Nine Eleven – den elfte september, del 1.

Vissa datum naglar sig fast i människors medvetande – den 11 september är en sådan dag – och åter fylls media av artiklar. Även om DN talar om att minnet av tragedin bleknar, är det ändå den skräck, som detta illdåd år 2001 skapade, främst i USA, men också i världen i stort, som bildar bakgrund till FRA-lagen och all annan övervakning. Rädslan för allt ont, som andra människor kan tillfoga oss, kan exploateras av en industri, som livnär sig på den, samt ängsliga eller cyniska politiker. Här hemma är det utrikesminister Anna Lindhs död den 11 september 2003, som gripit tag i oss. SvD skriver om ett besök vid hennes grav, som cyniska betraktare ser som en partipolitisk exploatering av en omtyckt utrikesministers död. Men alldeles oavsett partipolitisk tillhörighet minns vi med vilken förfäran vi den 10 september fick veta att hon råkat ut för en galen människas knivattack under en shoppingrunda i en galleria i Stockholm.

Psykiskt labila människor, som inte får den vård de behöver, utgör ett tänkbart hot mot sin omgivning, men vi kan för den skull inte betrakta alla som potentiella mördare. Ett sådant beteende kan i sig jaga upp en rädsla, som skapar fler problem än vad vi ser ut att vara kapabla att lösa. Med hjälp av tekniken kan all sköns berättelser om mänsklig ondska spridas på nolltid över hela världen – en del av större sanningshalt än andra. Därför krävs det omdömesgilla ledare och en sansad bevakning i våra media. En rad händelser den senaste tiden visar att det är litet si och så med den saken och att journalister lika litet som dagens utbildningsminister är vaccinerade mot överdrifter.

Men, jag hade inte väntat mig att Björn Elmbrant, Dagens Arena, skulle sälla sig till skaran, som ryckts med i skallet på The Pirate Bay på grund av att Tingrätten i Arboga, år 2008, verkar vara så okunnig om dagens spridningspotential att de sumpade möjligheten att med stöd av sekretesslagen hemligstämpla bilderna av de två ihjälslagna barnen. Varken journalister med sina pressetik eller människor i allmänhet behöver dessa bilder för att granska hur domstolen sköter sin sak. Därför kan jag inte låta bli att se det inträffade som en medveten provokation i avsikt att åstadkomma lagändringar riktade mot just denna princip. Om det var ett olycksfall i arbetet, saknas inte ”fingerfärdiga”, som använt och använder detta för sina egna syften. Vem/vilka andra tjänar på att allmänheten tror att The Pirate Bay är den stora boven i detta spinn?

Det behöver jag ta mig en funderare på, varför jag återkommer i en ny post, del 2. Men till dess bjuder jag på den nedräkning som pågår hos Opassande.

FRA-lagen till granskning

Läser på Folkpartiet i Nackas blogg att Centrum för rättvisa igår lämnade in ett klagomål till Europadomstolen. Där begärs att domstolen ska pröva om FRA-lagen klarar Europakonventionens krav när det gäller skydd för den personliga integriteten och rätt för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. Detta är första gången som FRA-lagen blir föremål för en rättslig prövning.

Detta skriver även MinaModerataKarameller om och där finns också en länk till Rick Falkvinges blogg, där han beskriver att FRA-lagen handlar om en allmän avlyssning av alla på nätet och inte signalspaning, vilket rör sig om signaler i etern möjliga att avlyssna. Att tala om en anpassad signalspaning är hokus pokus för att förtrolla oss, men knappast något att applådera. Vilket dock fp:s gruppledare Johan Pehrsson, gör. Kan tro att hans position i partiet förklarar varför han vann över de unga kvinnor, som igår fick oväntat stöd från f d ledare inom Folkpartiet. Även om de ex idag sysslar med annat, besitter de idag ett betydande förtroendekapital, varför nuvarande partiledning, trots att de säger annat, måste ta sig en funderare. Det är bara de som varit med, som kan förstå vad dessa kvinnor blivit utsatta för, och jag klandrar dem inte när de tacksamt tar emot support från detta håll.

Men att det väcker känslor visar artikeln i DN, där Hanne Kjöller inte skräder orden. Trots – eller kanske just därför – att hon är motståndare till FRA, är hon så besviken på tre av dessa unga kvinnor att hon inte kan låta blir att misstänkliggöra deras motiv, när de nu tvärvänder. Hanne Kjöller tänker inte på att hon uttrycker sig som den värsta ”alliansätare” på vänsterkanten, vilket visar vilka uttryck besvikelse kan ta. Rejält med känslans vind i seglen, men med förnuftets roder ur funktion riskerar Hanne Kjöller och andra som blåser på, att gå på grund. Det gör gynnar inte motståndet mot FRA-lagen internt inom fp. Vem eller vilka tjänar på det? Intressant.

