Shame on Louis Vuitton - #LVgate.

Det tog en lång stund innan jag hämtat mig sedan jag läst DN:s artikel om att företaget Louis Vuitton fått en domstols stöd för ett helt otroligt bötesbelopp som den danske konstnären Nadia Plesner ska betala för att hon i en bild målat en Vuittonlikande väska som symbol för Rikedom i Västvärlden när hon samlat in pengar till sjukvård m m åt de fattiga barnen i Darfur.

Det minsta jag kan göra att följa Opassande Emmas och Haxs exempel, men samtidigt funderar jag på vad mer jag kan göra för att göra detta företag medveten om att detta inte är deras bästa PR-kampanj detta århundrade. Bestämmer mig för att fråga Kenza vad som kan göras för att de modeintresserade tjejerna ska uppmärksamma saken. Kenza vann Stora Bloggprisets kategori Mode & design när jag vann priset i kategorin Politik & samhälle. Sedan funderar jag naturligtvis på om inte ACTA-avtalet (och en del andra av politiker gynnade aktiviteter när det gäller upphovsrätt) bidragit till att de ansvariga hos Louis Vuitton kan vara så styva i korken?

Men samtidigt vet jag att varken jag själv eller mina vänner tillhör deras penningstarka målgrupp. Men nog undrar jag om individer i deras målgrupp är så kallsinninga att Louis Vuitton kan kajka vidare med ett sånt agerande. Sedan kan jag väl tycka att händelser i tillvaron kommer ifatt oss och kan ses i ett nytt ljus, när jag gogglat och läst Sagan om Louis Vuitton hos Aftonbladets Sofias mode och ser att det var en Louis Vuitton-väska, som Mona Sahlin fick i present när hon fyllde jämt och som det surrades så mycket om då. Mest var kvinnorna upprörda över att kvinnors attribut vållar diskussioner medan männens lyxklockor inte uppmärksammas på samma sätt.

Undrar om Mona Sahlin kan bära sin väska med samma stolthet nu, om eller när hon får klart för sig vad hennes och andra rika människors pengar kan leda till när en konstnär fått snilleblixten att med hjälp av symbolik skapa en bild för att beskriva skillnaden mellan fattiga och rika och därmed göra en insats för de fattiga barnen i Darfur? Det är i sådana här stunder som jag med glädje tänker tillbaka på min barndom när pappa förklarade att vår familj, som var fattiga på pengar, kunde vara uppfinningsrika och rika på många andra sätt. Senare i livet insåg jag att det omvända också kan gälla d v s att rika kan vara fattiga på många andra sätt även om de har gott om pengar. Louis Vuitton ser ut att var en av dem.

Intressant.

Muren rämnar när förnuftet får en chans.

Yes! Äntligen kan vi se att författare och deras agenter förstått vad de kan göra utan mellanhänder. SvD nämner saken helt kort. DN skriver att flera kända författare nu säljer sina e-böcker på egen hand via Amazon.com. Självklart kan de inte göra detta utan att de hotas av sina tidigare förlag, som anser att de därmed gör sig skyldiga till avtalsbrott. Här rör det sig om välkända författare, varför vi kan hoppas att där finns tillräckligt med muskler för att klara den matchen.

Ser på Fb att författaren Anders Widén blir så otroligt glad att han i en kommentar till Ester Pharasyns uppdatering om saken ger oss ett halvt löfte om en bloggpost, fastän han numera ägnar sin tid åt annat enligt det senaste inlägget den 1 juli. En bloggpost med rubriken ”Titta och gå i fängelse” som den dagen kom till med anledning av att en ny lag då trädde i kraft. En lag som nu tolkats och tillämpats av tingsrätten i Uppsala, sedan en man med intresse att översätta japanska mangaserier dömts för innehav av förbjudna bilder – i detta fall tecknade serier. Något som jag bloggade om igår. Då verkligen upprörd över hur ledande politiker använder sig av de känslostormar som sveper runt bland ”verklighetens folk”. Som segelbåtar i full storm där seglen inte kan revas och rodren gett vika. Här ser vi tydliga tecken på att ECPAT och dem närstående är moralentreprenörer, som tagit på sig uppgiften att vara motorer för den folkliga upprördhet, som mindre nogräknade politiker och media kan exploatera. Får vi därigenom ett bättre samhälle?

