Visar inlägg med etikett Yttrandefrihetskommittén. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Yttrandefrihetskommittén. Visa alla inlägg

måndag 28 mars 2011

Alla viktiga för kulturell utveckling.

Curation är bullshit, skriver Andreas Ekström, kulturjournalist i Sydsvenskan, i en krönika i fackförbundstidningen Journalisten. Det är en rejäl holmgång med Steve Rosenbaum, som i boken Curation Nation beskriver ett sätt att öppet visa hur man låter sig influeras av andras material och därför kan berätta om det som pågår i en del av världen ur en alldeles egen synvinkel, vilket är möjligt i dagens nätbaserade medier. Rosenbaum gör genom att använda begreppet Curator jämförelsen med en person som producerar en utställning. Ett besök på Steve Rosenbaums blogg visar att Andreas Ekström och han spelar i helt olika divisioner, när det gäller medieinnehåll, vilket vållar mig en hel del huvudbry. - Hur kommer det sig att Andreas Ekström tar till storsläggan mot den här verksamheten, när han borde inse dess möjligheter för alla, som skapar något och har publicerat detta på webben. Precis som alla andra kreatörer kan dra fördel av att en kurator uppmärksammar ens verk inom ramen för en utställning, kan journalister öka sitt "marknadsvärde" genom att väcka intresse bland människor som deltar i meningsutbyten med hjälp av sociala medier. Det handlar inte om att bli populär genom anpassning, utan att vara påläst och kunnig, vilket tekniken möjliggör i högre utsträckning än tidigare.


Hur kommer det sig att Farmor, 73 år och bloggare, kan se det som Andreas Ekström är oförmögen att se på grund av sin blockering att länkande till andras verk är stöld? Mest väcker det min häpnad att Andreas Ekström tycks leva i den tron att allt, som han bär inom sig av tankar och känslor, uppstått ur tomma intet, utan influenser av annat än det som kommit till honom när han betalat för det. En rätt märklig inställning av en kulturjournalist. Med hans sätt att se gör jag mig skyldig till stöld varje gång jag länkar till något med relevans för det som jag gärna vill föra till torgs. I själva verket gör jag inget annat än vad jag tidigare gjort med den enda skillnaden att det före bloggandet tog längre tid att skriva insändare, sprida urklipp och kasettband för ett utbyte av tankar och åsikter med vänner och bekanta. För att inte tala om svårigheten att nå människor med liknande intresse på andra håll i Sverige och världen. Däremellan läste och hörde jag sådant som jag tog in, processade eller (med dagens språkbruk) remixade och gjorde till mitt utan att i varje läge tala om varifrån jag fått det, så som människor i alla tider har gjort. Nätet har möjliggjort både ett vidgat synfält och en djupare kunskapsprocess.


Lyckligtvis har alla duktiga journalister inte fastnat i sitt tänk lika olyckligt som Andreas Ekström. Till min stora glädje fick jag leva tillräckligt länge för att uppleva att Sveriges Radios Mats Svegfors och Cilla Benkö tillåtit sig själva att utforska Journalistik 3.0 och därmed bidragit till att journalistrollen satts under lupp. Och som i alla andra tider av förändring, kan en förändring av denna roll inte ske utan konvulsioner. Minns reaktionen vid lanseringen av detta projekt, när en åhörare uttryckte sin förvåning över Mats Svegfors´ förändrade attityd på bara ett år! Och hans svar: - Jag har lärt mig mer än vad jag visste då. Så visar man sin storhet som vägröjare. Andra som bidrar är Anders Mildner och Jocke Jardenberg, här i ett samarbete. Bara för att nämna några. Just nu fasar jag för att det är journalister av Ekströms kaliber som kommer att få ett orättmätigt stort inflytande när det gäller Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete, eftersom attityden bland våra lagstiftare lämnar en hel del att önska när det gäller synen på internet och sociala medier. Även om sekreteraren är en journalist med hög personlig integritet och en juste syn på allas vår rätt att få uttrycka oss, har det hänt förr att tjänsteandar fått finna sig vad de, som besitter makten bestämmer.


Till detta kommer att politiska makthavare förstått att ta tillvara möjligheten att komma med motbilder när medias granskning blivit alltför närgången och vinklad utifrån en förutfattad mening eller en alltför slarvig research. Sedan en kort runda bland mina bloggvänner där jag gillar Lakes länkar om datalagringen, som kan vara bra att använda sig av om betänketiden ska kunna leda till en återremiss, vilket vad jag kan se är enda möjligheten för riksdagen att hantera saken på ett annorlunda sätt. En bordläggning innebär att inget får tillföras i saken under tiden. Och då detta blogginlägg redan är mastigt nog väljer jag att avsluta med Lars-Erick, som tagit sig tid att försöka bena ut skillnader och likheter mellan olika partipolitiska ismer. Intressant.


söndag 6 mars 2011

Uppror långt borta och nära.

