Könstillhörighet förklarar det mesta?

SvD:s Sanna Rayman skriver att varken Linna eller Super-DO varit en höjdare. DN och Expressen rapporterar också. Själv undrar jag vilken roll som just feministernas och genusvetarnas attityder tillåtits spela i motsättningarna inom organisationen. Att likställa diskriminering på grund av kön med andra diskrimineringsgrunder gör ingen ostraffat. Trots att feminister under mer sansade samtal tvingas medge att flera faktorer samverkar när individer diskrimineras. Den insikten går under begreppet intersektionalitet och forskare har visat att det finns ett samspel mellan flera faktorer som kön, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder, när en individ utsätts för andras diskriminering.

Utan att känna till de verkliga skälen till regeringens omplacering av DO:s Katri Linna, måste jag erkänna att jag inte är det minsta förvånad. När JämO togs bort och den verksamheten inrangerades under DO:s hatt utifrån ett intersektionellt perspektiv, då bäddades för den situation som vi nu ser resultatet av. Hur kunde regeringen tro att de genuspräglade svenska feministerna skulle acceptera att diskriminering på grund av kön skulle kunna likställas med diskriminering på andra grunder? Även om insikten om värdet av ett intersektionellt perspektiv växer, biter sig feministerna fast vid att diskriminering på grund av kön är något överordnat allt annat. Det synsättet är så cementerat i det svenska samhället att Katri Linna ställdes inför en omöjlig uppgift. Kan bara hoppas att forskare intresserade av det intersektionella perspektivet tar chansen att syna motsättningarna inom DO för att klargöra vad som handlar om ovilja från jämställdhetsfixerade politikers och medarbetares sida och vad som kan tillskrivas brister i ledarskapskompetensen.

Synar man detta med ledarskapskompetens närmare upptäcker man rätt snart att även synen på den färdigheten genomgått en förändring, som behöver lyftas fram i ljuset, då det också kan förklara en del. Här bidrar Ylva Hasselberg, docent i ekonomisk historia samt föreståndare för Centrum för teknik- och vetenskapsstudier vid Uppsala universitet och Niklas Stenlås, fil. dr. i historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier med forskning som utgör underlag för essän: Professionernas uttåg ur Kunskapssamhället publicerad i Vetenskapsrådets Tvärsnitt nr 4. När jag som bäst behövde det, delade Shirin Ahlbäck med sig en länk till denna essä på Facebook – en lycklig slump eller synkronisitet? Hur som helst ett stort tack!

Min kvalificerade gissning är att feministernas tolkningsföreträde på intersektionalitetens bekostnad i kombination med motsättningar hos både politiker och medarbetare när det gäller synen på ledarskapskompetens, ledde till ett ohållbar situation. När normalt hyggliga människor uppför sig illa mot varandra på en arbetsplats är det oftast en rad faktorer som samverkar. Ja, där också ;-). Vad hjälper Arbetsmiljölagens goda intentioner när det är både si och så med dess efterlevnad. Att Katri Linnna omplacerats är bara början på den arbetsplatsens stora utmaning – vem kan leda en myndighet med en intersektionell syn på diskriminering i konflikt med genusfixerade feminister bland politiker och medarbetare?

Efter dessa funderingar kring en dagsaktuell konflikt, som vi inte vet särskilt mycket om, till en annan motsättning, som har sin grund i olika syn på internets roll i våra liv. Noterar att IT-minister Anna-Karin Hatt bjuder in branschen för samtal om Sveriges digitala agenda, vilket Computer Sweden skriver om. Undrar om hon tänker använda tekniken för att låta flera vara med på ett hörn? Eller om hon har en dold agenda som ska kommuniceras ut för att öka branschens förståelse för statens behov av övervakning och kontroll av internet? Därtill kommer att vi måste fråga oss var branschens aktörer egentligen står när det gäller nätneutralitet och upphovsrättsindustrins krav på att ISP:arna ska ta ansvar för innehållet i kablarna? Avrundar med Anna Trobergs inlägg som bådar gott för Piratpartiets framtid. I kampen om internets frihet och öppenhet måste vi bli många, många flera.

Intressant.