Idag kan jag konstatera att vi i Piratpartiet inte är helt ensamma om att se det befängda i att åtgärda sexuella övergrepp på barn med sådana metoder. Genom Hagwall (M) har jag fått klart mig att ECPAT:s självpåtagna uppgifter här hemma ligger rätt långt från deras ursprungliga arbete att hjälpa utnyttjade barn i Thailand. I en kommentar berättar Jan-Olof Flink att nuvarande ordförande för dessa moralentreprenörer är Barn- och elevombudet vid Skolinspektionen, Lars Arrhenius. Miljöpartiets Stenberg med bloggen Modernisera Sverige tycker att det är svagt att inte andra partier, inklusive hans eget, är beredda att försvara människors frihet bara för att man tycker några av människorna i fråga är äckliga.

Göran Fröjdh illustrerar sitt inlägg med en bild av Carl Larsson och tycker sig också se att ECPAT:s roll är högst diskutabel. Kan just undra vad han tycker om att Skolinspektionens Lars Arrhenius ger dessa moralentreprenörer legitimitet? Vore jag journalist skulle jag ta reda på hur barnen i Thailand kan se att en man vid Skolinspektionen i Sverige arbetar med att åtgärda den situation, som gör att barn i Thailand ser sig nödsakade till att utföra sexuella tjänster åt turister från Sverige och andra länder. Lyssnar under tiden på Percy Parnevik, som vigt sitt liv som pensionär åt biståndsorganisationen Hand in Hand, där man med hjälp av mikrokrediter ger människor i fattiga länder möjlighet att etablera mikroföretag som gör att de kan försörja sig själva och sin familj. Erfarenheter från Grameen Bank, som grundades av Muhammad Yunus, vilka fick dela Fredspriset 2006, visar att ett sådant stöd till framförallt kvinnor är en framgångsrik väg när det gäller att bekämpa fattigdomen. I programmet Sommar i P1 berättar Percy Barnevik om liknande erfarenheter i Indien och det barnarbete som förekom där under uppbyggnaden av organisationen Hand in Hand och hur deras konkreta arbete ledde till en ändrad syn på utnyttjandet av barn i väverierna.

När jag hör honom blir den himmelsvida skillnaden mellan att göra något konkret på fältet och att sitta på ett kontor i Stockholm och ”opinionsbilda” i sanning tydlig. Snacka går ju, men att ta itu med roten till det onda – den extrema fattigdomen – kräver att man inser att det inte håller att sitta i Stockholm och förfasa sig över att fattiga barn utnyttjas för en viss typ av tjänster. Dessa barn kan på grund av föräldrarnas fattigdom utnyttjas för en lång rad arbetsuppgifter olämpliga för barn. I varje civiliserat land bör fattiga barn ha möjlighet att gå i skola och bli medvetna om att de i ett samspel med sina föräldrar och andra kan göra något av egen kraft för att förändra sin livssituation.

Men inget ont som inte bär något gott med sig. Till att börja med måste jag postumt ge min avlidne bror Kjell rätt i hans försvar av Percy Barnevik, när den s k pensionsskandalen briserade. Kjell, som själv arbetat hos ABB, var övertygad om att dessa pengar skulle komma någon form av företagsamhet till del, varför han inte ville tjuta med vargarna. Pengarna var i bättre händer hos Percy Barnevik än någon politiker eller annan företagsledare, ansåg min bror. Efter att ha lyssnat instämmer jag. När jag hör Barnevik tala om mobiliseringen av de fattiga människornas egen kraft för att utrota fattigdomen i världen, känner jag att just detta är hans viktigaste budskap. Ingen kan säga annat än att han vet vad han talar om. Den är av betydelse i alla typer av stödåtgärder oavsett vem som tar på sig uppgiften att inspirera till mobilisering av den egna kraften, vare sig det gäller där borta i ett u-land eller här hemma bland arbetslösa. Därutöver har andras reaktioner på gårdagens inlägg återgett mig pågångsmodet.

