Bryr sig makthavare om opinionen på nätet?

Inleder med en glad nyhet om samarbetet mellan UR och Nationalencyklopedin och tänker i mitt stilla sinne på de skolor, där lärarna ser som sin uppgift att hålla eleverna borta från skolans datorer, vilket jag visat min irritation över den senaste veckan. Men, sedan jag upptäckt hashtaggen #merkateder på Twitter följer jag den debatt, som startade efter Jan Björklund debattinlägg om mer katederundervisning och ser att där finns människor som är engagerade och vill göra insatser för framtidens skola. En skola som inser att dagens elever, vilka möts av en ström av olika intryck, kräver en pedagogik där skolan bejakar det stöd som Informations- och Kommunikationstekniken möjliggör.

Annars hade jag tänkt att med utgångspunkt från Tobias Brandels iakttagelse orda om att många av oss här hemmavid inte längre går man ur huse och demonsterar på gator och torg. Eftersom han även använder Facebook och Twitter har han noterat att många användare dammat av märket ”ATOMKRAFT? NEJ TACK!” och använder det på ett sätt som visar att opinionen mot kärnkraft lever även om manifestationen på Sergels torg i förra veckan inte samlade lika mycket folk som på den tiden då svenska folket engagerade sig inför folkomröstningen den 23 mars 1980. Då som nu är det företrädesvis ungdomar och kvinnor som reagerat på händelserna i Japan där kärnkraftverket Fukushima drabbats av mycket allvarliga problem på grund av tsunamin.

Sydsvenskan skriver om Japan i fokus vid kärnkraftsmöte vid Strålsäkerhetsmyndighetens årliga möte. Tidigare har DN skrivit om Riksrevisionens rapport om dålig beredskapen ifall det skulle hända en olycka vid något av våra kärnkraftverk. Och media fylls av reportage om hur det som hänt i Japan oroar bland annat samer som minns hur de och deras näring drabbades av olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl. I bloggosfären går diskussionens vågor höga för och emot byggandet av nya kärnkraftverk i vårt land. Hos Politometern kan vi se att bloggare aktiva i olika partier varit rätt flitiga i den diskussionen. DN redovisade igår den opinionsmätning tidningen låtit göra och den visar att opinionen har påverkats främst bland kvinnorna.

I det här sammanhanget är det relevant att ställa frågan: - Bryr sig makthavarna om opinionen på nätet? Eller tolkar man den mindre mängden demonstranter på gator och torg som att fråga är mindre intressant för de allra flesta svenskar? Frågan är av allra största intresse för Piratpartiet, som driver frågor med fokus på mänskliga rättigheter och rättssäkerhet för oss som lever delar av våra liv på nätet.

Det må vi fundera över, samtidigt som vi måste arbeta för att såväl elever som många fler äldre ska upptäcka nyttan och nöjet med datorer och internet. Vi måste fundera över hur vi kan göra en insats i aktiviteten Digidel 2013. Den 5 april går startskottet.

Intressant.

Se tillbaka för att kunna blicka framåt.

-->

Skriver inte detta för att fylla någon tråkighetskvot, i vart fall om det kommer an på mig att avgöra. De som följt mig sedan jag började blogga, minns möjligen alla de försök jag gjorde under hösten 2007 för att försöka få fram den undersökningsrapport som låg bakom boken Plan B: den dolda jakten på välfärd av Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv och Fredrik Bergström, Handelns Utredningsinstitut (HUI). Där pekades 95 procent av det svenska folket ut som fuskare. Efter åtskilliga mejl till undersökningens beställare Fredrik Bergström och flera av hans anställda, som aldrig ledde till något svar från VD:n gav jag upp. Vad jag ville veta var om det var möjligt att få del av rapporten från undersökningsföretaget Cint och vad den i så fall kostade. Varför fick jag inget svar? Varför såg jag ingen annan vara intresserad av bokens faktaunderlag? På vänsterkanten räckte det med att näringslivet var avsändare, för att gå i taket. Medan jag ville veta på vilka fakta som de grundande sina påståenden. Att endast 5 procent av det svenska folket fortsatt skulle vara av det hederliga slaget, var i mina ögon ett märkligt konstaterande. Kan det vara så att boken fick stå som ”sanningssägare” eftersom det är så vanligt att ”ljuga” med hjälp av den här typen av undersökningar att ingen journalist tyckte det vara mödan lönt att ta reda på om boken baserades på någon form av fakta?! Vad säger det i så fall om opinionsundersökare?

