Man kan förledas tror att stormen kring sjuksköterskornas strejk har bedarrat, eftersom de stora drakarna inte lägger några resurser på att spegla det komplicerade spelet när det är politiker som har arbetsgivaransvaret. Debatten fortgår dock både i bloggosfären och i andra media, som t ex Dagens Medicin, där dock kommentarsutrymmet upplåts endast till anställda inom vården.
Där finns t ex ett debattinlägg från den jämställdhetsansvarige i Miljöpartiet, som skriver initierat om kvinnors svårigheter att få lön för sin möda. Även om det handlar om brist på jämställdhet som förklaring till löneorättvisorna, kan man inte bortse från att sjuksköterskornas löner också används antingen som ammunition i debatten om offentliga eller privata vårdgivare eller som ett stadigt kitt mellan ledande sossar och Kommunals undersköterskor. När det gäller det senare förefaller tanken vara ”Bara sjuksköterskorna inte får mer, kan Kommunals kvinnor vara nöjda”. En sådan strategi har inget med jämställdhet att göra!
Vad alla kvinnor däremot kan göra det är att lära sig att förhandla. I Sydsvenskan finns en intressant artikel ”Lönesamtal får kvinnor att fega”. Fackliga företrädare borde fundera på hur man kan stödja medlemmarna före, under och efter lönesamtalet. Vara ett stöd utan att synas m a o. För övrigt fortsätter samtalen med medlarna närmast nu på söndag skriver Sydsvenskan.
2 kommentarer:
Uppenbarligen finns det politiska bakgrunder till "vårdkonflikten". Det är ju knappast ett sammanträffande att de mer eller mindre samtidigt pågår konfliktåtgärder från sjuksköterskefacken i de nordiska länderna med väldigt likartade lönekrav trots något olika sjukvårdssystem.
Själv har jag rätt liten sympati för vårdförbundets strejk i Sverige. Jag kan inte se att sjuksköterskorna är särdeles underbetalda i förhållande till sin utbildning och ansvar jmfrt med andra yrkesgrupper inom vården. Defintivt inte något som skulle motivera de problem och lidande som konflikten medför för patienterna. Att svensk sjukvård sedan har många andra problem är en annan sak.
Det går inte att komma ifrån att sjuksköterskorna med hänsyn tagen till ansvar, svårighetsgrad och krav på utbildning borde ha kommit längre i sin löneutveckling. Istället för att orera om att löneläget varit bättre om de arbetat hos en privat arbetsgivare, borde ansvariga politiker inse att man redan idag har ett arbetsgivaransvar och att det till detta ansvar hör att leva upp till tidigare ingånget avtal om lönebildning och tydliga lönekriterier. Utan det osynliga kontraktet, som finns mellan patient och sjuksköterska och som bidrar till arbetslust och arbetsglädje, hade upproret kommit långt tidigare. Som patient tycker jag att sjuksköterskorna ska stå på sig - landet Sverige har råd med en uppvärdering av det yrke som allt fler män och en stor grupp kvinnor valt för sin försörjning.
Skicka en kommentar