Som bekant hävdar jag att partiledningarna har ansvar för att demokratin satts ur spel genom överenskommelser med enskilda riksdagsledamöter, där kvittning är den enda utvägen för den ledamot, som inte vill dagtinga med sitt samvete och rösta Ja; d v s hålla med partiledningen. Demokrati? Knappast. Någon hävdar att en sådan överenskommelse knappast är laglig med tanke på en ledamots rätt att rösta efter sin egen övertygelse, men så länge detta inte blir lagligt prövat på begäran av någon av de drabbade, stannar det vid en teori. Men, att något är ruttet ända ner i roten, det tänker jag när jag läser kommentaren hos MinaModerataKarameller på en artikel i Expressen och inlägget på Johan Norbergs blogg.

Det man inte råder över ska man ha förstånd att lämna därhän, men det man kan göra får man inte göra halvhjärtat. Därför satsar jag bland annat på att den namninsamling, som pågår på nätet för Brev som brev, till stöd för bevarandet av brevhemligheten, ska bli lyckosam.

Finns politiskt ledarskap?

Som bekant ser ett berg helt olika ut beroende på från vilket håll det betraktas. Det slår mig ofta när jag tar del av olika ståndpunkter i en fråga som jag intresserat mig för. En sådan fråga är diskussionerna om kostnaderna för försvars- och säkerhetspolitiken samt vilka alternativen är om Sverige inte klarar av att upprätthålla ett eget försvar.

Göran Pettersson, riksdagsman (m) bosatt i vår kommun, bloggade den 20 maj om ett av politikens dilemman – att förhålla sig till ”folkviljan”. Mycket pedagogiskt och intellektuellt hederligt reder han ut hur grundlagens ”All makt utgår från folket” kan hanteras. Antingen är man en tolkare och utförare av folkviljan och då tar man hjälp av opinionsundersökningar och genomför politiken i enlighet med dessa. Eller så intar man ledarpositionen och påverkar folkviljan genom folkbildning och argumentation. Själv tror han inte att man kan välja antingen det ena eller det andra utan ser att man inom politiken nog ska använda en blandning av de båda. Min tolkning är att han förespråkar en tredje väg där det gäller att vinna folket för en viss ståndpunkt. Han oroas dock av att det i dagens politik börjar bli brist på ledare och överskott på vindflöjlar. Något som är särskilt oroande när det gäller stora, viktiga och komplicerade frågor, som säkerhetspolitiken, skriver han. Idag finns ett tydligt opinionsstöd mot ett svenskt Nato-medlemskap, samtidigt menar han att de flesta politiker, som är insatta i frågan, inser att tiden nu är kommen för ett svenskt medlemskap i Nato och att det genom ett aktivt opinionsskapande borde vara möjligt att få folket med sig. Istället tycker han sig se att politikerna flyr fältet, och nämner att partisekreteraren i det formellt sett mest Nato-vänliga partiet i riksdagen, folkpartiet, meddelat att man avser tona ned sitt krav på Nato-medlemskap. På GP:s blogg finns en politisk talradio där han utvecklar sina tankar.

Själv tillhör jag folkmajoriteten och är mycket skeptiskt inställd till ett Nato-medlemskap. USA:s makt inom Nato och agerande i FN inger inget större förtroende. Men, jag kan inse att Sverige med sin lilla befolkning och stora areal, kan ha svårt att hålla sig med ett eget försvar. Alltså kan vi vara beroende av att andra länder vill hjälpa oss i händelse av en väpnad konflikt. - Varför inte en egen försvarsallians inom EU?

Stående där i min okunnighet, läser jag Dagens Arena, där Håkan A Bengtsson skriver under rubriken ”Sluta anslut Sverige till Nato!” en ledare där han tycker sig se att moderaternas agerande i försvarsfrågan syftar till att ”förverkliga borgerlighetens våta dröm, nämligen att sist och slutligen ansluta Sverige till NATO” och fortsätter ”För varje bantning av försvarsanslagen som den borgerliga regeringen genomför blir ett kommande medlemskap allt mera troligt och ska till sist uppfattas som självklart”. En spekulation som kan få näring av folkpartiets ändrade förhållningssätt.

”Försvarspolitiken måste moderniseras. Men det innebär inte att den nya världen är riskfri. Och när ÖB förklarar att landet inte längre kan försvaras och borgerligheten sviker är det hög tid för oppositionen att ta sitt nationella säkerhetsansvar. Varje land har ett försvar - eller någon annans. Och Sveriges stegvisa anslutning till NATO måste upphöra”, avslutar Bengtsson.

I likhet med många andra undrar jag om det inte finns en tredje väg istället för ett val mellan ÖB:s pengarullning eller en anslutning till NATO. Förhoppningsvis kommer det något gott ut ur den diskussion som pågår mellan politikerna, vilket speglades av SvD igår. Intressant.