Allt i tillvaron strävar efter jämvikt.

Det gäller så olika storheter som USA:s spioneri riktad mot individer i Sverige och snacket om Kungaboken, vilka har det gemensamt att något har gått till överdrift och lett till en obalans. Insikten att allt strävar efter jämvikt slog mig när jag läste John Chrispinssons inlägg på SvD Brännpunkt. Chrispinsson är för kungahuset vad politiska reportrar är för Rosenbad. Nära makten har man lättare att bortse från egenheter som andra, som står längre ifrån, kan finna värda att orda om. När det sedan gäller kungaboken kan vi dessutom se alla dem som ordar utifrån sina egna olika intressen.

Redaktionschef Martin Jönsson lyfter i papperstidningen fram att att hovet delvis biter sig i svansen, när de säger sig vilja ha mera fokus på kungahusets ”förpliktelser” samtidigt som man sällan ger media möjlighet till annat än en åskådarplats bland all andra. Den man inte litar på släpper man inte inpå livet. John Chrispinsson kan väl annars ses som en av de journalister, som rätt länge arbetat för att förtjäna kungahusets förtroende och därmed har goda utsikter att komma närmre än många andra. Precis som en del politiska reportrar arbetat för att ta sig in i den politiska maktens korridorer. En av de senare har därför ett gott råd till överheten – stå över skvaller det är sånt som folket kan hålla på med. Men nog skvallras det bland många andra än vanligt folk.

I Gudmundsons rekommendation kan man se en del av Moderaternas informationspolitik – Kungen bör hålla sig för god att ... Men sedan skvallret runnit ut på tidningssidorna, tar även Lena Mellin till orda – Samröre med kriminella är det allvarliga – inte otroheten. Om detta tvistar en del, men allra tydligast blir nog författarnas ambitioner att dra i härnad mot sexköp och männens syn på unga tjejer och utnyttjandet av dem. Och nog kan vi väl vara glada att vår statschef inte har samma möjligheter som Italiens när det börjar gunga under fötterna. Har funderat en hel del på tjejernas roll. De har onekligen låtit sig utnyttjas. Men frågan är om vi hjälper dem genom att vägra inse att de medverkat i det som hänt. - Man kan inte säga att vi var lyxprostituerade eftersom vi inte fick betalt, men de bjöd på allt och förväntade sig att man skulle ställa upp.

Är det verkligen OK med en sådan blåögdhet till tjejernas försvar och att enbart lägga skuld på männen som utnyttjar den makt som pengar och samhällsställning gett dem? Kung eller ofrälse spelar mindre roll. Det handlar om män med makt, pengar och status i samhället. Eftersom kvinnor inte särskilt ofta befinner sig en sådan särställning vet vi inte vad det skulle kunna leda till om förhållandet vore det omvända. Jag ogillar när feminister i bästa välmening gör kvinnor till viljelösa våp eller ljusets riddare.

Tidigare skrev jag själv ett inlägg med bäring på yttrandefrihet och tryckfrihet. Idag är jag helt övertygad om att Kungaboken på gott och ont kommer att påverka den nya lag som just nu diskuteras. Chrispinsson summerade ”När alla dessa krafter samverkar; internet, nymoralism, kommersialism och viljan att få vara med en stund i TV, så släpper de fram en tsunami av skvaller som allt och alla, var och en har ju rätt att påstå vad som helst och bli respekterad för detta. Borde vi inte i alla fall försöka att stävja detta?” Han glömde lägga till porrmotstånd, feminism, kungafjäsk, hämdbegär och en del annat som kan leda till överdrifter. När det gäller spioneri handlar det om makthavares inbillning att en demokrati kan stabiliseras med hjälp av övervakning och kontroll, när det i själva verket handlar om ett mödosamt arbete för att vinna medborgarnas förtroende och tillit.