Att jag återvänt till dessa hågkomster beror på att några Facebook-vänner idag påminde mig och andra om den hjärtskärande berättelsen om hur det är att återhämta sig efter en stroke och samtidigt bli ifrågasatt av Försäkringskassans handläggare. Det var journalisten Kurt Lundgren, som den 29 september 2005 († 19.3.2009) berättade om sina kontakter med FK i Kalmar län. Vid den här tiden var Erik Kärnekull chef där, värvad från näringslivet redan 2003. I arkiven kan vi läsa om hur herr Kärnekull redan från start bestämde sig för att kolla upp påståenden om fusk med sjukförsäkringen. År 2004 gav det resultat – sju fall av uppsåtligt och kriminellt fusk, som det står på Uppdrag gransknings webb. De sände sitt program 25 januari 2005. Det är lätt att tro att Kurt Lundgren föll offer för de nya tuffare tagen under Kärnekulls ledning. Vem är då denne handlingskraftige Erik Kärnekull?

I Västerviks-Tidningen 13 juni 2005 får vi i en artikel om en ny enhet inom FK i Västervik i förbifarten veta att Länsdirektören Erik Kärnekull ska gå vidare till ett nytt jobb. Jag citerar: ”Länsdirektören Erik Kärnekull ska gå vidare till nya arbetsuppgifter inom försäkringskassan. Han är inte orolig för att chefsbytet ska sätta käppar i hjulet för den nya enheten i Västervik.” Av artikeln framgår att FK i länet är under omorganisation, varför jag antar att det var jobbet att leda detta arbete som Kärnekull sedan gick till, innan han i september 2006 värvades till en chefsbefattning hos FRA. Något som tidningen Östran hade en artikel om och Barometern skrev en hel del om i sin ledare 27 augusti 2008 med uppdatering 12 september samma år. Jag minns att jag var rätt upprörd över hans arroganta attityd i förhållande till oss kritiker.

Mikael Nilsson skrev 26 mars 2010 på sin blogg om ett möte med Erik Kärnekull i hans jobb inom FRA. Michael skriver bland annat att Erik Kärnekull under mötet var ”en mycket öppen, trevlig, saklig och framåt person”. Sedan Mikael lagt ut sitt referat av mötet, blev han dock tvungen att ändra den första mycket betydelsefulla punkten sedan Erik Kärnekull hade hört av sig. Det Mikael noterat ger mig intrycket att han hade att göra med en man, som var angelägen om ett klanderfritt resultat av mötet. Naturligtvis kunde det inte få komma ut att FRA-shopen öppnats för Säpo bakvägen via regeringen, efter det att den reguljära vägen hade stängts på grund av alla turer med det lagkluster som ofta går under samlingsnamnet FRA-lagen. Mer finns att läsa .... (tidigare länk till material om FRA fungerar inte längre) redigerat 2017-08-26)

Den 19 oktober 2010 skrev Computer Sweden en kort artikel där det meddelades att Erik Kärnekull nu fullgjort sin mission inom FRA och slutade där den 30 oktober 2010. Ny Teknik hade en längre artikel en vecka senare, som ger sken av att riksdagens beslut satte en del käppar i FRA-hjulet. Vem kan tro det? Tidningen refererar till initierade källor, som gissar att den tidigare chefsjuristen vid Säpo och nuvarande generaldirektören på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, Helena Lindberg, kommer att bli den nya chefen. Hon var för övrigt en av regeringens tjänstemän bakom utformningen av signalspaningslagen. Det hela liknar mera schack än Fia med knuff.

Med modell från en dokusåpa ställer jag mig en rad frågor: - Kommer vi nånsin att få veta om uppgifterna i näringslivets sponsrade bok Plan B om svenska folkets fusk stämde överens med Cints rapport? - Har Erik Kärnekulls jakt på fuskare något samband med tillkomsten av denna bok? - Kommer Uppdrag granskning att fråga sig om de omedvetet deltog i en plan med avsikt att förändra sjukförsäkringssystemet? - Har Mikael Nilsson verkligen så dåligt minne? - Kommer Erik Kärnekull snart att få ett nytt uppdrag i rikets tjänst? - Kommer vi nånsin få veta var karriärvägen in till hemliga jobb i rikets tjänst har sin början?