Idag rasar ett inbördeskrig i Libyen, som inte verkar mötas av samma mediala intresse som folkets uppror i Tunisien och Egypten. Det sägs råda dödläge och Senaste nytt om läget i SvD dateras 3/3. DN skriver om att gårdagen präglades av de hårdaste striderna sedan upproret startade. Sveriges generalkonsul lämnade landet redan den 24 februari och Carl Bildt intar en mycket försiktig hållning. Kan just undra vilket samspel som skett i fördolda mellan intressenter här hemma och i Libyen? De minnesgoda vet att svenska statliga företag varit i farten tidigare. Mikael Nilsson skriver på Fb att han skäms över att hela västvärlden lämnat libyerna i sticket.


För drygt ett år sedan skrev han och jag ett debattinlägg i Aftonbladet efter det att SVT:s Rapport berättat om det statliga företaget Rymdbolagets ansträngningar att sälja övervakningsutrustning till Libyen. I de rapporter som vi nås av upprepar Khadaffi att det handlar om att bekämpa Al Qaida och stoppa flyktingströmmar till Europa. Det senare var ju motivet för Rymdbolagets försäljning av teknisk övervakningsutrustning. Som vi kunnat lägga märke gör Carl Bildt det lätt för sig och lutar sig mot uttalandet som EU:s Catherine Ashton meddelade den 23 februari (pdf). Sedan återstår att se på vilket sätt EU:s ledare avser att sätta kraft bakom orden.


Genom EU har vi – på gott och ont – fått ytterligare en nivå för maktutövning, där politiska ledare inte drar sig för att driva igenom direktiv, som de sedan kan pressa igenom i Sveriges riksdag. Detta trots att man under vägs pratat sig varma för att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå. Det är katolska kyrkans subsidiaritetsprincip som stått modell. När man betänker att den modellen leds av ett överhuvud, som varken kardinaler, präster eller katoliker enskilt eller i grupp, kan ifrågasätta, inser man svårigheterna för folkligt inflytande för tiden mellan valdagarna. Makt given av folket till Sveriges Riksdag och EU:s parlament, tycks innebära att vi medborgare frånhänder oss inflytande över politiken fram till 2014 till en rätt begränsad grupp politiska ledare.


Även om det finns enskilda riksdagsledamöter som t ex Karl Sigfrid, som offentligt talar klarspråk om vad som väntar, räcker det inte för att de ska uppfylla mina förväntningar på det demokratiska styrelseskicket. EU monterar ner yttrandefriheten och yttrandefrihetskommittén är på väg mot att montera ner den Yttrandefrihetsgrundlag (YGL) och Tryckfrihetsförordning (TF) som gäller idag. Mot detta måste vi rida spärr. Både journalister i etablerade medier och samhällsintresserade debattörer, som dristar sig till att ta ton genom olika sociala medier.


Men, den senare förhoppningen är måhända att hoppas för mycket. Vi verkar här ha göra med en yrkesgrupp, som ser ut att skylla jornalistyrkets utmaningar på internet och dem, som gillar förekomsten av sociala medier. Här uppvisar man samma reaktioner på den tekniska utvecklingen som olika yrkesgrupper visat genom historien. Ludditerna får stå som symbol för dem alla, även om deras uppror mot tekniken är av gammalt datum. Men, det är nog bara metoderna som skiftar. Intressant att just Nicklas Lundblad kan vara en länk mellan det gamla och det nya genom att uppmärksamma oss på risken att förväxla teknik med institution. Men, boklådorna är en sak och nyhetsförmedling något helt annat. Jag är så naiv att jag tror att den som bestämmer sig för att bejaka den tekniska utvecklingen och använda den som en hävstång i en utveckling mot ett nytt sätt att jobba och att sälja in sina tjänster i en tid då tidigare modeller fallerar, den blir vinnare på sikt.


Håkan Lindgren, Expressen/Kultur skriver snärtigt om Myten om den digitala demokratin. Med sin metafor om den luggslitna kaninen i trollkarlens hatt försöker han med tricket att förvända synen på oss som upptäckt informations- och kommunikationsteknikens fördelar. Samtidigt eldar han under egna och andras fördomar om oss i sociala medier, som känner glädje över teknikens möjligheter. Men det är verkligen spännande att jag fortfarande lär mig något nytt varje dag. Av kommentarer på tidigare gjorda inlägg drar jag slutsatsen att den debatten blir allt hetare ju närmare Yttrandefrihetskommittén kommer ett avgörande.


Googlade och fann ett intressant meningsutbyte i Dagens Juridik där JO Hans-Gunnar Axberger får frågor med anledning av JO:s remissvar på kommitténs betänkande inför det fortsatta arbetet. Medievärlden har en mera utförlig presentation av JO:s synpunkter. Därav drar jag slutsatsen att det gäller att vara uppmärksam på det fortsatta arbetet i Yttrandefrihetskommittén. Ett tack till Karl Sigfrid (M) som klämtade i klockan, men också gav mig och andra möjlighet att ta del av en kommentar på sin blogg, som förklarar varför redaktionerna inte ser de möjligheter som ligger i att själva hantera d v s moderera kommentarer. Vid sidan att det är ett skamligt sätt att sköta kundservicen, missar man möjligheten att medverka i folkbildningen kring yttrande- och tryckfrihetens gränser. Utan stränder inget hav, som Gunnar Ekelöf uttryckte det.


Annars noterar jag uppgörelsen mellan Moderaterna och Miljöpartiet när det gäller att lösa vissa frågor med fokus på papperslösa. Såg att SvD:s ledarsida hade sina dubier om det kloka i detta, medan man på nyhetsplats såg det smarta i att distansera Miljöpartiet från sina tidigare samarbetspartners. Jag anar att Fredrik Reinfeldt är smartare än så, om man ser vad som sker i EU:s andra länder, där en assimilering av främlingsfientligt tankegods är mer regel än undantag. Och något säger mig att Miljöpartiet valt att vara pragmatisk när det gäller att finna lösningar på flyktingbarnen och deras föräldrars situation. Sedan återstår det att se vilka följdverkningar detta har på migrationspolitiken i stort.


Ser att Moderaterna tappar sympatier i Expressen/Demoskops senaste mätning tiden 23 februari – 2 mars, vilket har lett till en ökning för alla de andra, utom Socialdemokraterna, som här sjönk under 30 procentsstrecket. Kampen går vidare och den 16 mars inbjuder Liberaldemokraterna till premiär för sin Pub Liberal med tema Sveket mot liberalismen. Piratpartiets missionär Rick Falkvinge finns med i panelen tillsammans med Fredrik Federley, Camilla Lindberg, och Carl Johan Rehbinder. Valrörelsen inför valet 2014 har börjat. Därför är jag nyfiken på hur den nuvarande regeringen kommer att bland annat hantera yttrande- och tryckfrihetsfrågorna samt datalagringsdirektivet.

Intressant.


fredag 3 december 2010

Temasamtal om Yttrande- och Tryckfrihet


Piratpartiets Anna Troberg och Rick Falkvinge samtalar med utredningssekreteraren Nils Funcke i Yttrandefrihetskommittén om yttrande- och tryckfrihet med utgångspunkt från det diskussionsunderlag med tre olika modeller som presenterats. Tanken är att man efter remissomgången ska arbeta vidare för att sedan presentera ett slutligt förslag. Självklart bör Piratpartiet göra sin röst hörd i det här sammanhanget.

Intressant.

fredag 5 november 2010

För Sverige i tiden – en debatt om tryckfrihet?

Veckans snackis i medievärlden torde kungaboken vara. Redan kvällen innan boksläpp var det diskussion i Kvällsöppet med författarna och en del ”ögonvittnen” på plats samt Elisabeth Tarras-Wahlberg och en del andra som varit i mer eller mindre nära kontakt med kungahuset. Allt efter som programmet fortskred kunde man bara skaka på huvudet – vi har en kung med valspråket ”För Sverige – i tiden” och det borde rimligen betyda att kungen inte ska behöva ta ansvar för vad ”polarna” runt omkring honom ägnar sig åt. Även om man kan förstå att svartklubbsägaren Mille gärna ville sola sig i mediernas spotlights, hade han och den tidigare livvakten vett att markera – gänget kring kungen bjöd ibland på upptåg som kungen inte såg ut att vara riktigt komfortabel med. Någon av kompisarna hade en tid en stående bokning av bord varje måndag, men oftast var kungen själv inte med när det festades. Mest handlar nog boken mera om en del människors lust att på nytt få synas samt kompisgängets liv och leverne än kungens. Det var rätt magstarkt att höra Helene Wellton tala om vår statschef och göra jämförelsen med kungens liv och leverne och Kanal 5:s Kungarna av Tylösand.