Förutom dem, som jag redan nämnt, vill jag uppmärksamma Emil Isberg som lyfter fram Oscar Swartzs idé om att vi bör ställa frågor till de politiker som beslutat om lagen. En uppgift för Riksdagssvar? Det tål att fundera på. I svallet av den här debatten har jag också sett att sexköpslagen varit föremål för en utvärdering, som inte kan anses hålla måttet som en sakkunnig utvärdering. Erik Laakso berättar om en debattartikel i saken, som den ansvarige för DN Debatt inte ville eller vågade publicera. Varför, kan man fråga sig. Tycker mig finna förklaringar när jag läser feministen Louise P:s blogginlägg och en del annat av hennes material. Moralentreprenörerna och deras beskyddare klarar inte av att ställa krav på saklighet när det gäller översynen av deras skötebarn. Vad är man rädd för? Sedan undrar jag varför moralentreprenörer är vanligast bland feminister som finns i mitten eller till vänster i politiken. Ännu en dag således i den skola, som internet öppnat för mig och andra, som är intresserade av att vilja förstå samtiden. Där har MMN-o också berättat att Miljöpartiet är emot att vi ska ha möjlighet att dela filer med varandra i de fall att de innehåller material med upphovsrätt. Det ska vara OK att hämta hem för eget bruk, men vill man byta ord med någon annan om det, som man håller på att kolla eller lyssna på, då ska man be den personen att i sin tur ladda ner detta från någon annan, som laddat upp materialet. Blir mest förvirrad av dessa surr – kan man ladda ner utan att någon först har laddat upp?

Intressant.

Ett viktigt meningsutbyte pågår.

Sedan jag skrev om Fattiga barn i ett välmående Sverige har diskussionen fortsatt i Expressen och i bloggosfären. Igår skrev Expressens Johannes Forsberg ett läsvärt inlägg rubricerat Fattigt i folkhemmet, som sätter fingret på en utveckling där barn får betala ett högt pris för att deras föräldrar inte hänger med. Men inte bara barnen, utan samhället i stort. Forsberg avslutar ”De ökade klyftorna i Sverige borde bekymra även liberaler. För det går knappast att förverkliga de liberala idealen om att alla ska födas med samma möjligheter i ett samhälle som är så segregerat att barnen inte ens ser varandra över klassmurarna.”

Dessförinnan hade Sagor i Livbåten skrivit ett par inlägg, här och här, som verkligen gjorde mig mycket bättre till mods, efter att tidigare ha blivit både arg och ledsen medan jag läste kommentarerna till Expressens artiklar. Här förtydligar skribenterna sin syn på samhällets insatser i förhållande till de insatser som släkt, vänner, kyrkan eller andra organisationer kan bidra med. Här går våra åsikter isär. I den bästa av världar sätter jag min tilltro till yrkeskunniga handläggare, som i kraft av sin kompetens kan bjuda populistiska politiker motstånd, medan Sagor i livbåten sätter sin tilltro till välgörenhet – enskilt eller i organisationer. Redan när jag formulerat detta inser jag att insiktsfulla offentliganställda, som klarar att stå upp mot den vind, som för närvarande blåser, torde vara en försvinnande minoritet. I USA är välgörenhet Big Business och sedan alliansen och oppositionen gjort upp om att den skattefinansierade verksamheten ska skötas antingen av företag eller kooperativ och föreningsliv, är vi på god väg åt det hållet även här.

Idag gör Lars-Erick ett inlägg om hur politikernas attityder och ordval påverkar de handläggare, som fått delegation att tolka och tillämpa de regelverk som skapats av politikerna för att begränsa människors tillgång till försäkringssystem och försörjningsstöd. Själv funderar jag på om det är möjligt att hålla koll så att skattemedel används på ett sätt som gör det möjligt för dessa barn och ungdomar att stärka självförtroendet. Det går inte att komma ifrån att politiker och byråkrater stärker sina möjligheter att hålla koll på medborgarna, medan vi medborgare försitter de möjligheter vi har att hålla koll på vilka tjänster politikerna upphandlar för våra skattepengar.