Se där vad man kan lockas lägga ut texten om, efter ett tips om en gripande artikel skriven av en drabbad man, lyckligtvis med skrivförmågan i behåll. När jag sökte för att om möjligt få veta ”Hur gick det sen?”, stötte jag på hans blogg och såg att han avled förra hösten. Frid över hans minne. Han var väl känd som en journalist och bloggare som tyckte till rejält om sådant som fångade hans intresse. Sanna Rayman skrev, sedan hon nåtts av nyheten att han hade gått bort Hej då, Kurt Lundgren och noterade att vi nu är en grinig gubbe fattigare. Det ligger mycket värme och uppskattning i de orden.

Och medan jag sysslat med detta har en rad andra saker dragit förbi. Lyckligtvis finns nätet, varför jag lätt kan samla ihop några länkar, som verkar vara värda att läsa med eftertanke: Intensifier, om hur högt uppsatta män med makt i USA mullrar om åtgärder mot Island för att komma åt landets informationspolitik i allmänhet och Wikileaks i synnerhet; Anders Mildners krönika i SvD, Tråkighetsluckan är idag ... som tål att tänkas på; Anna Troberg, som funderat över Mildners krönika och delar med sig av sina tankar; Mike, som undrar Vem är det som tittar på riksdagsdebatterna? och jag ler när jag genast tänker ”tråkighetslucka”; Johnny, som öppnat en annan lucka bakom vilken han samlat tankar om sitt bloggande – gott för oss andra när han låter en del av sina funderingar rinna ut. Tack för det!

Intressant.

Tankars flykt kring all vår strävan.

Ett telefonsamtal från en god vän i Falun gladde mig på mer än ett sätt. Naturligtvis talade vi även om valet 2010 och alla dessa opinionsmätningar, som duggar allt tätare. Jag luftade mitt missnöje med att media inte offentliggör uppgiften om osäkra väljare vilka ser ut att öka ju närmare valet vi kommer. Då fick jag höra att Dala-Demokraten haft en artikel om den saken i förra veckan och minsann den ligger även ute på nätet. Drygt 20 procent, vilket innebär att andelen osäkra har ökat, något som även innebär att siffrorna för både M och S kan ses som väl uppblåsta om man tänker efter.

”Tas de många osäkra med blir de det tredje största partiet och de andra partiernas stöd får justeras ned. Socialdemokraterna hamnar då på 26 procent och Moderaterna på 25,4 procent. Nästan hälften av väljarna är alltså osäkra eller sympatiserar med andra partier än Mona Sahlins och Fredrik Reinfeldts”, skriver Robert Sundberg. Iakttagelsen är intressant eftersom dessa opinionsmätningar riskerar att påverka kommande mätningar, särskilt om de ger en bild av att den som leder kapplöpningen ligger långt före alla andra. För den, som inte brinner för ett visst partis frågor, sätter ofta sin lit till dem som ser ut att vara vinnare. Vem vill inte tillhöra vinnarens supporterskara?

Det är i detta mediaklimat som vi i Piratpartiet behöver komma ut med våra hjärtefrågor. Det är framförallt bland de 20 procent osäkra väljare som PP har en möjlighet att göra sig gällande. På senare tid har vi kunnat se att de etablerade partierna gör sitt bästa för att lyfta fram informationspolitiska frågor med visst fokus på internet, men fortfarande bygger sättet att förhålla sig till informations- och kommunikationstekniken i alltför hög grad på en betydande osäkerhet, där en majoritet av riksdagsledamöterna håller fast vid det gamla i mötet med det nya. Men i detta ligger inga större utvecklingsmöjligheter.

Fick beröm av en läsare för gårdagens länk till UR Samtiden, då där även fanns tillgång till flera andra inslag med intressant information om de hinder som finns bland annat för att göra all den information, som skapats betald av skattemedel, tillgänglig. Jag håller med Björn, flera av dessa föredragningar är värda att ta del av. Techrisk skriver om RAÄ som föregångare.

