v s censurerad av moralens väktare eller bortrövad av en pedofil, det är frågan. Om vandaler varit framme skulle statyn ha varit krossad. Enligt entreprenören som sköter om kommunens parker försvann den någon gång mellan den 28 och 30 juli. Genom att synliggöra att tolkningen av en bild ligger i betraktarens öga vill Piratpartiet uppmärksamma väljarna på att vi dels har en skärpt lagstiftning från den 1 juli 2010, som bland annat förbjuder människor att titta på vissa bilder och att den nya Grundlagen, som ska antas av riksdagen en andra omgång efter valet, kan innehålla ändringar som stödjer denna lag. Här kan det vara lämpligt att klippa in vad som där sägs:

- - -

Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter

20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21–24 §§, begränsas genom lag:

1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § första stycket 1–5),

2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden (6 §),

3. rörelsefriheten (8 §), och

4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen).

Efter bemyndigande i lag får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt. I samma ordning får mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 24 § första stycket andra meningen.

21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

22 § Ett förslag till lag enligt 20 § ska, om det inte avslås av riksdagen, på yrkande av lägst tio av dess ledamöter vila i minst tolv månader från det att det första utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Riksdagen får dock anta förslaget direkt, om minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet. Första stycket gäller inte förslag till lag om fortsatt giltighet i högst två år av lag. Det gäller inte heller förslag till lag som enbart rör

1. förbud att röja sådant som någon har fått kännedom om i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt och vars hemlighållande är nödvändigt med hänsyn till något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,

2. husrannsakan eller liknande intrång, eller

3. frihetsstraff som påföljd för viss gärning.

Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens del om första stycket är tillämpligt i fråga om ett visst lagförslag.

23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

Att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten.

24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.

- - -

Som synes är vi helt beroende av att vi har politiker i riksdagen som står pall d v s vågar utsätta sig för beskyllningar om en lägre moral än andra, annars är det relativt enkelt för riksdagen att begränsa våra demokratiska fri- och rättigheter.

En politik värdig en demokrati, där informationen måste vara fri, kräver riksdagsledamöter med civilkurage, utan en särskild civilkuragelag. När Krassman och andra vill göra gällande att det är avgörande om man röstar på de röd-gröna istället för alliansen, är det svårt att se vad som i så fall gör den skillnaden så stor. När inte företag, kyrkor och organisationer vill eller kan göra en insats för den individ, som inte passar in i olika samhällsnormer, ser jag inte mycket att hurra för varken från det ena eller andra hållet. Jag kan tänka mig att kraven på avdragsrätt för välgörenhet har större chans att falla Verklighetens folk på läppen än skattehöjningar för att finansiera samhällsinsatser, som den arbetsoförmögne skulle kunna uppleva som en rättighet i ett välfärdssamhälle. Att det är en himmelsvid skillnad mellan en allmosa och en rättighet det vet den som har prövat på. Att vi nått dit hän har inte så mycket med vänster eller höger att göra, som att politikerna – vårt nya frälse – sedan länge levt långt ifrån den verklighet där människor måste vända på slantarna varenda dag för att få debet och kredit att gå ihop. Bördorna bärs med jämnmod om de delas lika. Det gäller i lika hög grad idag som det gjorde i min barndom.

Med tanke på att PP saknar de resurser som de etablerade partierna besitter både när det gäller pengar och anställda så tycker jag att det finns en hel del bra som vi kan ta fasta på i det som presenterats. Men vi gör klokt i att räkna med kritik både från pirater och våra motståndare. Genom att ta tillvara den kritiken på ett konstruktivt sätt kan vi bli ännu bättre.

Intressant.

Ska etablerade media ha tolkningsföreträde?

Leo Erlandsson gör mig uppmärksam på att Aron Lund i Expressen förutspår att läckorna kommer att resultera i en ny integritetskränkande lagstiftning i EU. Medierna i P1 berättade igår om förspelet till Wikileaks senaste läcka, där The Guardians reporter Nick Davies kom att spela en betydande roll för publiceringen i de tre tidningarna The Guardian, New York Times och Der Spiegel. Det som hänt har lett till en debatt om de traditionella mediernas sätt att arbeta och en del journalisters intresse av att arbeta på ett nytt sätt med hjälp av den digitala tekniken. Något som ställer nya krav på medierna, men också väcker frågor om hur öppenheten hotar enskilda individers integritet. I programmet intervjuas Niclas Strandh, som på sin blogg kompletterar det som klippts in i programmet. Joakim Jardenberg får vara den som företräder öppenhetsförespråkarna. De konflikter som synliggörs rör sig på olika plan. Det gäller både ett nytt sätt att arbeta, som professor Greenslade, intervjuad i programmet, berättar om och vill jag tillägga en tendens i de etablerade medierna att vilja krypa för makten av rädsla för att bli utestängda från den insyn, som man tycker sig ha uppnått. Samtidigt kan vi inte blunda för det som Niclas tar upp – att öppenhetsförespråkarna ofta tycker sig ha rätt att göra medvetna offer av enskilda människors integritet för ett högre syfte. Är det inte just det senare som regeringen och riksdagen gjort sig skyldig till när de godkänt lagklustret kring FRA:s verksamhet?