Nog är det rätt intressant att medan Medievärlden skriver om Förlagsjournalistik, som en utväg för etablerade medier att kringgå pressetiken och låta det skvaller, som växt under decennier, flöda ut i medias olika kanaler, då har John Chrispinsson mage att peka ut internet som en bov i sammanhanget. När ska journalister begripa att internet bara möjliggör för folket att antingen skapa ett eget Speakers Corner i cyberrymden eller att besöka mediehusens webbplatser där deras megafoner bjuder på ett utbud, som vi i sociala medier kan förhålla oss till och orda om. Annars trodde jag att även John Chrispinsson satte värde på möjligheten till interaktion med sina läsare och lyssnare och vill ogärna tro att han blivit så upphöjd att det bara är fjäsk som duger.

Internet möjliggör att snedbalanser synliggörs och att rörelser för att vinna jämvikt också blir synliga. Det innebär att alla medier på ett eller annat sätt verkar i demokratins tjänst mot olika maktfullkomliga som i arrogans tror sig kunna styra världen. Och medan jag sysselsätter mig med att sila det som sker med Kungaboken som filter, pågår en annan minst lika allvarlig debatt om den övervakning som USA sysslat med vid sidan av den övervakning som Säpo och FRA sysslar med. DN har flera artiklar, SVT hakar också på. SvD skriver Avslöjandet förvånar inte. Dennis Töllborg skräder inte orden. Piratpartiet har sänt ut ett pressmeddelande. Bloggare som skriver är Opassande, Sagor från livbåten, Hax, Kent Persson och Scaber Nestor. Lars-Erick skriver att det behövs politiker med patos och lidelse, som motvikt till det som vi nu ser.

Intressant.

För Sverige i tiden – en debatt om tryckfrihet?

Veckans snackis i medievärlden torde kungaboken vara. Redan kvällen innan boksläpp var det diskussion i Kvällsöppet med författarna och en del ”ögonvittnen” på plats samt Elisabeth Tarras-Wahlberg och en del andra som varit i mer eller mindre nära kontakt med kungahuset. Allt efter som programmet fortskred kunde man bara skaka på huvudet – vi har en kung med valspråket ”För Sverige – i tiden” och det borde rimligen betyda att kungen inte ska behöva ta ansvar för vad ”polarna” runt omkring honom ägnar sig åt. Även om man kan förstå att svartklubbsägaren Mille gärna ville sola sig i mediernas spotlights, hade han och den tidigare livvakten vett att markera – gänget kring kungen bjöd ibland på upptåg som kungen inte såg ut att vara riktigt komfortabel med. Någon av kompisarna hade en tid en stående bokning av bord varje måndag, men oftast var kungen själv inte med när det festades. Mest handlar nog boken mera om en del människors lust att på nytt få synas samt kompisgängets liv och leverne än kungens. Det var rätt magstarkt att höra Helene Wellton tala om vår statschef och göra jämförelsen med kungens liv och leverne och Kanal 5:s Kungarna av Tylösand.

Enligt Dagens Media var vi 405.000 som tittade, vilket var ett rejält lyft för TV4:s Kvällsöppet. Rätt coolt att Kungen sätter sin lit till att media ska lämna honom ifred sedan han meddelat att han inte läst, men förstått att innehållet kan ha bäring på något långt tillbaka i tiden, varför han pratat med Drottningen och att de beslutat att vända på det bladet och se framåt. Kan just undra hur många män och kvinnor det finns där ute, som inte önskar att de själva hade en livskamrat med förmåga att sätta sig över skvaller och rykten, som möjligen kan innehålla en del korn av sanning?

Det finns många olika sidor av den här saken. Själv har jag en hel rad frågor. Inte för att jag är större rojalist än många andra, utan därför att situationen gör att vi kan prata om sakens olika sidor och lära oss något av den. Inte minst gäller det alla de människor som lever i mediebranschen, men även vi som mediekonsumenter. Är det OK att vår kung med valspråket ”För Sverige – I tiden” förhåller sig till etik och moral på samma mänskliga sätt som många av de journalister, som nu avkräver honom förklaringar, eller måste han vara ofelbar och höjd över all kritik? Hur sunt är det? Kan vi läsare inse att vårt intresse för skvaller och ryktesspridning kan leda till flera liknande böcker och vilka står i så fall i tur? Har vi alla en plikt att läsa boken med genusglasögonen på? Hur kan boken påverka den framtida Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen?

