Från en medborgare i EU-debatten.

Idag ägnar DN och SvD politikernas bloggar uppmärksamhet. MinaModerataKarameller har en mycket initierad och läsvärd kommentar. Kulturbloggen tycker att DN:s granskning är ett fiasko. Jag är böjd att hålla med – varför såga något som är i sin linda? Själv drar jag fördel av det, som skrivs i en del politikerbloggar, om det tillför saken (som jag intresserar mig för) viktig information. Tidigare har Olle Schmidt (FP) i en kommentar på sin blogg Fria tankar om Europa till artikeln i DN Debatt om röstandet i Europaparlamentet skrivit ”Eftersom kompromissen är en arbetsmetod i parlamentet, som inte har egen lagstiftande makt, utan att detta skall ske tillsammans med de 27 regeringarna och dessa länders respektive nationella parlament, måste EP finna en majoritet för att kunna ha ett inflytande i lagstiftningsarbetet.”. En viktig upplysning för att förstå spelet kring Telekompaketet.

Vi får således inte förledas tro att det är i plena, som de avgörande besluten tas i Europaparlamentet. Där kan man möjligen sätta tryck på en ståndpunkt inför den triangulering, som sker mellan kommissionen – ministerrådet – parlamentet. Erik Josefsson bekräftar detta på sin blogg och hänvisar också till Olle Schmidt. Erik skriver att det krävs att våra MEPar nu måste jobba på att få med sig minst 393 andra MEPar som stödjer förslag 138 (omnumrerat i ITRE-utskottets beslutsunderlag till 46 och 135) och 166 (som vid behandlingen i IMCO-utskottet presenterades av Harbour med nr 72 och av de Gröna med nr 146). Detta är oerhört viktigt om Europas medborgare ska kunna följa Norges exempel när det gäller nätneutralitet till skillnad mot Frankrike, där en högsta myndighet över nätet ska införas, som tvingar internets leverantörer att beivra intrång i upphovsrätten, den s k HADOPI-lagen. Att president Sarkozy gick på pumpen i en första vända hemma i Frankrike, vilket DN skrivit om, lär inte hindra honom från att driva fråga i EU. Och han har redan kommit en bra bit på väg.

Jag skrev tidigare att det är ett svek mot Frankrikes folk om subsidaritetsprincipen tolkas, som en exklusiv rätt för landets ledning att begränsa folkets medborgerliga fri- och rättigheter genom krav på att skyddet för upphovsrätt och skyldigheter för teleoperatörer att beivra upphovsrättsintrång ska skrivas in i direktiven för telekommunikation på EU-nivå. Men, en särlösning för Frankrike i dessa direktiv kan leda till att vi får särlösningar i land efter land, vilket innebär ett latent hot mot folkets möjligheter att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter på ett demokratiskt fungerande internet, inte bara i Frankrike. I Tyskland har Wikileaks censurerats genom avstängning från den tyska domänregistreringen ”Denic”, skriver Jonas Jonsson på Newsmill. Särlösningar för enskilda länder och man kan undra vart idén om ett fredligt och frihetligt Europa i en värld med fredligt utbyte människor emellan tagit vägen?! Artiklarna 10 – 12 i Europeiska unionens stadga ska väl gälla alla EU:s medborgare? Alla medborgare i unionen borde ha lika tillgång till informations- och kommunikationstekniken, vilket underlättar deras deltagande på lika villlkor.

Anaïs skriver här, här, här, här och här om reaktionerna i Frankrike efter det att det blev ett Nej till HADOPI-lagen i Nationalförsamlingen. Lusten att skratta infinner sig, men med tanke på att Sarkozy är en av EU:s allra tyngsta beslutsfattare, går känslan raskt över i någon slags vanmäktig vrede. Det skulle inte förvåna mig om de med detta tror att de är på väg att rädda världen. Det är helt åt fanders att upphovsrättsindustrin och de inom kultureliten, som hatar internet, fått en sådan makt över dagordningen både i Bryssel, Paris och här hemma. Hur kanalisera mina känslor inför detta i något konstruktivt?

Till att börja svalkar jag mig med nyheten att författaren Paolo Coelho lägger ut sina böcker gratis på nätet, vilket NRKbeta skriver om. Sedan läser jag och begrundar ett blogginlägg av Erik Sundvall, vars mor hade kunnat vara "Farmor Gunbritt utanför Rimbo" om hon varit i livet, vilket han skriver i ett vänligt mejl till uppmuntran, då frågorna om internets frihet ”gäller så mycket mer än rätten att tanka hem kommersiellt utgivna filer för privat bruk”. Tack Erik! Det var precis vad jag behövde för att inte helt ge upp hoppet om våra politiker och fara ut i dumheter. Mymlan skriver också kloka ord om att hantera sin vrede, men här gäller det när man blir utsatt för det som kallas näthat. Det kan alla behöva tänka på, både de som blir utsatta och de som utsätter andra för vredesutbrott. Far jag ut mot någon, säger det egentligen mer om mig själv än den jag utsätter för min ilska!