SvD hade igår en understreckare av Michael Krona, fil dr i Medie- och kommunikations-vetenskap vid Malmö högskola, där just Wikileaks roll sätts under lupp. Han skriver bland annat ”med Wikileaks väcks ett antal synnerligen adekvata frågor som rör makten över agendan, den dagordning som länge styrt mediernas nyhetsjournalistiska intentioner och innehåll. För en utgivare kanske detta inte är det mest intressanta, snarare huruvida de uppgifter som kommer ut är sanna eller inte. Men för ett demokratiskt samhälles medborgare och för upprätthållandet av en stark rättsstat, är det definitivt av intresse att diskutera frågor som till exempel: vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu?”

För oss, som börjat undra över om inte de etablerade medierna i alltför hög grad gått och går maktens ärenden (man biter inte den hand som föder en), är just dessa två frågor några som vi ställer oss: - Vilka syften ligger bakom publiceringarna? Varför kommer de just nu? I det ljuset blir alla nyheter om internets förfärande påverkan av de unga och alla artiklar om ökande brottslighet på grund av internet begripliga.

Vad jag kan förstå sticker inte Wikileaks Julian Assange under stolen med att han har ambitionen att syna hur kriget i Mellanöstern går. Det måste väl ses mot bakgrund av att militären idag arbetar tillsammans med inbäddade reportrar. Greenslade talar också om att den nya öppenheten sätter press på journalisterna. Läsarna har en möjlighet att även granska mediernas nyhetsförmedling. Fritänk menar att Medborgarjournalistik är här för att stanna. Andreas Aspegren på Aftonbladet talar om faran med förfalskat material. Något som Adam Svanell fick ta tre sidor i anspråk i gårdagens SvD kultur för att visa, då med fokus på den bristande faktakollen på Wikipedia som huvudtema. Något Lennart Guldbrandsson läst och bloggat om. Techrisk har också läst och undrar om detta är nyhetstorkans höjdpunkt.

Själv ställer jag frågorna: - Vilka syften ligger bakom den publiceringen? Varför kommer den just nu? Jag kan bara spekulera, men jag torde inte ha helt fel när jag tror att den speglar den diskussion som pågår bland medarbetarna på olika redaktioner om det nya medieklimatet. Därför noterar jag att redaktionschef Martin Jönsson i dagens SvD tycker att det material som kommit fram är höggradigt intressant även om Carl Bildt tycker att det är ”påfallande ointressant”. Det senare tycker man uppenbarligen inte i USA, där jakten på källan pågår för fullt, här speglad i The New York Times. Här återges ett samtal med Daniel Ellsberg, som 1970 läckte the Pentagon papers vilka senare blev underlag för filmen "The Most Dangerous Man in America". Hax ställer frågor om saken till ledande politiker i Sverige.

Ofta handlar detta – att skaffa sig tolkningsföreträde, när det gäller att beskriva det som sker – om förtroende. Något som det tar tid att vinna men kan försvinna i samma stund, som man kan beslås med att fara med osanning eller bara berätta valda delar av det hela. Ändå är just detta – att fånga sanningen om det som politikerna gör – något som många människor lägger i händerna på andra, vilket kan förklara att redan etablerade medier månar om det egna huset och ogärna släpper in främmande element. Det blir stökigt då. Och för folket är det rätt bekvämt att luta sig tillbaka i tron att medierna sköter värnet av demokratin. Men, med den bekvämligheten följer en del effekter, som vi inte kan lasta medierna för, utan mera står att finna hos den del av befolkningen som KD känner som Verklighetens folk. Det är nog där man kan finna dem som applåderar när Ola Lindholm, chefredaktör för Kamratposten, tycker att det är OK att bura in tusen oskyldiga om man med det kan komma åt en pedofil.

Sanna Rayman skriver i SvD en mycket bra ledare Vem ska få styra din blick? Där sätter hon fingret på den hysteri som omgärdar kampen mot barnporr och tycker att den måste få ett slut. Hon ger bra exempel på den absurda situation, som vi hamnat i. Som jag ser det har dagens riksdagspolitiker inte vågat utmana hysterikerna av rädsla att bli utpekade som anhängare av sexuella övergrepp mot barn. Det är val i höst och de vill bli omvalda, varför de följer minsta motståndets lag. Undrar om detta är en lag som Mattias Larsson i Rosenbad känner sig stolt över? Instämmer till fullo i Sanna Raymans slutkläm ”Liksom vi brukar säga att terrorismens existens inte ska få sätta det öppna samhällets spelregler bör vi beslutsamt se till att pedofilernas existens inte styr vad våra blickar ser när vi ser ett naket barn. Min blick är min, inte deras.”

