Ur mina samiska rötter växer …

... tvivlet på Genusvetenskapen.

Söndagen den 21 april 2019, såg jag Sameblod på SVT Play. Då fick jag den förklaring, som jag saknat sedan barnsben. Med en mor av samiskt ursprung och därtill en barndom i en liten by, belägen mellan Storuman och Dikanäs, där renskötande samer passerade med sina renar på väg till och från betesmarker höst och vår, minns jag att hon uppskattade, när de vid några tillfällen slog läger för övernattning intill kronotorpet, där vi bodde. Men, sin egen barndom och uppväxt ville hon inte prata om. Därför är det först under senare år, som jag har intresserat mig för samernas situation i kampen för markområden och fortsatt överlevnad. Men, att svenskarnas fördomsfulla syn på samerna var så institutionaliserad, som filmen vittnar om, det har jag tidigare inte kunnat göra mig en föreställning om. Det kom som en chock.

Har egentligen bara ett enda tydligt minne, när mamma inte viftade bort mina frågor. Det var 1948, när jag – nyss fyllda 11 år – hade blivit antagen som elev vid Högre Allmänna Läroverket och till hösten skulle inackorderas hos ett äldre par i Umeå, 30 mil hemifrån. Ju mera jag tänkte på det, desto tydligare blev det att min mamma varit korkad, som hade låtit sig övertalas av lärarinnan i byskolan samt följt med mig till Umeå under en omtumlande vecka för att jag skulle genomföra de muntliga och skriftliga prov, som då krävdes utöver betygen från åk 4. Under den veckan berättade mamma om hur hon, som var född 1913, hade fått gå i en skola, med koppling till en arbetsstuga. En skola där barnen var inackorderade för att bland annat lära sig läsa, skriva och tala svenska. Nu läser jag att det var en skolform som uppstod under nödåren i slutet av 1800-talet och senare spred sig till Norrbottens och Västerbottens län, som Lappland ingick i. Det par, som jag skulle bo hos, var mammas vänner och snälla. Det tolkade jag som att det, som väntade mig, det var något helt annat och mycket bättre, än det som hon hade varit med om.

Men, det var först när jag såg filmen, som jag insåg hela vidden av den giftiga kombinationen av den mylla, som opinionsbildningen tog fart i - då i början av 1900-talet – och den framgång för renhetsivrarna, som tillkomsten av Rasbiologiska institutet i Uppsala, var år 1922. Ordförande i institutets styrelse var en professor i Rasbiologi vid Uppsala Universitet. Institutets första chef – läkaren och rasbiologen Herman Lundborg – var den, som ägnade sig åt forskningen, där det ingick att han besökte samernas skolor, för att bland annat mäta barnens huvuden och göra noteringar om deras kroppskonstitution. Dessa skolors lärare var svenska, vilket också föder en del tankar kring hur det stod till med lärarens saklighet med tanke på svenskarnas förutfattade meningar om samer. Något, som skolor – för de svenska nybyggarnas barn – inte behövde vara belastade med.

Läser hos Wikipedia ”Institutet hade inledningsvis ett brett stöd bland svenska intellektuella, men allt fler bytte åsikt och ifrågasatte dess vetenskaplighet och blev antinazister inför nazismens tillväxt.”. Trots det, dröjde det ända till år 1958 innan verksamheten avvecklades. Sverige behöver sannerligen inte åka till Tyskland för att påvisa det ovetenskapliga i synen på det, som man saknar vederhäftig kunskap om! Så går det när en ideologi, som gjort anspråk på att vara en vetenskap, lyckats med att nästla sig in hos ledande politiker i Regering och Riksdag. Det är i detta möte med informationen om rasbiologins status i Sverige, som jag finner den fasta mark och det sunda i mitt eget förhållningssätt att vara mycket kritisk till uppkomsten, utvecklingen och följderna av metoo-kampanjen, som så många vill se som ett helt legitimt arbetssätt när ändamålet helgar medlen.

De, som hittills följt mig genom att läsa inlägg på min blogg – där dock många länkar till info, som jag då hänvisat till inte längre fungerar – torde vara medvetna om att jag både i arbetsliv och föreningsliv kämpat för jämställdhet mellan människor oavsett kön. Det har krävt mycket mera verkstad än bara prat och en del trycksvärta. Det är mot den bakgrunden, som jag allt starkare börjat betvivla det vetenskapliga i den feministiska lära, som går under begreppet Genusvetenskap.

Som motvikt, ser jag som självklart, att vi måste arbeta för att upprätthålla respekten för olikheter människor emellan. Detta som en naturlig följd av uppfattningen om Alla människors lika värde. Av betydelse för varje land, som vill utvecklas och ta ansvar för framtiden. Det gäller i än högre grad idag, när de, som orsakar konflikter, ser ut att kräva alla andras underkastelse för att själva bli herremän på täppan. Under arbetet med detta inlägg, har tankarna också gått till olika dagsaktuella debatter, där flyktingar, invandrare och/eller svenskar – en del med olika religiösa föreställningar – ser brister hos alla andra, men inte hur de själva styrs av egna föreställningar, som inte kan ses som mer sanna än andras. Vad jag ser, det är att de, som känner oro inför mängden flyktingar och invandrare, de odlar uppfattningen att de flesta muslimer, som kommit till Sverige är våldsverkare eller islamister/jihadister och följaktligen tänkbara terrorister.

Eftersom jag redan 1994/1995 i mitt fackliga arbete lärde känna Paki Holvander och möttes av hennes medvetenhet om det egna ursprungets betydelse, för att kunna se alla andras behov av samhörighet, tog jag tillfället i akt att lära mig om detta, som grund för insikten om värdet av mångfald. Paki Holvander, född i Iran, kom till släktingar i Sverige, när hon var 14 år. Hennes far ansåg att en människa behöver mötas av många olika perspektiv för att kunna utvecklas, vilket försvåras ifall människan bara har tillgång till en kultur och ett språk. Paki var medveten om värdet i medkänsla och inlevelse, mot bakgrund av att hon fötts in i en miljö, som var min raka motsats. Medan jag bar på erfarenheter av att vara en fattig torparunge, kom hon ur en miljö med en självklar insikt om det, som ligger i uttrycket ”Nobless förpliktar”. Helt naturligt för henne, då hennes far, som shahens livläkare, stod detta kungahus mycket nära, med allt vad det innebar. I hennes och hennes familjs sällskap har jag aldrig känt mig underlägsen. I en miljö, där man känner till att det alltid finns något att lära av andra, där uppstår ytterst sällan problemet med att behöva slåss för rätten att framföra sin åsikt. Frågan här är istället ett vetgirigt Varför?

Det har sannerligen lyst med sin frånvaro i meningsutbyte med bekännande feminister. Särskilt när jag på mycket goda grunder dristat mig till att i metoo-debatten tala och skriva om vikten av att kvinnor i arbetslivet lär sig använda de lagar och avtal om arbetsmiljön, som redan finns, istället för att bedriva kampanjer, som metoo, där målet varit att Journalisternas Internationella Federation tillsammans med övriga internationellt verkande fackliga organisationer skulle få kraft nog att trycka på för en ILO-konvention mot könsbaserat våld i arbetslivet.

I Sverige vet vi idag hur det också blev möjligt att förstärka detta med olika upprop i sociala medier, som fick en rad olika effekter, men vars främsta mål var att underlätta för regeringen och riksdagen, som idag behöver denna form av folkligt tryck, att luta sig mot, för att kunna skärpa lagarna, vars efterlevnad kan skötas även av andra än poliser. En folkuppfostran i folkbildningens namn om man så vill. Bevisligen har detta haft den effekten att enskilda individer och grupper ansett sig ha rätt att hämnas både sina egna och andras lidna oförrätter samlade i olika upprop samt i en feministisk spjutspets mot Svenska Akademien.

Något, som också dragit med sig etablerade nyhetsmedier på ett sätt, som gynnat folkdomstolar och satt rättssamhället i gungning. Allt ett resultat av doktrinen om Genusvetenskapen, som helgar alla medel. I ryggen har de frälsta, att detta blivit upphöjt till regeringspolitik vars tillämpning ska genomsyra allt, som regeringen och riksdagen finansierar via statsbudgeten. Inte undra på att många politiska partier har problem med ett i deras tycke bångstyrigt folk.

Öppet brev till chefer inom Public Service.

Hur balanseras feminismen i teori och praktik i Public service?

Innan jag upphör att vara en mångårig licensbetalare, ber jag att få veta på vilka grunder, som vi medborgare i allt större utsträckning matas med programinnehåll, där tankegodset feminism och dess förkunnare – feministerna - ges allt vidare räckvidd för sina enögd syn på hur Jämställdheten mellan människor med olika kön och könsidentiteter ska kunna komma till konkreta uttryck i det svenska samhället.

