Hur hushållar vi med våra resurser?

Igår undrade jag om makthavare bryr sig om opinionen på nätet, som en kommentar till Tobias Brandels funderingar om förhållandet mellan reaktioner kring kärnkraften på nätet och i form av demonstrationer på gator och torg. Idag läser jag i politikernas husorgon Dagens Samhälle Erik Laaksos krönika Kärnkraft ger miljövänlig el i tusentals år och förundras. Tyvärr har Dagens Samhälle, till största delen finansierad av skattemedel, valt en modell där ytterst litet av innehållet är tillgängligt på nätet, varför jag inte kan länka till hans krönika. Den är välskriven, men Erik är översvallande optimistisk när det gäller tekniken för framtidens kärnkraft. I sin slutkläm skriver han ”Kärnkraftsmotståndarna måste förklara hur framtiden ser ut i en värld med nästan sju miljarder invånare”. Har inte kärnkraftskramarna ett minst lika stort ansvar, när det gäller att beskriva sin framtidsbild, eftersom vi gör oss allt mer beroende av en energikälla, vars drift inte är riskfri och vars avfall kräver exceptionella åtgärder under en ofattbart lång tidsperiod.

Göran Rosenberg skrev i DN om varför kärnkraften klyver oss. Birger Ekerlid har läst och gillar Rosenbergs angreppssätt att se en utbyggnad av kärnkraften som en pakt med djävulen. I Birgers inlägg refereras till Östersunds-Postens ledarsida, som nu 31 år efter kärnkraftsomröstningen, ger en minnesbild från olyckan vid kärnkraftsverket i Tjernobyl år 1986. Själv minns jag att händelsen fick återverkningar både för mina föräldrar boende i Storumans fjällvärld och för oss som arbetade med turistverksamhet i Kapellskär, främst därför att många utländska turister trodde av även vi här i Roslagen hade drabbats av nedfallet. Tycker därför att det ska bli intressant att läsa boken Den stora förnekelsen av Anders Wijkman – Johan Rockström där de talar om behovet av en ny ekonomisk modell för att rädda planeten.

Anna Troberg minns också händelser från förr och undrar Var tar alla maskätare vägen. Medan hennes tankesprång leder henne till funderingar kring upphovsrättsindustrins omaga krav, funderar jag på om daggmasken har haft någon roll i filosofin, medan en strof ur en revytext tränger sig på ”masken luckrar upp jorden, det är sant – ta mig på orden: - Funnes inte den, funnes inte vi, därför tycker jag om daggmask.” Det var Bernt Uthas som stod för text och musik och sångnumret ingick i en nyårsrevy i Smedjebackens Folkets Hus i slutet av 1950-talet. Ja, tänk hur tankar kan komma och gå och med nätets hjälp kan jag idag se att han inte gav upp sin dröm och senare vigde sitt liv åt det som han brann för. Då var vi ett ungt SSU-gäng som inspirerades av Bernt att sätta upp nyårsrevyn.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess och jag har lämnat socialdemokratin redan för ett par decennier sedan. Då färdig med partipolitiken efter år av besvikelse över dragkampen om den offentliga sektorns behov av effektivisering, där sossar trodde att allt skulle bli bättre om folkrörelserna tog över verksamheter medan man på den borgerliga kanten sjöng privatiseringens och konkurrensens lov. Krukan går efter vatten tills den spricker, var ett ordspråk, som jag då vårdade till tröst. Därför är jag rätt road av att tolka vad som skett inom partipolitiken sedan dess. Jag vill påstå att såväl M som S har problem med att verkligheten inte låter sig besvärjas, utan kräver tålmodigt arbete, där tilltro till människors förmåga och positiva förväntningar är en grundbult.

Mot den goda ansvarskännande företagsamheten står företag där vinster växer ur rovdrift på människor, djur och natur. Mot den ansvarskännande och ideellt arbetande föreningsledaren står aktörer som drar egna ekonomiska fördelar av det godwill som ideella organisationer, NGO:s, byggt upp genom åren. Mot den ansvarskännande sjuksköterskans engagemang står en trög sjukvårdsorganisation, som förpestar arbetsmiljön. För att inte tala om det spel som pågår inom bankvärlden. Ur den synvinkeln tycker jag att det är intressant att följa Kent Perssons och Johan Westerholms slit.

Undrar för ett ögonblick vad de bägge tänker om den bild av samhällets insatser, som går under benämningen Fas 3. En sysselsättning som Anders Widén gör tappra försök att beskriva ur egna och andra berörda människors perspektiv. Undrar vad Anders och de andra själva kan se som en utväg, eftersom en verklig befrielse från det som de upplever kräver deras engagemang? Sånt kan jag stanna upp inför även om jag numera mest fokuserar på Piratpartiets hjärtefrågor, som också handlar om hur dåtid ska kunna gå över i en framtid där Informations- och Kommunikationstekniken blir till människors nytta. Avrundar med Anders S Lindbäck som roas av twittrandets möjligheter.

Intressant.

Bryr sig makthavare om opinionen på nätet?

Inleder med en glad nyhet om samarbetet mellan UR och Nationalencyklopedin och tänker i mitt stilla sinne på de skolor, där lärarna ser som sin uppgift att hålla eleverna borta från skolans datorer, vilket jag visat min irritation över den senaste veckan. Men, sedan jag upptäckt hashtaggen #merkateder på Twitter följer jag den debatt, som startade efter Jan Björklund debattinlägg om mer katederundervisning och ser att där finns människor som är engagerade och vill göra insatser för framtidens skola. En skola som inser att dagens elever, vilka möts av en ström av olika intryck, kräver en pedagogik där skolan bejakar det stöd som Informations- och Kommunikationstekniken möjliggör.