Den lagstiftningen bygger på principen om frihet under ansvar och är just nu under utredning. En delrapport redovisades för ett par veckor sedan och det ska bli intressant att undersöka möjligheten att sila Kungaboken genom de olika filtren – ansvarsmodellen, verksamhetsmodellen och ändamålsmodellen. Anna Serner, Tidningsutgivarna har en intressant kommentar till det diskussionsunderlaget och tidigare pressombudsman Pär-Arne Jigenius skriver på DN Debatt att kungen saknar medborgarnas rättigheter, vilket man också kan fundera över.

Häromdagen skrev Hans Månsson, Medievärlden, artikeln Förlagsjournalistik som styr nyhetsflödet, med referens till en ledare i danska Politiken, där just detta hur redaktioner kringgår omsorgen om de egna etiska reglerna genom att citera uppgifter ur en bok. Rätt intressant med tanke på att många journalister ondgör sig över bloggosfären och dess påstådda brist på etik och moral. Sedan kan man med rätta fråga sig om boken ingår i en kampanj för republik? Den sista frågan är befogad med tanke på att republikanerna tagit väl vara på möjligheten att höras och synas i den debatt som pågår. Eller om man bara passar på om man säger så. Men det är en rottråd, som jag just nu inte tar mig tid att undersöka, även om republikanerna säljer boken till medlemmar för specialpris.

Av detta framgår att utgivningen av den här boken ger anledning till en diskussion om ambitionen att skapa en teknikneutral Yttrandefrihetsgrundlag och Tryckfrihetsförordning. Det låter sig sägas, men blir svårare att genomföra, om man inte tar hänsyn till medielandskapets mångfald och hur olika långt alla berörda har kommit i sin förståelse för detta. Medier och deras medarbetare ställer inte alltid in sina käpphästar i stallet när det tar sig an en journalistisk uppgift, som hittills satts på pränt på papper, och skribenter som publicerar sina alster digitalt är långt ifrån så samvetslösa som journalister i gammelmedia vill göra gällande. Medan jag skrivit har jag kommit fram till att Piratpartiet och alla skrivkunniga pirater måste ta tillfället i akt och yttra sig över det diskussions-underlag som presenterats.

Har bara samlat en bråkdel av det som skrivits och sagts: Svensk Damtidning; Sydsvenskan; Babelbloggen; SvD; DN, SR P4 Extra; HD; Expressen; NA; SR Dalanytt; SR Studio Ett; SR:s Kungahuset; Göteborgs-Posten; Stockholm News; Politiken, Danmark; TV2, Norge; och en rad andra utländska tidningar. Författarna presenteras också på sina håll - Här AB:s presentation av alla tre och här i NA en intervju med författaren Deanne Rauscher. SVT Kulturnyheterna har intervjuat Thomas Sjöberg.

Lars-Erick ställer frågan – Är kungen en vanlig människa? Och gör en intressant reflektion. Skärvor från skäret säger Heja Kungen!Sedan kan jag inte motstå frestelsen att retas med fullblodsfeministerna – Gubben vid Rämen. Låter sedan William von Pamp få sista ordet.

Intressant.

PS. Missa inte Oscar Swartz´ blogginlägg Du - hot eller möjlighet. DS

Kan ojuste beteende könsbestämmas?

Läser SvD:s artikel Vuxna blinda för nätmobbing och funderar en del kring efterspelet till Uppdrag gransknings program Den andra våldtäkten. Men också de likheter som finns när det gäller Justitieministern Beatrice Asks och andra genusfixerades problem att se varför hennes uttalanden skapat en så kraftig reaktion. Det gemensamma är polariseringen kring det laddade ämnet sex, där könsstereotyperna beskriver män som förövare och kvinnor som offer. Blotta tanken på att försöka problematisera denna grundmurade föreställning i kvinnornas föreställningsvärld kräver att jag övervinner min rädsla för att hamna vid en medial skampåle. All heder åt Elza Dunkels som tar itu med föreställningen att internet är boven. Tänker vi så, slipper vi rannsaka oss själva och vår barnuppfostran, påpekar hon. Men, när jag läste inlägget på hennes blogg såg jag att problematiken förenklades genom att genusglasögonen sattes på näsan och allt kunde förklaras med patriarkatets makt.