Hittills har feminismen och feministerna kunnat dra nytta av den draghjälp, som de fått genom att hänga på dels kampanjen för en ILO-konvention mot Könsbaserat våld mot kvinnor i arbetslivet hos internationella fackliga organisationer och dels den kampanj för Orange Day, som FN:s internationella kvinnoorganisation arrangerat med fokus på våld mot kvinnor och flickor i humanitära konflikter. En dag som manifesterats, sedan många år tillbaka, just den 25 november.

Sedan jag i november 2017 läst Aftonbladets intervju med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg om uppropet bland Advokatsamfundets medlemmar och en del andra andra aktioner, som briserat i sociala medier under hashtaggen metoo och börjat publiceras i etablerade medier, startade jag mitt eget ”gräv” efter vem eller vilka som låg bakom allt detta. Med början den 27 november 2017 har jag berört saken i flera blogginlägg, då jag anser det vara en allvarlig brist att kampanjens tillskyndare varit så i dimma dold, samtidigt som de etablerade medierna sumpat ett lysande tillfälle att göra kvinnor medvetna om anställningsavtalets och arbetsmiljölagens betydelse för att det system som byggts upp sedan 1990-talet ska kunna fungera.

Målet då var att skapa en bra arbetsmiljö genom successiva förbättringar byggd på samverkan mellan chefer och medarbetare vid regelbundna Arbetsplatsträffar. Men om ett system inte används, faller det naturligtvis i träda. I så fall tar jag detta som intäkt för att jag har rätt, när jag tycker mig se att resultatet av feminismens och feministernas intåg i politiken och medievärlden inneburit att Jämställdhet skall fixas med hjälp av statliga åtgärder, som någon annan än de arbetande kvinnorna själva ska engagera sig i. Och det är här, som det blir intressant att närmare studera feminismens intåg i Public Service.

Som exempel vill jag lyfta fram programmet Kulturveckans sändning den 25 september 2018 där vi fick veta att en av programledarna varit i USA för att studera kopplingen mellan HipHop-musiken och Strippor m m. Inslaget var något av en ”påa” för nypremiären av SVT Kultur ´s Edit i december. Med en återkoppling till metoo förutspåddes vidare i programmet en god fortsättning för feminismens del, bland annat med hjälp av Martina Montelius bok om att hämnas på en metoo-man.

Det nyciviliserade konceptet ”att hämnas” har vi väl ändå sett tillräckligt av.!? Däremot alltför litet av konstruktiva förslag om hur kvinnor kan väckas till insikten om att ingenting av genomgripande betydelse kommer till oss människor utan egna ansträngningar. De flesta av oss kan rätt lätt inse vad skillnaden mellan mediokra och framgångsrika idrottsutövare främst består i – träning av de kunskaper och färdigheter där det krävs förbättringar! 

Tänk om Public Service skulle utmana Svenskt Näringsliv, de centrala fackliga organisationerna och Arbetsmiljöverket att slå sina kloka huvuden ihop och skapa en gemensam nätbaserad utbildning om vad som krävs för att skapa det goda arbetslivet – det vill säga sätta fokus på det som skulle gynna såväl individer som företag och samhället i stort. Det vore Folkbildning i en högre skola än den, som vi medborgare idag får hålla till godo med i Public service, där bland annat myter odlas att män inte behöver anstränga sig för att vinna framgång. 

#metoo-kampanjen versus JustBeInc/Me Too.

Efter senaste blogginlägg, då jag hade funnit att Tarana Burke lockats att medverka vid Norrbotten Media Week i Luleå tiden 5 - 10 februari 2018, har tankarna fortsatt att gnaga: - Vilka samband finns mellan den av internationella fackliga organisationer sjösatta #metoo-kampanjen och Tarana Burkes organisation JustBeInc, som från start år 2006 använde de förlösande orden Me Too i arbetet med att stödja färgade flickor/kvinnor, som blivit utsatta för sexuellt relaterat våld. De drabbade kvinnorna fann viss tröst i att inte vara ensamma om att bära upplevelsen av att vara nedvärderad som människa.

Att nykomlingen #metoo, som dragit fram som en farsot med en peek under november 2017, ser ut att låna ljus av JustBeInc´s Me Too, väcker onekligen mitt och andras intresse. Men vem ställer frågor och i så fall var?

Bestämde mig igår under förmiddagen att åtminstone skriva ett mejl till Redaktionschefen, Ledarredaktören och Ansvarige utgivaren hos Norrbottens-Kuriren, som den 23 november 2017 skrivit om Tarana Burke´s medverkan vid Norrbotten Media Week, som om hon skulle vara den som skapat #metoo-kampanjen. Detta för att göra dem medvetna om att detta torde vara att slira på sanningen.

Eftermiddagen ägnar jag åt fortsatta funderingar kring glappet mellan #metoo-kampanjen och Tarana Burke´s Me Too, vilket någon antingen anstränger sig för att dölja eller att lappa över, och min egen frustration över att detta arbetsmiljöproblem setts som något så speciellt att det måste lösas vid sidan av det system, som vi - i vart fall i Sverige - har byggt upp för att skapa ett gott arbetsliv med stöd av lag och avtal.

Var är haken? Vad är det , som jag har missat? Vad är det för faktor, som gör att medierna är så ointresserade av att syna företeelsen #metoo i sömmarna? Vad är det, som kan förklara skillnaden i genomslagskraft mellan Tarana Burke´s sekellånga kamp och #metoo-kampanjens "segertåg" på mindre än ett år? Vad är gemensamt och vad skiljer dem åt? Kön är helt klart gemensamt och på goda grunder vågar jag anta att skillnaden i genomslagskraft kan hänga samman med etniciteten. Något som Tarana Burke´s vänner påpekade när Times valde #metoo-kampanjen till Årets Person. Med samiskt påbrå på mödernet, har jag fått en (låt vara begränsad men dock) viss insikt i hur blind majoritetsbefolkningen kan vara inför diskriminering på grund av etnicitet.

Återstår klassperspektivet, där jag saknar uppgift om deltagarna i såväl #metoo-kampanjen som Tarana Burke´s Me Too. Född in i arbetarklassen, har jag sedan barnsben fått lära mig att en människa inte kan få något, utan att anstränga sig och att det inte hjälper långt att bara prata och skriva om att något borde vara på ett visst sätt. I arbetslivet har det sedan i början på 1950-talet gällt att göra sitt allra bästa samt att lära sig att föra utvecklingen framåt, bland annat genom att kunna tolka och tillämpa de lagar och avtal, som fackligt och politiskt arbete hade resulterat i.

Sedan 1990-talet har företag och offentlig sektor här i Sverige byggt upp en organisation för det systematiska arbetsmiljöarbetet enligt lag och avtal med en Internkontroll som Arbetsmiljöverket ska hålla koll på. Jag var själv aktiv i det fackliga arbetet när detta system sjösattes inom den offentliga sektorn och omorganisationer kombinerade med upphandlingar av utförare inom olika verksamheter stod som spön i backen. Då var kunskapen om Arbetsmiljölagen och dito avtal samt uppövningen av förhandlingsförmågan guld värt.

Idag befinner sig medierna inne i en förändring som vi ännu inte kan se och förstå omfattningen av. I detta läge dimper #metoo-kampanjen ner i Sverige med mestadels yngre och medelålders vita kvinnor ur (gissar jag) främst medelklassen, som medievärlden gett fri lejd att kräva en skarpare lagstiftning vid sidan av det hos oss etablerade systemet för en juste arbetsmiljö. Journalistförbundet gör nog klokare i att tillsammans med Tidningsutgivarna satsa på utbildning istället för spektakulära kampanjer, som till sist gör att många av oss läsare, lyssnare och tittare storknar.

Jämställdhet och lika behandling handlar om något mera än kön och könsidentitet, vilket det här skrivandet har gett mig en möjlighet att synliggöra. Det ska onekligen bli intressant att se hur Norrbotten Media Week och Norrbottens-Kuriren med flera medier kommer att förklara Tarana Burke´s närvaro i Luleå och Sverige.

Intressant?

Förlossningsvård – Jämställdhet och Arbetsmiljö.

Har tänkt en hel del på detta med en verksamhet, som bedrivs av flertalet kvinnor till stöd för andra kvinnor och hur de behandlas på sina arbetsplatser och i samhället i stort. Inför den Internationella Kvinnodagen för tre år sedan skrev Aftonbladet om en kartläggning, som tidningen hade låtit göra med fokus på jämställdheten i näringslivet. Sköts av kvinnor – styrs av män var rubriken. ”Praktikertjänst, som ägs av läkare och tandläkare i Sverige, sticker ut i granskningen. Bolaget är det enda som har en kvinnlig vd och i koncernens styrelse sitter fem kvinnor och sju män.” Det var då - Idag har kvinnan i toppen fått lämna över till en man och koncernens styrelse består av fyra män och tre kvinnor. Den för vård och omsorg då ansvarige ministern, Göran Hägglund (KD), trodde då på en förändring med tiden och såg Vänsterpartiets krav på vinststopp som ett större hot mot alla de kvinnor som arbetar i dessa företag. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt framhöll att det är männen som styr i de privata vårdbolagen och blir rika på kvinnors bekostnad.