Tilltaget att dra igång Smile29 visar hur lätt politiker låter sig förledas när någon slår an ”rätta” känslosträngar. Men det utmanar också minst lika många andra skribenter, en del med en mustigare vokabulär än min. Här Hax, som inte skräder orden. Gillar också Telecomix twitter om en artikel i eWEEKeurope som tagit på sig uppgiften att utbilda våra folkvalda. Frågan är bara hur många av dem, som läser artikeln ifråga, om vi inte hjälper till med spridningen? Mab twittrar om ett intressant inlägg med bäring på ACTA-avtalet, där tre nyckelgrupper i USA gör sin röst hörd. Även i Australien höjs kritiska röster, här intervjuas senator Kate Lundy i itnews for Australian Business. Där, som här, är barnporr och filtrering på tapeten. Metaforen där man jämför filter med hastighetsbegränsningar i trafiken leder till ett tankefel. Mera handlar det väl om att politiker vill bestämma vilka platser som det är förbjudet att besöka. Först barnporr och sedan är spärren bruten, vilket upphovsrättsindustrin väntar på. Google Översätt är verkligen en tillgång när jag behöver ösa ur den kunskap som det fria öppna internet erbjuder. Men, det öppna nätet är ingen självklarhet. Inte ens hos de länder, som vill bli medlemmar i EU, vilket PP uppmärksammar.

Avrundar med Erik Laakso som inspirerats av företeelser i den politiska ankdammen och ett grattis till Johan Mitt i steget, som firar födelsedagen med att avfyra en bredsida mot utrikesministern.

Intressant.

Vem kan man lita på?

Vid min föredragning vid Mötesplats Sociala Medier 2.0 i Borås berättade jag bland annat om en opinionsundersökning som hösten 2007 väckte min nyfikenhet och som lärde mig att man ska förhålla sig mycket kritisk till de opinionsmätningar, där man inte får tillgång till frågeinstitutets egen rapport om resultatet. Jag måste medge att det kändes som något av en revansch att ha fått ett osökt tillfälle att berätta om den ignorans som HUI:s VD Fredrik Bergström visade mig den gången.

Demoskops väljarbarometer för maj månad har vid den traditionella filtreringen av en journalist hos Expressen lyfts fram som bevis på att Alliansen nu tagit in sitt tidigare tapp i opinionen. Detta har Kulturbloggen noterat och ger oss en länk till bloggen Den allierade journalisten granskar, där det sägs att Expressen undanhåller viktig information. Genom mitt länkande hoppas jag att många andra kan notera att gruppen osäkra väljare uppgår till drygt 16 % och att man därför måste ta uppgifterna om alliansens fortsatta övertag i opinionen med en nypa salt.

I Demoskops egen redovisning sägs bland annat ”I stort kan sägas att tendensen nu är mycket tydlig, men också att väljarnas osäkerhet och rörlighet är osedvanligt stor. En av sex väljare (16,4%) kan inte uppge ett parti. Det är den högsta andelen sedan i strax innan valet 2006. Bland dem som uppger ett parti är säkerheten i blockvalet relativt låg. Studier vi har genomfört säger oss att fyra av tio inte är helt säkra på sitt blockval. Det ger en antydan om hur mycket som ligger i potten och vilka rörelser som kan komma att ske. Det utgör också en väsentlig förklaring till varför den historiska opinionsutvecklingen inte utgör något bra mått för hur det kommer gå i höstens val.”

Det är sådant som gör att jag och många andra aktiva i PP är vid gott mod, trots att vi ännu inte noterats i dessa opinionsmätningar. (Dessutom var det riktigt roligt att läsa Den allierade journalistens hänvisning till en debattartikel i DN Debatt den 30 januari i år, som handlar om Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron, alltså bland annat den undersökning som jag inte fick ta del av i november 2007. För övrigt ett exempel på det tillfälligheters spel som jag älskar.)

