FRA – Läget?

Läste en bra sammanfattning av läget på bloggen Erik Laakso I På Uppstuds, som jag citerar.

”Så här är läget: Om FRA-lagen dras tillbaka av den moderatledda regeringen så har protesterna haft framgång och det avgivna vallöftet från S-MP saknar betydelse. Om FRA-lagen faller på yrkanden och motioner från oppositionen redan i höst så har protesterna haft framgång och vallöftet från S-MP saknar betydelse. Om FRA-lagen inte faller förrän efter den 19 september 2010, då vallöftet infrias, så har ändå protesterna haft framgång. Det enda som inte gynnar debatten är att bjuda regeringen på korkad splittring bland de protesterande och det är verkligen inte S och MP som står för splittringen, de har visat på lösningarna. Kan man förvänta sig att andra FRA-kritiker ställer upp på det?”

- Självklart, säger jag, även om S och Mp inte kan svära sig fria från att ha ställt till med en hel del oreda! Men, sedan jag läst Opassande förstår jag att det gemensamma motståndet är intakt. Intressant.

I nuläget gör Ja -sägande politiker inom alliansen (som socialdemokraterna gjort många ggr före dem) stort nummer av ett ” i demokratisk ordning fattat beslut”, och blundar för metoderna man använt. Att inte respektera beslutet är odemokratiskt, hävdar man, eftersom regeringen måste regera och inte kan falla undan för tillfälliga “folkstormar”. Detta förhållningssätt berörde jag i mitt debattinlägg i Norrtelje Tidning i fredags. Där tyngdpunkten ligger på just detta - ett beslut som tillkommit med sådana metoder som detta kan inte göra anspråk på att vara ett - i demokratisk ordning - fattat beslut.

Tidigare fanns det en reell möjlighet för enskilda ledamöter att stå upp för sin egen uppfattning, med rätt att reservera sig mot besluten. I gengäld fick den enskilde individen lov att inse att när slaget var vunnet och beslut hade fattats – då skulle beslutet respekteras även av den som förlorat omröstningen. Det hade det goda med sig att förloraren kunde möta sina supporters med hedern i behåll.

Men den ordningen gäller inte längre – det har kampen om FRA-lagen verkligen klargjort på ett övertygande sätt. Nu tvingas ledamöterna att gentemot sina partier avtala bort sin lagliga rätt att rösta enligt det egna samvetet. Även om vi i Sverige ännu inte gått så långt, som i de länder där makthavaren dödar meningsmotståndare, så bar Fredrik Federleys (c) framträdande i riksdagens talarstol vittnesmål om att FRA-lagens tillskyndare gått långt över gränsen för vad som kan tillåtas i ett land som gör anspråk på att vara demokratiskt. Och att den ende av regeringens riksdagsledamöter, som röstade nej har höjts till skyarna som årtiondets hjälte, säger nog mera om riksdagens arbetsmetoder än denna kvinnas kvaliteter som politiker. Jar förstår att det är sårande för de ledamöter, som anser sig ha varit lojala och ställt upp för att hålla ihop regeringen, nu får mindre cred i sitt parti än en ung kvinna från Dalarna, som – enligt deras sätt att se på saken – obstruerat mot den önskvärda ordningen. Men, vad Gunnar Andrén och andra glömt bort, det är, att nu gällde saken något långt större än själva regeringsmakten, nämligen frågan om att sälja ut hela svenska folkets rätt till en privat sfär skyddad mot övervakning av statsmakten. Egentligen en helig princip i folkpartiet sedan dess tillkomst. Man kan säga att Camilla Lindberg, folkpartiet fungerade som en så kallad wistleblower, men att majoriteten i hennes riksdagsgrupp slog dövörat till.

Nu säger Birgitta Ohlsson i samma parti till Expressen att hon skulle ha röstat Nej till FRA idag. Bättre sent än aldrig, säger jag. Erik Hultin bloggar om hur CenterUppropet och motståndet inom Centern i övrigt samlas och gör gemensam sak inför det som kommer att hända i höst. Nu saknas bara ett antal upprop mot FRA inom övriga partier i regeringen. Som avslutning på Almedals veckan lämnar jag ordet till Badlands Hyena.