Så enögd skulle jag kunna börja undra över om det ligger i de kvinnliga generna att bära omkring och elda under skvaller i bekantskapskretsen, mot bakgrund av det som beskrevs i Uppdrag granskning. Och en del annat som leder till funderingar ifall tjejer i skydd av lagstiftningen blivit så fredade från konsekvenserna av ett ojuste sexuellt spel att alla grabbar gör klokt i att vara på sin vakt eftersom gränsen mellan frivilligt sex och våldtäkt kan vara hårfin för att inte säga gå från det ena till det andra i en efterhandskonstruktion. Något som kan försvåra eller rent av omöjliggöra anhörigas förmåga att inse att en son eller bror kan vara sexualbrottsling. Överhuvudtaget undrar jag om ojusta beteenden människor emellan kan könsbestämmas.

På SvD:s Brännpunkt skriver Rädda Barnens Sverigechef Lars Carlsson och Försäkringsbolaget If:s kommunikationschef Katarina Mohlin under rubriken Vuxna sviker unga på nätet och även här är fokus att ungdomar behöver vaktas mot den ondska som finns där ute på nätet. Detta medan jag funderar kring hur man skulle kunna använda tekniken för att stärka alla goda krafter då informations- och kommunikationstekniken naturligtvis kan användas för att motverka den okunskap och de förenklingar som är en förutsättning för att ett drev ska få näring. Medan SvD:s journalister lutar sig mot ett par kvinnliga forskare återkopplar jag till de män som jag refererade till igår - Techrisk och ”Med eller utan filter” (tacktips till MMN-o) samt Julia Skotts krönika. Intressant se att det finns politiker som inser skolans viktiga roll när det gäller den process som gör oss till hyggliga människor. Jag kan bara hoppas att en sådan IT-strategi tar fasta på både kvinnliga och manliga forskares rön, men framförallt Knight-kommissionens rön om att informationen måste vara fri i ett friskt demokratiskt samhälle.

Sett i detta ljus är det möjligt att se varför Beatrice Ask med genusglasögonen på näsan tycker sig se att vi, som reagerar på hennes uttalanden om skuld och skam med anledning av sexköpslagen, uteslutande är motståndare till lagen. Inte att det är grundbulten – detta att ses som oskyldig intill dess en domstol bevisat en människas skuld – som hotades av hennes idéer om färggranna kuvert och delgivning i hemmet. Sagor från livbåten ger oss en sammanfattning. Expressens ledare häromdagen har knölat till saken ytterligare. A-C Marteus verkar vara av den uppfattningen att inför just denna publik gör justitieministern rätt när hon tycker att sexbrottsmisstänkta ska hängas ut. Jag och många med mig menar att det är precis tvärtom – inför denna publik är det särskilt viktigt att förklara grundbultarna i lagstifningen, eftersom lusten att ta till hårdare tag är större bland dem som odlar sin enögdhet.

Opassande hjälper som vanligt till att skingra känslodimmorna, så att det blir lättare att se att livet är en ständig balansgång, där detta att ta sitt eget personliga ansvar är centralt. Konsekvenserna blir annars ett odrägligt samhälle att leva i. Svensk Myndighetskontroll lägger ihop det som förklarar varför justitieministern ligger risigt till. Jag kan inte se att det har med hennes kön att göra. Sedan kan man naturligtvis inte komma ifrån att sexköpslagen ligger som ett fördunklande filter över det hela och här gör Liberati en insats för att hjälpa oss se var de olika partipolitiska konstellationerna står. Samtidigt tar Cecilia Malmström, ny EU-kommissionär ett första steg mot censur på internet och som vanligt är det barnporren som används som murbräcka. Än en gång är det Tyskland med sina erfarenheter som sätter sig på tvären – tack och lov! Men nog vore det roligare om Sverige gick i bräschen för internet som bärare av fri information i ett friskt demokratiskt samhälle. Där har Liberati något att bita i!

Avslutningsvis litet om det senaste om FRA, som bjöd in de politiska ungdomsförbunden i fredags, vilket MiNimaliteter och Mark Klamberg, skrivit om.

Intressant.