Ska man tro det, som skrivits om BB Sophias spräckta kalkyler i DN den 1 mars 2016 är det kostnaderna för inhyrda läkare, som förklarar saken. Här ser det onekligen ut som att Jonas Sjöstedt har rätt i sin iakttagelse. När kalkylen spricker får kvinnorna gå. Som grädde på moset har Praktikertjänst AB och Landstinget kommit överens om att avtalstiden - i avtalet dem emellan - ska avkortas med tre månader och avslutas redan den 31 maj 2016. Därmed ska företaget slippa betala det vite, som en sådan förkortning normalt skulle leda till, eftersom Landstinget räknar med att alla de kvinnor, som en gång lämnat sin tjänst vid deras kliniker, ska vara tacksamma för att de – när Praktikertjänst fallerat - ges möjlighet att komma tillbaka.

Saknar politiker och chefer helt inlevelseförmåga eller är de helt okunniga om hur dessa kvinnor organiserat arbetet? Hur kan de tro att dessa kvinnor ska känna sig tillfreds med att tvingas tillbaka till landstingets hierarkiskt organiserade arbetsplatser, där oftast läkare anses vara bäst lämpade att fungera som chefer.

Vid BB Sophia har man utgått från att barnmorskorna är proffsen, när det gäller förlossningar, varför den gruppen tilldelats ledningsfunktionen. Andra yrkesgrupper utgör viktiga komplement och i de fall en förlossning skulle avvika från det normala finns tillgång till akut läkarvård. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att förstå att såväl politiker som chefer inom landstinget och de läkare, som antingen äger aktier eller arbetar inom Praktikertjänst AB, tillsammans gör vad de kan för att hindra en sådan organisationsmodell bilda skola inom förlossningsvården.

Önskar att jag hade haft bättre kunskaper i Företagsekonomi och därmed lättare hade kunnat komma fram till varför det är så svårt att känna tillit till allt snack om stora förluster under dessa två verksamhetsår. Det skaver rejält. Här ligger minst en hund begraven. I DN:s artikel sägs inget om de investeringar, som inledningsvis gjorts för att tillgodose BB Sophias behov av lokaler och som naturligtvis påverkat kostnaderna. Även om lokalerna ägs av Sophiahemmet AB eller dess moderbolag Sophiahemmet Ideell förening, föreställer jag mig att de tar ut vad de kostar med ränta. Här kan det också vara på sin plats att nämna att Sophiahemmets ideella förening äger varumärket BB Sophia medan verksamheten bedrivs av Barnbördshuset i Praktikertjänst AB, vilket är det bolag som tecknat avtal med Sthlms läns landsting. Informationen på Praktikertjänsts webbplats ”BB Sophia är ett helägt dotterbolag till Praktikertjänst AB” är således inte korrekt.

Jag antar att den kompetens, som finns inom koncernen, tagits i anspråk när lokaler byggdes och hyresavtalet tecknades med Sophiahemmet. Därför kan det även vara av intresse att titta på vilka som sitter i styrelsen för det helägda dotterbolaget Praktikertjänst Fastigheter AB. Den består av fem ledamöter varav en är kvinna. Bland de övriga återfinns Johan Fredriksson, VD och koncernchef, Praktikertjänst AB. Han har, vad jag kan se, en strategisk position genom sin plats i detta bolag. Han torde känna till att hyreskontraktet för BB Sophia ingåtts för en längre tid än två år. Kostar det inget att lämna detta med så kort varsel eller har man annat på gång? Nästa fråga som bränner: - Hur stor del av koncernens totala omsättning utgör dessa 90 miljoner per år under två år? Det är väl rimligt att räkna med verksamhet under en längre tid än två år, innan ett bolag kan räkna hem den tunga kostnaden för de nya lokalerna och deras utrustning?

Naturligtvis är det intressant att se på allt detta ur ett jämställdhetsperspektiv. Då blir det tydligt att männen är vinnare och kvinnorna förlorare - oavsett om verksamheten drivs inom en koncern eller i landstingets egen regi. Här samspelar en sedan århundraden etablerad rangordning med det kön, som dominerar i berörda yrkesgrupper, vilket utfaller till kvinnornas nackdel. 

Om inte kvinnorna med krav på jämställdhet, som utgångspunkt, kan gå samman och använda det, som nu pågår, till sin egen fördel. Om landstinget behöver deras kompetens för att klara verksamheten, vore det väl rimligt att arbetsgivaren gick dem till mötes med ett löfte om en snabb översyn av ledningsorganisationen inom förlossningsvården?! Något som skulle kunna gynna förlossningsvården oavsett driftform.

Men självklart ställer jag mig frågan: - Är det verkligen möjligt att skapa en jämställd och hälsosam arbetsmiljö i offentligt finansierade verksamheter, där politiker med allt tarvligare metoder slåss om väljarnas röster vart fjärde år? Och där en koncern, som Praktikertjänst AB, har allt att vinna på att överge de kvinnor som skulle kunna revolutionera förlossningsvården med hjälp av en stark vårdfilosofi och chefer som insett att hemligheten med framgång i arbetet med de födande kvinnorna och deras anhöriga, ligger förborgad i de anställdas arbetsglädje och lust att göra sitt yttersta inom sitt yrke.

Det är måhända just det som utgör det största hotet mot den traditionella förlossningsvården alldeles oavsett om den drivs inom Praktikertjänst AB:s mansdominerade koncern eller i landstingets hierarkiska organisation? Det förhindras effektivt av enskilda individer och deras etablerade maktstrukturer. Hoppas innerligt att Födelsevrålet växer sig tillräckligt starka för att ge dem en match. Kommen så långt undrar jag var landstingsledningen kan ha hämtat inspiration till sitt ledarskap och tänker att det inte alls är så säkert att UGL-utbildning eller dess kopior är den ledarutbildning som lämpar sig bäst för ledare inom demokratiskt uppbyggda organisationer – även om vårdanställdas arbetsplatser ibland kan ha vissa likheter med krigszoner.

Intressant?

BB Sophia bortom räddning?

Svårt tänka mig att någon annan verksamhet inom mödra- och förlossningsvården varit utsatt för sådan smutskastning, ja, rent av förtal, i alla sorters media, som BB Sophia. Det är ingen hejd på vad de anställda tvingats stå ut med ända sedan starten i mars 2014. Främst på grund av de till vänster hemmahörande politikerna och med dem befryndade tjänstmän samt anhängare bland de anställda inom kommuner och landsting inklusive deras fackliga företrädare, främst inom LO. 

Ett parti – Vänsterpartiet – bestämde sig vid valupptakten på kursgården i Syninge under våren 2014 att göra BB Sophia till sitt slagträ i debatten om förlossningar i prival eller offentlig regi.För mig är det inte möjligt att blåögt klassa allt utfört i offentlig regi, som rakt igenom berömvärt och allt i privat regi, som enbart klandervärt och därför kände jag efter SVT Debatt den 10 april 2014 mycket starkt för att orda om saken på min blogg. Hur ska ledarskapet och arbetsmiljön kunna bli bättre, om de anställda inte har möjlighet att ”rösta med fötterna” sedan de gjort allt vad de förmått vid Arbetsplatsträffar och olika överläggningar?!

När detta blogginlägg skrevs hade jag inte sett det som Mikael Norman, chef för neonatalvården av nyfödda och för tidigt födda barn på Karolinska i Solna och Huddinge samt Danderyds sjukhus påtalat den 6 april 2014 i SvD under rubriken Slöseri med kunskap och skattepengar. Där menar han att bristen på koncernstyrning inom Stockholms läns landsting bland annat lett till att lokaler vid Karolinska i Huddinge, som stod klara 2011 och kostat närmare 75 miljoner kronor bara använts till 60 procent, ungefär 6 000 förlossningar om året. Detta samtidigt som BB Sophia tillåtits etablera sig och BB S:t Göran planerar att öppna intill S:t Görans akutsjukhus under år 2017. Praktikertj'änsts dåvarande VD försvarade sig med att att de aldrig fått något erbjudande att etablera sig vid Huddinge sjukhus. Hon säger vidare att det heller aldrig varit aktuellt, eftersom de ville satsa på norra Stockholm, som växer kraftigt, samtidigt som det kommer att bli färre förlossningsplatser på Nya Karolinska. För BB Sophia var det naturligt att söka samarbete med Sophiahemmet. Tillsammans har de kompetens och resurser att klara alla akuta komplikationer. Vid de enstaka tillfällen då de behöver det stora sjukhusets resurser räknar de med att kunna skicka patienter dit. Men onekligen stärker Normans uppgifter intrycket att sjukvårdspolitiker och anställda inom Stockholms läns landsting slits mellan sin förkärlek för stordrift och drömmen om småskalighet, åsikter om förlossningar som sjukvård eller en normalitet i kvinnors liv samt frågan om Vårdval överhuvud taget ska tillämpas för blivande mödrar. 