Med det i tankarna ska jag nu se vad jag kan bidra med när det gäller en aktivitet som Anders Widén kom med en idé om – Det som politikerna i riksdagen bjuder oss på när de inte är satta under lupp, står i bjärt kontrast till deras partiers uppslutning kring Stockholm Pride. För första gången var jag med i Pride-paraden och upplevde denna folkfest även om jag inte orkade gå hela vägen från Tantolunden till Sjöhistoriska. Solgasset gjorde promenaden ansträngande och jag valde att lämna piratgänget när vi kommit över Strömbron. Efter att ha pustat ut i skuggan vid Strömkajen, tog jag en annan väg till Strandvägen och kunde senare ansluta mig till en del pirater när de var på väg tillbaka in mot Östermalm och första bästa matställe. Efter en riktigt god middag drog de vidare mot nya äventyr på Söder medan jag tog bussen hem till Norrtälje. Efter alla dessa timmar av gående och stående kände jag mig rätt mör. Väl hemma kunde jag glädja mig åt att vi pirater syntes riktigt bra i TV4:s bilder i Nyheterna. Rick uppmärksammar att vi även var synliga i Rapport. Christian Engström har många mycket fina bilder. Tack alla för en bra dag!

Intressant.

Alla dessa intressen som ska samsas i en demokrati.

Idag bekräftas av SR:s Ekot att det är oklart hur en rödgrön majoritet i valet kommer att hantera frågan om FRA:s signalspaning som förutom kontroll av ett specifikt urval av trafikdata även sysslar med en hemligstämplad utvecklingsverksamhet där anställda med tillgång till stora mängder trafikdata kan ägna sig åt en kartläggning av det svenska folket. OlofB, som tidigare illustrerat vad det är fråga om, ställde i april frågan Hur gör vi FRA till en valfråga? En berättigad fråga eftersom den granskande makten – medierna – ser den lagstiftning, som dribblats genom riksdagen, som ett resultat av ett demokratiskt beslut och således något vi måste acceptera. Medan vi i bloggosfären gjort vårt bästa för att visa att beslutet är ett resultat av en demokrati i förfall. Men utan bekräftelse i etablerade medier kan vi viftas undan som mygg.

Det är gott och väl att saker synas i sömmarna i efterskott, men vi kan idag notera att det i valrörelsen mera spekuleras i tänkbara effekter av de bägge blockens politik, än det som visar hur politikerna förvaltat väljarnas förtroende efter ett val. Jag tycker att regeringen kommit undan granskningen av vad som då var på gång alltför lättvindigt och nu är den i mitt tycke obehagligaste delen av FRA:s verksamhet hemligstämplad och således omöjlig att syna i sömmarna. Men, att FRA-debatten fortfarande är i högsta grad levande visar t ex Beelzebjörn i ett gästinlägg hos Håkan Ünsal.

Själv har jag lutat åt att det är journalisternas kluvna förhållande till internet, som kan förklara att idéer om censur och övervakning ostört kan vinna terräng bland politikerna. Det ska bli intressant se hur länge KD:s Alf Svensson klarar sig undan en förklaring till att han skriver under en skriftlig förklaring med uttrycklig koppling till Datalagringsdirektivet ”för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter”, utan att samtidigt ha en avsikt att därigenom påverka hela EU. Det går inte att ta miste på att Alf Svensson i sitt genmäle i Expressen är rätt stolt över att KD lyckades övertyga alliansen om ett förbud mot innehav av barnpornografi. I dess kölvatten har vi nu här i Sverige dessutom en lag om ”tittförbud”, vilket visar att riksdagen genom att öppna upp för KD:s ivrande hamnat på ett sluttande plan, där arbete med och innehav av serietidningar kan straffas. Jag kan också se att Rick Falkvinges, min och andra piraters reaktion på den lag, som gjort detta möjligt, av dessa moralister tolkas som att vi skulle försvara sexuella övergrepp på barn. Men, när de själva kan använda nätet för att sprida sina missuppfattningar och vanföreställningar, då är tydligen internet helt OK.

Det skulle inte förvåna mig om detta är en medveten spekulation i människors vämjelse inför barnporr, för att KD ska klara 4-procentspärren. Jag hoppas givetvis att människor tänker längre än näsan räcker och tar avstånd från en utveckling där politiker kommer undan med att utmåla internet som roten till allt ont och att en bättre värld bara kan vinnas med hjälp av censur och övervakning.

Det började med terroristhot, något som Gösta Hulten, journalist och författare samt talesperson medborgarrättsrörelsen Charta 2008 tar upp i sitt inlägg i SvD Brännpunkt och som han avslutar ”systemet av speciallagar och massövervakning som blivit en ny, lönsam global industri, hotar oss alla. Kriget mot terrorismen, vår tids farligaste villfarelse, skulle skydda det öppna samhället, men är på väg att bli dess största hot”. I terrorns spår följer sedan villfarelsen att ondskan i världen kan utrotas genom censur och övervakning av än det ena och än det andra. Calandrella ger exempel på hur polisen i vår närhet vill rucka på en grundbult i vårt rättssystem för att förenkla jobbet. Men, märkligast av allt är att Alf Svensson och andra som verkar i Guds namn inte längre sätter sin lit till sin förmåga att vinna människors hjärtan för det goda, utan försöker inbilla sig själva och andra att det går att komma åt människors ondska med en vedergällning, där det ses som försumbart att även oskyldiga blir dömda.