Längst har politikerna i Storbritannien vandrat, där man infört Anti-Social Behaviour Orders – ASBO (tack till Ann Markström för länken till Statewatch) Pirat-Janne har skrivit om saken på svenska, vilket jag har lättare för att läsa och förstå, även om jag efter en del jobb klarar av texter på engelska. Det finns ju lexikon ;-) Artikeln i Daily Express är ett måste, annars kan man knappast tro att det är sant det som Janne skriver om. Må en högre makt skydda oss så att ingen av våra politiker får för sig att detta är en framkomlig väg även här. Hittills har 2.000 familjer övervakats med kameror i deras hem – nu vill man utöka det till 20.000 familjer.

Men, det gäller att hålla ett öga på Jan Björklund (FP) eftersom skolan har en roll i upplägget: ”Pupils and their families will have to sign behaviour contracts known as Home School Agreements before the start of every year, which will set out parents’ duties to ensure children behave and do their homework.”

Intressant.

Fattiga barn i ett välmående Sverige.

Just nu pågår en debatt om fattiga barn, som Expressen initierat mot bakgrund av Rädda Barnens rapport för en tid sedan samt den ekonomiska krisens effekter när det gäller sjuka och arbetslösa. När jag läst en hel del av kommentarerna i tidningen och på en del bloggar blir jag sorgsen till mods. Men, det är ingen lätt uppgift att klura ut varför. Barndomsminnen med hågkomster av hur det var att vara fattigt norrlandsbarn och föremål för välgörenhet blandas med en känsla, som växer medan jag läser. En del läsare begär att fattiga barn ska ha bättre förutsättningar att t ex stå emot trycket av omgivningens klädkoder än de mera välbeställdas ungar.

Samtidigt blir jag beklämd av snacket om insatser för att förebygga elände, istället för att synliggöra att insatser i form av kolonivistelser, lägerverksamhet, idrottsskolar m m handlar om investeringar för att ta till vara den begåvning, som även barn med ekonomiskt mindre välbeställda föräldrar besitter. Om inte de politiska partierna tänker sig för, kommer deras retorik att skapa mer problem än den löser. I det sammanhanget ställer jag faktiskt större krav på de partiföreträdare, som säger sig förstå bildningens och utbildningens betydelse.

Personligen är jag mycket tacksam mot min far, som lärde mig att den, som är fattig på pengar, måste vara desto mer fantasirik och uppfinningsrik. Men, jag är också tacksam mot de välgörenhetstanter, som lärde mig skillnaden mellan att vara föremål för deras omsorg och att som ensamstående förälder ha rätt till barnbidrag och bostadstillägg samt sjukpenning och a-kassa vid sjukdom och arbetslöshet.

Andra som skriver i saken är: Sagor från livbåten; Motpol; Scaber Nestor; Claes Krantz och Johan Ingerö.

Vara fattig är ingen lek

Efter att ha läst gårdagens SvD Brännpunkt där LENA HOLM, generalsekreterare Majblommans Riksförbund, kommenterar Mats Odells förslag om satsa på privatekonomisk folkbildning. Nog är det väl talande för sakernas tillstånd att det är en ledare inom en välgörenhetsorganisation, som tar bladet från munnen. Hon skriver med glödande penna mycket initierat om de fattiga barnfamiljernas levnadsvillkor. Det är således inte en socialsekreterare, eftersom dessa är en grupp tjänsteandar, som ska hålla käften i den av politiker styrda socialtjänsten. Det är inte i alla kommuner det finns en så modig chef, som här i Norrtälje. På andra håll är det kyrkans diakoner, som reagerar på att socialsekreterare hänvisar hjälpbehövande till dem.

Lena Holm hänvisar till forskaren Torbjörn Hjort, som menar ”att fattiga hushålls konsumtionsmönster sedan minst hundra år tillbaka har varit satt under lupp. De fattiga anses prioritera fel, kortsiktigt och slösaktigt. De anses behöva fostran och vägledning för att lära sig konsumera rätt och hushålla med knappa resurser. Dessutom uttalas inte sällan kritik mot de fattigas användande av krediter. Varu- och tjänstemarknaden fungerar så att hushåll med en låg och osäker inkomst missgynnas. Konsumtion försvåras eller blir dyrare. Det är helt enkelt dyrt att vara fattig”. Majblommans Riksförbunds generalsekreterare avslutar ”Fattigdom är sällan ett resultat av oförmåga att hushålla, det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste. Det är en vardagens vanmakt.”