 

Förra året hände så det som inte fick hända: Komplikationer tillstötte vid en förlossning vid BB Sophia, vilket ledde till att mamman – en förstföderska – senare avled. Den nyblivna pappans upplevelser förmedlad via olika media, kunde exploateras av alla och envar med negativa uppfattningar om förlossningar i privat regi i allmänhet och BB Sophia i synnerhet. 

Efter Kalla Faktas program den 15 juni 2015 om spelet kring BB Sophia, visste alla belackare med säkerhet att denna sortens händelse enbart var förknippad med privata BB Sophia och således inte skulle ha kunnat inträffa vid någon annan förlossningsklinik i vårt avlånga land. Ytterst få, om ens någon, framhöll att det vore klokt att avvakta vad IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) kunde komma fram till med anledning av den Lex Maria-anmälan som BB Sophia gjort på grund av det inträffade. Ett halvår senare den 15 december 2015 kom IVO:s utlåtande. Intressant är att Dagens Medicin ser ut att vara den enda mediala aktör, som redovisar IVOs svar i en lugn och saklig ton.

”Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har nu avslutat båda ärendena och riktar kritik mot BB Sophia och ställer flera krav på kvinnans barnmorskemottagning norr om Stockholm.

BB Sophia kritiseras för att inte ha dokumenterat en riskbedömning när kvinnan skrevs in och för att allt för sent utfört en läkarbedömning. Förlossningskliniken får även kritik för att brister i kommunikation gjort att diagnostiseringen av kvinnans cirkulationskollaps fördröjdes med cirka fem minuter, skriver Ivo på sin hemsida.

Tillsynsmyndigheten riktar ingen kritik mot hur cirkulationskollapsen handlades efter att den diagnostiserats, utan skriver att det skett enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och att BB Sophias verksamhet organiserats och bedrivits på ett patientsäkert sätt. Ivo anser att barnmorskemottagningen borde ha insett att kvinnan var en riskpatient och därför initierat en läkarundersökning, vilket inte gjordes. Myndigheten konstaterar också att mottagningen inte följt landstingets riktlinjer för mödravård. Barnmorskemottagningen ska redovisa hur den kommit till rätta med bristerna till Ivo. Tillsynsmyndigheten planerar även en uppföljande tillsyn av BB Sophia under 2016.”

Således en rad olyckliga omständigheter som inte enbart kan lastas på de anställda hos BB Sophia. Att pappan är upprörd och väldigt kritisk är fullt förståeligt, men att etablerade media inte förmår besinna sitt ansvar för sans och balans i rapporteringen är något helt annat. Men, när det gäller politikerna är det länge sedan jag tappade tron på att där finns en förmåga att vara saklig och balanserad.

Nåväl, två månader efter denna storm i såväl etablerade som sociala medier, står vi nu här med många nya artiklar, vilka berättar att BB Sophia är på väg att läggas ner. Alliansens ansvariga politiker, som godkände BB Sophias etablering 2014, tvår idag sina händer och betonar att det inte är Alliansen som beslutat om nedläggningen, utan Praktikertjänst, som har sagt upp avtalet. Om jag förstått saken rätt försöker de med sakliga argument att omförhandla det. Då är väl en uppsägning rätt självklar. 

Att från mars 2014 fram till idag ha gett upphov till ungefär 17 300 000 länkar, som Googles sökmotor samlar in på 0,32 sekunder, säger en del om vad personalen vid BB Sophia – mestadels kvinnor – har att tampas med. Även om det här även finns många sköna rosor, väger det knappast upp den negativa bilden av BB Sophia – främst skapad i etablerade medier och spridd med kommentarer i olika sociala medier och nätverk. Lyckligtvis har detta inte förmått överskugga de anställdas fokus på sin allra viktigaste uppgift – att ta väl hand om alla blivande mammor, som valt att föda på BB Sophia. Ni alla är värda bragdmedaljer!

Intressant?

Valet 2014 – en hållplats på väg mot ett jämställt samhälle?

Vem kunde tro att det finns feminister som tydligt och klart ser att socialistfeminister har en blind fläck förvillande lik många sverigedemokraters – en blind fläck som leder till ett aggressivt bemötande eller rent av förföljelse av oliktänkande. Läser med stigande intresse inlägget av Helene Bergman ”Dra av det rosa täcket från Schyman och F!” i SVT Opinion. Heder åt Helene Bergman, som kämpar för demokratin med dess Åsikts- och Yttrandefrihet och som klart och tydligt ser att alla vita medelålders män inte utgör det största hotet mot jämställdheten mellan könen. Det kan rent av vara F!. De gör sitt bästa för att vilseleda kvinnor med fokus på maktlösheten, istället för att praktiskt visa hur man vinner makt och inflytande genom att vara kunnig, påläst och saklig i alla de olika sammanhang där kvinnor kan visa sig vara lika kompetenta som många män.

När Helen Bergman nämner att ”57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor” blir jag, som ser Rättssäkerheten som en viktig grundbult i vårt demokratiska samhälle, omskakad vid blotta tanken på att det kan finnas en uppenbar risk att dessa kvinnor kan ha inspirerats till sina landvinningar av den tolkning av feminismen, som F! företräder, och därför äntrat rättsväsendets bastioner på jakt efter den makt, som dessa högljudda feminister menar att de vita medelålders männen har berövat dem.

Tilltaget att förfölja en gymnasielärare, på sätt som Helene berättar om, visar att förskolan, grundskolan och gymnasieskolan kommer att vara det nya slagfältet om F! vinner framgång i höstens val. Måtte dock alla goda krafter verka för sans och balans i arbetet med jämställdheten mellan könen. Vi har alldeles tillräckligt med oresonliga konflikter runt omkring oss såväl lokalt som globalt.

Men å andra sidan är väl skolan redan ett experimentfält för det mesta – det senaste är statsbidrag till ideella läxhjälpsföreningar – se Skolverkets hemsida. Förordningen utfärdades den 20 mars 2014 och sista ansökningsdag är satt till den 5 september 2014. Onekligen ser detta ut att komma som på beställning av det globala nätverk, som etablerade sig i Sverige enligt en artikel i SvD Näringsliv i september 2012 I faktarutan sägs dock ”Organisationen tar inte emot statligt ekonomiskt stöd” och att man räknar med social vinst istället för ekonomisk. Sådana ideella läxhjälpsföreningar kan nu söka bidrag för kostnader för alla elever, som deltar i utbildning enligt skollagen (med undantag för förskolan) och uppmanas observera att skolornas huvudmän och dessa föreningar har olika ansökningshandlingar. 

Annars ska nog statsbidraget till Läxhjälpsföreningar främst ses som en komplettering till Läx-RUT, eftersom det senare stödet har visat sig vara mest utnyttjat i Danderyd, Lidingö och Täby med flera kommuner med välsituerade, medan Norrtälje, Södertälje och Botkyrka har det lägsta uttaget och tillhör de kommuner i länet med de lägsta beskattningsbara inkomsterna. Något som SvD berättade om häromdagen i artikeln Läxavdraget värt miljoner. Tidningen Skolvärlden hade redan förra hösten en mycket intressant artikel om läxhjälp.”Saknas forskning kring hur läxor ser ut” där det bland annat sägs ”För elever som behöver mycket stöd och elever som saknar stöd hemifrån kan läxorna snarare knäcka självkänslan eller ta död på motivation och lusten att lära, säger Jaana Nehez, doktorand i pedagogiskt arbete och utvecklingsledare på Skol- och fritidsförvaltningen i Helsingborg”. Lärarförbundets Pedagogiska Magasinet hade en artikel ”Läxor – för föräldrarnas, lärarnas och elevernas skull?” redan under våren 2013. 

Om skolan ska vara kompenserande det vill säga ge alla elever möjligheter till utveckling av lärintresset under de år när en människa är som mest vetgirig, då är skolans arbete med läxor av mycket stor betydelse. Alla som menar allvar med sitt engagemang för jämställdheten kan inte bara stirra sig blinda på flickors och kvinnors situation, de måste inse vikten av balans och öppna ögonen för de behov av insatser, som många pojkar behöver, för att kunna etablera en bra relation till skolan och lärandet. Intressant?

Förvriden bild av statens roll i våra sexliv.