Avrundar med Hax som tycker sig se en ny medievärld. Jag har rätt länge varit inne på liknande funderingar. Men, medan Hax lyfter fram politikers och andra makthavares oförmåga att hantera att deras hemligstämplade handlingar läcker ut och därför kommer att besluta om regler för kommunikationsverktyget internets användning, har Deepedition funderingar kring den balansgång som krävs för att ett vettigt samspel ska fungera till nytta för såväl individer som kollektiv. Och när Niclas undslipper sig även ett PS med en tanke, som inte är helt fel i sammanhanget, då visar det bara hela vidden av vad världsamfundets oförmåga att hantera konflikterna i Mellanöstern kan ställa till med. Lars-Erick undrar om kritikerna vill skjuta budbäraren och Medievärldens chefredaktör Axel Andén bidrar med sin syn på det skeende som bäddat för detta.

Egentligen visar konflikten där borta i grund och botten på samma oförmåga, som vi själva trots alla goda föresatser visar prov på här hemmavid. Även den som kan sin bibel har lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget. Hur går man vidare sedan man kommit fram till den insikten? Innan jag brottas vidare med den frågan, skrattar jag hejdlöst åt Deepeditions kommentar till sådant som flyter upp i valrörelsens kölvatten. Allt detta och mera därtill finner vi också i Opassande Emmas lästips.

Intressant.

Debatt om censur på nätet i UNT.

Dagen börjar bra med beröm från en av mina bloggläsare, som till att börja med gör mig en aning generad. Av någon anledning dyker Jante upp rätt ofta när någon kommer med beröm. Tänkte att om jag nu drar fram den saken i ljuset, så spricker förhoppningsvis fenomenet som troll i solen.

Sedan det sagts kan jag gå vidare och gotta mig åt det som Markus ”Lake” Berglund gör mig medveten om – mitt genmäle till Cecilia Wikströms inlägg i UNT har publicerats. När det skrevs var jag inte medveten om att man i Uppsala dömt en man för innehav av tecknade serier, då de anses vara sexuella kränkningar av barn. Något som jag skrivit inlägg om både i fredags och igår. Som jag då förutspådde, kunde Anders Widén inte motstå lusten att kommentera saken på sin blogg. Där han väljer att raljera med de ivrande moralisterna. Det hjälper nog inte är jag rädd. Alla vet att när de sakliga argumenten inte biter, återstår bara att häckla de trosvissa. Men, dit hoppas jag att det fortfarande är en bit kvar, även om jag inte klandrar den som i sin frustration tar till löjet som vapen. Uppdaterar med DeepEdition, som har ett mycket läsvärt blogginlägg i saken. MEP Christian Engström visar att EU-ministern Cecilia Malmströms ansträngningar att driva igenom censur av internet är högst påtagliga. Därför gillar jag att UNT, tidningen i universitetsstaden Uppsala, låter en pirat få komma till tals. Men, det är nog just därför – där upplysningens fackla hålls högt är man inte rädd för att låta olika åsikter komma till tals.

Notera skillnaden när DN bangade inför publiceringen av Per Hagwalls och andra debattörers debattinlägg om sexköpslagen. Ser dock att SvD törs publicera Paulina Neudings Vem bryr sig om de prostituerade? Trots att Paulina är kritisk till JK Anna Skarheds utvärdering av sexköpslagen, som uppenbarligen inte håller måttet som en opartisk utsaga. Att regeringen är tillfreds med ett beställningsjobb av en av sina anställda, istället för att tillsätta en förutsättningslös och oberoende granskning av denna lag borde oroa många flera.

I konsten att hantera klagomål ligger många verksamheters utveckling och framgång. Det verkar politiker ha svårt att ta till sig. Lars-Erick noterar att en del ser att det finns fördelar med FRA-lagen, som skakade om oss alla. Men man kan inte påstå att regeringen brytt sig särskilt mycket om kritiken. Helst vill man att folket somnar om och inte låter sig störas av det som pappa Staten sysslar med. Därför anser Lars-Erick att det krävs en rejäl smäll! Som att Piratpartiet tar sig in i riksdagen. Han får gärna dra en lans för mitt namn där uppe bland sina vänner i Piteå med omnejd. Jag lovar att förvalta förtroendet väl.

Intressant.

Muren rämnar när förnuftet får en chans.

Yes! Äntligen kan vi se att författare och deras agenter förstått vad de kan göra utan mellanhänder. SvD nämner saken helt kort. DN skriver att flera kända författare nu säljer sina e-böcker på egen hand via Amazon.com. Självklart kan de inte göra detta utan att de hotas av sina tidigare förlag, som anser att de därmed gör sig skyldiga till avtalsbrott. Här rör det sig om välkända författare, varför vi kan hoppas att där finns tillräckligt med muskler för att klara den matchen.