Jag är helt övertygad om att Piratpartiet behövs, som en motvikt till all den undfallenhet som gör att de, som är anförtrodda uppdraget att upprätthålla lag och ordning, tror sig kunna handla hur som helst, eftersom så få journalister verkar vara intresserade av att seriöst granska hur de agerar. Hos Anna Troberg finner jag en intressant bloggpost som visar att det är si och så med laglydnaden hos dem, som är satta att bedöma den saken hos oss andra. Mark Klamberg, som uppmärksammat att MiNiMaliteter skrivit om saken, gör en egen analys. Josh skräder inte orden om det som kommit fram.

I ett utslag av min (ibland plötsligt uppdykande) cynism undrar jag om inte Metros artikel kan ses som ett led i arbetet med att putsa upp glansen hos det politiska organet Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden? Här visar dom att man klarar av att kritisera genom att välja Säpo som måltavla. Och hur var det nu? Är det inte problem där, när det gäller deras beställarfunktion. Läser Ny Tekniks artikel Säpo ser risker med förlorad terrorinformation och försöker få ihop det ena med det andra. Måste man inte fixa hållbara argument för att Säpo ska kunna inrangeras i kön till FRA som utförare? Till detta kommer Polismetodutredningen, med allt vad den kan innebära av avlyssning och övervakning. Ja, detta är naturligtvis bara lösa spekulationer från min sida, men medge att det som förevarit tärt så hårt på vårt förtroende att vi är beredda tro att den lilla starkt begränsade klick, som sitter på makten i dessa frågor, kan låna sig till vad som helst?!

Parallellt med att vi hanterar detta måste vi också hålla koll på upphovsrättsindustrins ovetenskapliga rapporter om fildelningen, som de använder för att slå dunster i okritiska politikers ögon. Med sorg i hjärtat kan jag konstatera att lusten att borra i dessa är högre i branschtidningar än i våra viktiga prasseltidningar, trots att effekterna av denna industris lobbyverksamhet drabbar oss alla i form av fördyringar av teleräkningen, men också i form av orimliga användarvillkor om de får som de vill i ACTA-avtalet.

Går sedan en kort runda bland en del av mina övriga bloggvänner för att kolla vad som rör sig i deras tankar: Dr Spinn, som fått frågor om polisens närvaro på FaceBook; Mary XJ har synpunkter på vänsterretoriken; Johan Westerholm gör ett inspel i debatten om Debatten där Kulturbloggen vill vara ett bevis på att Erik Laakso har fel; Erik gör sitt bästa för att förklara att politik är relationer – inte slagord. Opassande ger också svar på tal där hon bemöter en bloggares reaktion på andra bloggares möte med författaren Anders Jallai och hans bok ”Spionen på FRA”; och sist men inte minst Mymlan, som länkar till en tänkvärd text av Magnus Betnér om provokatören Vilks och yttrandefriheten.

Intressant.

En juste syn på nätanvändare?

Medan debattens vågor om Ipred-lagen går höga, undrar jag vilken bild av oss nätanvändare som är den mest förhärskande i det som just nu sprids med hjälp av riktiga journalister i riktiga media? Det har jag funderat på mer än en gång, när jag försökt förstå varför det har varit möjligt för politikerna att driva igenom den ena lagen efter den andra, som kränker våra medborgerliga fri- och rättigheter och som resulterat i en ny rättsordning, där privata företag får sköta lagars efterlevnad. Uppenbarligen är det möjligt i ett klimat där riktiga media sprider uppfattningen att internet hemsöks av brottslingar och fylls av företeelser mer avskyvärda än vad som gäller i samhället i stort. Det som sker speglas av journalister, som själva har ett intresse av att upphovsrätten hålls intakt eller rent av skärps och har således, i likhet med andra makteliter, förlorat förmågan att kritiskt granska sakernas tillstånd. Utan några andra jämförelser tänker jag på händelser, som föregått det som bl a MinaModerataKarameller kommenterar idag.

Två månader före EU-valet står just nu slaget nere i Bryssel om Telekompaketet, där förhandling och utskottsbehandling pågår inför parlamentets behandling i plena den 5 maj. Problemet är att paketet inte enbart handlar om riktlinjer för en infrastruktur, där operatörer på lika villkor ska befordra data till, från eller mellan olika internetanvändare, vilka ska respekteras som individer och företag i ett demokratiskt och rättssäkert EU. Tyvärr kan jag inte länka till någon aktuell uppdaterad information på svenska på Europaparlamentets hemsida. En alternativ källa är La Quadratur du Net, men den informationen är också på engelska. Det ger perspektiv på svenska folkets möjligheter att påverka, men är samtidigt lärorikt.

