Läser på Folkpartiet i Nackas blogg att Centrum för rättvisa igår lämnade in ett klagomål till Europadomstolen. Där begärs att domstolen ska pröva om FRA-lagen klarar Europakonventionens krav när det gäller skydd för den personliga integriteten och rätt för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. Detta är första gången som FRA-lagen blir föremål för en rättslig prövning.
Detta skriver även MinaModerataKarameller om och där finns också en länk till Rick Falkvinges blogg, där han beskriver att FRA-lagen handlar om en allmän avlyssning av alla på nätet och inte signalspaning, vilket rör sig om signaler i etern möjliga att avlyssna. Att tala om en anpassad signalspaning är hokus pokus för att förtrolla oss, men knappast något att applådera. Vilket dock fp:s gruppledare Johan Pehrsson, gör. Kan tro att hans position i partiet förklarar varför han vann över de unga kvinnor, som igår fick oväntat stöd från f d ledare inom Folkpartiet. Även om de ex idag sysslar med annat, besitter de idag ett betydande förtroendekapital, varför nuvarande partiledning, trots att de säger annat, måste ta sig en funderare. Det är bara de som varit med, som kan förstå vad dessa kvinnor blivit utsatta för, och jag klandrar dem inte när de tacksamt tar emot support från detta håll.
Men att det väcker känslor visar artikeln i DN, där Hanne Kjöller inte skräder orden. Trots – eller kanske just därför – att hon är motståndare till FRA, är hon så besviken på tre av dessa unga kvinnor att hon inte kan låta blir att misstänkliggöra deras motiv, när de nu tvärvänder. Hanne Kjöller tänker inte på att hon uttrycker sig som den värsta ”alliansätare” på vänsterkanten, vilket visar vilka uttryck besvikelse kan ta. Rejält med känslans vind i seglen, men med förnuftets roder ur funktion riskerar Hanne Kjöller och andra som blåser på, att gå på grund. Det gör gynnar inte motståndet mot FRA-lagen internt inom fp. Vem eller vilka tjänar på det? Intressant.
Som bekant hävdar jag att partiledningarna har ansvar för att demokratin satts ur spel genom överenskommelser med enskilda riksdagsledamöter, där kvittning är den enda utvägen för den ledamot, som inte vill dagtinga med sitt samvete och rösta Ja; d v s hålla med partiledningen. Demokrati? Knappast. Någon hävdar att en sådan överenskommelse knappast är laglig med tanke på en ledamots rätt att rösta efter sin egen övertygelse, men så länge detta inte blir lagligt prövat på begäran av någon av de drabbade, stannar det vid en teori. Men, att något är ruttet ända ner i roten, det tänker jag när jag läser kommentaren hos MinaModerataKarameller på en artikel i Expressen och inlägget på Johan Norbergs blogg.
Det man inte råder över ska man ha förstånd att lämna därhän, men det man kan göra får man inte göra halvhjärtat. Därför satsar jag bland annat på att den namninsamling, som pågår på nätet för Brev som brev, till stöd för bevarandet av brevhemligheten, ska bli lyckosam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar