Sverige - först med avtal om ...

... sexuellt umgänge!?

Läser SVTs presentation av det nya förslaget till skärpta straff för sexualbrott om den så kallade samtyckeslagen och får - efter svallvågen av #MeToo-kampanjen - en omedelbar känsla av att rättspolitiken i vårt land är på väg att krackelera. Mark Klamberg, Docent i folkrätt, kommenterar på Twitter "Det intressanta är punkt 2 oaktsam våldtäkt och oaktsamt sexuellt övergrepp". Ser också att Mårten Schultz, professor i civilrätt, kommenterar i SvD, men det enda vi här får veta innan betalväggen dyker upp är "Regeringen aviserar nu omfattande förändringar av sexualstraffrätten. Men det är inte säkert att införandet av en så kallad samtyckeslagstiftning leder till fler fällande domar.". Men det räcker för att förstå att det, som presenterats, bara är ett exempel på att politiken i Sverige idag styrs av kampanjer där #MeToo-kampanjen i makthavares mun blir "MeToo-rörelsen". Ett exempel på en språklig twist som ska leda tankarna bort från det faktum att MeToo-uppropen är ett resultat av en organiserad kampanj, vilket jag skrev om i ett blogginlägg den 27 november och mera ingående, sedan jag - i källkritisk anda - grävt efter dess bakgrund, den 7 december 2017. 

Mest intressant var att jag efter några besök hos ett antal fackföreningar, fann det mest matnyttiga hos Journalistförbundet och International Federation of Journalists.där det blir helt uppenbart att #MeToo är resultatet av en facklig kampanj. Men efter att ha översatt den internationella federationens manifest om Genders Based Violence (GBV) kan jag konstatera att många journalister i sin iver att bidra gravt åsidosatt följande rekommendation:

"Journalister har också ett ansvar att ta itu med ämnet könsbaserat våld på ett etiskt sätt. Noggrann rapportering, med lämplig formulering och undvikande av sensationalism, är bland de nödvändiga åtgärderna för att förhindra ytterligare våld."

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som var den som tog till orda i Aftonbladet och väckte mitt intresse för att syna de MeToo-upprop, som vällt in under november månad, står även idag upp som en rättssäkerhetens fyrbåk i det svenska mörkret. I ett inlägg på sin blogg skriver hon bland annat 

"Ett krav på samtycke är ineffektivt och kommer sannolikt inte att leda till att fler blir fällda. I likhet med utredaren förutsätter jag att domstolarna kommer att upprätthålla det grundläggande rättsstatliga kravet på att åklagaren ska styrka åtalet. Förslaget riskerar emellertid ändock att leda till en förskjutning av bevisbördan och av beviskravet. Rättstillämpningen vid en lagstiftning som såväl innehåller ett krav på uttryckligt samtycke, som ett oaktsamhetsbrott riskerar på sikt att förskjuta bevisbördan och urholka beviskravet. Den tilltalade åläggs en förklaringsbörda, något som vice statsministern förtydligat." 

Det Anne Ramberg säger är att risken är uppenbar att det är den anklagade för ett sexualbrott, som måste bevisa sin oskuld, istället för som hittills att det är Åklagaren, som måste bevisa att den anklagade är skyldig. Att ses som oskyldig intill dess att en domstol förklarat en anklagad som skyldig till brott, vilket är grundbulten i vårt rättssystem, kan således rubbas helt. Enligt min mening främst för att inga granskare av statsmakten klarat av att syna #MeToo-kampanjen i sömmarna!!! Tvärtom har många journalister i såväl Public Service som övriga etablerade medier backat upp denna kampanj, som deras egen fackförening, bland flera andra fackföreningar, nationellt och internationellt varit medverkande i.