Tar sedan en runda för att se vad andra skriver på temat upphovsrätt, telekom och demokrati: Karl Sigfrid har ett intressant inlägg om upphovsrättslobbyns kamp mot mänsklighetens olater; Jens O, som ställer en viktig fråga till Infrastrukturminister Åsa Torstensson; Opassande, som undrar över vad som gagnar samhället; Stefan Stenudd, som noterar att industrin krigar mot den allmänhet de vill ha som sina kunder; Christian Engström, som gjort samma fynd som Karl Sigfrid; Scaber Nestor, som fyndat läckta dokument om ACTA-avtalet; Hax, som ser samband i det som pågår; samt Badlands Hyena, som raljerar kring politikernas ”snuttefilt” att PR-byråer finns bakom allt motstånd.

Avslutar med Ting och tankar, som berättar att Omställning var svårt redan på stenåldern. Intressant.

Hur okunnig får en välbetald VD vara?

Allra först måste jag ge en eloge till författaren Anders Widén, som fullkomligt lysande tecknar bilden av kulturelitens kamp mot teknikutvecklingen. Sedan måste jag orda om dagens Brännpunkt med SVT:s VD Eva Hamiltons debattinlägg och häpnar. Efter att ha luftat sin besvikelse över att ett lagförslag ser ut att ha ”frusit inne”, ber hon Beatrice Ask sätta fart på detta arbete. Om inte – och här kommer den kvalificerade okunskapen i dagen ”Utan sådana förutsättningar kommer Pirate Bay och den illegala nedladdningen att kunna fortsätta lura skådespelare, artister och manusförfattare på både pengar och rätten till deras verk”. Att VD:n för ett av våra medieföretag, som säger sig stå i allmänhetens tjänst, visar sig vara så okunnig att hon kan påstå att en teknisk plattform, som möjliggör fildelning av material oavsett om detta är upphovsrättsskyddat eller inte, skulle ha till uppgift ”att lura skådespelare, artister och manusförfattare på både pengar och rätten till deras verk”, är så befängt att jag undrar om det inte finns några datatekniker i företaget, som kan undervisa sin chef. Det fattas flera koppar i det skåpet.

Att branscher, som inte hänger med i den tekniska utvecklingen och ligger i dödsryckningar, i ett sista desperat försök lägger tid, energi och pengar på en rättegång mot The Pirate Bay, det kan jag förstå. Men att VD:n för ett av våra viktigaste Public Service-företag är så okunnig är inget mindre än en katastrof. Inte undra på att svenska folket får kämpa som djur för att skaffa sig kunskap om hur detta med upphovsrätt fungerar och hur illa den lagstiftning, som vi har idag, passar den publika allmänning, som sedan ett antal år flyttat ut på nätet. Karl Sigfrid skrev för drygt en vecka sedan att SVT borde öppna sina arkiv. Intressant.

Under tiden som SVT:s Eva Hamilton blottar sin okunnighet rullar rättegången vidare. Här en artikel i SvD, där Kristoffer Schollin, lektor med specialisering i IT-rätt och immaterielrätt vid Göteborgs universitet, tände ett och annat ljus i det mörker som råder när den ”kultureliten” möter informations- och kommunikationstekniken. Annars var det igår medieforskaren Roger Wallis tur att bli kraftigt ifrågasatt av branschens jurister. De gjorde sitt bästa för att ifrågasätta både hans CV och sakkunskap i fråga om sambandet mellan fildelning och vikande försäljning. Författaren Stefan Stenudd skriver Mycket är unket i rättegången mot The Pirate Bay. Roger Wallis vann dock lyssnarnas hjärtan, vilket visade sig när han på åklagarens fråga om ersättning svarade att rätten gärna fick sända blommor till hans hustru. Han fick dessutom ett mejl med uppmaningen ”Stå på dig” från artisten Timbuktu. Och blomberget växer skriver SvD.

Sydsvenskan skriver att en dom i målet kan dra ut på tiden om rätten går på försvarets linje och inhämtar ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Niclas Qvarnström skriver att åtalet mot The Pirate Bay också handlar om politik. Dessutom börjar en del av dem som Antipiratbyrån jobbar för att känna sig obekväma med att de tidigare gett juristen Henrik Pontén fullmakt att föra deras talan i domstol, vilket DN skriver om. I Aftonbladet funderar Eva Franchell över effekterna av det, som pågår och Lena Sundström går till storms mot skenheligheten: ”Att gömma sig bakom ungdomars syn på upphovsrätt eller bristande känsla för rätt och fel så fort vi skall diskutera den här frågan är fegt och ohederligt. Jag känner mig till och med frestad att ta till sådana överord som att det finns en ”risk för att nya generationers respekt för rättsstaten urholkas”, skriver hon i en skarp slutkläm. Som de gamla sjunga kvittra de unga, hette det förr. Men nog visar debatten att det är dags för en rejäl översyn av upphovsrätten. I annat fall börjar jag tro att kultureliten gaddat ihop sig för att stoppa teknikutvecklingen. Det är ju inte utan att man kan höra hur de sätter en ära i att klara sig nätet förutan.