Den 8 juli skrev advokat Elisabeth Massi Fritz i SvD Brännpunkt under rubriken Förvriden bild av fallet Assange. Där berättar hon hur hon, som försvarsadvokat, ser på saken. Där blir det tydligt att det är hennes tolkning av vad som förevarit, som ska gälla. På annat sätt kan jag inte förstå varför hon helt bortser från den risk Julian Assange löper ifall han skulle medverka vid ett förhör här i Sverige. Just där blottar hon sin syn på den i de berörda kvinnornas krets tidigare så beundrade mannen Julian Assange: Hon ser honom som den stora stygga vargen i ett par oskuldsfulla kvinnors liv. Ordningen med speciella kvinnliga åklagare i dylika mål gör att vi måste fråga oss hur de som arbetar inom rättsväsendet tänker och hur detta stämmer överens med kravet på rättssäkerhet för de berörda parterna. 

Rätt klart är att åklagaren Marianne Ny och advokaten Elisabeth Massi Fritz är så uppfyllda av sina föreställningar om kvinnor, som värnlösa offer och så illa behandlade av rättsväsendet, att det bara är med hjälp av dem själva, som rättvisa kan skipas. Genast infinner sig frågan: - Inom vilka andra rättsområden anser hon att rättssäkerheten skulle vinna på speciella kvinnliga åklagare och dito advokater?

Assanges försvarsadvokater förklarar sin syn på saken i en replik den 12 juli med rubriken Dödläget ovärdigt Sverige. När vi vet hur USA agerar mot andra, som avslöjat vad som pågår i skydd av speciella lagar kringgärdade med sekretess, är det inte särskilt svårt att räkna ut vad som skulle hända Julian Assange om USA fick honom utlämnad. När det från tid till annan framhållits att Assange förklarat sig beredd att avge sina vittnesmål på Ecuadors ambassad i London har detta ignorerats. Mest troligt av ren prestige. Det visar vidden av dessa kvinnors mission att till varje pris klämma åt en man, som inte i tid insåg att de kvinnor i Sverige, som lätt tappar huvudet inför en massmedial kändis, kan användas av svenska feminister i kampen för en lagstiftning där staten ska ges rätt att snoka i det mest intima i våra liv – vår sexualitet. 

.

Just nu handlar det om opinionsbildning för krav på en samtyckeslag. För att en man ska kunna vara på den säkra sidan torde det då krävas en tydlig överenskommelse om: 1. Förutsättningar, som måste vara uppfyllda innan ett eventuellt sexuellt umgänge kan ske; 2. Redogörelse för vad som är förbjudet under a) förspel b) den sexuella akten och c) efterspel samt 3.Skyddsåtgärder mot könssmitta och/eller oönskad graviditet.

Sedan all känslomässig berusning på detta sätt blivit bannlyst, finns här utrymme för en affärsidé, som en kreativ kodare kan ta sig an: - Vad sägs om en juste blankett i en app, som kan signeras elektroniskt? Detta är särskilt viktigt då tongivande kvinnor idag förefaller ha svårt för att skilja på Upplevd olust på grund av egna missbedömningar av den valda partnerns förmåga att motsvara förväntningarna från Sexuellt tvång eller våldtäkt. När det gäller situationer då man bäddar för ett sex, som av skilda skäl ångras i efterhand, är det väl knappast något som staten ska lägga sig i. Om det inte handlar om brott mot ingånget avtal, förstås ;-)

När jag och mina medsystrar, som var unga då i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, frigjorde oss från dåtidens syn på ”ärbara” kvinnors sexualitet och våra mödrars prägling om sex enbart för gifta kvinnor, kunde vi inte föreställa oss att vi drygt femtio år senare skulle få vara med om att kvinnor med lagens hjälp skulle kunna fly från sitt ansvar för sin del i ett spel, som lett till ett mindre lustfyllt sex. Och dessutom få andra kvinnors hjälp att måla upp bilden av sig själv som ett offer för ett patriarkalt förtryck. Något eget ansvar måste väl ändå normalt begåvade kvinnor kunna ta? Misstag på detta område skiljer sig väl inte från misstag i många andra sammanhang och något vi måste lära oss att leva med?! Men, det finns inte på kartan, när dessa numera högljudda kvinnor ”pratar om det”.

I samband med att rättssaken mot Julian Assange drogs igång, inledde kulturjournalisten Johanna Koljonen en medial aktivitet, som taggades #prataomdet och utlöste en ström av vittnesmål till en samlingsvolym, där den, som orkade, fick sig en lektion i ett ämne, som det tidigare inte pratats högt om, och Johanna Koljonen fick Stora Journalistpriset. Hennes artikel i DN Kultur är välgörande öppen i alla detaljer, men hur jag än vänder och vrider på orden i hennes berättelse, kan jag bara se bilden av en kvinnas obearbetade upplevelse med brist på insikt om sitt eget ansvar. Något som sedan bara råkar poppa upp i samband med rättssaken mot Assange. Bortträngda minnen eller ej, det är ändå svårt att förstå, varför hon inte kan se, det jag och andra ser, att hon hade sin del i det som skedde och måste stå för det?! Inte ta det som en förevändning att rida till storms mot Julian Assange.

Denna rättssak och kravet på en samtyckeslag är sannerligen en förvriden bild av vad som kan anses vara statens angelägenhet i det sexuella spelet människor emellan. När jag tagit del av hur de partipolitiska vindarna blåst kring sexualbrottslagstiftningen under det senaste tio åren går det inte längre blunda för att det behövs en översyn av sexualbrottslagen med en jämställd syn på kvinnor och män och ett robust skydd för rättssäkerheten för alla inblandade parter. Mp:s Peter Eriksson har i alla fall noterat "...överfallsvåldtäkter är inte det vanliga och dominerande typfallet som kommer in till polisen. Det handlar idag mer om sexbrott mellan personer som redan tidigare är kända för varandra”. Det borde stämma till eftertanke. Men vad jag förstår tar detta sin tid. Aktuellt för tillfället är att i morgon onsdag med egna ögon och öron bevittna inledningen till skådespelet kring Julian Assange, som kan gå in i en mer konstruktiv fas. Torde inte vara ensam om att intressera mig för den saken.

Individens ansvar kontra Statens.

Inför våra ögon har medias bevakning av årets event i Almedalen varit till fördel för dem som förklarar allt ont med de samhälleliga strukturernas inflytande. Minsta lilla knyst om att individer därmed tillåts fly från det egna personliga ansvaret för det som sker, ses som ett utslag av nyliberalism. Nya svenskar, som inte vill sjunga den på vänsterkanten gängse melodin får finna sig i att ses som förrädare av sin grupps intressen. Det vittnar bland andra Halif Balif (M) om.

Inom det område, som är vårt mest intima och privata – vår sexualitet – kämpar nu Facebookgruppen #fattanu för att människor ska uttrycka sin mening genom att bland annat avsäga sig rätten att utsätta medmänniskor för allt från våldtäkt till förförelse. Den rätten finns inte inskriven i någon lagbok. Bakom detta initiativ döljer sig några aktivisters perversa lust att bestämma att allt sexuellt umgänge måste föregås av en juridisk hållbar överenskommelse, vilket kravet på den s k samtyckeslagen förutsätter. När jag ser mina Facebookvänner hänga på, blir jag djupt nedstämd. Detta naturligtvis mot bakgrund av att jag ser att jag själv och många andra skulle gå miste om den förförelsens magi, som ligger i det oväntade intima mötet, ifall vi skulle behöva förhandla och skriva ett kontrakt först.

Bland alla Fatta.nus avsägelser finns bland annat denna ”Jag avsäger mig rätten att ha sex med någon som sover för att jag vid ett tidigare tillfälle fått tillåtelse att smeka personen när hen sov ” och jag konstaterar att den som myntat detta måste ha en urusel föreställningsförmåga om var gränsen bör gå mellan individers och statens ansvar för det som sker i det sexuella spelet människor emellan. Men, när vi känner till att rättssaken mot Julian Assange bland annat rymmer en anklagelse om just detta, då blir den formuleringen begriplig. Just nu är häktningsfrågan i fallet Julian Assange aktuell för prövning. SvD skriver Fallet Assange kan inte dras ut i det oändliga.

Feministernas framfart med krav på statliga ingripanden inom en rad olika områden, har gett mig huvudbry – vad händer i ett samhälle där vuxna individer inte behöver ta ett eget ansvar, när de utsätter sig för situationer, som kan leda till oönskade konsekvenser? Vad händer med individer, när samhället förutsätter att kvinnor inte är kapabla att undvika situationer där de riskerar att råka illa ut? För det kan väl inte vara så att vänstersidan överlåter allt som gör oss till ansvarstagande individer åt partier på högerkanten? I så fall måste väljarna till vänster ta sig en rejäl funderare – är detta en utveckling som de vill vara en del av. Civilkurage kommer som bekant inte ur tomma intet.