Ser på Fb att författaren Anders Widén blir så otroligt glad att han i en kommentar till Ester Pharasyns uppdatering om saken ger oss ett halvt löfte om en bloggpost, fastän han numera ägnar sin tid åt annat enligt det senaste inlägget den 1 juli. En bloggpost med rubriken ”Titta och gå i fängelse” som den dagen kom till med anledning av att en ny lag då trädde i kraft. En lag som nu tolkats och tillämpats av tingsrätten i Uppsala, sedan en man med intresse att översätta japanska mangaserier dömts för innehav av förbjudna bilder – i detta fall tecknade serier. Något som jag bloggade om igår. Då verkligen upprörd över hur ledande politiker använder sig av de känslostormar som sveper runt bland ”verklighetens folk”. Som segelbåtar i full storm där seglen inte kan revas och rodren gett vika. Här ser vi tydliga tecken på att ECPAT och dem närstående är moralentreprenörer, som tagit på sig uppgiften att vara motorer för den folkliga upprördhet, som mindre nogräknade politiker och media kan exploatera. Får vi därigenom ett bättre samhälle?

Idag kan jag konstatera att vi i Piratpartiet inte är helt ensamma om att se det befängda i att åtgärda sexuella övergrepp på barn med sådana metoder. Genom Hagwall (M) har jag fått klart mig att ECPAT:s självpåtagna uppgifter här hemma ligger rätt långt från deras ursprungliga arbete att hjälpa utnyttjade barn i Thailand. I en kommentar berättar Jan-Olof Flink att nuvarande ordförande för dessa moralentreprenörer är Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen, Lars Arrhenius. Miljöpartiets Stenberg med bloggen Modernisera Sverige tycker att det är svagt att inte andra partier, inklusive hans eget, är beredda att försvara människors frihet bara för att man tycker några av människorna i fråga är äckliga.

Göran Fröjdh illustrerar sitt inlägg med en bild av Carl Larsson och tycker sig också se att ECPAT:s roll är högst diskutabel. Kan just undra vad han tycker om att Skolinspektionens Lars Arrhenius ger dessa moralentreprenörer legitimitet? Vore jag journalist skulle jag ta reda på hur barnen i Thailand kan se att en man vid Skolinspektionen i Sverige arbetar med att åtgärda den situation, som gör att barn i Thailand ser sig nödsakade till att utföra sexuella tjänster åt turister från Sverige och andra länder. Lyssnar under tiden på Percy Parnevik, som vigt sitt liv som pensionär åt biståndsorganisationen Hand in Hand, där man med hjälp av mikrokrediter ger människor i fattiga länder möjlighet att etablera mikroföretag som gör att de kan försörja sig själva och sin familj. Erfarenheter från Grameen Bank, som grundades av Muhammad Yunus, vilka fick dela Fredspriset 2006, visar att ett sådant stöd till framförallt kvinnor är en framgångsrik väg när det gäller att bekämpa fattigdomen. I programmet Sommar i P1 berättar Percy Barnevik om liknande erfarenheter i Indien och det barnarbete som förekom där under uppbyggnaden av organisationen Hand in Hand och hur deras konkreta arbete ledde till en ändrad syn på utnyttjandet av barn i väverierna.

När jag hör honom blir den himmelsvida skillnaden mellan att göra något konkret på fältet och att sitta på ett kontor i Stockholm och ”opinionsbilda” i sanning tydlig. Snacka går ju, men att ta itu med roten till det onda – den extrema fattigdomen – kräver att man inser att det inte håller att sitta i Stockholm och förfasa sig över att fattiga barn utnyttjas för en viss typ av tjänster. Dessa barn kan på grund av föräldrarnas fattigdom utnyttjas för en lång rad arbetsuppgifter olämpliga för barn. I varje civiliserat land bör fattiga barn ha möjlighet att gå i skola och bli medvetna om att de i ett samspel med sina föräldrar och andra kan göra något av egen kraft för att förändra sin livssituation.

Men inget ont som inte bär något gott med sig. Till att börja med måste jag postumt ge min avlidne bror Kjell rätt i hans försvar av Percy Barnevik, när den s k pensionsskandalen briserade. Kjell, som själv arbetat hos ABB, var övertygad om att dessa pengar skulle komma någon form av företagsamhet till del, varför han inte ville tjuta med vargarna. Pengarna var i bättre händer hos Percy Barnevik än någon politiker eller annan företagsledare, ansåg min bror. Efter att ha lyssnat instämmer jag. När jag hör Barnevik tala om mobiliseringen av de fattiga människornas egen kraft för att utrota fattigdomen i världen, känner jag att just detta är hans viktigaste budskap. Ingen kan säga annat än att han vet vad han talar om. Den är av betydelse i alla typer av stödåtgärder oavsett vem som tar på sig uppgiften att inspirera till mobilisering av den egna kraften, vare sig det gäller där borta i ett u-land eller här hemma bland arbetslösa. Därutöver har andras reaktioner på gårdagens inlägg återgett mig pågångsmodet.