Annars hade jag tänkt att med utgångspunkt från Tobias Brandels iakttagelse orda om att många av oss här hemmavid inte längre går man ur huse och demonsterar på gator och torg. Eftersom han även använder Facebook och Twitter har han noterat att många användare dammat av märket ”ATOMKRAFT? NEJ TACK!” och använder det på ett sätt som visar att opinionen mot kärnkraft lever även om manifestationen på Sergels torg i förra veckan inte samlade lika mycket folk som på den tiden då svenska folket engagerade sig inför folkomröstningen den 23 mars 1980. Då som nu är det företrädesvis ungdomar och kvinnor som reagerat på händelserna i Japan där kärnkraftverket Fukushima drabbats av mycket allvarliga problem på grund av tsunamin.

Sydsvenskan skriver om Japan i fokus vid kärnkraftsmöte vid Strålsäkerhetsmyndighetens årliga möte. Tidigare har DN skrivit om Riksrevisionens rapport om dålig beredskapen ifall det skulle hända en olycka vid något av våra kärnkraftverk. Och media fylls av reportage om hur det som hänt i Japan oroar bland annat samer som minns hur de och deras näring drabbades av olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl. I bloggosfären går diskussionens vågor höga för och emot byggandet av nya kärnkraftverk i vårt land. Hos Politometern kan vi se att bloggare aktiva i olika partier varit rätt flitiga i den diskussionen. DN redovisade igår den opinionsmätning tidningen låtit göra och den visar att opinionen har påverkats främst bland kvinnorna.

I det här sammanhanget är det relevant att ställa frågan: - Bryr sig makthavarna om opinionen på nätet? Eller tolkar man den mindre mängden demonstranter på gator och torg som att fråga är mindre intressant för de allra flesta svenskar? Frågan är av allra största intresse för Piratpartiet, som driver frågor med fokus på mänskliga rättigheter och rättssäkerhet för oss som lever delar av våra liv på nätet.

Det må vi fundera över, samtidigt som vi måste arbeta för att såväl elever som många fler äldre ska upptäcka nyttan och nöjet med datorer och internet. Vi måste fundera över hur vi kan göra en insats i aktiviteten Digidel 2013. Den 5 april går startskottet.

Intressant.

NT på webben

Idag öppnar Norrtelje Tidning upp för intresserade läsare att kommentera flera av tidningens artiklar och debattinlägg på webben. Det gillar jag och säkert många andra läsare, som känner lust att ha ett ord med i laget. Tidigare har det varit möjligt att länka till ledaren och någon enstaka artikel, men idag bjuds vi läsare in med en ”puff” på första sidan i papperstidningen: Tyck till på vår hemsida med en särskild uppmaning från Chefredaktör Katarina Ekspong under rubriken ”Tyck till om skolfrågorna”.

Reidar Carlsson, chefredaktör för LEDARE & DEBATT, är som vanligt påläst och kommenterar klimatberedningens arbete och det som i andra media slogs upp som milsvida skillnader, tonas här ned. Att oppositionspartierna gör så stort nummer av två fiktiva procent år 2020, tycker Reidar är löjligt; han ser mera till det som förenar än det som skiljer. Han visar mod, när han uttalar ”Mer kärnkraft är inte lösningen på klimatproblemen, utan skapar bara nya, mycket stora problem”. Han får räkna med att bli hudflängd av företrädare för Stureplanscentern och andra reaktorkramare!

På debattsidan skriver Socialdemokraternas Olle Jansson och Johan Westerholm under rubriken ”Inte liberalt låta poliser hämta elever” samtidigt som Reporter Katarina Hansson presenterar Skolverkets rapport under rubriken ”Utbrett skolk i Norrtälje”, där förvaltningschefen Ulf Gustavsson dock tröstar sig med att kommunen har väl inarbetade rutiner för att ta itu med skolket. Även om det alltid finns en risk att någon faller mellan stolarna, säger han och – antar jag – tänker på Hampus, som inte varit i skolan på länge, vilket vi läst om tidigare i NT. Artikeln ”Torsken kan få nobben ...” förtjänar ett alldeles eget blogginlägg, varför jag nu lämnar den därhän.

Avslutningsvis några ord om gårdagens fullmäktigesammanträde, där några av ärendena tidigare fångat mitt intresse. Artikeln toppas av nyheten om den stora satsning som görs på vatten- och avloppsanläggningar för totalt 1,6 miljarder, vilket löser problemet med vattentillgången ute vid Kapellskär och öppnar upp för om- och tillbyggnader av fritidshus för åretrunt-boende. Det senare välkomnas säkert av många, men är inte oproblematiskt, då det också kan kräva samhällsservice av annat slag. Frågan om Campus-området återremitterades på förslag av oppositionspartierna, men det är tveksamt om det kommer att påverka saken i en annan riktning. Förslaget om att frånhända NIHAB det centrala fastighetsbeståndet runt busstationen och göra om dessa till exploateringsfastigheter, rymmer en hel del dynamit. Genom att öppna upp för en annan fastighetsägare, blir det andra mera dolda krafter som kommer att ta makten över planeringen av den förtätning, som alla orter med ökad inflyttning, måste finna sig i. Kommunens planmonopol blir här bara en chimär. Intressant se vad som händer med medborgarinflytandet.