Många talar om konfliktytan höger vs vänster medan jag tycker mig se att det handlar om en gränsdragning mellan individens och statens ansvar när konflikter uppstår människor emellan. Något som livet är fyllt av. De bekännande feministerna är inne på samma linje, som många andra ivrare för renlevnad älskar – de kräver att alla ska avstå från ett icke avtalsbundet sex främst av medkänsla med dem, som inte klarar av att undvika situationer där de utsätter sig för risker eller inte kan freda sig i problematiska lägen. I förlängningen ska väl den, som nyttjar alkohol, avstå detta bruk av solidaritet med den som inte kan avhålla sig från missbruk o s v. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket är ett gammalt ordstäv, som de bekännande feministerna borde fundera på innebörden av.

Jag tillhör inte de bekännande feministerna utan kämpar för Jämställdhet och Mänskliga rättigheter på mitt sätt. Detta sagt då jag tidigare blivit beskylld för att vara antifeminist eller Misogyn när jag inte delat de vänsterorienterade feministernas åsikter. Ska villigt erkänna att jag en längre tid har haft problem med politiska diskussioner där man måste vara antingen höger eller vänster. Därför blev jag upprymd när jag läste Christian Engströms och Emma Opassandes blogginlägg om ytterligare en dimension Frihetlig – Auktoritär eller Frihet – Kontroll. Testade politicalcompass.org och fick ett kvitto, som jag gillade – Rejält Frihetlig och något till Vänster.

Ett annat glädjeämne denna dag var nyheten att Hax efter åren som assistent i Bryssel kommer att verka från plattformen 5July.org, som tagit på sig uppgiften att skydda den virtuella miljön och Internets ekologi med utgångspunkt från artikel 19 i FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna. På deras webbplats har jag tagit del av deras manifest innehållande bland annat artikel 19:s lydelse "Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet; Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och oberoende av gränser." samt hänvisningen till den "resolution om främjande, skydd och åtnjutande av mänskliga rättigheter på Internet" som FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutade om den 5 juli 2012. Då undertecknade 71 medlemsländer en text som "bekräftar att samma rättigheter som människor har offline också måste skyddas på nätet, särskilt yttrandefriheten, som är tillämplig oberoende av territoriella gränser och genom alla medier av ens val, i enlighet med artiklarna 19 i allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter; ". När jag tar del av de senaste rapporterna om NSA:s övervakning känns det gott att veta att Hax och många, många andra kämpar vidare för att freda våra mänskliga rättigheter även på nätet. Intressant?

Fittor i stim – ogillar att bli ifrågasatta.

I går kväll sändes första delen av Belinda Olssons Fittstim – min kamp, men redan vid 12-tiden samma dag skrev Sofia Mirjamsdotter sin ledare i Sundsvalls Tidning och hon var inte nådig i sin kritik. I trailern inför säsongsstarten av programmet Debatt, som sändes direkt efter Belinda Olssons inledande odysse på temat ”Har feminismen spårat ur?” utlovar programledaren Kristina Hedberg att den här kvällen kan Debatt spåra ur. SvD:s Brännpunkt Direkt med Carina Stenson hänger på och erbjuder sina läsare möjligheten att redan nu komma med synpunkter under rubriken Vad behöver svenska kvinnor kämpa för? Detta inför fredagens chat med start kl 10. På SVT:s debattsida är debatten redan i full gång efter ett inledande inlägg av Malin Melin Utmärkt att SVT ifrågasätter feminismen. Gillar hennes slutkläm ”TV-programmet ikväll visar nyanserat att kampen för jämställdhet har många parallella vägar att välja bland, och flera stigar finns att trampa. Vi blir alla vinnare i ett jämställt samhälle. Alla behövs, häng på, på ert sätt.” 

Men jag gör mig inga föreställningar om en saklig diskussion, varken på SVT:s eller något annat medias debattsida. Den som är för jämställdhet, men värjer sig mot de bekännande feministernas trosvissa utsagor, måste idag finna sig i att betecknas som antifeminist eller ännu mer dräpande - misogynist. Av tidigare försök till diskussion på SVT Debatt vet jag att det räcker med att inte vilja bekänna sig till feminismen för att mötas av de militanta feministernas högtravande tillmälen, medan de själva ojjar sig över näthat. Vad de skulle benämna sitt eget beteende är skrivet i stjärnorna, då de ser ut att vara helt omedvetna om hur de själva triggar igång sina meningsmotståndares sämsta sidor. Jag har verkligen full förståelse för om förre jämställdhetsministern Nyamko Sabuni såg sin tid som alltför dyrbar för att stångas med alla missnöjda feminister. Nu sitter där i hennes ställe Maria Arnholm - en äkta feminist.

Genom att gå tillbaka ända till Aristoteles dagar backar feministerna upp sin kamp mot diskriminering på grund av kön och ser könet som överordnad alla andra grunder för diskriminering. Vad jag kan se tillåts könet stå i vägen för den nödvändiga personliga utvecklingen. Där krävs modet att plocka fram en sannare bild av sig själv för att kunna ge sig själv och de resurser man bär inom sig en ärlig chans till utveckling inom såväl arbets- som samhällsliv. Samtidigt måste både kvinnor och män klara av familjelivet och att skapa utrymme för egen tid. Men, den personliga utvecklingen försummas till förmån för beteendet att gå runt på samma fläck och gräva sig allt djupare ner i sina föreställningar om män och deras skuld till att kvinnor i olika sammanhang väljer att följa minsta motståndets lag. Det är bra att ha kunskap om hur det var förr i tiden, men frågan är om det är riktigt sjysst att luta sig mot historien för att kunna göra det enkelt för sig och peka ut männen som främsta – för att inte säga enda – orsak till löneorättvisor och alla andra förhållanden, där kvinnor upplever sig vara förfördelade.

I kvällens debatt var det direkt pinsamt att höra Ebba Witt-Brattströms reaktion på en meddebattörs åsikt om vikten av att kvinnor inser att de själva aktivt måste ta ett ansvar för nödvändiga förändringar i sin livssituation. 

Att det finns flera sidor av myntet, visar inte minst Linda Skugge i sin artikel i Expressen Kultur – en osminkad återblick till tiden då det begav sig. Mest griper det mig, när Linda Skugge skriver att hon har tappat humorn, glädjen, hoppet, självförtroendet. Jag kan bara hoppas att hon har någon i sin omgivning, som kan stödja henne medan hon letar efter det hon tappat, eftersom det är livsviktigt. För ingen annan kan göra det åt henne.

Gör sedan en liten runda och ser Catia Hultquist i DN Kultur undra om det inte är SVT som spårat ur; BT:s Ledarbloggen skriva Belinda Olsson vågade problematisera; Sanna Rayman i SvD:s Ledarblogg Bröst, splittring och promenader; och sist men inte minst Aftonbladets Daniel Swedin som tycker att Belinda i sin kamp missar viktiga bitar samtidigt som han gör det enkelt för sig genom att skylla löneorättvisorna på nuvarande regering. Han borde känna till förutsättningarna för löneförhandlingarna och varför det är hart när omöjligt att göra något åt löneorättvisor mellan kvinno- och mansdominerade fackförbund. Socialdemokraterna - ett politiskt parti skapat av LO - gjorde inte speciellt mycket för att komma tillrätta med detta. Varför skulle vi kunna kräva mer av Alliansen?

Intressant?

När, var och hur ser vi makthavare redovisa sitt ansvar?

Har noterat att EU-nämnden sammanträder Onsdagen den 8 juni kl. 13.00 (Obs! Dag och tid) för Information och samråd inför dels rådets möte (Rättsliga och inrikes frågor) den 9–10 juni, dels rådets möte (Transport, telekommunikation och energi) den 10 juni. Något jag fick klart för mig sedan jag grottat ner mig i bl a betydelsen av PNR-avtalet, vilket innebär utbyte av flygbolagens olika kunddata mellan EU och USA, utan några begränsningar eller garantier för skydd mot missbruk av dessa. Lustigt nog försvann noteringen från den länk till pressmeddelandet som jag först fann. Men skam den som ger sig. Genom att gå till EU-nämndens sammanträdesplan scrollande jag mig fram till texten som jag klistrat in här ovan. Låt vara preliminär, men dock bättre än inget.

Sedan jag postat mitt tidigare inlägg upptäckte jag att Christian Engström uppmärksammat författare Lars Gustafssons inlägg i Expressen där Lars, efter att ha läst Hans Magnus Enzensbergers nyligen utkomna essä om sakernas tillstånd i EU:s beslutsapparat, ställer viktiga frågor och därmed blottlägger bristerna. ”Om vi får tro Enzensberger består haken i att denna kostnadsslukande och expansiva jätteorganisation förefaller representera ett postdemokratiskt tillstånd. Hur ställs dessa byråkrater till svars? Hur ansvarar dessa aldrig valda kommissionärer inför medlemsstaternas skattebetalare?” När det gäller Lars Gustafssons avslutande frågor ber Christian om hjälp att finna kloka svar. Jag tolkar det som att vår MEP Engström är beredd att göra en insats.