Genom Le domaine d´Anais har jag fått veta att Nationalförsamlingen i Frankrike nyligen tog beslut om att inrätta en högsta myndighet för spridandet av verk och beskydd av rättigheter på Internet – HADOPI – och att president Sarkozy nu försöker få igenom skrivningar i Telekompaketet, där användare ska bevakas och vid eventuellt intrång i upphovsrätten bestraffas av teleoperatörerna. Hax kan berätta att detta beslut togs under kuppartade former. En motsvarighet till HADOPI kan vi se i det nya EU-organet EOCP (European Observatory on Counterfeiting and Piracy), vilket DN skrev om för några dagar sedan. Dessförinnan hade DN en artikel om Telekompaketet, som ett led i sin EU-bevakning. För ett par veckor sedan hade Computer Sweden en artikel om den press som upphovsrättsindustrin utsätter telekomföretag och internetleverantörer för.

Erik Josefsson skriver att Gunnar Hökmark, Lena Ek och Göran Färm, vilka ingår i ITRE (utskottet för industrifrågor, forskning och energi), den 16 april kan vara med och skydda fransmännen från att bli avstängda från internet. Isobel undrar varför inte redaktioner gräver mer i det som händer inom EU. Själv tänker jag att det inte bara är fransmännen, som behöver skydd mot olika intressen, vilka ser övervakning och filtrering av internet som allena saliggörande, när det gäller att beivra människors olagliga eller icke önskvärda beteenden. Vän av ordning, som ser internetanvändare som särskilt brottsbenägna, finns i stor utsträckning bland dem, som själva inte umgås med andra över nätet, även här hemmavid.

Avslutar med en pejling om vad som rör sig i bloggosfären: Intensifier om tillslaget med hjälp av Ipredlagen; Lars-Erick om hur Ipred hindrar mänsklig kommunikation och om dialogen med en sosse; Anders Widén om faran med vår tystnad; Scaber Nestor om krigshetsen från piratjägarnas sida; Jens O om hur allt hänger ihop; Erik Hultin om Alliansen och FRA, där kommentarerna är intressanta; Mark Klamberg om en artikel i Ny Teknik; Svensk Myndighetskontroll, om en FRA-debatt; samt Infallsvinkel med en egen opinionsundersökning. Intressant.

FRA förvärrar solsting?

Först en puff för Martin Jönssons ”Medierna måste lyssna mer” i dagens SvD. Den gäller rent allmänt inte bara i fråga om FRA, men jag tror att opinionen i den frågan skakat om en och annan journalist, som själv snöat in på att svenskar i allmänhet är ett sovande folk. Det vill jag återkomma till senare – nu till dagens huvudledare i DN.

Förmodligen har anfallet av solsting förvärrats av det seglivade FRA-motståndet. Stöd för det antagandet finner jag i det fullkomligt oväntade att DN blivit inspirerad av Göran Perssons nypor och kräver att statsministern ska ”toppa laget”. Självklart har MinaModerataKarameller invändningar och ser mera nyktert på problemet – det krävs en dialog. Om FRA!!!

I den saken förekommer knappast något värt att ens kalla debatt? Det är jag inte ensam om att notera. Gillar angreppssättet när Agner Management, med hjälp av ordboken klargör innebörden av ordet debatt. I sin blogg har han även en del bra uppslag med adress till Public Service-media. Statsministern duckar fortfarande och sedan Sten Tolgfors och GD Åkesson svalt alla sina idisslade argument, träder åter Carl Bildt in på scenen med Fri med FRA för att med landsfaderlig ton skapa ordning i klassen.

