Finns politiskt ledarskap?

Som bekant ser ett berg helt olika ut beroende på från vilket håll det betraktas. Det slår mig ofta när jag tar del av olika ståndpunkter i en fråga som jag intresserat mig för. En sådan fråga är diskussionerna om kostnaderna för försvars- och säkerhetspolitiken samt vilka alternativen är om Sverige inte klarar av att upprätthålla ett eget försvar.

Göran Pettersson, riksdagsman (m) bosatt i vår kommun, bloggade den 20 maj om ett av politikens dilemman – att förhålla sig till ”folkviljan”. Mycket pedagogiskt och intellektuellt hederligt reder han ut hur grundlagens ”All makt utgår från folket” kan hanteras. Antingen är man en tolkare och utförare av folkviljan och då tar man hjälp av opinionsundersökningar och genomför politiken i enlighet med dessa. Eller så intar man ledarpositionen och påverkar folkviljan genom folkbildning och argumentation. Själv tror han inte att man kan välja antingen det ena eller det andra utan ser att man inom politiken nog ska använda en blandning av de båda. Min tolkning är att han förespråkar en tredje väg där det gäller att vinna folket för en viss ståndpunkt. Han oroas dock av att det i dagens politik börjar bli brist på ledare och överskott på vindflöjlar. Något som är särskilt oroande när det gäller stora, viktiga och komplicerade frågor, som säkerhetspolitiken, skriver han. Idag finns ett tydligt opinionsstöd mot ett svenskt Nato-medlemskap, samtidigt menar han att de flesta politiker, som är insatta i frågan, inser att tiden nu är kommen för ett svenskt medlemskap i Nato och att det genom ett aktivt opinionsskapande borde vara möjligt att få folket med sig. Istället tycker han sig se att politikerna flyr fältet, och nämner att partisekreteraren i det formellt sett mest Nato-vänliga partiet i riksdagen, folkpartiet, meddelat att man avser tona ned sitt krav på Nato-medlemskap. På GP:s blogg finns en politisk talradio där han utvecklar sina tankar.

Själv tillhör jag folkmajoriteten och är mycket skeptiskt inställd till ett Nato-medlemskap. USA:s makt inom Nato och agerande i FN inger inget större förtroende. Men, jag kan inse att Sverige med sin lilla befolkning och stora areal, kan ha svårt att hålla sig med ett eget försvar. Alltså kan vi vara beroende av att andra länder vill hjälpa oss i händelse av en väpnad konflikt. - Varför inte en egen försvarsallians inom EU?

Stående där i min okunnighet, läser jag Dagens Arena, där Håkan A Bengtsson skriver under rubriken ”Sluta anslut Sverige till Nato!” en ledare där han tycker sig se att moderaternas agerande i försvarsfrågan syftar till att ”förverkliga borgerlighetens våta dröm, nämligen att sist och slutligen ansluta Sverige till NATO” och fortsätter ”För varje bantning av försvarsanslagen som den borgerliga regeringen genomför blir ett kommande medlemskap allt mera troligt och ska till sist uppfattas som självklart”. En spekulation som kan få näring av folkpartiets ändrade förhållningssätt.

”Försvarspolitiken måste moderniseras. Men det innebär inte att den nya världen är riskfri. Och när ÖB förklarar att landet inte längre kan försvaras och borgerligheten sviker är det hög tid för oppositionen att ta sitt nationella säkerhetsansvar. Varje land har ett försvar - eller någon annans. Och Sveriges stegvisa anslutning till NATO måste upphöra”, avslutar Bengtsson.

I likhet med många andra undrar jag om det inte finns en tredje väg istället för ett val mellan ÖB:s pengarullning eller en anslutning till NATO. Förhoppningsvis kommer det något gott ut ur den diskussion som pågår mellan politikerna, vilket speglades av SvD igår. Intressant.