Så en sväng bland mina bloggvänner: Magnihasa skriver intressant om Tweetmaskinen med sin hashtagg ib20; Opassande funderar kring detta med oförmågan att debattera; Lars-Erick bearbetar sina tankar och känslor kring statschefen beteende; Knapsu skriver om ett sjukt girigt STIM; Jocke puffar för kommande attraktion i Almedalen; Beelzebjörn funderar kring medias rapportering i allmänhet och från Spanien i synnerhet; Gubben vid Rämen rapporterar med glimten i ögat om effekterna av medias rapportering om ask-molnens utbredning; Mike uppmärksammar bristen på jämställdhet hos fogden; Mymlan bidrar med hågkomster från barndomen – en tid då jag lärde mig de flesta sånger i Sions toner eftersom vår pappa i sin ungdom varit ett kringresande vittne; Tysta tankar om effekter av Skollyftet och Lärarlegitimation – återtåget; samt sist men inte minst Anna Troberg, som på goda grunder vill sluta fred med makthavarna.

Anna är optimist – jag tror dock att politikerna blivit alla dessa tänkta farors fjättrade fångar, utan tanke på vad som händer med dem själva och oss när de hela tiden eskalerar övervakningen av oss. De kan varken se nödvändigheten eller möjligheten till reträtt. Vi får allt fortsätta vår mission med upplysning om statens övervakningsiver, vilket jag ser som en del av den folkbildning som ABF, Vuxenskolan, Medborgarskolan och andra studieförbund inte verkar inse behovet av. Avrundar med Johan Linanders reflektion kring polisers läckor och hans egen reaktion m a a misstänkt läcka från någon i KU.

Intressant.

Egennyttan starkare kraft än allmännyttan.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men jag har svårt att vara något annat än beklämd sedan jag läst artikeln i Expressen Stjärnor i bråk om 27 miljoner i gårdagens papperstidning, som jag dock inte hittar på nätet. Här berättas om det stormiga årsmötet i Sami, artistelitens intresseförening. Tidigare VD misstänks ha gjort både vidlyftiga affärer med artisternas pengar, men också försett sig för egen del. Jag är inte förvånad. Ser att Expressen skrev om VD:ns agerande redan i oktober 2007. Aktiva i en verksamhet som helgonförklarats i decennier och vunnit Justitieutskottets gehör för sina anspråk på att få avgiftsbelägga folket in absurdum, tror sig helt säkert stå över all kritik. Man har klarat sig länge genom att göra The Pirate Bay och fildelande ungdomar till syndabockar samtidigt som den klagolåten gått in i riksdagens politiker som Guds ord i en tok. Ekonomen och författaren Karl Erik Pettersson är bara en av många som sedan 2005 talat för döva öron när det gäller upphovsrättsmonopolets skadeverkningar. För en tid sedan blev Sweden Rock stämd av Stim eftersom man inte är beredd att betala de belopp som Stim kräver. Rätt egendomligt att Stim kan göra anspråk på avgifter eftersom de band som medverkar betalas av arrangören. De flesta framför väl material de producerat själva?

Helt klart har Sami och Stim inte behövt anstränga sig varken för att förvalta sitt uppdrag på ett anständigt sätt eller att skaffa sig insikt om folkets behov av kopiering för kunna utveckla sina kulturella behov i den digitala eran. Lika viktigt idag som tidigare, då det krävdes mer av manuellt arbete för att kunna dela med sig och interagera i förhållande till olika företeelser. Något omistligt för oss alla, då det är en viktig förutsättning för vår sociala, känslomässiga, kulturella och kunskapsmässiga utveckling. Musikerna i Samis styrelse har, vad jag kan förstå, förts bakom ljuset. Jag vet t ex att Janne Schaffer inte är någon girig typ. Under 1970-talet ställde han upp vid veckolånga kurser för ungdomar, till ett arvode, som han hade kunnat dra in på ett enda gig.

Jag har full förståelse för att de mest hängivna försvararna av fildelning startat Missionerande Kopimistsamfundet. Även om man idag inte uppfyller Kammarkollegiets krav för att bli erkänt som ett religiöst samfund, måste initiativet ses som en lovvärd handling för att lyfta fram missionerandets betydelse för att sprida kunskapen om kopieringens betydelse för den biologiska, sociala och skapande människan. Den som tänker efter inser att utbyte av kreativt gods är en helt avgörande ingrediens i människans liv och utveckling, Jag är rätt övertygad om att dessa kreativa unga människor kommer att finna en modern form för såväl budskapet som samfundet. Noterar att bloggen Röda anteckningar gjort sig besvär att analysera samfundets hemsida samt gett exempel på vad som kan krävas för ett erkännande.

Alla åtgärder för att ifrågasätta dessa organisationers framfart måste uppmärksammas. Till Sami och Stim kan vi lägga många andra aktörer bl a Copyswede som fördelar de avgifter som läggs på lagringsmedia, även om vi inte lagrar annat än eget material eller använder ett USB-minne för att flytta material. Därför gillar jag Göran Widhams initiativ till en hårddiskhamstrardag. Det är uppenbart att vi bara har röst som kunder – om ens då. Göran återger en intressant dialog om privatkopieringsersättningen, som jag gärna sprider. Han har för övrigt meddelat ”Eftersom branschen och Copyswede inte kan komma överens är införandet av avgift på USB-minnen och externa hårddiskar framflyttat till den 1 september. Därför flyttar vi fram evenemanget till den 31 augusti.” Det betyder tid att spara för ett större inköp. Men för säkerhets skull köper jag nog en del redan i slutet av maj.

På en annan kant verkar Netopias Per Strömbäck och Förläggarföreningens Kristina Ahlinder. Får en känsla av att tanksen rullar ut i ett nytt fältslag mot fildelare. Njuter när jag läser hur Opassande klär av upphovsrättsindustrins egenintresse under rubriken Mer vill ha mer. Christian Engström återger Blogges pedagogiska inlägg om hur man tjänar pengar på att sälja digitala produkter på nätet. Andra som skriver på temat är Anna Troberg, Anders S Lindbäck, Frekar06, och Anarkokapitalist. Avrundar med Magnihasa som reflekterat kring eventuella följder av bataljen mellan Pär Ström och Gudrun Schyman med flera feminister. Pär kämpar för en reell jämställdhet mellan könen och är långt ifrån ensam om att ifrågasätta feministernas självpåtagna tolkningsföreträde.

Intressant.

Könstillhörighet förklarar det mesta?

SvD:s Sanna Rayman skriver att varken Linna eller Super-DO varit en höjdare. DN och Expressen rapporterar också. Själv undrar jag vilken roll som just feministernas och genusvetarnas attityder tillåtits spela i motsättningarna inom organisationen. Att likställa diskriminering på grund av kön med andra diskrimineringsgrunder gör ingen ostraffat. Trots att feminister under mer sansade samtal tvingas medge att flera faktorer samverkar när individer diskrimineras. Den insikten går under begreppet intersektionalitet och forskare har visat att det finns ett samspel mellan flera faktorer som kön, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder, när en individ utsätts för andras diskriminering.

Utan att känna till de verkliga skälen till regeringens omplacering av DO:s Katri Linna, måste jag erkänna att jag inte är det minsta förvånad. När JämO togs bort och den verksamheten inrangerades under DO:s hatt utifrån ett intersektionellt perspektiv, då bäddades för den situation som vi nu ser resultatet av. Hur kunde regeringen tro att de genuspräglade svenska feministerna skulle acceptera att diskriminering på grund av kön skulle kunna likställas med diskriminering på andra grunder? Även om insikten om värdet av ett intersektionellt perspektiv växer, biter sig feministerna fast vid att diskriminering på grund av kön är något överordnat allt annat. Det synsättet är så cementerat i det svenska samhället att Katri Linna ställdes inför en omöjlig uppgift. Kan bara hoppas att forskare intresserade av det intersektionella perspektivet tar chansen att syna motsättningarna inom DO för att klargöra vad som handlar om ovilja från jämställdhetsfixerade politikers och medarbetares sida och vad som kan tillskrivas brister i ledarskapskompetensen.