Så det vi ser är inte bara ett resultat av plakat-politik utan även kampanj-journalistik - en mycket giftig kombination i en stat, som säger sig vara en demokrati. En demokrati som anses vila på oberoende granskande media i förhållande till politiska makthavare. Signifikativt för den rapportering, som skett hittills, är det en domare (som har problem med att tillämpa dagens lagar, då någons skuld måste vara ställd utom varje rimligt tvivel för att vara rättssäker) som får uttala sig i SVT:s Morgonstudion. Han och hans kollegor behöver - i likhet med den Socialdemokratiskt ledda regeringen - gummiparagrafer för att finna nåd inför alla dessa globalt uppretade kvinnors ögon.

Avslutningsvis hoppas jag - ifall detta lagförslag genomförs - att det finns någon innovativ kraft därute, som gratis eller mot en rimlig peng kan bidra med ett för ändamålet lämpligt detaljerat avtalsformulär, möjligt att ladda ner och använda för alla, som vill undvika att ett Ja i stunden blir till en anmälan om sexuellt övergrepp i något senare skede. Avtalslagen är en av våra stabilaste lagar och stadgar att ingångna avtal skall hållas och kan inte ensidigt ändras av endera part. Vi ser just nu ut att leva i ett land, där framförallt män måste utrusta sig med hängslen, livrem och ett detaljerat avtal för sexuellt umgänge för att vara på den säkra sidan. 

För övrigt anser jag att alla, som vill bidra med att skapa en bra arbetsplats, ska se Arbetsmiljölagen, som en källa till kunskap samt vara villiga att göra en insats i det systematiska arbetsmiljöarbete, som varje anställd bör bry sig om. #metoo-kampanjen visar att det är Arbetsmiljöverket som behöver mera resurser för utbildning av journalister, chefer, skyddsombud och fackliga företrädare. Arbetsmiljö-lagen gäller även för elever i skolan. Avlasta rättsväsendet allt det, som ni är kapabla att klara av på egen hand - det är ett gott tecken på mognad.

Intressant? 

Det du sätter fokus på får du mera av.

Noterade igår att Expressen vill belysa problematiken med hätska kommentarer, som många förknippar med möjligheten att vara anonym i kommunikationen på nätet. Förutom särskilda artiklar skriver Thomas Mattsson om näthat och kommentarer. Det ser ut som om kändisar råkar mer illa ut än andra, vilket delvis kan förklaras med föreställningen att kända personers åsikter rent allmänt värderas högre än vanliga Svenssons. Även om det inte sägs, kan man anta att den, som känner sig i underläge, kan uppträda mer aggresivt än den som känner sig trygg i sig själv. Det innebär att den, som förstår att ett påhopp mera handlar om angriparens föreställningar än något hos en själv, också kan hantera situationen på ett mer konstruktivt sätt än den som tar åt sig på det personliga planet och alltför lätt tar på sig offerrollen eller känner för att svara med samma mynt. Rätt ofta tycker jag nog att många, som känner sig kränkta, uppträder som prinsar och prinsessor på ärten. Ett beteende som lått triggar igång de sämsta sidorna hos en meningsmotståndare. Jag tror att dispyten mellan Peter Englund och Björn Ranelid var av den arten. Men även om man kan förstå det, ger det ändå inte någon rätt att utsätta en annan för mobbning. Här gäller det dock att kunna skilja på mobbning, vilket är något satt i system av en eller flera under en längre tid, och påhopp i vredesmod, vilket varje vettig människa inser att man måste träna på att förhindra. Inte för att man ska fungera som något allmänt änglalikt föredöme utan för att fortsatt kunna respektera sig själv.