Kommunens dokusåpa vs Sjuksköterskestrejk

Har idag fått frågan varför jag de senaste veckorna koncenterat mig på vårdkonflikten (eller sjuksköterskestrejken som jag föredrar att tala om) när vi i vår kommun har en alldeles egen politisk dokusåpa att beskåda och orda om. Särskilt idag – en onsdag då Norrtelje Tidning delas ut till alla hushåll i kommunen – och kan bjuda på ett helt uppslag av kommentarer till en del av det som tidigare presenterats på nätet. Här bara ett exempel - ett debattinlägg, som håller tillräckligt låg nivå för att vara ett gott exempel på tonen i det politiska umgänget.

På väg hem från Hägerstensåsen, efter att ha haft en mycket trevlig kväll tillsammans med Daniel och hans klasskamrater samt deras anhöriga, satt jag och funderade på ett lämpligt namn på såpan ifråga. Men kunde inte komma på något lämpligt. Alltså återgår jag till det som varit mitt huvudsakliga intresse de senaste veckorna – sjuksköterskestrejken.

Ser till min stora glädje att ledare för de politiska ungdomsförbunden från höger till vänster, som nyligen visade modet att tillsammans stå upp för de papperslösas rätt till subventionerad sjukvård, idag också uttalar sitt stöd för sjuksköterskorna i deras kamp för en lön där arbetsgivaren visar sin uppskattning för deras satsning på utbildning för att kunna bli just sjuksköterskor. Och det kan jag läsa i DN Ekonomi - Nä, dra mig på en tallpinnevagn, som Herkules Jonsson i Tage Danielssons skepnad sa en gång i tiden. Det finns hopp om Sverige, tänkte jag fram till dess att jag på annan plats i DN läste om riksdagens beslut när det gäller papperslösa, som hädanefter bara ska kunna få akut sjukvård mot full betalning.

Gott Nytt År!

Inga nyårslöften att bryta för min del. Tänker mera på det löfte jag gav mig själv för några år sedan – att leva mera i nuet – sedan min läkare meddelat att hon med rätt stor säkerhet kunde säga att cancern var besegrad. Aldrig tidigare hade sentenserna ”Denna dagen är den första dagen på resten av ditt liv” och ”Carpe diem” känts mera angelägna att ta fasta på! Genom åren har de dagliga tankarna om det goda i livet, hjälpt mig att t ex vara mera kostruktiv i den kritik, som jag menar att samhällets ledare måste utstå för att utvecklas och därmed vara bättre rustade att ta tillvara den inneboende kraft, som folket besitter.

Detta som motvikt till att låta de resurssvaga i samhället bli objekt för olika former av välgörenhet. En välgörenhet som enligt nyhetsmagasinet Focus sysselsätter allt flera, vilka själva lever gott på de pengar som generösa människor tänkt ska stödja något behjärtansvärt ändamål. En välgörenhet där några företagare ser sig själva som bättre bedömare av behoven än politikerna – rätt saker gynnas. En välgörenhet där en människas lust att få känna sig godhjärtad sker till priset av att en annan människa känner sig underlägsen. Det är svårt att avgöra, men det sista är för mig det svåraste att uthärda.

Sjuttio år fyllda har jag, som barn, varit med om att vara objekt för de välsituerades välgörenhet och får svårt att andas när jag hör, läser och till sist inser att vi är på väg tillbaka till detta. Det är klart att det är socialsekreterare som bryr sig, som hänvisar behövande till Kyrkan. Deras möjligheter att göra något annat begränsas av politiker och deras normer.

Grattis Alexey från Vitryssland . . .

. . . som vann Junior Eurovision Song Contest 2007. Det sägs att idrotten förbrödrar, men jag vill tro att musiken bidrar till att föra oss människor ännu närmare varandra. Detta även om jag vet att diskussionens vågor kan gå höga mellan den som gillar opera och den som gillar hårdrock. Men den svenska rockgruppen Europe visade att det gick att smälta samman olika musikstilar till ett vinnande koncept. Därför gillar jag samarbetet mellan Unicef och Junior Eurovision Song Contest, vilket bland annat innebär att alla inkomster från telefonomröstningen går till Unicef. Ett välkommet tillskott till Unicefs viktiga verksamhet.

Jag vet att mina barnbarn håller sig ajour med vad som händer i denna tävling och förmodligen har andra favoriter än farmor, men det är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi gillar att barn i Europa fått en egen arena, där de kan få pröva sin förmåga - även om det är mycket ojämlika förutsättningar. Alla barn med talang har inte samma möjligheter att göra sig gällande i detta sammanhang. Men, det är något som vi och andra kan - om vi vill - förändra. Begåvning eller talang är något som varenda samhälle behöver för utveckling. Barnens intresse för en karriär i rampljuset är en utmaning för ledare inom alla andra samhällsområden.