Förutom dem, som jag redan nämnt, vill jag uppmärksamma Emil Isberg som lyfter fram Oscar Swartzs idé om att vi bör ställa frågor till de politiker som beslutat om lagen. En uppgift för Riksdagssvar? Det tål att fundera på. I svallet av den här debatten har jag också sett att sexköpslagen varit föremål för en utvärdering, som inte kan anses hålla måttet som en sakkunnig utvärdering. Erik Laakso berättar om en debattartikel i saken, som den ansvarige för DN Debatt inte ville eller vågade publicera. Varför, kan man fråga sig. Tycker mig finna förklaringar när jag läser feministen Louise P:s blogginlägg och en del annat av hennes material. Moralentreprenörerna och deras beskyddare klarar inte av att ställa krav på saklighet när det gäller översynen av deras skötebarn. Vad är man rädd för? Sedan undrar jag varför moralentreprenörer är vanligast bland feminister som finns i mitten eller till vänster i politiken. Ännu en dag således i den skola, som internet öppnat för mig och andra, som är intresserade av att vilja förstå samtiden. Där har MMN-o också berättat att Miljöpartiet är emot att vi ska ha möjlighet att dela filer med varandra i de fall att de innehåller material med upphovsrätt. Det ska vara OK att hämta hem för eget bruk, men vill man byta ord med någon annan om det, som man håller på att kolla eller lyssna på, då ska man be den personen att i sin tur ladda ner detta från någon annan, som laddat upp materialet. Blir mest förvirrad av dessa surr – kan man ladda ner utan att någon först har laddat upp?

Intressant.

Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.

Ju mera jag läser desto mer förundras jag över att det varit möjligt för ECPAT och deras vänner att jaga upp riksdagens ledamöter så till den grad att innehav av eller tittande på serieteckningar kunnat bli kriminellt. Läser hos Seriefrämjandet om effekten av de lagar som beslutats i Sveriges riksdag. Där sägs att ”en av Sveriges mest erfarna översättare och mangakännare har av Uppsala tingsrätt dömts för innehav av barnpornografi till 80 dagsböter i juni i år. Innehavet bestod av 51 bilder erotiska bilder på mangafigurer som tingsrätten anser är under 18 år.” Saken togs upp till diskussion mellan ECPAT:s generalsekreterare Helena Karlén och serietecknare Natalia Batista i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddags. Föga förvånande saknar Helena Karlén förmåga att se det tvivelaktiga i denna lag. Hon upprepar argument, som hon inte kan vederlägga med hänvisning till några forskningsresultat. Hela resonemanget bygger på uppfattningen att även en teckning av någon, som kan antas vara under 18 år, ska ses som en kränkning av ett mänskligt barn.

Tidigare har DN, Expressen och Nyheter24 skrivit om saken. Saxar ur Expressen ”Alla människor - utom pedofiler - vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.” Detta kan inte nog understrykas. Som många andra blir jag så upprörd över att lagstiftarna låtit sig förhäxas av ECPAT, att jag saknar ord för vad jag tycker, tänker och känner. Därför känner jag tacksamhet gentemot dem som finner ord att beskriva vad det är fråga om. ”Hur obehagliga och otäcka fiktiva verk än kan vara, och vad man än kan tycka om japansk porr med tecknade barn, så finns här faktiskt inga offer. Barnen i upplänningens mangaserier har inte blivit antastade. För de är seriefigurer. Ordet "moralpanik" bör man inte använda för lättvindigt, men det ena kan lätt leda till det andra när förbudslogiken börjar rulla och inga motkrafter finns.”

Om det bara vore ECPAT, som tycker att vad som helst går an i kampen mot pedofiler och barnporr, kunde vi väl leva med det. Men, när vi vet att det är detta synsått som vägleder Alf Svensson, MEP i EU, när han kräver att direktivet för datalagring ska utvidgas att omfatta även sökningar på nätet, då måste vi verkligen säga Stopp och belägg. Om detta skrev bl a Marcin de Kaminski ett debattinlägg i Expressen igår där han berättar att KD:s Alf Svensson inte drar sig för att påstå att jag och andra kritiker av datalagringen motsätter oss skydd av utsatta barn. Det är så oförskämt att jag i en Fb-uppdatering spontant krävde att de kristdemokrater, som finns i min närhet, ska säga sig mening om detta så att jag vet var jag har dem.

Andra svenska MEP:er, som hade skrivit under WD 29 eller Smile29, som dokumentet populärt kallas, drog tillbaka sina underskrifter när de fick innebörden av sin begäran klar för sig. Minns att Marit Paulsen blev rejält upprörd när hon insåg att hon blivit vilseförd. Men inte Alf Svensson. Han är tydligen anhängare av det jesuitiska förhållningssättet att ändamålet helgar medlen. I likhet med ECPAT, men också Kamratpostens Ola Lindholm, som vid ett seminarium vid Göteborgs universitet den 6 maj uttalade att det kunde vara OK att bura in 1.000 oskyldiga om det kan rädda ett enda barn. Då skrev jag i min blogg att jag var chockad över att Ola, som leder ett så viktigt media för landets barn och ungdomar, tar så lätt på sin uppgift att upprätthålla respekten för rättssäkerheten. Vid sidan av ECPAT verkar Medierådet, som har till uppgift att hålla koll på barns och ungdomars medievanor. Fick ögonen på detta råd, när DN skrev om deras granskning av ungdomssajter. I rådets ställe kommer Statens Medieråd med start den 1 januari 2011. Det ska bli intressant följa om den myndigheten kommer att uppträda med större professionalism än det som ECPAT och andra visat prov på.

