Kapitulation inför de övermäktiga?

När jag tar del av Hax redovisning av ACTA: Resurser och lästips blir det verkligen tydligt att makten över regleringar, som styr våra liv, inte ligger i händerna på de av folket direkt valda, utan i långt högre grad hos grupper av speciellt utvalda politiker lojala mot de ledande politiker som valt dem och tjänstemän i olika berednings- och förhandlingsgrupper och lobbyister. DN hade redan i våras en genomgång av varför det bedrivs hemliga förhandlingar om ACTA-avtalet och att detta är problematiskt när folket kräver öppenhet.

Detta kan fortgå eftersom de politiker, som anser att de i val fått fullmakt att handla helt efter eget huvud, blir allt flera, medan de politiker, som inser vikten av en dialog med folket längs vägen mot beslut, blir allt färre. Läste någonstans att demokratin är något som folket kan hållas sysselsatta med, medan makthavarna går bakvägen via internationella avtal, som sedan kräver implementering i den nationella lagstiftningen med hänvisning till dessa avtal. Sedan blir man förvånad när folket proteströstar eller startar nya konkurrerande partier. Hax skriver om den post-representativa demokratin, medan jag själv undrar över maktspelet mellan politiker och tjänstemän och dem emellan, som blivit mera diffus sedan mycket av den politiska makten flyttat till EU och dess institutioner.

Lyssnade igår på P1:s Publicerat där Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihets- grundlagen var på tapeten mot bakgrund av Folkuniversitetets bok Tryckfriheten utmanad, Det var ett intressant samtal mellan programledaren Åke Pettersson, chefredaktören Olof Kleberg och journalisten Anders R Olsson. Nuvarande lagar om yttrande- och tryckfrihet, YGL och TF, är under omprövning och kan komma att offras på EU:s altare, eftersom ledande politiker inbillar sig att demokrati kan råda under övervakning och kontroll. Medan jag lyssnade tänkte jag på Ian Flemings ord i munnen på James Bond: - Medan flugorna sover bättrar spindeln på sitt nät. Reportrar utan gränser har tidigare ställt frågan Vem ska äga sladden? och skrivit om internets fiender. Många av oss, som bejakat den tekniska utvecklingen på informationens och kommunikationens område, undrar om makthavarna säljer ut våra fri- och rättigheter av ren och skär dumhet eller om de på fullt allvar tror att de kan komma undan med ett dubbelspel grundat på rädsla att förlora tolkningsprivilegiet.

Efter det kan det passa att läsa Michael Gajditza som jublar över att han hittat hem sedan han engagerat sig i ett nytt politiskt parti – Liberaldemokraterna (L). Där har han fått sällskap av bland andra Jan Reidnell som den 30 september berättade att han skulle lämna Folkpartiet. Amanda Brihed har gjort detsamma och JensO är också med. Men, jag är inte på väg att lämna Piratpartiet, eftersom PP behövs mer än någonsin. Det som är bra för oss som tillbringar delar av våra liv på internet, det är bra även för dem som ännu inte upptäckt dess fördelar. Visst finns där även sånt som man måste vara vaksam mot, men varför ska människor slippa ta eget ansvar för vad de ger sig in i när de vistas på nätet?

Genom mitt engagemang har jag blivit medveten om att det finns relativt gott om människor som inbillar sig att deras åsikter, tycke och smak ska utgöra gräns för vad alla andra ska tillåtas göra i sina liv. Tidigare trodde jag att den där beskäftigheten var vanligast förekommande hos partier till vänster, men idag vet jag att benägenheten att vilja lägga sig i och styra över andra människors liv finns över hela det politiska fältet. I den meningen är det gott att Folkpartiet får konkurrens av Liberaldemokraterna. Även i det politiska livet kan vi använda beskrivningen av en organisations utveckling i de tre faserna – Förvärvare, Förvaltare och Förstörare. Förnyelse sker inte utan ett starkt yttre tryck. Nu verkar det som att kristendomen ska fixa det som Jan Björklund inte själv mäktar med. Eller är vi på väg mot en kamp om själarna mellan KD och FP? Michael Gajditza ser en tillbakagång till 40-talet.

Klara Tovhult har satt fingret på det problematiska med uppdelningen av samhällsfrågorna efter en höger-vänster-skala, medan jag tycker mig se att konflikter står att finna mellan individ-kollektiv, egennytta-samhällsnytta, maktlöshet-övermäktig, radikal-reaktionär och en del andra motsatspar som existerar parallellt alldeles oavsett partipolitisk hemvist på samma sätt som flera olika faktorer samverkar när människor blir diskriminerade. Men, inte så sällan får vi uppleva att både vänster- som högersidans anhängare inbillar sig att människans alla goda egenskaper är mest frekventa inom den egna gruppen medan allt ont står att finna på den andra sidan. Genom allt brus kan den (som vill) se att vi idag, som många gånger förr, försöker skapa ordning i en värld som vi inte kan överblicka. Med eller utan tillgång till informations- och kommunikationstekniken försöker upplysta medborgare göra tydligt att makt är något som politiker måste göra sig förtjänt av genom ett rakryggat beteende, inte tillskansa sig med hjälp av manipulation.

Istället för att syssla med typiska höger-/vänsterfrågor anser jag att vi i PP ska ta vår utgångspunkt i it-frågornas tvärsektoriella betydelse. Jag tror att vi kan göra stor nytta genom ett särskilt fokus på hur internet och tekniken kan vara verktyg för att säkra demokratiska fri- och rättigheter, rättssäkerhet, tillgången till fri information, möjligheter att dela kulturella uttryck och upplevelser, skapa kunskapsprocesser o s v. Mot den bakgrunden måste vi intressera oss både för ACTA-avtalet och det som är på gång när det gäller yttrandefriheten och tryckfriheten, där förslag kommer inom några veckor, samt datalagringsdirektivet och polismetodutredningen, där beslut ska tas i december. Här duger inte att ligga på latsidan.

Avslutar med en artikel ur Sydsvenskan som visar vad människor kan uträtta när de skärskådar sitt eget sätt att arbeta och vänder på synsätt. Kan bara hoppas att detta goda exempel sprider sig. Vi i bloggosfären kan väl så frön genom att sprida artikeln? Intressant.