Enligt Dagens Media var vi 405.000 som tittade, vilket var ett rejält lyft för TV4:s Kvällsöppet. Rätt coolt att Kungen sätter sin lit till att media ska lämna honom ifred sedan han meddelat att han inte läst, men förstått att innehållet kan ha bäring på något långt tillbaka i tiden, varför han pratat med Drottningen och att de beslutat att vända på det bladet och se framåt. Kan just undra hur många män och kvinnor det finns där ute, som inte önskar att de själva hade en livskamrat med förmåga att sätta sig över skvaller och rykten, som möjligen kan innehålla en del korn av sanning?


Det finns många olika sidor av den här saken. Själv har jag en hel rad frågor. Inte för att jag är större rojalist än många andra, utan därför att situationen gör att vi kan prata om sakens olika sidor och lära oss något av den. Inte minst gäller det alla de människor som lever i mediebranschen, men även vi som mediekonsumenter. Är det OK att vår kung med valspråket ”För Sverige – I tiden” förhåller sig till etik och moral på samma mänskliga sätt som många av de journalister, som nu avkräver honom förklaringar, eller måste han vara ofelbar och höjd över all kritik? Hur sunt är det? Kan vi läsare inse att vårt intresse för skvaller och ryktesspridning kan leda till flera liknande böcker och vilka står i så fall i tur? Har vi alla en plikt att läsa boken med genusglasögonen på? Hur kan boken påverka den framtida Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen?


Den lagstiftningen bygger på principen om frihet under ansvar och är just nu under utredning. En delrapport redovisades för ett par veckor sedan och det ska bli intressant att undersöka möjligheten att sila Kungaboken genom de olika filtren – ansvarsmodellen, verksamhetsmodellen och ändamålsmodellen. Anna Serner, Tidningsutgivarna har en intressant kommentar till det diskussionsunderlaget och tidigare pressombudsman Pär-Arne Jigenius skriver på DN Debatt att kungen saknar medborgarnas rättigheter, vilket man också kan fundera över.


Häromdagen skrev Hans Månsson, Medievärlden, artikeln Förlagsjournalistik som styr nyhetsflödet, med referens till en ledare i danska Politiken, där just detta hur redaktioner kringgår omsorgen om de egna etiska reglerna genom att citera uppgifter ur en bok. Rätt intressant med tanke på att många journalister ondgör sig över bloggosfären och dess påstådda brist på etik och moral. Sedan kan man med rätta fråga sig om boken ingår i en kampanj för republik? Den sista frågan är befogad med tanke på att republikanerna tagit väl vara på möjligheten att höras och synas i den debatt som pågår. Eller om man bara passar på om man säger så. Men det är en rottråd, som jag just nu inte tar mig tid att undersöka, även om republikanerna säljer boken till medlemmar för specialpris.


Av detta framgår att utgivningen av den här boken ger anledning till en diskussion om ambitionen att skapa en teknikneutral Yttrandefrihetsgrundlag och Tryckfrihetsförordning. Det låter sig sägas, men blir svårare att genomföra, om man inte tar hänsyn till medielandskapets mångfald och hur olika långt alla berörda har kommit i sin förståelse för detta. Medier och deras medarbetare ställer inte alltid in sina käpphästar i stallet när det tar sig an en journalistisk uppgift, som hittills satts på pränt på papper, och skribenter som publicerar sina alster digitalt är långt ifrån så samvetslösa som journalister i gammelmedia vill göra gällande. Medan jag skrivit har jag kommit fram till att Piratpartiet och alla skrivkunniga pirater måste ta tillfället i akt och yttra sig över det diskussions-underlag som presenterats.


Har bara samlat en bråkdel av det som skrivits och sagts: Svensk Damtidning; Sydsvenskan; Babelbloggen; SvD; DN, SR P4 Extra; HD; Expressen; NA; SR Dalanytt; SR Studio Ett; SR:s Kungahuset; Göteborgs-Posten; Stockholm News; Politiken, Danmark; TV2, Norge; och en rad andra utländska tidningar. Författarna presenteras också på sina håll - Här AB:s presentation av alla tre och här i NA en intervju med författaren Deanne Rauscher. SVT Kulturnyheterna har intervjuat Thomas Sjöberg.


Lars-Erick ställer frågan – Är kungen en vanlig människa? Och gör en intressant reflektion. Skärvor från skäret säger Heja Kungen!Sedan kan jag inte motstå frestelsen att retas med fullblodsfeministerna – Gubben vid Rämen. Låter sedan William von Pamp få sista ordet.

Intressant.

PS. Missa inte Oscar Swartz´ blogginlägg Du - hot eller möjlighet. DS

tisdag 30 mars 2010

Här finns något att hämta för alla.

