Vara fattig är ingen lek

Efter att ha läst gårdagens SvD Brännpunkt där LENA HOLM, generalsekreterare Majblommans Riksförbund, kommenterar Mats Odells förslag om satsa på privatekonomisk folkbildning. Nog är det väl talande för sakernas tillstånd att det är en ledare inom en välgörenhetsorganisation, som tar bladet från munnen. Hon skriver med glödande penna mycket initierat om de fattiga barnfamiljernas levnadsvillkor. Det är således inte en socialsekreterare, eftersom dessa är en grupp tjänsteandar, som ska hålla käften i den av politiker styrda socialtjänsten. Det är inte i alla kommuner det finns en så modig chef, som här i Norrtälje. På andra håll är det kyrkans diakoner, som reagerar på att socialsekreterare hänvisar hjälpbehövande till dem.

Lena Holm hänvisar till forskaren Torbjörn Hjort, som menar ”att fattiga hushålls konsumtionsmönster sedan minst hundra år tillbaka har varit satt under lupp. De fattiga anses prioritera fel, kortsiktigt och slösaktigt. De anses behöva fostran och vägledning för att lära sig konsumera rätt och hushålla med knappa resurser. Dessutom uttalas inte sällan kritik mot de fattigas användande av krediter. Varu- och tjänstemarknaden fungerar så att hushåll med en låg och osäker inkomst missgynnas. Konsumtion försvåras eller blir dyrare. Det är helt enkelt dyrt att vara fattig”. Majblommans Riksförbunds generalsekreterare avslutar ”Fattigdom är sällan ett resultat av oförmåga att hushålla, det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste. Det är en vardagens vanmakt.”

Personligen känner jag ensamstående mammor, som i kontakt med socialtjänsten, fått veta att de måste lära sig att baka och ägna sig åt långkok, istället för att köpa bröd, halvfabrikat och djupfrysta produkter, som inte ryms inom en budget om barnen också ska kunna få det där lilla extra, som andra barnfamiljer har råd med. Det är väl känt att flera av alliansens partier arbetar för att samhällets stöd till barnfamiljer, ska tas över av frivilligorganisationer, och då är det kyrkan, frikyrkan och andra välgörenhetsorganisationer, som ska ges stimulans att ta över dessa uppgifter. Det är en anpassning till det katolska Europa, där samhällets ansvar för de allra fattigaste kommer i allra sista hand sedan familjen, släkten, kyrkan och välgörenhetstanter gjort sitt. Detta sker medan politikerna ser om sitt eget hus. Andra bloggar om fattigdom och utanförskap: Claes Krantz och Ekonomikommentarer. Den senare bloggar även om Slutet på marknadsliberalismen; där det ska bli intressant att se hur länge det dröjer innan den kunskapen sjunker in hos politikerna.

Vad jag tycker om utvecklingen, där politiker verkar för skatteavdrag för företag som vill sponsra välgörenhet; det lämpar sig inte för tryck! Politikerna vill abdikera från uppdraget att sörja för en välfärd där människovärdet inte kränks. Jag är nämligen gammal nog att ha upplevt hur det är för ett barn att pråla i ”lånta fjädrar”, eftersom min mamma fick välbehövlig hjälp med avlagda kläder. I vårt fall var det prästen, som var den förmedlande länken. Och kläder kom i huvudsak från en överklassfamilj, vilket ansågs lämpligt då jag – en fattig torparunge – fick förmånen att börja på läroverk. En skolvärld där mitt utanförskap dock senare ledde till en medvetenhet om politikens roll för människors levnadsvillkor. Sedan är det en helt annat historia; att politisk makt ser ut att fräta sönder den etiska kärna, som behövs hos politiker, om även de fattiga ska mötas med respekt.