Om rätten att fritt umgås på nätet.

Människor har i alla tider visat varandra exempel på företeelser, som man vill uttrycka en uppfattning om, utan att man därmed riskerat att bli ställd inför en domare eller krävd på ersättning för att saken/bilden/texten visats i ett sammanhang som rättighetsinnehavaren inte har föreställt sig. Tack vare internet har den sidan av livet synliggjorts och då har det blivit tydligt hur otidsenlig dagens upphovsrätt är utformad. Immateriell rätt är något helt annat än ägaderätt. Det visste de lagkloka redan på 1700- och 1800-talet då upphovsrätt blev en rättighet mera för kreatören än de företag, som köpt upp rättigheten, samtidigt som allmänintresset eller samhällsintresset också vägdes in. Men, när vi idag kan se hur de flesta politiker i riksdag och parlament försummar sitt ansvar för allmänintresset och främst går egenintressets ärenden, då har det gått käpprätt åt skogen..

Det senaste exemplet är bloggaren Genusfotografen som berättat vad som hänt honom sedan han publicerat bilder som han haft som underlag för sin analys och kritik på nätet. Självklart upprör det människor som är engagerade i diskussioner om genusperspektiv i olika sammanhang, men det borde också uppröra alla och en var, som i åsikts- och yttrandefrihetens namn vill kunna diskutera allt som intresserar dem – inte bara a f k utan även på nätet. Att riksdagen, som stiftar våra lagar, ser annorlunda på publicering om den görs på nätet, det har även drabbat journalister. Här berättar Patrik Kronqvist, Newsmill och sina erfarenheter som redaktör för studenttidningen Lundagård. Förutom goda råd till riksdagen ger han också råd till den som blir uppvaktad av den s k Bildombudsmannen. Han skriver ”På kort sikt kan riksdagen stryka de formuleringar i dagens upphovsrättslag som missgynnar digitala publiceringar. På längre sikt bör man införa en princip om fair use liknande den amerikanska som ger ett brett skydd åt exempelvis kritik och parodier”.

Ajour skriver också om saken och visar (med stöd av en bild från Facebook) att företagets reaktion inte i första hand gäller upphovsrätten utan det faktum att bilderna blivit analyserade och kritiskt granskade med koppling till det företag som använt dem i sin publika produkt. I detta företags ställe agerar den bildbyrå, som äger upphovsrätten, för att straffa den som vågat kritisera. DN.se och Aftonbladet uppmärksammar också saken. (Intressant skillnad i rapporteringen). Bloggaren Den hälsosamme ekonomisten har i detta exempel funnit ett skäl att rösta på Piratpartiet, om inte de etablerade partierna vaknar upp och visar att man bryr sig. Rätt tänkt – det finns bara ett sätt att komma framåt i denna sak. Skapa opinion för en annan tingens ordning och rösta på dem som inser att upphovsrätten måste reformeras och yttrandefriheten försvaras! Paulina Neuding i SvD jämför inställningen till yttrandefriheten i USA och Europa och visar med hänvisning till Europadomstolens domar att Europakonventionen ger ett mycket svagt skydd för rätten att tycka och tänka fritt. Att tänka fritt är stort. ”Att tänka rätt är större – och vad det innebär avgör politikerna”, konstaterar hon. Varför? Ja, de stiftar lag. Europakonventionen är inte av Gud eller någon annan högre makt utgiven.

En annan som råkat illa ut på grund av den snedvridna lagstiftningen kring upphovsrätten och politikernas särbehandling av personer, som gör saker tillgängliga på nätet, är Peter Sunde, tidigare talesperson för The Pirate Bay. Den som vill hjälpa Peter kan här skriva under ett stöd för hans begäran om nåd. En person som mer än många andra bidragit till en ökad medvetenhet om informations- och kommunikationsteknikens möjligheter borde belönas istället för att sättas i fängelse samt betala 100 miljoner kronor i skadestånd. Peter kommenterar den support han har fått de senaste dagarna. Att regeringen har problem med insikten när det gäller kreativa processer, det visar Newsmill-artikeln Skolministern slopar estetisk verksamhet i strid med forskningen, där en gymnasielärare berättar vad som hänt den tidigare programöverskridande obligatoriska kursen Estetisk verksamhet. Den har strukits!!!

Samtidigt pågår lobbyarbete och förhandlingar världen runt där företag, som köpt upp patent- och upphovsrätter vill kringgärda sina ”ägodelar” med skärpta lagar och avtal. På EU-nivå har vi handelsavtalen ACTA och CETA och här i Sverige pågår diskussioner om hur företagens upphovsrätter sätter käppar i hjulen för människors naturliga umgänge på nätet samt för folkbiblioteken. Om e-böcker på biblioteken skriver bl a Maria Sidén i LitteraturMagasinet. Att man sitter fast både här och där kan helt tillskrivas den helt otidsenliga upphovsrättslagstiftningen. MEP Christian Engström och Rick Falkvinge har formulerat ett alternativ som kan laddas ner här.

På grund av att många jounalister (mot bakgrund av sitt egenintresse ?) ser det som en viktig principsak att försvara de immateriella rättigheterna, hur de än ser ut, är det hart när omöjligt att få igång en seriös diskussion i etablerade media om orimligheterna i nuvarande lagstiftning. Samtidigt måste informationen om Creative Commons licenser finna vägar att nå ut till folket och då måste det ske genom upplysning på nätet. Twittrade en fråga om någon kände till hur CC används i skolan och fick svar från Kristina Alexanderson: - : ”I webbstjärnan hade vi ca 10000 elever som använde cc, många använde cc, och licensierade sitt innehåll. Sedan har Skolverket en guide för lärare i creative commons och den laddas ner via deras webbplats. Hur många gymnasieelever finns det totalt i landet? Någon som vet? En snabb koll i materialet och jag ser att det verkar vara utformad enbart utifrån kreatörens synvinkel. Men minst lika viktigt är det naturligtvis att elever, lärare och skribenter i allmänhet får kunskap om var man kan hitta material som man fritt kan använda om man anger källan. Den animerade filmen på YouTube är informativ, men den borde också kompletteras med en film om värdet för samhällslivet av att människor oegennyttigt delar med sig av material till andra. Men det är klart, med den lagstiftning vi har runt upphovsrätten har den insikten sedan länge legat i träda.