En del andra som bloggar: Mårtensson, Opassande, Badlands Hyena, Svensk Myndighetskontroll och Lakes Lakonismer.

MUF Roslagen vågar ifrågasätta Göran Pettersson.

Läser SvD och ser att Sanna Rayman gett upp sin intellektuellt hederliga argumentation i fråga om IPRED1 och lutar sig mot vad som är politiskt korrekt. Ser dessutom i Norrtelje Tidning att MUF Roslagen står på sig när det gäller MUF:s ståndpunkt. – Sverige är ålagda att införa vissa lagar och om vi inte gör det kommer vi att dömas vid EU-domstolen, säger Göran Pettersson i artikelns slutkläm, men vad han talar tyst om är att det svenska lagförslaget går längre än vad direktivet från EU stadgar. Hax har på sin blogg lagt ut ett dokument som bevisar den saken. Läste där ett annat inlägg om hur justitieminister Beatrice Ask sågar MUF:s ordförande Niklas Wykman, där hon (i likhet med Göran Pettersson) talar i kraft av sin ålder och vägrar inse att ny teknik bäddar för nya lösningar. Intressant att finna dessa båda i samma läger som kulturdebattören Mikael Timm. När jag hörde honom i SR:s Kulturnyheterna idag vid lunchtid, tänkte jag att det är talande att människor inom kultureliten så envist stirrar sig blinda på de former för försäljning av deras alster, som hittills varit förhärskande och att de gör allt för att även i fortsättningen vara beroende av alla dessa mellanhänder, som tar sin beskärda del och mer därtill av den skapande artistens produktion. Vill minnas att Timm talade om lagens motståndare som historielösa, medan min bild är den rakt motsatta.

Med kunskap om den historiska utvecklingen står de unga upp för de förändringar som tekniken möjliggör. Ett exempel bland många är t ex detta inlägg från Copyriot och här ett inlägg, som visar att det handlar om kunskap inte ålder – MinaModerataKarameller. Jag blir jag alldeles matt av att ta del av det tyckande som Göran Pettersson, Beatrice Ask, Mikael Timm och många andra uppvisar. Land ska med lag byggas och då göras så att rättssäkerhet garanteras, vilket bland andra Mårten Schultz argumenterar för. Per Ankersjö argumenterar för röstning efter den egna uppfattningen när frågan kommer upp i riksdagen. Andra som skriver är Anders Widén, Jens O, Scaber Nestor, Opassande och Det progressiva USA för att bara nämna några. Intressant.

En omtvistad dagbok

Efter att ha läst Sigge Eklunds artikel i Aftonbladet igår med anledning av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” och all uppståndelse i kritikerkåren, blir jag upprymd. Äntligen en person som sätter in det hela i ett begripligt sammanhang. Garanterat läsvärd.

Kan inte låta bli att citera hans klockrena avslutning ”Av alla kritiker som uttalat sig om boken har endast tre varit odelat negativa: Nils Schwartz, Maria Schottenius och Leif Zern. Tre av de personer som kritiseras hårdast i boken. En slump? Knappast. Tvärtom upplevs deras respons naturlig. Deras heder har ifrågasatts av en person som genom sin 47-åriga produktion har visat att han har en närmast övermänsklig radar för falskhet. Klart de är rädda – de vet ju att vi kommer att lyssna på honom. Och efter deras respons på boken gör vi det garanterat. När jag ser Maria Schottenius sitta i tv-soffan i SVT: s ”Gomorron Sverige”, och anstränga sig blå för att låtsas att boken inte är ett mästerverk, ryser jag. Noréns beskrivning av kulturkarriäristerna, som värnar om sin ställning mer än om kulturen, förkroppsligas, och hans bok blir plötsligt en stridsskrift också. Men en mycket subtil stridsskrift. Norén skriver 30 elaka meningar under en period på fem år. Schottenius, Zern och Schwartz uttryckte tusentals, bara på en dag.”.

Intressant att att så många i kultureliten förefaller att vara ovetande om att dagliga noteringar kan synliggöra sådant i tillvaron som man inte ser under tiden man gör sina dagliga noteringar. För min del förstår jag mycket väl varför en dramatiker använder sig av dagboken, som metod att utforska det som han ägnat fem år av sitt liv åt. Andras utvärdering av detta säger egentligen mera om dem själva än Lars Norén. Ta t ex intervjun med Klas Eklund, Seniorekonom SEB, i Affärsvärlden, vilken av tidningen getts epitetet Giganternas kamp. För min del kan jag tänka mig att såväl dagboken som de reaktioner den utlöst, kan vara stoff till ett nutidsdrama.