Andra som skrivit om saken – Erik Laakso, deepedition, MinaModerataKarameller, Oscar Swartz, Opassande, Anders S Lindbäck, Juristens funderingar och Göran Widham. Med vilken verkan det kan ha. Finns det något hopp om nationen Sverige när lagstiftarna låter sig styras av känslor, som inga journalister medan tid är ber dem motivera med hänsyn tagen till förnuftet.

Intressant.

Tankars flykt kring all vår strävan.

Ett telefonsamtal från en god vän i Falun gladde mig på mer än ett sätt. Naturligtvis talade vi även om valet 2010 och alla dessa opinionsmätningar, som duggar allt tätare. Jag luftade mitt missnöje med att media inte offentliggör uppgiften om osäkra väljare vilka ser ut att öka ju närmare valet vi kommer. Då fick jag höra att Dala-Demokraten haft en artikel om den saken i förra veckan och minsann den ligger även ute på nätet. Drygt 20 procent, vilket innebär att andelen osäkra har ökat, något som även innebär att siffrorna för både M och S kan ses som väl uppblåsta om man tänker efter.

”Tas de många osäkra med blir de det tredje största partiet och de andra partiernas stöd får justeras ned. Socialdemokraterna hamnar då på 26 procent och Moderaterna på 25,4 procent. Nästan hälften av väljarna är alltså osäkra eller sympatiserar med andra partier än Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts”, skriver Robert Sundberg. Iakttagelsen är intressant eftersom dessa opinionsmätningar riskerar att påverka kommande mätningar, särskilt om de ger en bild av att den som leder kapplöpningen ligger långt före alla andra. För den, som inte brinner för ett visst partis frågor, sätter ofta sin lit till dem som ser ut att vara vinnare. Vem vill inte tillhöra vinnarens supporterskara?

Det är i detta mediaklimat som vi i Piratpartiet behöver komma ut med våra hjärtefrågor. Det är framförallt bland de 20 procent osäkra väljare som PP har en möjlighet att göra sig gällande. På senare tid har vi kunnat se att de etablerade partierna gör sitt bästa för att lyfta fram informationspolitiska frågor med visst fokus på internet, men fortfarande bygger sättet att förhålla sig till informations- och kommunikationstekniken i alltför hög grad på en betydande osäkerhet, där en majoritet av riksdagsledamöterna håller fast vid det gamla i mötet med det nya. Men i detta ligger inga större utvecklingsmöjligheter.

Fick beröm av en läsare för gårdagens länk till UR Samtiden, då där även fanns tillgång till flera andra inslag med intressant information om de hinder som finns bland annat för att göra all den information, som skapats betald av skattemedel, tillgänglig. Jag håller med Björn, flera av dessa föredragningar är värda att ta del av. Techrisk skriver om RAÄ som föregångare.

Tilltaget att dra igång Smile29 visar hur lätt politiker låter sig förledas när någon slår an ”rätta” känslosträngar. Men det utmanar också minst lika många andra skribenter, en del med en mustigare vokabulär än min. Här Hax, som inte skräder orden. Gillar också Telecomix twitter om en artikel i eWEEKeurope som tagit på sig uppgiften att utbilda våra folkvalda. Frågan är bara hur många av dem, som läser artikeln ifråga, om vi inte hjälper till med spridningen? Mab twittrar om ett intressant inlägg med bäring på ACTA-avtalet, där tre nyckelgrupper i USA gör sin röst hörd. Även i Australien höjs kritiska röster, här intervjuas senator Kate Lundy i itnews for Australian Business. Där, som här, är barnporr och filtrering på tapeten. Metaforen där man jämför filter med hastighetsbegränsningar i trafiken leder till ett tankefel. Mera handlar det väl om att politiker vill bestämma vilka platser som det är förbjudet att besöka. Först barnporr och sedan är spärren bruten, vilket upphovsrättsindustrin väntar på. Google Översätt är verkligen en tillgång när jag behöver ösa ur den kunskap som det fria öppna internet erbjuder. Men, det öppna nätet är ingen självklarhet. Inte ens hos de länder, som vill bli medlemmar i EU, vilket PP uppmärksammar.

Avrundar med Erik Laakso som inspirerats av företeelser i den politiska ankdammen och ett grattis till Johan Mitt i steget, som firar födelsedagen med att avfyra en bredsida mot utrikesministern.

Intressant.

Upphovsrätten och kopplingen till barnporr.