Intressant?

Det du sätter fokus på får du mera av.

Noterade igår att Expressen vill belysa problematiken med hätska kommentarer, som många förknippar med möjligheten att vara anonym i kommunikationen på nätet. Förutom särskilda artiklar skriver Thomas Mattsson om näthat och kommentarer. Det ser ut som om kändisar råkar mer illa ut än andra, vilket delvis kan förklaras med föreställningen att kända personers åsikter rent allmänt värderas högre än vanliga Svenssons. Även om det inte sägs, kan man anta att den, som känner sig i underläge, kan uppträda mer aggresivt än den som känner sig trygg i sig själv. Det innebär att den, som förstår att ett påhopp mera handlar om angriparens föreställningar än något hos en själv, också kan hantera situationen på ett mer konstruktivt sätt än den som tar åt sig på det personliga planet och alltför lätt tar på sig offerrollen eller känner för att svara med samma mynt. Rätt ofta tycker jag nog att många, som känner sig kränkta, uppträder som prinsar och prinsessor på ärten. Ett beteende som lått triggar igång de sämsta sidorna hos en meningsmotståndare. Jag tror att dispyten mellan Peter Englund och Björn Ranelid var av den arten. Men även om man kan förstå det, ger det ändå inte någon rätt att utsätta en annan för mobbning. Här gäller det dock att kunna skilja på mobbning, vilket är något satt i system av en eller flera under en längre tid, och påhopp i vredesmod, vilket varje vettig människa inser att man måste träna på att förhindra. Inte för att man ska fungera som något allmänt änglalikt föredöme utan för att fortsatt kunna respektera sig själv.

Det som händer på det personliga planet måste sedan sättas in i ett större sammanhang,. Här tycker jag mig se att det finns en nedlåtande attityd bland alltför många journalister, som de odlar i förhållande till oss som uppskattar möjligheten att kunna uttrycka oss i sociala medier, utan att behöva bli silad genom deras filter. En attityd som naturligtvis får ytterligare näring när deras marknad – medierna – är utsatta för det förändringstryck, som digitaliseringen innebär, samtidigt som globaliseringen bidrar till att affärsmodeller måste omprövas. Det blir inte mindre stressigt när yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen är föremål för en översyn Här pågår en revolution mer eller mindre i det tysta där mediaägare drar fördel av att de genom betalning för ett genomfört uppdrag, förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, vilka sedan 1960-talet fått ett lika starkt stöd som de ideella rättigheterna. Något som jag som medlem i Piratpartiet försökt lyfta fram för att de som bidrar till det kulturella innehållet i våra liv, ska inse att processer i samspel med oss mera kan ses som ett viktigt samspel för framgång än ett hot. Den som vill kan se att mediernas ägare, som många andra uppdragsgivare drar fördel av att en frilansande journalist, som ännu inte skapat sig ett gott namn, är i ett förhandlingsmässigt underläge. Det försöker frilansare i Journalistförbundet råda bot på. Många företagsamma unga människor föredrar dock att pröva sina egna vingar med allt vad det innebär.

I gränssnittet mellan etablerade medier och sociala medier pågår en hel del fruktbara konflikter, där journalister och bloggare finner varandra i det gemensamma intresset för ett visst tema. Men alltför ofta ser vi också exempel på den aggresivitet som bloggare i sin underdogposition ger utlopp för på ett mer eller mindre konstruktivt sätt och där journalister utifrån sitt överläge i medierna i största allmänhet gärna fokuserar på avarter för att motivera krav på begränsningar när det gäller människors rätt att få vara anonym och att kunna interagera med den som skriver en artikel och andra läsare av det som avhandlas. Om nu journalister vill se sig som yttrandefrihetens främste försvarare, förstår jag inte varför de sätter fokus på det otrevliga istället för att anta utmaningen att visa vägen till en trevligare umgängeston. Dit hör att också ta itu med sina egna svagheter, istället för att gömma sig bakom andras oförmåga. Till framgångsreceptet för både journalister och oss som orerar i sociala medier hör att med omdöme tillämpa vad som sägs om fokuseringens betydelse – det du sätter fokus på, det får du mera av. Det skulle kanske rent av löna sig att anförtro kollen av kommentarerna till en socialt mogen journalist som inser värdet av att odla kontakten med tidningens läsare.

Opassande vrider på saken och ser flera sidor av detta som går under begreppet sociala medier. Deeped belyser saken ur ett vidare perspektiv och ser andra intressanta motsättningar än den mellan media och sociala medier. Jag kan bara hoppas att Thomas Mattsson anstränger sig att ta in vad det är som vi försöker förmedla.

Intressant.

Temasamtal om Yttrande- och Tryckfrihet

Piratpartiets Anna Troberg och Rick Falkvinge samtalar med utredningssekreteraren Nils Funcke i Yttrandefrihetskommittén om yttrande- och tryckfrihet med utgångspunkt från det diskussionsunderlag med tre olika modeller som presenterats. Tanken är att man efter remissomgången ska arbeta vidare för att sedan presentera ett slutligt förslag. Självklart bör Piratpartiet göra sin röst hörd i det här sammanhanget.

Intressant.

Allt i tillvaron strävar efter jämvikt.

Det gäller så olika storheter som USA:s spioneri riktad mot individer i Sverige och snacket om Kungaboken, vilka har det gemensamt att något har gått till överdrift och lett till en obalans. Insikten att allt strävar efter jämvikt slog mig när jag läste John Chrispinssons inlägg på SvD Brännpunkt. Chrispinsson är för kungahuset vad politiska reportrar är för Rosenbad. Nära makten har man lättare att bortse från egenheter som andra, som står längre ifrån, kan finna värda att orda om. När det sedan gäller kungaboken kan vi dessutom se alla dem som ordar utifrån sina egna olika intressen.