Det som händer på det personliga planet måste sedan sättas in i ett större sammanhang,. Här tycker jag mig se att det finns en nedlåtande attityd bland alltför många journalister, som de odlar i förhållande till oss som uppskattar möjligheten att kunna uttrycka oss i sociala medier, utan att behöva bli silad genom deras filter. En attityd som naturligtvis får ytterligare näring när deras marknad – medierna – är utsatta för det förändringstryck, som digitaliseringen innebär, samtidigt som globaliseringen bidrar till att affärsmodeller måste omprövas. Det blir inte mindre stressigt när yttrande- och tryckfrihetsgrundlagen är föremål för en översyn Här pågår en revolution mer eller mindre i det tysta där mediaägare drar fördel av att de genom betalning för ett genomfört uppdrag, förfogar över upphovsrättens närstående rättigheter, vilka sedan 1960-talet fått ett lika starkt stöd som de ideella rättigheterna. Något som jag som medlem i Piratpartiet försökt lyfta fram för att de som bidrar till det kulturella innehållet i våra liv, ska inse att processer i samspel med oss mera kan ses som ett viktigt samspel för framgång än ett hot. Den som vill kan se att mediernas ägare, som många andra uppdragsgivare drar fördel av att en frilansande journalist, som ännu inte skapat sig ett gott namn, är i ett förhandlingsmässigt underläge. Det försöker frilansare i Journalistförbundet råda bot på. Många företagsamma unga människor föredrar dock att pröva sina egna vingar med allt vad det innebär.

I gränssnittet mellan etablerade medier och sociala medier pågår en hel del fruktbara konflikter, där journalister och bloggare finner varandra i det gemensamma intresset för ett visst tema. Men alltför ofta ser vi också exempel på den aggresivitet som bloggare i sin underdogposition ger utlopp för på ett mer eller mindre konstruktivt sätt och där journalister utifrån sitt överläge i medierna i största allmänhet gärna fokuserar på avarter för att motivera krav på begränsningar när det gäller människors rätt att få vara anonym och att kunna interagera med den som skriver en artikel och andra läsare av det som avhandlas. Om nu journalister vill se sig som yttrandefrihetens främste försvarare, förstår jag inte varför de sätter fokus på det otrevliga istället för att anta utmaningen att visa vägen till en trevligare umgängeston. Dit hör att också ta itu med sina egna svagheter, istället för att gömma sig bakom andras oförmåga. Till framgångsreceptet för både journalister och oss som orerar i sociala medier hör att med omdöme tillämpa vad som sägs om fokuseringens betydelse – det du sätter fokus på, det får du mera av. Det skulle kanske rent av löna sig att anförtro kollen av kommentarerna till en socialt mogen journalist som inser värdet av att odla kontakten med tidningens läsare.

Opassande vrider på saken och ser flera sidor av detta som går under begreppet sociala medier. Deeped belyser saken ur ett vidare perspektiv och ser andra intressanta motsättningar än den mellan media och sociala medier. Jag kan bara hoppas att Thomas Mattsson anstränger sig att ta in vad det är som vi försöker förmedla.

Intressant.

Bygga om och/eller bygga nytt samhälle?

”Vi vill inte legalisera stöld — vi vill legalisera modern kulturspridning och har forskningen i ryggen.” Så avslutar Emma Opassande sitt inlägg där hon berättar om de dialoger hon fört om upphovsrätt och fildelning under de senaste dagarna. Ett mycket bra inlägg som visar hur svårt det är att diskutera den här saken, när motparten sitter fast i synsättet att fildelning är stöld och vi fokuserar på tekniken. Men, det är väl inte så konstigt när både huvudparten av våra medier och riksdagen befolkas av människor som tycker att fildelning är stöld och vi ser all övervakning och kontroll som ett hot mot internet.