Personligen känner jag ensamstående mammor, som i kontakt med socialtjänsten, fått veta att de måste lära sig att baka och ägna sig åt långkok, istället för att köpa bröd, halvfabrikat och djupfrysta produkter, som inte ryms inom en budget om barnen också ska kunna få det där lilla extra, som andra barnfamiljer har råd med. Det är väl känt att flera av alliansens partier arbetar för att samhällets stöd till barnfamiljer, ska tas över av frivilligorganisationer, och då är det kyrkan, frikyrkan och andra välgörenhetsorganisationer, som ska ges stimulans att ta över dessa uppgifter. Det är en anpassning till det katolska Europa, där samhällets ansvar för de allra fattigaste kommer i allra sista hand sedan familjen, släkten, kyrkan och välgörenhetstanter gjort sitt. Detta sker medan politikerna ser om sitt eget hus. Andra bloggar om fattigdom och utanförskap: Claes Krantz och Ekonomikommentarer. Den senare bloggar även om Slutet på marknadsliberalismen; där det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan den kunskapen sjunker in hos politikerna.

Vad jag tycker om utvecklingen, där politiker verkar för skatteavdrag för företag som vill sponsra välgörenhet; det lämpar sig inte för tryck! Politikerna vill abdikera från uppdraget att sörja för en välfärd där människovärdet inte kränks. Jag är nämligen gammal nog att ha upplevt hur det är för ett barn att pråla i ”lånta fjädrar”, eftersom min mamma fick välbehövlig hjälp med avlagda kläder. I vårt fall var det prästen, som var den förmedlande länken. Och kläder kom i huvudsak från en överklassfamilj, vilket ansågs lämpligt då jag – en fattig torparunge – fick förmånen att börja på läroverk. En skolvärld där mitt utanförskap dock senare ledde till en medvetenhet om politikens roll för människors levnadsvillkor. Sedan är det en helt annat historia; att politisk makt ser ut att fräta sönder den etiska kärna, som behövs hos politiker, om även de fattiga ska mötas med respekt.

Bistånd och fattigdom

Läser i dagens SvD att EU:s bistånd för bekämpning av fattigdomen i världen förra året minskade med 10 miljarder kronor. Den nyheten baseras på en rapport från paraplyorganisationen Concord Europa. Inom Concord i Sverige verkar etablerade frivilligorganisationer (NGO:s), som på olika sätt arbetar med biståndsprojekt. Dessa har tidigare kritiserat regeringens urholkning av biståndet och i rapporten får Sverige kritik för att använda delar av sin budget för bistånd till att ta emot flyktingar och skriva av exportkrediter. Dessa NGO:s är i sin tur beroende av anslag från SIDA, en statlig myndighet, som lyder under UD. Inom SIDA handläggs stödet till NGO:s olika projekt av en särskild enhet; EO-enheten. Genom ett regleringsbrev ger regeringen SIDA uppdrag samt beslutar om budet och årsredovisningar. I informationen på hemsidan om budget och redovisning sägs avslutningsvis ”Dessutom granskas Sida ofta av journalister, som undersöker hur olika program och samarbeten fungerar och var pengarna tar vägen”. Intressant.

Detta sagt som en bakgrund till journalisten Jan Mosanders bok ”Pengarna som försvann”, vilken Aftonbladet, Expressen och andra tidningar och media skrivit och ordat om nyligen och som chefredaktör Reidar Carlsson skriver om i sin ledare i dagens Norrtelje Tidning.

Om inte SIDA och frivilligorganisationerna förstår att de måste hålla rent omkring sig i de olika projekten då tappar svenska folket lusten att bidra till målet om en procent av BNP i bistånd. Och det vore verkligen tråkigt för alla de som sköter sina projekt på ett bra sätt.

Man kan vara fattig på många sätt, men fattigast är man nog ändå, när man tror att man hjälper fattiga människor genom att se genom fingrarna när egna anställda gynnar sig själva, vänner och bekanta samt håller liv i systemet med mutor i mottagarländerna.