Det är rätt intressant att följa det som avhandlas i olika medier efter förra veckans Uppdrag granskning. I Journalisten läser jag En mobb på sociala medier, där chefredaktören och ansvarige utgivaren Helena Giertta söker förklaringen till händelseutvecklingen i den möjlighet som finns idag att publicera sig utan det filter som journalister och och ansvarige utgivare utgör i de etablerade medierna. Hon skriver bland annat ”Lögner och förtal ska beivras och jag kan inte förstå varför lagstiftarna inte är intresserade av att göra det på nätet. En långsträckt yttrandefrihet betyder inte fritt fram att uttrycka vad som helst. I TF finns flera inskränkningar i yttrandefriheten som de flesta ställer upp på.”


Nog måste väl även vän av ordning kunna ställa sig frågan om lögner och förtal inte kan beivras på andra sätt än att lagstiftarna ska ge sig på Tryckfrihetsförordningen? Men, vänta nu – pågår det inte redan ett arbete i den riktningen i Yttrandefrihetskommittén? Check – och kan man tänka sig: Yttrandefrihetskommittén har tagit över efter Tryck- och yttrandefrihetsberedingen. Yttrandefrihetskommitténs uppgifter enligt direktiven 2008:42 är uppdelade i två etapper. Etapp 1 omfattar arbete med förslag till grundlagsändringar inför valet 2010. Uppdraget i denna del redovisades i ett delbetänkande som överlämnades till justitieministern den 17 februari 2009. Etapp 2 omfattar bl.a. fortsatt övervägande av frågan om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Uppdraget i denna del ska redovisas senast den 20 december 2011. Intressant. Kan just undra om inte en del journalisters attacker mot bloggosfären kan ha något samband med den diskussion som förs med anledning av detta?


Lyckligtvis finns journalister utrustade med förmåga att problematisera den spänning som uppstått när en hel hop glada amatörer kan ge sin in i samhällsdebatten utan att fråga en överhet eller proffsen om lov. Emanuel Karlsten skriver i dagens Expressen under rubriken De vuxna är problemet – inte Internet och ger råd om hur vi som vuxna kan ta vårt egna personliga ansvar för det som pågår bland ungdomar. Men, när vuxna visar sig vara en del av problemet, då gäller det att andra vuxna vågar lägga sig i och ta reda på fakta.


När det gäller diskussionen om Yttrandefriheten och hur denna din rätt kan krocka med min känslighet inför ditt ordval, tänker jag på filosofiprofessor Per Bauhns ord för några dagar sedan ”I ett fritt samhälle hör känslan av kränkthet till normaltillståndet. Vi har rätt att ge svar på tal, men inte förbjuda själva talet”. Eller sagt med några bevingade ord av Evelyn Beatrice Hall i hennes biografi om Voltaire ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem". Kulturbloggen och Mathias Klang gav mig tidigare idag ytterligare ett bra exempel, då de citerar det svar som författaren Philip Pullman (ett tack till embryo för rättelsen av förnamnet) gav när han fick frågan om inte hans bok The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ kunde uppfattas som förolämpande:


”Det är ett chockerande ämne och jag visste att det var en chockerande sak att säga. Men ingen har rätt att leva utan att bli chockad. Ingen har rätt att leva sitt liv utan att bli förolämpad. Ingen behöver läsa den här boken. Ingen behöver plocka upp den. Ingen behöver öppna den. Och om du öppnar den och läser den, behöver du inte gilla den. Och om du läser den och ogillar den, behöver du inte tiga om det. Du kan skriva till mig, du kan klaga på den, du kan skriva till förlaget, kan du skriva kan du skriva din egen bok. Du kan göra alla dessa saker, men dina rättigheter upphör där. Ingen har rätt att hindra mig att skriva denna bok. Ingen har rätt att stoppa dess publicering, eller att den blir köpt, såld eller läst. Det är allt jag har att säga om detta ämne”. (Översatt med hjälp av Google Översätt)


Sedan gäller det att avgöra när något är så viktigt att säga att jag vill riskera att hamna i onåd, så som undersköterskan Peter Magnusson i Södertälje gjort. Civilkurage som borde belönas, tänker jag, men idag 14 månader senare är han ”arbetsbefriad, sedan snart ett år. Se där ytterligare en skandal för riktiga journalister i etablerade medier att bita i. Men där handlar det om motsättningar mellan människor ur etniska grupperingar och det kniper man ju inte lika många poäng på. Avslutar med ett annat exempel på civilkurage – Maria Abrahamsson som talar klarspråk om justitieministerns hattande.

Intressant.