Vem kan man lita på?

Vid min föredragning vid Mötesplats Sociala Medier 2.0 i Borås berättade jag bland annat om en opinionsundersökning som hösten 2007 väckte min nyfikenhet och som lärde mig att man ska förhålla sig mycket kritisk till de opinionsmätningar, där man inte får tillgång till frågeinstitutets egen rapport om resultatet. Jag måste medge att det kändes som något av en revansch att ha fått ett osökt tillfälle att berätta om den ignorans som HUI:s VD Fredrik Bergström visade mig den gången.

Demoskops väljarbarometer för maj månad har vid den traditionella filtreringen av en journalist hos Expressen lyfts fram som bevis på att Alliansen nu tagit in sitt tidigare tapp i opinionen. Detta har Kulturbloggen noterat och ger oss en länk till bloggen Den allierade journalisten granskar, där det sägs att Expressen undanhåller viktig information. Genom mitt länkande hoppas jag att många andra kan notera att gruppen osäkra väljare uppgår till drygt 16 % och att man därför måste ta uppgifterna om alliansens fortsatta övertag i opinionen med en nypa salt.

I Demoskops egen redovisning sägs bland annat ”I stort kan sägas att tendensen nu är mycket tydlig, men också att väljarnas osäkerhet och rörlighet är osedvanligt stor. En av sex väljare (16,4%) kan inte uppge ett parti. Det är den högsta andelen sedan i strax innan valet 2006. Bland dem som uppger ett parti är säkerheten i blockvalet relativt låg. Studier vi har genomfört säger oss att fyra av tio inte är helt säkra på sitt blockval. Det ger en antydan om hur mycket som ligger i potten och vilka rörelser som kan komma att ske. Det utgör också en väsentlig förklaring till varför den historiska opinionsutvecklingen inte utgör något bra mått för hur det kommer gå i höstens val.”

Det är sådant som gör att jag och många andra aktiva i PP är vid gott mod, trots att vi ännu inte noterats i dessa opinionsmätningar. (Dessutom var det riktigt roligt att läsa Den allierade journalistens hänvisning till en debattartikel i DN Debatt den 30 januari i år, som handlar om Missvisande mediebilder om den höga sjukfrånvaron, alltså bland annat den undersökning som jag inte fick ta del av i november 2007. För övrigt ett exempel på det tillfälligheters spel som jag älskar.)

Jag är helt övertygad om att Piratpartiet behövs, som en motvikt till all den undfallenhet som gör att de, som är anförtrodda uppdraget att upprätthålla lag och ordning, tror sig kunna handla hur som helst, eftersom så få journalister verkar vara intresserade av att seriöst granska hur de agerar. Hos Anna Troberg finner jag en intressant bloggpost som visar att det är si och så med laglydnaden hos dem, som är satta att bedöma den saken hos oss andra. Mark Klamberg, som uppmärksammat att MiNiMaliteter skrivit om saken, gör en egen analys. Josh skräder inte orden om det som kommit fram.

I ett utslag av min (ibland plötsligt uppdykande) cynism undrar jag om inte Metros artikel kan ses som ett led i arbetet med att putsa upp glansen hos det politiska organet Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden? Här visar dom att man klarar av att kritisera genom att välja Säpo som måltavla. Och hur var det nu? Är det inte problem där, när det gäller deras beställarfunktion. Läser Ny Tekniks artikel Säpo ser risker med förlorad terrorinformation och försöker få ihop det ena med det andra. Måste man inte fixa hållbara argument för att Säpo ska kunna inrangeras i kön till FRA som utförare? Till detta kommer Polismetodutredningen, med allt vad den kan innebära av avlyssning och övervakning. Ja, detta är naturligtvis bara lösa spekulationer från min sida, men medge att det som förevarit tärt så hårt på vårt förtroende att vi är beredda tro att den lilla starkt begränsade klick, som sitter på makten i dessa frågor, kan låna sig till vad som helst?!

Parallellt med att vi hanterar detta måste vi också hålla koll på upphovsrättsindustrins ovetenskapliga rapporter om fildelningen, som de använder för att slå dunster i okritiska politikers ögon. Med sorg i hjärtat kan jag konstatera att lusten att borra i dessa är högre i branschtidningar än i våra viktiga prasseltidningar, trots att effekterna av denna industris lobbyverksamhet drabbar oss alla i form av fördyringar av teleräkningen, men också i form av orimliga användarvillkor om de får som de vill i ACTA-avtalet.

Går sedan en kort runda bland en del av mina övriga bloggvänner för att kolla vad som rör sig i deras tankar: Dr Spinn, som fått frågor om polisens närvaro på FaceBook; Mary XJ har synpunkter på vänsterretoriken; Johan Westerholm gör ett inspel i debatten om Debatten där Kulturbloggen vill vara ett bevis på att Erik Laakso har fel; Erik gör sitt bästa för att förklara att politik är relationer – inte slagord. Opassande ger också svar på tal där hon bemöter en bloggares reaktion på andra bloggares möte med författaren Anders Jallai och hans bok ”Spionen på FRA”; och sist men inte minst Mymlan, som länkar till en tänkvärd text av Magnus Betnér om provokatören Vilks och yttrandefriheten.

Intressant.