Att det finns ett stort gap i kunskapen om internets möjligheter, det visar även inlägget på Second Opinion, där Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén visar att hon förstått hur detta med upphovsrättsuppköparnas rättigheter fungerar, när hon ser det ur den enskilde journalistens perspektiv. Men, samtidigt har hon svårt att inse att vi lever i en ny tid, där stora jättar kan utmanas av den, som är betydligt mindre, när de senare inser att de befinner sig på en marknad där de kan ta tekniken till hjälp. Det som hon beskriver, när det gäller arbetssökandes svårigheter på dagens arbetsmarknad, är inte specifikt för den bransch där hon befinner sig. Idag är det arbetsköparens marknad, vilket gör att löner och arbetsvillkor pressas till det yttersta både här och där. I andra branscher håller det inte med en dålig politik i förhållande till dem som fyller produkterna med innehåll. Det skulle det inte göra här heller, om journalisterna slutade stirra sig blinda på upphovsrätten och tänkte i nya banor. Hittills har tidningshusen levt högt på att de genom anställningsavtalet äger den ekonomiska delen av upphovsrätten, medan journalisten fått behålla den ideella delen av densamma.

Så är det över hela fältet, där upphovsrättens ekonomiska del ägs av någon annan. Hittills har upphovsrättsuppköparna och deras advokater inom Antipiratbyrån kunnat dölja detta faktum genom att förklara krig mot alla dem som kopierat material för privat bruk. Och i det kriget har de allra flesta journalister stått på Antipiratbyråns sida, eftersom man tyckt sig kunna dra klara paralleller mellan musik-/film-/spelbranschen och tidningsbranschen. Det kan man också, men inte på det enkla sätt som man föreställer sig, när en teknik gjort entré och ställer det gamla och invanda på huvudet. Det är lika befängt som att tro att det går att återställa Folkhemmet till det, som vi föreställer oss att det en gång var.

Vi lever i en ny tid och då måste vi bestämma oss – Ska vi tro på människans kreativa förmåga att skapa ett informations- och kunskapssamhälle baserat på demokrati och mänskliga rättigheter utifrån alla människors lika värde eller ska vi se människan som så farlig för sig själv att staten ständigt måste hålla ett vakande öga på alla hennes rörelser på och vid sidan av nätet.

För mig är det valet inte svårt och därför kandiderar jag för Piratpartiet. På bloggen i Norrtelje Tidning förklarar jag för Socialdemokraternas Kristian Krassman att PP är ett fokusparti, som räknar med att i en vågmästarställning kunna förhandla med det block som vinner valet. Detta i motsats till hans påstående att en röst på PP ska ses som en röst på Alliansen.

Intressant.

Som man ropar i skogen ...

... får man svar, är ett gammalt ordspråk, som mycket väl kan användas när olika intressen använder opinionsmätningar för att bevisa den tes som frågeställaren har. När jag såg dagens inlägg i SvD Brännpunkt tänkte jag direkt på vad jag lärde mig, när jag i november 2007 försökte få ta del av frågeformulär och rapport som låg till grund för en bok om det fuskande svenska folket, som det puffades för i en debattartikel av några höjdare inom Svenskt Näringsliv. Det var helt omöjligt att få svar från den som beställt undersökningen ifall jag mot ersättning kunde få ta del av det undersökande företagets rapport. Efter detta tvivlar jag på den ”sanning” som beställaren av en undersökning presenterar. Intresset ljuger inte, som bekant. Branchtidningen Resumé skrev igår om denna nya lobbygrupp. Nyheter24.se skriver en del om resultatet av undersökningen.

Det som gör undersökningen och dagens Brännpunktsartikel intressant är de intressenter, som ingår i lobbygruppen Kulturskaparna – alla uppenbarligen med ett intresse av att upphovsrätten ska bestå under livstid och 70 år. Med detta inlägg lierar dom sig med Sony och de övriga företagen inom upphovsrättsindustrin och deras krav att internetleverantörer (ISP:er) ska göras ansvariga för innehållet i kablarna. Något som redan lett till att ISP:erna för att klara sina skinn, tagit in regler i sina användarvillkor, som åsidosätter användarnas intresse av demokratiska fri- och rättigheter byggd på en rättssäker grund. Ipred-lagen är ett mycket bra exempel på en lag, där internets användare gjorts beroende av att en ISP vågar ta strid till förmån för sina kunders rättssäkerhet. Detta eftersom riksdagen i sitt lagstiftningsarbete varit mer intresserad av att gå lobbyns ärenden än att se till medborgarnas rättssäkerhet.

