Riksdagen går på i ullstrumporna.

Igår beslutade riksdagen att ändra en viktig princip när det gäller skadeståndsansvar för vårdnadshavare. Advokatsamfundet har i sitt yttrande (pdf-fil) pekat på att detta sker utan något empiriskt stöd eller annat utredningsunderlag för att styrka antagandet att ett skadeståndsansvar för föräldrar skulle innebära att föräldrar engagerar sig mer i sina barn och att ett ekonomiskt ansvar för barnets handlande därmed skulle avhålla barn från att begå brott. I andra sammanhang hör man rätt ofta att ”föräldrar vet vad som är bäst för deras barn” och att ”makten ska flyttas till köksbordet”, vilket måste tolkas som att det finns olika sorters föräldrar – de som tar sitt ansvar och vars barn och ungdomar sköter sig och de som inte inser sitt ansvar, utan behöver pappa staten som ska lära dem genom att ålägga dem en straffavgift för att deras barn begått brott. Efter att ha lyssnat på Justitieministern Beatrice Asks argumentation kan man undra om ansvarskännande föräldrarna behöver argumentet att det kan kosta mamma och pappa pengar ifall barnen inte sköter sig. Att känna och ta ansvar handlar väl mera om vad man har sitt samvete till. Om det inte sträcker sig längre än till föräldrarnas plånbok kan man ju undra vart samhället bär hän. Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan och minst lika betydelsefull är sättet på vilket man idag stiftar lagar, vilket borde väckt rejäl uppmärksamhet i media. Men när jag söker på DN.se finner jag en artikel den 5 oktober 2009 och en signerad ledare av Johannes Åman den 13 februari 2010. Inte en enda stort uppslagen artikel där man ställer frågor till olika sakkunniga både när det gäller kvaliteten på underlag för politiska beslut samt föräldrars och andra vuxnas roll vad gäller barns och ungdomars ansvarstagande. Hos SvD är denna fråga enbart en fråga för ledarsidan d v s partipolitiken, där det finns en kommentar den 6 oktober 2009. Bland många andra som bloggade om saken finns Mårten Schultz som gjort en bra genomgång i flera inlägg med många intressanta kommentarer och länkar till flera läsvärda inlägg.

Ytterligare ett exempel på en lag som hafsats fram är den nya plan- och bygglagen, som blir offentlig den 8 juni och enligt tidplanen ska beslutas i kammaren den 21 juni. Av en artikel i Dagens samhälle (DS) idag framgår att Stadsbyggnadscheferna i Stockholm, Göteborg och Malmö kräver att lagen stoppas, då den är för dåligt genomarbetad och inte hänger ihop. Tidningen skriver ”Regeringens ambition är att förenkla och förtydliga lagstiftningen – och det efter många års utredande. Men de tre cheferna anser att det blivit tvärtom och att de ändringar som gjorts efter hand inte är avstämda mot varandra.” Miljödepartementets Andreas Carlgren (C ) driver på och rättschefen Egon Abresparr föreslår departementets ledning ”att samla ihop frågan om den urholkade byggrätten och andra uppkomna problem i en kompletteringsproposition som läggs fram i höst”, skriver DS. Det stuket känner vi inom Piratpartiet igen från FRA-omröstningen – blir det kritik, då hänger vi på litet krusiduller och utlovar kompletteringar senare.

Kan tyvärr inte länka till artikeln då den inte finns ute på nätet. Trist att en tidning som i så hög grad existerar med hjälp av skattemedel är så sparsam med länkar till sina nyheter på nätet. Bara det faktum att ett antal kommunala chefer vågar ifrågasätta politiken är idag så uppseendeväckande, att det borde väcka upp alla de medier som berömmer sig av att vara public service-media. Men väl att märka att detta ”mod” bara sträcker sig till den egna ”branschtidningen” Dagens Samhälle. Ett sök på SvD:s och DN:s webbplater visar att detta för samhället viktiga lagförslag ägnats en kort TT-notis och ett rätt stort antal artiklar som handlar om stora vindkraftverk där lagen nämns i förbigående. Att en lag, som ska uppfylla olika kvaliteter för den miljö som omger oss, har rönt så ringa medieintresse säger något intressant om dagens media. Med tanke på att vi människor skapar vår miljö och att den formar oss (med allt vad det innebär) borde politikernas och tjänstmännens hantering av planering och byggande synas mera i sömmarna.

Land ska med lag byggas har länge varit ett hedrat begrepp inom myndighets-Sverige. Men det härstammar från den tid då landet hade ämbetsmän med ett gediget kunnande och en riksdag som inte slarvade ifrån sig uppgiften att stifta lag. Idag är politiken så angelägen om att visa vem det är som bestämmer att precis vad som helst går an. Känner att jag sitter och eldar upp mig över att det blir allt mer av ett allmänt tyckande som läggs till grund för lagstiftningen. Ett annat exempel, som jag gärna upprepar, är idén om censur av internet, vilket Christian Engström skriver om på Europaportalen som en kommentar till tidigare inlägg av ECPAT:s David Lagerlöf med anledning av Cecilia Malmströms förslag om ett direktiv i denna riktning för hela EU.

Måste spy ur mig detta för att ha någon chans att komma i rätt sinnesstämning för ett inlägg på veckans bloggtema om kärlek oss bloggare emellan. Till det återkommer jag.

Intressant.