Synar man detta med ledarskapskompetens närmare upptäcker man rätt snart att även synen på den färdigheten genomgått en förändring, som behöver lyftas fram i ljuset, då det också kan förklara en del. Här bidrar Ylva Hasselberg, docent i ekonomisk historia samt föreståndare för Centrum för teknik- och vetenskapsstudier vid Uppsala universitet och Niklas Stenlås, fil. dr. i historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier med forskning som utgör underlag för essän: Professionernas uttåg ur Kunskapssamhället publicerad i Vetenskapsrådets Tvärsnitt nr 4. När jag som bäst behövde det, delade Shirin Ahlbäck med sig en länk till denna essä på Facebook – en lycklig slump eller synkronisitet? Hur som helst ett stort tack!

Min kvalificerade gissning är att feministernas tolkningsföreträde på intersektionalitetens bekostnad i kombination med motsättningar hos både politiker och medarbetare när det gäller synen på ledarskapskompetens, ledde till ett ohållbar situation. När normalt hyggliga människor uppför sig illa mot varandra på en arbetsplats är det oftast en rad faktorer som samverkar. Ja, där också ;-). Vad hjälper Arbetsmiljölagens goda intentioner när det är både si och så med dess efterlevnad. Att Katri Linnna omplacerats är bara början på den arbetsplatsens stora utmaning – vem kan leda en myndighet med en intersektionell syn på diskriminering i konflikt med genusfixerade feminister bland politiker och medarbetare?

Efter dessa funderingar kring en dagsaktuell konflikt, som vi inte vet särskilt mycket om, till en annan motsättning, som har sin grund i olika syn på internets roll i våra liv. Noterar att IT-minister Anna-Karin Hatt bjuder in branschen för samtal om Sveriges digitala agenda, vilket Computer Sweden skriver om. Undrar om hon tänker använda tekniken för att låta flera vara med på ett hörn? Eller om hon har en dold agenda som ska kommuniceras ut för att öka branschens förståelse för statens behov av övervakning och kontroll av internet? Därtill kommer att vi måste fråga oss var branschens aktörer egentligen står när det gäller nätneutralitet och upphovsrättsindustrins krav på att ISP:arna ska ta ansvar för innehållet i kablarna? Avrundar med Anna Trobergs inlägg som bådar gott för Piratpartiets framtid. I kampen om internets frihet och öppenhet måste vi bli många, många flera.

Intressant.

Ordkrig rasar på många håll och kanter

Först ett stort tack till Sanna Rayman hos SvD som klarar att se på spinnet kring Wikileaks och dess grundare Julian Assange på ett klarögt sätt. Det vanligaste är annars att en majoritet av kvinnor inom såväl gammelmedia som sociala medier gått i taket sedan en del män i bloggosfären, som reagerat på Åklagarmyndighetens klantighet eller misstänker att Julian Assange lockats av en skickligt gillrad honungsfälla, gått ut med information om vad framförallt den ena kvinnan lämnat i form av elektroniska spår, vilka knappast talar för att hon skulle ha blivit våldtagen. Oerhört trist att dessa män så starkt misstror åklagaren i målet, vilken är den som ska se till att förundersökningen blir så fullödig som möjligt. Rättvisa ska inte skipas av någon annan än en domstol med den rättssäkra ordning som Sverige tidigare har haft som ledstjärna. Juridikbloggen bjuder på en lektion.

De män och kvinnor, som tror att Assange utsatts för en komplott, har uppenbarligen svårt att ta in att Wikileaks fiender, tack vare Julian Assanges svårigheter att hålla på sig, fick en chans, som de naturligtvis utnyttjar. Korkade vore de annars. Julian Assange klantade till det för sig själv och sin organisation helt enkelt. Att en del män inte kan se detta grundar sig på att de retar sig på feminister i allmänhet och genuspredikanter i synnerhet, varför Åklagarmyndighetens organisation med en särskild enhet i Göteborg för våldtäktsmål blivit sinnebilden för radikalfeministernas övertagande även av rättsväsendet. Att kvinnornas advokat tidigare varit landets JÄMO gör sikten ännu sämre hos dessa män. Å andra sidan ser jag hur Dagens Arena samlar de röda feministerna till gemensam aktion eftersom kvinnornas rätt att anmäla vad de upplever som en våldtäkt är en stor SAK i saken. Dessutom vill Dagens Arenas skribent ha igång en diskussion om otidigheterna i kommentarstrådarna hos de feminister som skriver om saken.

Om det i samband med denna batalj skrivs lagar om att anonymiteten på nätet ska åtgärdas, då tycker jag att alla de grabbar och grabbiga män, som inte klarar en saklig diskussion i brännbara frågor, ska se sig själva i spegeln och medge att de har stor skuld i det. Samtidigt anser jag att en del kvinnor borde ta av sig genusglasögonen och fundera över på vilket sätt de själva bidrar till de motsättningar som råder. När ikonen Naomi Klein twittrade ”Rape is being used in the #Assange prosecution in the same way that women's freedom was used to invade Afghanistan. Wake up! #wikilieaks” då kände jag att the bottom is nådd. Kvinnornas advokat reagerar naturligtvis med all rätt skarpt på att kvinnorna hängs ut på nätet så som nu sker. Rättvisa ska skipas i domstol!

Förutom ett informationskrig pågår alltså ett könskrig och som i alla andra krig är krigets första offer Sanningen. Wikileaks visar inte sanningen, skriver chefredaktör Reidar Carlsson i Norrtelje Tidning. Helt klart inte Sanningen, men vare sig Reidar Carlsson vill det eller inte, så visar de läckta dokumenten delar av sanningen. Något som gör att jag och andra lättare kan tolka hur landet ligger. Konspirationsteorier växer ur vetskapen att makten gör allt för att dölja sina förehavanden. Förspelet till beslutet om FRA-lagklustret visar att både riksdagen och svenska folket blev lurade, vilket jag skrev om igår. Genom att lägga ihop information som läckts med information tillgängligt på annat håll, behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att ledande politiker dragit svenska folket vid näsan genom att delvis ljuga och förtiga sanningen. Det har gjort mig rosenrasande. Och jag är inte ensam - Marcus ombord på Livbåten.

I informationskriget har nätaktivisterna inom Anonymous bytt strategi. Istället för dos-attacker d v s överbelastning som leder till ”denial of service” (dos) hos olika webbsidor går nu en uppmaning runt världen om att hämta dokument hos Wikileaks och dra egna slutsatser samt sprida detta med källan till andra på nätet. Dessutom man vi se att medan Wikileaks jagas förbereds en ny möjlighet för läckage – Open Leaks, som drar igång i nästa vecka. Copyriot berättar mer om detta. Den nyheten sprids även av gammelmedia som här Expressen, Dagens Nyheter och SvD.

Det är som Pär Ström skriver i sitt debattinlägg i SvD: ”Att krossa Wikileaks blir som när hjälten i sagan hugger huvudet av en hydra och tio nya genast växer fram”. Det kan behövas eftersom Julian Assange nu också misstänkliggörs genom sitt samarbete med den svenske journalisten Johannes Wahlström. Här går en ny konfliktdimension i dagen Judar vs Antisemiter och jag undrar: - Måste jag välja sida eller kan jag få tycka att sanningen kommit i kläm mellan människor som gör anspråk på tolkningsföreträdet vad gäller Sanningen både när det gäller Kvinnor vs Män och Judar vs Antisemiter? Rick Falkvinge drar historiska paralleller. Motviktigt ser också det kontraproduktiva även om han som jag förstår frustrationen som pyser litet varstans.

Den som vill ägna sin kraft mera åt att kolla Wikileaks material kan ha hjälp av att den en norsk tidning gör hela Wikileaks material tillgängligt vilket TT förmedlat till bl a Expressen. Sedan måste jag – apropå detta om konspirationsteorier – få bjuda på Wireds berättelse om en DNS-leverantör i Kanada (DNS står för Domain Name System), som tidigare på felaktiga grunder drabbades av en dos-attack från USA:s vänner, nu erbjuder Wikileaks två domännamn. Handlar det om att ge USA en möjlighet att lära känna fienden eller har den tidigare attacken gjort att företaget valt sida? Såna konspiratoriska tankar kan ligga bakom mitt sätt att söka mig fram till en sannare kunskap om det som vi kallar verklighet. Själv vill jag nog mera se det som kritiskt tänkande.

För övrigt tänker jag inte köpa någon julskinka i år. Jag bestämde mig för det sedan jag läst om myndigheternas hantering av de hemskheter som Djurrättsalliansen avslöjat. Om opinionsbildning ska fungera som ett mer verksamt vapen än att bränna Scans bilar, kan vi – som gillar skinka – inte längre blunda för det som sker hos grisuppfödarna. Det är naturligtvis synd om en bojkott drabbar även de medlemmar i Sveriges Djurbönder som sköter sig, men utan kundernas reaktion sker inte en välbehövlig självsanering.

Intressant.

PS. I dagens anledning: Lars-Erick som uppmärksammar oss på vad mottagaren av Fredspriset säger om internet. DS