Vi som börjat ifrågasätta det rimliga i att bibehålla upphovsrätten under livstid och 70 år, förväntas nu av bland annat Journalistförbundets ordförande finna oss i en utveckling där ISP:er ska ta ansvar för kablarnas innehåll, vilket antingen leder till att budbärarens immunitet går upp i rök eller att en storskalig betalmodell tvingas på både dem och oss användare. I den ena modellen blir användarnas rättssäkerhet beroende av ISP:ers rättskänsla och dessutom riskerar den utveckling som informations- och kommunikationstekniken erbjuder att gå i stå på grund av en inlåsning i den gamla struktur som Sony & Co samt denna nya gren av upphovsrättslobbyn förespråkar. I den andra ska innehållet i kablarna paketeras och säljas via ISP:erna, ungefär som Kabel-TV. Uppenbarligen är de rädda för att kritikerna mot dagens upphovsrätt ska lyckas i sina strävanden att förkorta tiden för detta monopol och därför vill man binda så mycket som möjligt av sin produktion i licenser med stöd av dagens lagstiftning.

Bevare oss för den dag då Telia och andra ISP:er ska erbjuda oss paket med innehåll lagliggjort med hjälp av licenser! Om regering och riksdag vore intresserad av att studera den hämsko på utvecklingen av kunskapssamhället, som alla dessa licenser ställer till med, kunde de väl studera de verksamheter där denna snåriga djungel, redan idag försvårar produktion och -distribution på ett sätt, som starkt kan ifrågasättas. Unni Drougge reflekterar över hur lätt en medlem i författarförbundet kan halka in i ett icke önskvärt sammanhang och ställer en rad bra frågor. Oscar Swartz gör en intressant analys och klarar ut varför resonemanget inte håller vid en närmare granskning.

Igår läste jag en understreckare av Karl-Erik Tallmo Upphovsrätten en 200-årig lag i förvandling. Nog är det väl intressant att vi så sent som 1996 fick en förlängning av skyddstiden från 50 till 70 år efter en kreatörs livstid. Det om något visar väl att rädslan hos Sony & Co, men också hos alla andra elefanter, som livnär sig på denna verksamhet, har fått råda. Man kan undra hur länge detta ska få fortgå. Blogge sätter skickligt ord på vad många av oss tänker. Lakes Lakonismer skrev redan igår och har uppdaterat idag. Jag tolkar det som att jag inte är ensam som studsat inför upptäkten att Journalistförbundet genom dess ordförande ingår i en riggad kampanj till stöd för dagens upphovsrätt?! Emma Opassande tar fasta på det positiva i utspelet, men ger inte mycket för förslaget att nätoperatörerna (eller teleoperatörerna eller ISP:erna – vad man nu ska kalla dem) ska fixa betalmodellen. Det senare är tydligen en modell, som vuxit fram sedan EU-parlamentets folkvalda fått upp ögonen för nackdelarna med Frankrikes Hadopi-lag och det handelsavtal, som det pågår hemliga förhandlingar om – ACTA-avtalet. Som bekant tycker Sony & Co:s företrädare att ISP-erna ska ta ansvar för kablarnas innehåll, vilket betyder att Kulturskaparna och Sony sitter i samma båt.

När det gäller hemlighetsmakeriet kring ACTA-avtalet har EU-parlamentet idag satt ner foten, vilket såväl SvD som DN och Nyheter24.se berättar om. Hax; Svensk Myndighetskontroll; Ravenna; Annarkia; Liberal och långsint och många andra kommenterar. MEP Christian Engström noterar att parlamentet i och med detta visat att man inte är en dörrmatta och i ett pressmeddelande säger Piratpartiets företrädare att Piratpartiet kommer att ta strid för ”den personliga integriteten, internets frihet, rättssäkerheten och ett fritt och öppet samhälle”. Om det ska vara möjligt måste Piratpartiet i Sverige och övriga Europa ta sig in i respektive lands parlament. Att EU-parlamentet röstat för öppenhet kring ACTA-avtalet betyder inte att kampen för ett öppet och fritt internet är vunnen. Hela vägen in i kaklet, d v s fram till valet i september 2010, måste vi i Piratpartiet värva röster för vår sak. Mot oss har vi nu bland många andra journalisternas fackliga ordförande. Det är väl intressant?