Det är ett gott försök, men sedan jag läst Johan Westerholms ”FRA – Lång dags färd mot natt” undrar jag kring det, som han säger avslutningsvis ”Som jag nämnde är det egentliga arbetet sekretessbelagt men, alla som arbetat med underättelsetjänst vet att 90 % av behovet kan tillfredställas med ”Open Sources” och dessa källor är öppna även fast slutsatserna kan användas i hemliga syften eller metoder. SIGINT (Signalspaning) kan vara ett, HUMINT (Human Inteligence) eller TECHINT andra. Är behovet och syftet definierat så har vi kommit en god bit på vägen i en förankring. Sedan kan vi börja titta på var den informationen finns. Och här kommer fokus på den personliga integriteten in hur vi kan och om vi kan komma åt den på ett rättssäkert sätt. I fallet med 11 september fanns den efterfrågade informationen mestadels i SWIFT och IATA-systemen vilket kräver en helt annan lagstiftning…… och den drunknade i all annan SIGINT”.

Innan jag läst detta hade jag sänt iväg ett genmäle till NT på debattinlägget från Centerns Kerstin Lundgren i NT i fredags. Där jag ställer frågan: - Finns det verkligen inte någon annan lösning för att tillgodose försvarets behov av underrättelseverksamhet? En som uppenbarligen inte tror det är Gunnar Andrén, riksdagsledamot för Folkpartiet, som med telefonens hjälp hört av sig till en av dem som skrivit mejl till honom, Röda Nejlikan, för att kolla om denne förstått frågan. Jag gillar att Gunnar Andrén skaffar sig kunskap om vad som rör sig i folkdjupet, men undrar när han ska upptäcka att han tappat bort sin liberala kompass.

Andra som fortsätter upproret mot FRA är Stenudd, Alter Ego, Pophöger, Intensifier, Oscar Swartz och många, många andra, som jag inte orkar rabbla upp. Svetten lackar ändå ;-)

Men, här en, som tidigare kramats innerligt av bloggen BevaraFRA, men nu ser ut att ha börjat fundera kring alternativ - PM Nilsson. Något som Gudmundsson tolkar som ett försök till försoning i frågan. Men hur försonas kring detta? Intresserad av demokrati kan man fundera kring hur beslut kommer till – Jag, Wihlman. Intressant.

Patienterna ska fixa högre lön

I dagens SvD skriver PJ Anders Linder en ledarkrönika under rubriken ”Patientmakt för bättre betalt” och argumenterar sedan för att vägen till en lönemässig framgång för sjuksköterskorna är det vårdval som håller på att införas i Stockholms och Hallands län.

”Poängen med vårdval är att patienterna bär med sig resurserna och att bemötande, skicklighet och gott rykte blir nycklarna till mottagningarnas ekonomi. En duktig sjuksköterska blir inte bara medicinskt utan också ekonomiskt värdefull, oavsett om mottagningen är privat eller landstingsdriven, och det öppnar för bättre betalning”, skriver Linder. Mig slår det att han låter lika trosviss om detta systems förträfflighet, som någonsin ”strejkromantikerna i vänsterpartiet”, vilka Linder tillskriver någon form av mental inverkan på Vårdförbundets kongress, som röstade ner förbundsstyrelsen med ordföranden Anna-Karin Eklund i spetsen. Han säger sig dessutom veta att det var mellancheferna i avtalskongressen, som drev fram en hopplös konflikt. Intressant.

Det senare undrar jag över eftersom jag, efter en genomläsning av uppgörelsen, närmast slås av hur Vårdförbundet och SKL under strejken pressat fram skrivningar, som ställer mycket tydliga krav på mellancheferna i deras roll som genomförare av lönesamtalen. De, som hittills inte klarat av den uppgiften på ett acceptabelt sätt, måste nu genomföra en överläggning med facket om de grundläggande principerna för lönesättningen enligt det nya avtalet, innan de tar nya tag i dialogen med medarbetarna. Där slås det fast att ”syftet är att skapa en process där arbetstagarens resultat och löneutveckling knyts samman så att det positiva sambandet mellan lön, motivation och resultat uppnås. Det är därför av stor vikt att dialog förs mellan chefer och medarbetare om mål, förväntningar, krav, uppnådda resultat och lön”. Om man ska tro Expressen var det tydliga skrivningar kring de lokala förhandlingarna, som ordföranden i SKL Ingela Gardner Sundström (m) var missnöjd med, även om vi inte fick veta varför. Det var uppenbarligen viktigare att få fram att hon mest tyckte att det fanns anledning att korka upp en flaska champagne och fira. Så tar man makt över en opinion, som inte orkar sätta sig in i vad det hela handlar om.