Kollade på Kunskapskanalen idag på en rad föreläsningar inom ramen för UR Samtidens program om Offentlighet och upphovsrätt där jag framförallt fastnade för föredraget av Katarina Renman Claesson, forskare i rättsinformatik och immateriell rätt vid Stockholms Universitet. Äntligen någon som talar högt om den snedbalans som råder mellan olika intressen där framförallt medborgarnas eller användarnas intresse fått stryka på foten för producentintresset, som inte ska ses som liktydigt med upphovsrättsinnehavarens intresse. Det är väl använd tid att lyssna på hennes föredrag. Inte minst då hon även förklarar viktiga förändringar på grund av Lissabonfördragets inverkan på EU.

Anna Troberg skriver om de som jobbar i Bryssel och Opassande hade tidigare en guide till datalagringen, där hon reder ut begreppen. Lakes Lakonismer bjuder på en hel del läsvärda länktips. Hos Hax briserar nyheten att en jävsskandal är under uppsegling i Holland, vilket kan vara en ögonöppnare och bana väg för Piratpartiet där. Scaber Nestor gör sitt för att få de etablerade partierna att förstå hur det som sker banar väg för PP. Svensk Myndighetskontroll uppmärksammar också saken och tror att rättsväsendet i Holland har en mera rättskaffens syn på saken än vad vi varit tvungna att vänja oss vid här hemma.

Alf Svensson (KD) och andra som skriver under Förklaringen Smile29 (där de kräver att datalagringsdirektivet ska utvidgas och omfatta även alla de sidor som vi söker oss till på nätet), gör detta i tro att de kan stoppa pedofilers intresse för barnpornografi. Något som många reagerade kraftigt mot i fredags. Eftersom upphovsrättsindustrin haft som stragegi att stödja kampanjen mot barnporr, då detta förväntas öppna dörrarna för blockering och filtrering av upphovsrättsskyddat material, är det mycket betydelsefullt att vi gör vad vi kan för att sprida info både om snedbalansen kring upphovsrätt/copyright och vad Smile29 är och hur det hänger samman med de aktiviteter, som producentintressenas lobby ägnar sig åt för att bevara medborgarnas/användarnas underläge, när det gäller tillgången till digitaliserat material. Karl Sigfrid (M) håller stilen och uppmanar de som skrivit under att dra tillbaka sina namnunderskrifter.

Upphovsträtan skriver intressant om den diskussion som pågår i USA. Ser hos Erik Hultin att Scaber gett honom en välbehövligt knuff så att han kommit igång med bloggandet igen. Det är välkommet då alla goda krafter till försvar för integritet och rättssäkerhet måste uppbringas. Lars-Erick reagerar på att KD:s angreppssätt – falsk marknadsföring? Anders S Lindbäck bidrar med sin syn på saken.

Intressant.

Vi är inte pedofiler!

”Det farliga med krig mot fiender som inte kan förgöras är att man kan motivera vilka stridsmedel som helst. Nu när terrorhotet inte längre sätter särskilt starka känslor i svang är det pedofilerna som ska göra oss rädda för varandra och villiga att övervakas. Låt forskaren och aktivisten Christopher Kullenbergs ord bli ett stridsrop: vi är inte pedofiler!” Med de orden avslutas Expressens ledare där Johannes Forsberg redogör för det dokument, som bland andra Alf Svensson (KD) och Anna Corazza Bildt (M) undertecknat.

Om de lyckas samla över 369 av EU:s parlamentsledamöter, då kan de sätta press på den nya kommissionären Cecilia Malmström att utöka datalagringsdirektivet att gälla även vilka sökningar vi gör med hjälp av Google och andra sökmotorer. Cecilia Malmström har ju redan lagt ett förslag om att filtrering/blockering av barnpornografi ska bli ett direktiv för lagstiftning i alla EU:s länder. Undrar om hon känner till att de som vill ge eldunderstöd inte bryr sig vare sig om ”det finstilta” eller är särskilt balanserad i sitt ställningstagande, vilket Anna Troberg visar på i sitt inlägg. Det är den ena sidan av saken. Sedan kan man undra vart vi är på väg med den moralpanik som våra lagstiftare gett uttryck för både här hemma och i EU. Det är något som både Josh och Sagor från livbåten funderar kring. Vi är inte pedofiler bara för att vi vill diskutera det rimliga i det som våra folkvalda sysslar med!

Men, att detta med övervakning och avlyssning blivit Big Business förstår man när man tar del av när nu Google avslöjas med att ha sökt patent på en teknik för avlyssning av trådlösa nätverk. Avlyssning och avlyssning förresten … ser hos Mark Klamberg att Techworld skriver i en artikel under rubriken FRA gör inte det du tror att ”amatörmedia” inget begripit av det spel, som pågått inför våra ögon, eller som uppenbarats genom ett idogt arbete av en rad sakkunniga inom olika områden i kombination med uteblivna svar på våra frågor till dem som det vederbör. Mark skriver i kommentartråden till sitt inlägg m a a en kommentar: ”Ta gärna upp detta med Jörgen Städje i kommentatorsfältet till hans artikel. Det verkar som han både läser och svarar på kommentarerna”. Jag tycker att vi ska ta tillfället i akt, inte minst sedan Mark illustrerat att vi faktiskt inte varit helt fel ute.

Intressant.