Fem dagar kvar och flera svar

Lovade att återkomma när det gäller svaret från Per Lodenius i Centerpartiet. Jag sätter stort värde på att han tagit sig tid att ge mig ett långt och utförligt svar för sin ståndpunkt, som är ett Ja. Det innehåller dock i allt väsentligt vad jag redan fått mig till livs av utredaren Martin Andersson, Folkpartiet. Inte alls så konstigt då båda partierna ingår i Alliansregeringen.

För mig är hanteringen av ett riksdagsbeslut med denna räckvidd av stor symbolisk betydelse för vår demokrati, vilket jag tog upp i mitt andra mejl. Även om flera kom sig för att svara denna andra omgång, är det ännu inget parti som berört den demokratiska aspekten – att ett Ja sker till priset av att fyra Nej-sägare eller flera måste kvittas ut.

Men, det ger mig anledning att fortsätta dialogen. Jag förstår naturligtvis varför man duckar, men det är inget försvar, bara en förklaring! Överenskommelser mellan partier om regeringsmakten kräver – anser vän av ordning – en viss disciplin, vilket inte nödvändigvis har med demokrati att göra! Men, varför det inte finns en klausul i partiöverenskommelser mellan demokratiska partier, som tillförsäkrar den enskilde ledamoten rätt att rösta efter sitt samvete, det återstår för alla partier att förklara! Om ett förslag är så bräckligt att det faller samman ifall enstaka ledamöter använder sin lagstadgade rätt att rösta efter sitt eget samvete, då borde det vara en indikation på att förslaget kan tjäna på en omarbetning. Demokratin överlever inte om riksdagen själv utvecklar odemokratiska arbetssätt och metoder. Det är val om två år, varför inte återremittera hela klabbet och göra läxan?

Föraktet för politikerna ökar och populistiska grupper vinner insteg. Jag undrar vad som skulle hända om en av dessa ungdomar i Centerpartiet, som idag sitter i ett mentalt skruvstäd mellan beslutet på rikstinget och partigruppens kompromiss, skulle låta pröva ifall det, som de utsätts för idag verkligen är lagligt?! Men personligen, tycker jag att det vore ett fattigdomsbevis – den lagstiftande församlingen borde kunna hålla rent framför den egna dörren!!! Att Centerpartiets mera liberalt sinnade medlemmar känner sig frustrerade framgår bl a av BloggenBent och Lakes Lakonismer.

Nu väntar jag bara på att höra något från Moderaterna. Eller är man på den kanten så mäktig att en dialog med en vanlig medborgare är försumbar? Under tiden håll till godo med Björn W:s blogg.

Till sist: Läste nyss svar på kommentarer från en av många mycket omtyckt och mera filosofiskt lagd bloggvän, som blivit flitigt grattad på sin blogg m a a födelsedagen. Citerar slutraden ”Då kan vi rikta tankarna till det som farmorgun vill fästa uppmärksamhet på. Fick jag rösta så blev det NEJ”. Sedan gläder det mig naturligtvis att TidningsUtgivarna och Journalistförbundet vaknat. Intressant!

Och en dos satir är i detta sammanhang inte helt fel – ett stort tack till Badlands Hyena, som kan konsten att skruva till det mesta i tillvaron, så att tankarna ruskas om vare sig man vill det eller inte. Men också ett inpass från Gubben vid Rämen, som håller mig på gott humör.