Redaktionschef Martin Jönsson lyfter i papperstidningen fram att att hovet delvis biter sig i svansen, när de säger sig vilja ha mera fokus på kungahusets ”förpliktelser” samtidigt som man sällan ger media möjlighet till annat än en åskådarplats bland all andra. Den man inte litar på släpper man inte inpå livet. John Chrispinsson kan väl annars ses som en av de journalister, som rätt länge arbetat för att förtjäna kungahusets förtroende och därmed har goda utsikter att komma närmre än många andra. Precis som en del politiska reportrar arbetat för att ta sig in i den politiska maktens korridorer. En av de senare har därför ett gott råd till överheten – stå över skvaller det är sånt som folket kan hålla på med. Men nog skvallras det bland många andra än vanligt folk.

I Gudmundsons rekommendation kan man se en del av Moderaternas informationspolitik – Kungen bör hålla sig för god att ... Men sedan skvallret runnit ut på tidningssidorna, tar även Lena Mellin till orda – Samröre med kriminella är det allvarliga – inte otroheten. Om detta tvistar en del, men allra tydligast blir nog författarnas ambitioner att dra i härnad mot sexköp och männens syn på unga tjejer och utnyttjandet av dem. Och nog kan vi väl vara glada att vår statschef inte har samma möjligheter som Italiens när det börjar gunga under fötterna. Har funderat en hel del på tjejernas roll. De har onekligen låtit sig utnyttjas. Men frågan är om vi hjälper dem genom att vägra inse att de medverkat i det som hänt. - Man kan inte säga att vi var lyxprostituerade eftersom vi inte fick betalt, men de bjöd på allt och förväntade sig att man skulle ställa upp.

Är det verkligen OK med en sådan blåögdhet till tjejernas försvar och att enbart lägga skuld på männen som utnyttjar den makt som pengar och samhällsställning gett dem? Kung eller ofrälse spelar mindre roll. Det handlar om män med makt, pengar och status i samhället. Eftersom kvinnor inte särskilt ofta befinner sig en sådan särställning vet vi inte vad det skulle kunna leda till om förhållandet vore det omvända. Jag ogillar när feminister i bästa välmening gör kvinnor till viljelösa våp eller ljusets riddare.

Tidigare skrev jag själv ett inlägg med bäring på yttrandefrihet och tryckfrihet. Idag är jag helt övertygad om att Kungaboken på gott och ont kommer att påverka den nya lag som just nu diskuteras. Chrispinsson summerade ”När alla dessa krafter samverkar; internet, nymoralism, kommersialism och viljan att få vara med en stund i TV, så släpper de fram en tsunami av skvaller som allt och alla, var och en har ju rätt att påstå vad som helst och bli respekterad för detta. Borde vi inte i alla fall försöka att stävja detta?” Han glömde lägga till porrmotstånd, feminism, kungafjäsk, hämdbegär och en del annat som kan leda till överdrifter. När det gäller spioneri handlar det om makthavares inbillning att en demokrati kan stabiliseras med hjälp av övervakning och kontroll, när det i själva verket handlar om ett mödosamt arbete för att vinna medborgarnas förtroende och tillit.

Nog är det rätt intressant att medan Medievärlden skriver om Förlagsjournalistik, som en utväg för etablerade medier att kringgå pressetiken och låta det skvaller, som växt under decennier, flöda ut i medias olika kanaler, då har John Chrispinsson mage att peka ut internet som en bov i sammanhanget. När ska journalister begripa att internet bara möjliggör för folket att antingen skapa ett eget Speakers Corner i cyberrymden eller att besöka mediehusens webbplatser där deras megafoner bjuder på ett utbud, som vi i sociala medier kan förhålla oss till och orda om. Annars trodde jag att även John Chrispinsson satte värde på möjligheten till interaktion med sina läsare och lyssnare och vill ogärna tro att han blivit så upphöjd att det bara är fjäsk som duger.

Internet möjliggör att snedbalanser synliggörs och att rörelser för att vinna jämvikt också blir synliga. Det innebär att alla medier på ett eller annat sätt verkar i demokratins tjänst mot olika maktfullkomliga som i arrogans tror sig kunna styra världen. Och medan jag sysselsätter mig med att sila det som sker med Kungaboken som filter, pågår en annan minst lika allvarlig debatt om den övervakning som USA sysslat med vid sidan av den övervakning som Säpo och FRA sysslar med. DN har flera artiklar, SVT hakar också på. SvD skriver Avslöjandet förvånar inte. Dennis Töllborg skräder inte orden. Piratpartiet har sänt ut ett pressmeddelande. Bloggare som skriver är Opassande, Sagor från livbåten, Hax, Kent Persson och Scaber Nestor. Lars-Erick skriver att det behövs politiker med patos och lidelse, som motvikt till det som vi nu ser.

Intressant.

För Sverige i tiden – en debatt om tryckfrihet?

Veckans snackis i medievärlden torde kungaboken vara. Redan kvällen innan boksläpp var det diskussion i Kvällsöppet med författarna och en del ”ögonvittnen” på plats samt Elisabeth Tarras-Wahlberg och en del andra som varit i mer eller mindre nära kontakt med kungahuset. Allt efter som programmet fortskred kunde man bara skaka på huvudet – vi har en kung med valspråket ”För Sverige – i tiden” och det borde rimligen betyda att kungen inte ska behöva ta ansvar för vad ”polarna” runt omkring honom ägnar sig åt. Även om man kan förstå att svartklubbsägaren Mille gärna ville sola sig i mediernas spotlights, hade han och den tidigare livvakten vett att markera – gänget kring kungen bjöd ibland på upptåg som kungen inte såg ut att vara riktigt komfortabel med. Någon av kompisarna hade en tid en stående bokning av bord varje måndag, men oftast var kungen själv inte med när det festades. Mest handlar nog boken mera om en del människors lust att på nytt få synas samt kompisgängets liv och leverne än kungens. Det var rätt magstarkt att höra Helene Wellton tala om vår statschef och göra jämförelsen med kungens liv och leverne och Kanal 5:s Kungarna av Tylösand.

Enligt Dagens Media var vi 405.000 som tittade, vilket var ett rejält lyft för TV4:s Kvällsöppet. Rätt coolt att Kungen sätter sin lit till att media ska lämna honom ifred sedan han meddelat att han inte läst, men förstått att innehållet kan ha bäring på något långt tillbaka i tiden, varför han pratat med Drottningen och att de beslutat att vända på det bladet och se framåt. Kan just undra hur många män och kvinnor det finns där ute, som inte önskar att de själva hade en livskamrat med förmåga att sätta sig över skvaller och rykten, som möjligen kan innehålla en del korn av sanning?

Det finns många olika sidor av den här saken. Själv har jag en hel rad frågor. Inte för att jag är större rojalist än många andra, utan därför att situationen gör att vi kan prata om sakens olika sidor och lära oss något av den. Inte minst gäller det alla de människor som lever i mediebranschen, men även vi som mediekonsumenter. Är det OK att vår kung med valspråket ”För Sverige – I tiden” förhåller sig till etik och moral på samma mänskliga sätt som många av de journalister, som nu avkräver honom förklaringar, eller måste han vara ofelbar och höjd över all kritik? Hur sunt är det? Kan vi läsare inse att vårt intresse för skvaller och ryktesspridning kan leda till flera liknande böcker och vilka står i så fall i tur? Har vi alla en plikt att läsa boken med genusglasögonen på? Hur kan boken påverka den framtida Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen?

Den lagstiftningen bygger på principen om frihet under ansvar och är just nu under utredning. En delrapport redovisades för ett par veckor sedan och det ska bli intressant att undersöka möjligheten att sila Kungaboken genom de olika filtren – ansvarsmodellen, verksamhetsmodellen och ändamålsmodellen. Anna Serner, Tidningsutgivarna har en intressant kommentar till det diskussionsunderlaget och tidigare pressombudsman Pär-Arne Jigenius skriver på DN Debatt att kungen saknar medborgarnas rättigheter, vilket man också kan fundera över.

Häromdagen skrev Hans Månsson, Medievärlden, artikeln Förlagsjournalistik som styr nyhetsflödet, med referens till en ledare i danska Politiken, där just detta hur redaktioner kringgår omsorgen om de egna etiska reglerna genom att citera uppgifter ur en bok. Rätt intressant med tanke på att många journalister ondgör sig över bloggosfären och dess påstådda brist på etik och moral. Sedan kan man med rätta fråga sig om boken ingår i en kampanj för republik? Den sista frågan är befogad med tanke på att republikanerna tagit väl vara på möjligheten att höras och synas i den debatt som pågår. Eller om man bara passar på om man säger så. Men det är en rottråd, som jag just nu inte tar mig tid att undersöka, även om republikanerna säljer boken till medlemmar för specialpris.

Av detta framgår att utgivningen av den här boken ger anledning till en diskussion om ambitionen att skapa en teknikneutral Yttrandefrihetsgrundlag och Tryckfrihetsförordning. Det låter sig sägas, men blir svårare att genomföra, om man inte tar hänsyn till medielandskapets mångfald och hur olika långt alla berörda har kommit i sin förståelse för detta. Medier och deras medarbetare ställer inte alltid in sina käpphästar i stallet när det tar sig an en journalistisk uppgift, som hittills satts på pränt på papper, och skribenter som publicerar sina alster digitalt är långt ifrån så samvetslösa som journalister i gammelmedia vill göra gällande. Medan jag skrivit har jag kommit fram till att Piratpartiet och alla skrivkunniga pirater måste ta tillfället i akt och yttra sig över det diskussions-underlag som presenterats.

Har bara samlat en bråkdel av det som skrivits och sagts: Svensk Damtidning; Sydsvenskan; Babelbloggen; SvD; DN, SR P4 Extra; HD; Expressen; NA; SR Dalanytt; SR Studio Ett; SR:s Kungahuset; Göteborgs-Posten; Stockholm News; Politiken, Danmark; TV2, Norge; och en rad andra utländska tidningar. Författarna presenteras också på sina håll - Här AB:s presentation av alla tre och här i NA en intervju med författaren Deanne Rauscher. SVT Kulturnyheterna har intervjuat Thomas Sjöberg.

Lars-Erick ställer frågan – Är kungen en vanlig människa? Och gör en intressant reflektion. Skärvor från skäret säger Heja Kungen!Sedan kan jag inte motstå frestelsen att retas med fullblodsfeministerna – Gubben vid Rämen. Låter sedan William von Pamp få sista ordet.

Intressant.

PS. Missa inte Oscar Swartz´ blogginlägg Du - hot eller möjlighet. DS

Kapitulation inför de övermäktiga?

När jag tar del av Hax redovisning av ACTA: Resurser och lästips blir det verkligen tydligt att makten över regleringar, som styr våra liv, inte ligger i händerna på de av folket direkt valda, utan i långt högre grad hos grupper av speciellt utvalda politiker lojala mot de ledande politiker som valt dem och tjänstemän i olika berednings- och förhandlingsgrupper och lobbyister. DN hade redan i våras en genomgång av varför det bedrivs hemliga förhandlingar om ACTA-avtalet och att detta är problematiskt när folket kräver öppenhet.

Detta kan fortgå eftersom de politiker, som anser att de i val fått fullmakt att handla helt efter eget huvud, blir allt flera, medan de politiker, som inser vikten av en dialog med folket längs vägen mot beslut, blir allt färre. Läste någonstans att demokratin är något som folket kan hållas sysselsatta med, medan makthavarna går bakvägen via internationella avtal, som sedan kräver implementering i den nationella lagstiftningen med hänvisning till dessa avtal. Sedan blir man förvånad när folket proteströstar eller startar nya konkurrerande partier. Hax skriver om den post-representativa demokratin, medan jag själv undrar över maktspelet mellan politiker och tjänstemän och dem emellan, som blivit mera diffus sedan mycket av den politiska makten flyttat till EU och dess institutioner.

Lyssnade igår på P1:s Publicerat där Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihets- grundlagen var på tapeten mot bakgrund av Folkuniversitetets bok Tryckfriheten utmanad, Det var ett intressant samtal mellan programledaren Åke Pettersson, chefredaktören Olof Kleberg och journalisten Anders R Olsson. Nuvarande lagar om yttrande- och tryckfrihet, YGL och TF, är under omprövning och kan komma att offras på EU:s altare, eftersom ledande politiker inbillar sig att demokrati kan råda under övervakning och kontroll. Medan jag lyssnade tänkte jag på Ian Flemings ord i munnen på James Bond: - Medan flugorna sover bättrar spindeln på sitt nät. Reportrar utan gränser har tidigare ställt frågan Vem ska äga sladden? och skrivit om internets fiender. Många av oss, som bejakat den tekniska utvecklingen på informationens och kommunikationens område, undrar om makthavarna säljer ut våra fri- och rättigheter av ren och skär dumhet eller om de på fullt allvar tror att de kan komma undan med ett dubbelspel grundat på rädsla att förlora tolkningsprivilegiet.

Efter det kan det passa att läsa Michael Gajditza som jublar över att han hittat hem sedan han engagerat sig i ett nytt politiskt parti – Liberaldemokraterna (L). Där har han fått sällskap av bland andra Jan Reidnell som den 30 september berättade att han skulle lämna Folkpartiet. Amanda Brihed har gjort detsamma och JensO är också med. Men, jag är inte på väg att lämna Piratpartiet, eftersom PP behövs mer än någonsin. Det som är bra för oss som tillbringar delar av våra liv på internet, det är bra även för dem som ännu inte upptäckt dess fördelar. Visst finns där även sånt som man måste vara vaksam mot, men varför ska människor slippa ta eget ansvar för vad de ger sig in i när de vistas på nätet?

Genom mitt engagemang har jag blivit medveten om att det finns relativt gott om människor som inbillar sig att deras åsikter, tycke och smak ska utgöra gräns för vad alla andra ska tillåtas göra i sina liv. Tidigare trodde jag att den där beskäftigheten var vanligast förekommande hos partier till vänster, men idag vet jag att benägenheten att vilja lägga sig i och styra över andra människors liv finns över hela det politiska fältet. I den meningen är det gott att Folkpartiet får konkurrens av Liberaldemokraterna. Även i det politiska livet kan vi använda beskrivningen av en organisations utveckling i de tre faserna – Förvärvare, Förvaltare och Förstörare. Förnyelse sker inte utan ett starkt yttre tryck. Nu verkar det som att kristendomen ska fixa det som Jan Björklund inte själv mäktar med. Eller är vi på väg mot en kamp om själarna mellan KD och FP? Michael Gajditza ser en tillbakagång till 40-talet.

Klara Tovhult har satt fingret på det problematiska med uppdelningen av samhällsfrågorna efter en höger-vänster-skala, medan jag tycker mig se att konflikter står att finna mellan individ-kollektiv, egennytta-samhällsnytta, maktlöshet-övermäktig, radikal-reaktionär och en del andra motsatspar som existerar parallellt alldeles oavsett partipolitisk hemvist på samma sätt som flera olika faktorer samverkar när människor blir diskriminerade. Men, inte så sällan får vi uppleva att både vänster- som högersidans anhängare inbillar sig att människans alla goda egenskaper är mest frekventa inom den egna gruppen medan allt ont står att finna på den andra sidan. Genom allt brus kan den (som vill) se att vi idag, som många gånger förr, försöker skapa ordning i en värld som vi inte kan överblicka. Med eller utan tillgång till informations- och kommunikationstekniken försöker upplysta medborgare göra tydligt att makt är något som politiker måste göra sig förtjänt av genom ett rakryggat beteende, inte tillskansa sig med hjälp av manipulation.

Istället för att syssla med typiska höger-/vänsterfrågor anser jag att vi i PP ska ta vår utgångspunkt i it-frågornas tvärsektoriella betydelse. Jag tror att vi kan göra stor nytta genom ett särskilt fokus på hur internet och tekniken kan vara verktyg för att säkra demokratiska fri- och rättigheter, rättssäkerhet, tillgången till fri information, möjligheter att dela kulturella uttryck och upplevelser, skapa kunskapsprocesser o s v. Mot den bakgrunden måste vi intressera oss både för ACTA-avtalet och det som är på gång när det gäller yttrandefriheten och tryckfriheten, där förslag kommer inom några veckor, samt datalagringsdirektivet och polismetodutredningen, där beslut ska tas i december. Här duger inte att ligga på latsidan.

Avslutar med en artikel ur Sydsvenskan som visar vad människor kan uträtta när de skärskådar sitt eget sätt att arbeta och vänder på synsätt. Kan bara hoppas att detta goda exempel sprider sig. Vi i bloggosfären kan väl så frön genom att sprida artikeln? Intressant.

Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.

Ju mera jag läser desto mer förundras jag över att det varit möjligt för ECPAT och deras vänner att jaga upp riksdagens ledamöter så till den grad att innehav av eller tittande på serieteckningar kunnat bli kriminellt. Läser hos Seriefrämjandet om effekten av de lagar som beslutats i Sveriges riksdag. Där sägs att ”en av Sveriges mest erfarna översättare och mangakännare har av Uppsala tingsrätt dömts för innehav av barnpornografi till 80 dagsböter i juni i år. Innehavet bestod av 51 bilder erotiska bilder på mangafigurer som tingsrätten anser är under 18 år.” Saken togs upp till diskussion mellan ECPAT:s generalsekreterare Helena Karlén och serietecknare Natalia Batista i Sveriges Radios Studio Ett i eftermiddags. Föga förvånande saknar Helena Karlén förmåga att se det tvivelaktiga i denna lag. Hon upprepar argument, som hon inte kan vederlägga med hänvisning till några forskningsresultat. Hela resonemanget bygger på uppfattningen att även en teckning av någon, som kan antas vara under 18 år, ska ses som en kränkning av ett mänskligt barn.

Tidigare har DN, Expressen och Nyheter24 skrivit om saken. Saxar ur Expressen ”Alla människor - utom pedofiler - vill att pedofiler ska kunna stoppas effektivt och att sexuella övergrepp på barn ska kunna avslöjas och avbrytas nästan till varje pris som helst. Men ändå; att en frihetsinskränkning av denna dignitet kan slinka igenom regering och riksdag utan att det blir någon egentlig debatt är inte ett demokratiskt friskhetstecken.” Detta kan inte nog understrykas. Som många andra blir jag så upprörd över att lagstiftarna låtit sig förhäxas av ECPAT, att jag saknar ord för vad jag tycker, tänker och känner. Därför känner jag tacksamhet gentemot dem som finner ord att beskriva vad det är fråga om. ”Hur obehagliga och otäcka fiktiva verk än kan vara, och vad man än kan tycka om japansk porr med tecknade barn, så finns här faktiskt inga offer. Barnen i upplänningens mangaserier har inte blivit antastade. För de är seriefigurer. Ordet "moralpanik" bör man inte använda för lättvindigt, men det ena kan lätt leda till det andra när förbudslogiken börjar rulla och inga motkrafter finns.”

Om det bara vore ECPAT, som tycker att vad som helst går an i kampen mot pedofiler och barnporr, kunde vi väl leva med det. Men, när vi vet att det är detta synsått som vägleder Alf Svensson, MEP i EU, när han kräver att direktivet för datalagring ska utvidgas att omfatta även sökningar på nätet, då måste vi verkligen säga Stopp och belägg. Om detta skrev bl a Marcin de Kaminski ett debattinlägg i Expressen igår där han berättar att KD:s Alf Svensson inte drar sig för att påstå att jag och andra kritiker av datalagringen motsätter oss skydd av utsatta barn. Det är så oförskämt att jag i en Fb-uppdatering spontant krävde att de kristdemokrater, som finns i min närhet, ska säga sig mening om detta så att jag vet var jag har dem.

Andra svenska MEP:er, som hade skrivit under WD 29 eller Smile29, som dokumentet populärt kallas, drog tillbaka sina underskrifter när de fick innebörden av sin begäran klar för sig. Minns att Marit Paulsen blev rejält upprörd när hon insåg att hon blivit vilseförd. Men inte Alf Svensson. Han är tydligen anhängare av det jesuitiska förhållningssättet att ändamålet helgar medlen. I likhet med ECPAT, men också Kamratpostens Ola Lindholm, som vid ett seminarium vid Göteborgs universitet den 6 maj uttalade att det kunde vara OK att bura in 1.000 oskyldiga om det kan rädda ett enda barn. Då skrev jag i min blogg att jag var chockad över att Ola, som leder ett så viktigt media för landets barn och ungdomar, tar så lätt på sin uppgift att upprätthålla respekten för rättssäkerheten. Vid sidan av ECPAT verkar Medierådet, som har till uppgift att hålla koll på barns och ungdomars medievanor. Fick ögonen på detta råd, när DN skrev om deras granskning av ungdomssajter. I rådets ställe kommer Statens Medieråd med start den 1 januari 2011. Det ska bli intressant följa om den myndigheten kommer att uppträda med större professionalism än det som ECPAT och andra visat prov på.

Andra som skrivit om saken – Erik Laakso, deepedition, MinaModerataKarameller, Oscar Swartz, Opassande, Anders S Lindbäck, Juristens funderingar och Göran Widham. Med vilken verkan det kan ha. Finns det något hopp om nationen Sverige när lagstiftarna låter sig styras av känslor, som inga journalister medan tid är ber dem motivera med hänsyn tagen till förnuftet.

Intressant.

Ett öppet eller blockerat/censurerat internet?

Har tittat/lyssnat på UR Samtidens program med debatten vid Göteborgs Universitet den 6 maj om Ett öppet internet eller kamp mot barnporr, som las ut på nätet igår den 21 juni.

Det är hur tydligt som helst att dagens politiker inte klarar av att stå upp för yttrande- och tryckfriheten och därför ger man sig ut på detta gungfly. Därför ligger det mycket i författaren Anders R Olssons förslag om lagstiftning för Yttrande- och Tryckfriheten på internet, där undantag för att stävja pedofilers övergrepp på barn ska vara väl underbyggda och följa rättspraxis.

När en opinionsbildare med ett så stort ansvar som Ola Lindholm, Kamratposten och BRIS, inte klarar att hålla balansen utan med emfas blåser under moralpaniken, i tro att den metod som föreslås kan göra att man kommer åt övergreppen, har jag inget som helst hopp om att en majoritet av våra politiker klarar att hålla huvudet kallt. Det värsta är att den förespråkade metoden bara skulle tjäna syftet att inbilla människor att krafttag görs för att komma tillrätta med ett allvarligt problem, men dra ett löjets skimmer över politikerna hos dem med kunskap om teknikens möjligheter och begränsningar.

Det var ganska intressant att de uppgifter, som tidigare cirkulerat vad gäller mängden av internetsidor och pengasummor som verksamheten omsätter, inte längre är desamma som vi kunde höra Drottning Silvia tala om i samband med galan om Världens barn och som fortfarande ligger ute på SVT:s hemsida. I UR:s sändning kan vi höra en av poliserna idag sväva på målet när det gäller dessa uppgifter. Han var tydligen inte beredd att hålla fast vid dessa längre. Det visar att tillnyktring är på gång, men hos alltför få, eftersom de tidigare uppgifterna spritts till en mycket stor allmänhet och där fått fäste, eftersom folk inte kan tro att Drottning Silvia och SVT ligger ute med osanna uppgifter. Jag tvivlar på att det finns någon med tillräckligt mycket stake att de klarar att informera drottningen om att hon blivit förd bakom ljuset och plockar bort materialet från webbsidan för SVT/Världens barn. Oscar Swartz, en av de medverkande i debatten i Göteborg, skrev i början av maj Politiker älskar barnporr. Det är provokativt, men jag förstår honom, sedan jag lyssnat ännu en gång på UR Play.

Intressant.

Här finns något att hämta för alla.

Det är rätt intressant att följa det som avhandlas i olika medier efter förra veckans Uppdrag granskning. I Journalisten läser jag En mobb på sociala medier, där chefredaktören och ansvarige utgivaren Helena Giertta söker förklaringen till händelseutvecklingen i den möjlighet som finns idag att publicera sig utan det filter som journalister och och ansvarige utgivare utgör i de etablerade medierna. Hon skriver bland annat ”Lögner och förtal ska beivras och jag kan inte förstå varför lagstiftarna inte är intresserade av att göra det på nätet. En långsträckt yttrandefrihet betyder inte fritt fram att uttrycka vad som helst. I TF finns flera inskränkningar i yttrandefriheten som de flesta ställer upp på.”

Nog måste väl även vän av ordning kunna ställa sig frågan om lögner och förtal inte kan beivras på andra sätt än att lagstiftarna ska ge sig på Tryckfrihetsförordningen? Men, vänta nu – pågår det inte redan ett arbete i den riktningen i Yttrandefrihetskommittén? Check – och kan man tänka sig: Yttrandefrihetskommittén har tagit över efter Tryck- och yttrandefrihetsberedingen. Yttrandefrihetskommitténs uppgifter enligt direktiven 2008:42 är uppdelade i två etapper. Etapp 1 omfattar arbete med förslag till grundlagsändringar inför valet 2010. Uppdraget i denna del redovisades i ett delbetänkande som överlämnades till justitieministern den 17 februari 2009. Etapp 2 omfattar bl.a. fortsatt övervägande av frågan om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Uppdraget i denna del ska redovisas senast den 20 december 2011. Intressant. Kan just undra om inte en del journalisters attacker mot bloggosfären kan ha något samband med den diskussion som förs med anledning av detta?

Lyckligtvis finns journalister utrustade med förmåga att problematisera den spänning som uppstått när en hel hop glada amatörer kan ge sin in i samhällsdebatten utan att fråga en överhet eller proffsen om lov. Emanuel Karlsten skriver i dagens Expressen under rubriken De vuxna är problemet – inte Internet och ger råd om hur vi som vuxna kan ta vårt egna personliga ansvar för det som pågår bland ungdomar. Men, när vuxna visar sig vara en del av problemet, då gäller det att andra vuxna vågar lägga sig i och ta reda på fakta.

När det gäller diskussionen om Yttrandefriheten och hur denna din rätt kan krocka med min känslighet inför ditt ordval, tänker jag på filosofiprofessor Per Bauhns ord för några dagar sedan ”I ett fritt samhälle hör känslan av kränkthet till normaltillståndet. Vi har rätt att ge svar på tal, men inte förbjuda själva talet”. Eller sagt med några bevingade ord av Evelyn Beatrice Hall i hennes biografi om Voltaire ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem". Kulturbloggen och Mathias Klang gav mig tidigare idag ytterligare ett bra exempel, då de citerar det svar som författaren Philip Pullman (ett tack till embryo för rättelsen av förnamnet) gav när han fick frågan om inte hans bok The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ kunde uppfattas som förolämpande:

”Det är ett chockerande ämne och jag visste att det var en chockerande sak att säga. Men ingen har rätt att leva utan att bli chockad. Ingen har rätt att leva sitt liv utan att bli förolämpad. Ingen behöver läsa den här boken. Ingen behöver plocka upp den. Ingen behöver öppna den. Och om du öppnar den och läser den, behöver du inte gilla den. Och om du läser den och ogillar den, behöver du inte tiga om det. Du kan skriva till mig, du kan klaga på den, du kan skriva till förlaget, kan du skriva kan du skriva din egen bok. Du kan göra alla dessa saker, men dina rättigheter upphör där. Ingen har rätt att hindra mig att skriva denna bok. Ingen har rätt att stoppa dess publicering, eller att den blir köpt, såld eller läst. Det är allt jag har att säga om detta ämne”. (Översatt med hjälp av Google Översätt)

Sedan gäller det att avgöra när något är så viktigt att säga att jag vill riskera att hamna i onåd, så som undersköterskan Peter Magnusson i Södertälje gjort. Civilkurage som borde belönas, tänker jag, men idag 14 månader senare är han ”arbetsbefriad, sedan snart ett år. Se där ytterligare en skandal för riktiga journalister i etablerade medier att bita i. Men där handlar det om motsättningar mellan människor ur etniska grupperingar och det kniper man ju inte lika många poäng på. Avslutar med ett annat exempel på civilkurage – Maria Abrahamsson som talar klarspråk om justitieministerns hattande.

Intressant.

Vad är intressant i media?

Nog är det konstigt, sa Bill. Mycket konstigt, är det, sa Bull. Vet inte riktigt varför tanken på Gösta Knutsons kattpersonligheter dyker upp i mitt huvud när jag läser Mårten Schultz inlägg om hur den Högsta Domstolen får verka, utan något större intresse från våra media. Detta händer medan USA:s Supreme Court lockar till både nyheter och ledarkommentarer i svenska media. Antagligen därför att Mårten själv tycker att det är – Konstigt. Hax uppmärksammar oss på Mårtens inlägg Så påverkas vi av övervakning.

Undrar hur många som känner till att Grundlagsutredningen redan den 17 december 2008 överlämnade betänkandet En reformerad grundlag (SOU 2008:125) till justitieminister Beatrice Ask. Utredningen, som är enig, föreslår en rad förändringar i regeringsformen och i annan lagstiftning. Riksdagspolitikerna både till höger och vänster har kompromissat bort tankarna på en Förvaltningsdomstol, vilket det ofta skrevs om i samband med den härva av lagar, som har kommit till och är på G för FRA:s skull. Eftersom det samtidigt pågår ett förändringsarbete även för tryckfrihetsförordningen tog SR:s Medierna i lördags upp frågor kring tryckfriheten och yttrandefriheten. På programmets webbsida kan man bl a läsa följande:

”I närmast total medieskugga pågår en utredning om att förändra våra grundlagar för tryck- och yttrandefrihet. Kanske till och med att avskaffa de nuvarande grundlagarna - Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) - och ersätta dem med en ny, teknikoberoende, grundlag.”

Styrkan i skyddet för våra grundläggande fri- och rättigheter skiljer i regeringsformen (RF) mellan två slag av fri- och rättigheter. Vissa av de rättigheter som behandlas i 2 kap. RF (regeringsformen) är absoluta i den meningen att de inte kan begränsas på annat sätt än genom att regeringsformen ändras. Andra rättigheter kan begränsas genom vanlig lag (i något fall även genom annan författning, se 12 § första stycket). Det är framförallt detta vi måste skärskåda samtidigt som vi måste fundera över tänkbara effekter av paragrafen, som stadgar att riksdagen inte får besluta om normer i strid mot Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen.

Under tiden som den processen pågår ska Sverige under sin ordförandeperiod genomföra Stockholmsprogrammet – ett övergripande program för rättsliga och inrikes frågor. Detta ska sedan utgöra underlag för den handlingsplan, som stats- och regeringscheferna ska besluta om i december 2009 för perioden 2010 – 2014. Nu på onsdag hålls i Stockholm ett informellt möte med ministrarna ansvariga för dessa frågor. På ordförandeskapets webbsida finns en länk under rubriken Externa källor där Kommissionens meddelande finns i form av en pdf-fil med programmet i sin helhet.

Det tog inte lång tid innan Beatrice Ask i TV4:s Nyhetsmorgon i pratet om Stockholmsprogrammet exemplifierade med behovet av åtgärder mot barnpornografi, knark och trafficking. Att det skulle bli mer övervakning ville varken Beatrice Ask eller Tobias Billström kännas vid. Christer Engström (PP) satte fingret på den ökande övervakningen och Calle Larsson (V) på telefon kompletterade med sitt partis syn på saken.

Febril aktivitet råder inom Nätverket Svart Måndag (NSM Sverige) inför arrangemanget i Humlegården onsdagen den 15 juli kl 17.00 då vi visar att vi noga följer det som regering och riksdag gör när det gäller våra demokratiska fri- och rättigheter samt skyddet för integriteten och rättssäkerheten. Rädslan för allt ont, som kan drabba oss får inte sätta friheten och integriteten på undantag. I TV4 Nyheterna i kväll kl 19.00 kunde vi se och höra Amanda Brihed tala om varför mötet i Humlegården är viktigt. Miljö och integritetsfrågor lika heta skriver MinaModerataKarameller; skillnaden i fråga om övervakning tar Mary XJ också upp. Olof puffar även han för Humlan på onsdag. Kulturbloggen likaså. Intressant.

Avslutar med Anders Mildners inbjudan till bloggstafett om framtiden efter Hultsfred.

Kampen om internets frihet har börjat.

Omröstningen i Näringsutskottet blev uppskjuten skriver DN. Under tiden har EU-parlamentet röstat om den s k Lambrinidis-rapporten. På nätet presenteras beslutet med bl a följande formulering ”I en resolution som antogs med 481 röster för, 25 emot och 21 nedlagda, konstaterar Europaparlamentet att det finns flera grundläggande rättigheter som påverkas av Internet och som medlemsländerna bör försvara, däribland skydd av personuppgifter, yttrandefrihet, föreningsfrihet, tryckfrihet, politisk handlingsfrihet och icke-diskriminering.”

SvD skriver om att glädjen stod högt i tak bland de svenska ledamöterna, men gör samtidigt klart att beslutet inte behöver få någon större betydelse. Tidningen skriver bl a

”Samtidigt som det jublas i parlamentet får dock betänkandet inga juridiska konsekvenser. Ett initiativbetänkande ska enbart ses som ett sätt för parlamentet att skicka signaler till EU-kommissionen och ministerrådet – inte som ett konkret lagförslag.”.

MinaModerataKarameller kan som vanligt lägga ihop ett och annat och dra kloka slutsatser. Uppdatering: Sedan artiklar i DN från TT och i Nyheter 24 tolkats, som att saken är klar när det gäller Telekom-paketet, påminner Scaber Nestor om hur traditionella media kan ställa till det. Han drar paralleller till hur FRA-debatten i höstas dödades, trots att regeringens proposition ännu inte är klar när det gäller de tillägg, som skulle göra den lagen aptitligare.

Man kan säga att det som hänt i EU bara varit en form av skenfäktning i avvaktan på den omröstning, som kommer i nästa vecka om Telekom-paketet. Då blir det blodigt allvar. Här en rapport från Iptegrity.com om det som pågår i Storbritannien med bäring på Telekom-paketet i EU och här finns en Facebook-grupp ”Blackout Europe: Telecoms Package dangers to open EU internet” med aktuell information. Erik Josefsson skriver mer om detta. Det pågår en världsomfattande kamp för internets frihet, skriver Nätverket Svart Måndag. Andra som skriver är Jens O och Anohito.

Avslutar med att be alla med kloka synpunkter på hur utrymme kan skapas för en publik domän med hänsyn tagen till en juste upphovsrätt att läsa dagens bloggpost hos Anders Widén. I det sammanhanget kan det passa att även läsa Opassande Min rätt är inte som din rätt, det är en efterrätt. Intressant.