En omtvistad dagbok

Efter att ha läst Sigge Eklunds artikel i Aftonbladet igår med anledning av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” och all uppståndelse i kritikerkåren, blir jag upprymd. Äntligen en person som sätter in det hela i ett begripligt sammanhang. Garanterat läsvärd.

Kan inte låta bli att citera hans klockrena avslutning ”Av alla kritiker som uttalat sig om boken har endast tre varit odelat negativa: Nils Schwartz, Maria Schottenius och Leif Zern. Tre av de personer som kritiseras hårdast i boken. En slump? Knappast. Tvärtom upplevs deras respons naturlig. Deras heder har ifrågasatts av en person som genom sin 47-åriga produktion har visat att han har en närmast övermänsklig radar för falskhet. Klart de är rädda – de vet ju att vi kommer att lyssna på honom. Och efter deras respons på boken gör vi det garanterat. När jag ser Maria Schottenius sitta i tv-soffan i SVT: s ”Gomorron Sverige”, och anstränga sig blå för att låtsas att boken inte är ett mästerverk, ryser jag. Noréns beskrivning av kulturkarriäristerna, som värnar om sin ställning mer än om kulturen, förkroppsligas, och hans bok blir plötsligt en stridsskrift också. Men en mycket subtil stridsskrift. Norén skriver 30 elaka meningar under en period på fem år. Schottenius, Zern och Schwartz uttryckte tusentals, bara på en dag.”.

Intressant att att så många i kultureliten förefaller att vara ovetande om att dagliga noteringar kan synliggöra sådant i tillvaron som man inte ser under tiden man gör sina dagliga noteringar. För min del förstår jag mycket väl varför en dramatiker använder sig av dagboken, som metod att utforska det som han ägnat fem år av sitt liv åt. Andras utvärdering av detta säger egentligen mera om dem själva än Lars Norén. Ta t ex intervjun med Klas Eklund, Seniorekonom SEB, i Affärsvärlden, vilken av tidningen getts epitetet Giganternas kamp. För min del kan jag tänka mig att såväl dagboken som de reaktioner den utlöst, kan vara stoff till ett nutidsdrama.